(Glöm inte att klicka på rubriken för hela avsnittet)
Tomten är försvunnen men världen går vidare. Det är ju ändå trots allt julafton, och det blir klappar till alla snälla barn och vuxna om några få timmar. Eller?
Låt oss spendera några minuter med Kapten Karlsson under tiden. Du vet, han som fick sitt hus stulet av MC-gänget. De sju havens Don Juan med en oändlig rad dåliga anekdoter och men ett stort hjärta.
Kapten Karlsson stängde ytterdörren efter sig. Hans tre portugisiska vattenhundar med sina yviga svarta pälsar gläfste uppskattande och drog i kopplen. Nu var frågan vart han skulle gå någonstans. När han bodde i Luthagen så var det enkelt, bara att gå ut i cementgjuteriparken och rasta hundarna. Här i stan var det lite annorlunda, det tog lite längre tid att gå men grönområden fanns det ju. Nedanför slottet var det grönt och fint samt ofta befolkat av galanta damer som gärna ville prata om sina hundar och där han kunde dra både en och två berättelser. Mer än en gång hade det lett till en fika nere på Fågelsången med löfte om mera. Han tog ett djupt andetag av den kalla luften och gick försiktigt ut på den isiga trottoaren. Det gällde att inte ramla.
Kapten Karlsson var en inte alltför lång man med ett stort yvigt gråsvart skägg, små pigga ögon, en omfångsrik buk som en större oljetanker samt en mun som aldrig kunde vara tyst. Anekdoter eller tre berättades gärna för de galanta damer som korsade hans väg. De sju haven hade varit hans hem en lång tid innan han pensionerade sig och bosatte sig i Uppsala. Varför inte Göteborg kan man fråga sig eller någon annan stad nära vattnet? Det skälet var det ingen som visste något om – ännu.
Sedan MC-klubben Aros Brothers hade stulit hans hus och gjort om det till en bordell hade det varit svårt att bo kvar i huset. Ja han hade ju fått tillbaka huset med hjälp av Sigurd, men huset kändes inte som hans längre. Speciellt inte med de rosa väggarna med sina kulhål, mjuka fåtöljer, garderober med maskeradkläder som ändå inte passade honom, kameror och annat som MC-gänget hade installerat. Så efter bara några månader hade han sålt huset och flyttat in mer centralt i Uppsala.
”Försiktigt där”, sa han när en av hundarna försökte kila ner i en källartrappa. ”Vi ska bort till slottsbacken!”
Det var kallt i natt och snart var hans stora svarta skägg frostigt av kristaller medan andedräkten formade små moln kring ansiktet.
Backen var täckt med gnistrande snö, avbruten av gula fläckar efter andra hundar samt fotspår efter deras mattar och hussar. Karlsson spejade omkring sig men inga galanta damer syntes. Det kunde i och för sig bero på att klockan bara var runt ett på morgonen nu på julaftonen.
Karlsson hade lite svårt att sova och vaknade ofta med mardrömmar från tiden när MC-gänget hade sparkat ut honom från hans eget hus och han var tvungen att bo i parkens oisolerade lekstuga, utan el eller vatten, mitt i kallaste vintern. Ofta vaknade han för att han frös så han skakade och då hjälpte bara en varm dusch. Sedan var han klarvaken och då var bara att ta med hundarna ut på en promenad.
”Booom!”
Smällen ekade mellan husen.
”Jäkla ungar att skjuta fyrverkerier mitt i natten!” muttrade Karlsson och lät blicken svepa över himlen.
”Ingenting syns där uppe så det var säkert bara en smällare”, muttrade han för sig själv, ”en riktigt feting måste det ha varit.”
Nu sprätte hundarna snö bakom sig efter väl förrättat värv så kapten Karlsson lade om kursen österut ner mot Svandammen och Flustret. På vägen nynnade han för sig själv Rydbergs Tomte-epos:
”Midvinternattens köld är hård,
stjärnorna gnistra och glimma.”
Han lät blicken glida längs husen efter nedre slottsgatan. Det var mörkt och stilla förutom en myriad av julstjärnor. Han höjde rösten så att dikten ekade mellan husen:
”Alla sova i enslig gård
djupt under midnattstimma.”
Nu korsades vägen mellan Akademiska sjukhusets område och Svandammen. Inga bilar störde hans promenad där han kryssade fram emellan isfläckar och bar asfalt med de två hundarna ivrigt dragande i kopplet.
Stämningen var nästan julmagisk där månen sken som en vit tallrik strax ovanför Studenterna idrottsplats. Han stannade till och slog dramatiskt ut med armarna.
”Månen vandrar sin tysta ban,
snön lyser vit på fur och gran,
snön lyser vit på taken…”
Här vid kanten av Svandammen var det en vak som skapats av strömmande vatten och där änderna brukade simma omkring. En av hundarna stannade till, vände upp nosen mot månen och ylade. Strax efter föll den andra in. Även Karlsson stannade till. Först förstod han inte vad han såg flyta omkring i vaken innan sanningen slog till som en slägga i sinnet.
”Men vafan! … Tomten flyter död i vaken!”
