Kategorier
Crippes betraktelser

Dagen efter slutet

28 oktober

Jag vaknade imorse och insåg någonting som jag inte tänkt på. Pressen och stressen var borta. Utan att jag vetat det hade jag under en längre tid haft en press att få klart boken och den hade stressat mig. Nu var det borta och jag kände ett lugn som jag inte känt på länge. Boken har varit under framväxt nu i flera år och att få avsluta den gav mig en större frihet än vad jag insett.

Jag firade detta med att ta det väldans lugnt. I en hel timme, innan jag insåg att bilen stod på laddning utanför och parkeringstiden gått ut. Då blev jag lite stressad igen. Men snart var bilen på plats i garaget och jag kunde slappna av igen. I hela tjugo minuter, innan jag kom på att jag ju hade ett möte! Så då cyklade iväg till min gamle vän som jag är god man för. Vi gick igenom betalningar och lite annat och sedan var jag hemma igen för ombyte.

Nu skulle det ske!

Gympakläderna har legat i sin väska i ett antal månader. Det är nästan så det samlats damm på dom. Jag vet faktiskt inte hur länge sedan det var som jag tränade på gymet. I och för sig hade hustrun och jag varit någon enstaka gång dit på sistone men regelbunden träning har jag nog inte gjort sedan mars/april. Mina muskler är följaktligen obefintliga med undantag för vissa muskler i benen som jag använder när jag cyklar till jobbet, men överkroppen har spinkifierats.
Det är knappt jag orkar lyfta mjölkpaketet längre.

Det kändes ovant att iklä sig gympakläder. Inte speciellt sexigt eller snyggt heller med magen som stack ut och en t-shirt som satt trångt i princip överallt. Jag bad en stilla bön om att ingen jag kände skulle se mig i utstyrseln och så gick jag över till sonen iklädd keps och mörka solglasögon, för ett träningspass.

En timme senare var vi klara. Inte så att jag ansträngt mig så jag blev toksvettig men lite träningsvärk kommer jag nog få imorgon. Fast egentligen spelar just det ingen roll. Det viktigaste är att få in rutinen på att träna och idag var det första steget. Det kändes riktigt bra att jag äntligen gjorde slag i saken. Fast egentligen var det sonens förtjänst att jag äntligen kom iväg.

På fredag blir det träning igen. Varje vecka ska vi köra och så småningom kanske jag till och med kör tre gånger i veckan.
Äldsta dottern frågade mig häromdan om det fanns något som jag tyckte var kul med träning? Jag velade och svarade undvikande. För egentligen har jag aldrig tyckt träning varit roligt. Och det tror jag faktiskt jag fortfarande tycker.

Det är däremot sällskapet som jag uppskattar och som gör träningen värd insatsen.

Att göra saker med sina barn är det roligaste som finns.


Upptäck mer från Christer Rindebratt

Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Upptäck mer från Christer Rindebratt

Prenumerera nu för att fortsätta läsa och få tillgång till hela arkivet.

Fortsätt läsa