Christer Rindebratt

Jamen säger du: Bettan och Brynolf? Det mogna kärleksparet som hjälper Sigurd att lösa brott och som stöttar honom när allt går åt helvete? Vad gör de såhär dagen före den stora dagen?

Nåväl – när Du tjatar sådär så ska vi väl titta in hemma hos dom:

Bettan klämde ut en rejäl klick smör på degen och kletade ut den med en kniv. Rejält med kanel uppepå och sedan avslutade hon med ett tjockt lager socker. Kanelbullar krävde mycket av allt om de skulle bli goda, det hade hon lärt sig under årens lopp. Och Brynolf älskade kanelbullar, speciellt hennes hemlagade.

Hon lät blicken glida över arbetsbänken; den inlagda sillen var klar i sina tre burkar med olika smaker, Revbensspjällen hade kokat i en timme och skulle nu få en dust i ugnen innan det var dags för den Coca-Cola marinerade julskinkan att griljeras. Småkakor och knäck fyllde skålarna i vardagsrummet och Alladdinasken stod på sin vanliga plats i mitten. Det börjad bli klart för dopparedan.
”Får man smaka?”
Brynolf sträckte fram ena handen mot degen men hon slog snabbt bort den med kniven.
”Du får vänta tills vi rullat kanelbullarna. Du kan få en bit då.”
Brynolf pussade henne på kinden.
”Jag hjälper till då om jag får?” sa han.

De hade redan varit ihop ett år nu. Tiden verkade gå fortare och fortare ju äldre man blev. Och såväl hon som Brynolf började närma sig nittioårs-strecket. Herregud det kändes som det var igår hon fyllde femtio och nu var hon nästan dubbelt så gammal. Men inuti kände hon sig precis som när hon var nitton, lika nyfiken på livet, men kanske med lite mer erfarenhet. Hon betraktade Brynolf med ett leende. Han hade med tungan framme ansträngt sig och rullat en kanelbulle som han nu format till något oformligt. Inte en kanelbulle utan snarare en komocka.

Han var dagen till ära prydd med flätor i skägget, polerad flint och en T-shirt med texten ”I’m Your best gift for Chrizmas”. Och det var han verkligen.
Samtidigt var han också president för Aros Angels, Uppsalas värsta MC-klubb med ett förflutet som omfattade såväl knarkaffärer, mord, utpressning, prostitution, smuggling samt mycket annat på fel sida av lagen. Men när förre presidenten Svenne Banan försökte mörda Brynolf slutade det med ett chicken race på varsin MC, mellan Brynolf och Svenne där den sistnämnde mosades mot ett träd och Brynolf tog över ledarskapet. Som nygammal president avvecklade Brynolf knark, prostitution, mord och utpressning. Det nya fokuset blev istället smuggling, bland annat av parfym, tobak och sprit. En trevligare verksamhet och som också innebar att alla knuttarna nu doftade betydligt godare.
”Ät inte för mycket deg nu! Du får bara ont i magen”, sa Bettan.
”Mmm”, sa Brynolf.

Då vet vi lite mer om Sigurd och lite om Tomten. Men hörrni, vad gör Tomten egentligen nu under december? Hur försörjer han sig?
Jo det ska ni få veta nu.
Och nu blir det lite läskigt, så stoppa kudden framför bröstet när du läser nästa avsnitt.

”Tomtestugan” stod det med textade bokstäver på skylten ovanpå den gamla glasskiosken nere vid Svandammen. På somrarna såldes det glass här i stora lass, men på vintern fick Tomten nyttja kiosken för sin tomteverksamhet. Där det på sommaren frestades med glassar i olika smaker och storlekar fanns det nu istället en inplastad lista med tomtetjänster samt öppettiderna då Tomten befann sig i kiosken.

Tomtetjänsterna omfattade det mesta inom tomtebranschen; tronarbete, hembesök, avlämning av klappar, slädåkning, rimstuga, inslagning av paket samt Det Stora Paketet som omfattade hemgjorda julklappar till två barn, hembesök, HoHo i stol, risgrynsgrötsätning samt klapputdelning.

Man kunde beställa interaktiv svensk eller dold engelsk klapputdelning. Det interaktiva Stora paketet levererades på julafton mellan 13:30-15:00 medan man kunde välja julaftons morgon eller juldagen mellan 01:00 och 04:30 för det dolda Stora paketet.
Lustigt nog fanns det ingen gräns för hur många som kunde beställa paketen. I år var det 5637 stycken som alla hade beställt leverans, och det kunde ju envar inse att det skulle ju inte fungera med enbart en tomte. ( Nu visste förvisso ingen förutom Tomten om att det var just detta antal familjer som imorgon skulle få besök av honom. Och lika bra var väl det?)

Domkyrkans klockspel slog timmen och Tomten kikade reflexmässigt på sin klocka. Den visade på några minuter i tio så tydligen gick den efter. Det måste han fixa, tänkte han och glömde därefter genast bort det.
Kioskens bakdörr var låst som vanligt och några sekunder senare var tomten inne i kiosken och vevade ned fönstret. Det stod redan kunder utanför; en äldre kvinna iklädd en päls, röd halsduk och mörka solglasögon samt bakom henne en kraftig karl med svart rock, även han med solglasögon.
”Hoho. God Jul!” sa Tomten automatiskt utan att tänka på det och placerade sin omfångsrika mage på bänken.
”Vad kan jag stå till tjänst med?”
”Är ni”, hon tvekade, ”Tomten?”
Hon hade en spröd musikalisk röst, nästan sjöng fram orden. Tomten kände igen satsmelodin. Han hade hört den förut. Någon gång för länge sedan. I ett varmare land, men just nu kom han inte ihåg var det var.
”Hoho, till er tjänst!” skrockade Tomten.
Han hade många års erfarenhet av att skrocka med just rätt tonfall, rytm och inlevelse. Så att det kändes tryggt och hemvant. Men just nu föll skrockandet platt till marken. Som om det studsat mot en vägg och imploderat.
Kvinnan log med munnen, men han kunde inte urskilja om hon log med ögonen bakom solglasögonen.
”Utmärkt”, sa hon. ”Ni är just den … ” hon tvekade, ”… man … jag vill ha”.
Hon viftade med handen och mannen bakom kom fram. Han hade ett inslaget paket i sina händer som han ställde ned bredvid henne.
”Jag har förstått att ni kan leverera julklappar till alla i Uppsala?”
”Jajemen!” sa Tomten. ”Överallt, varsomhelst.”
”Oavsett om det är låst eller inte?”
”Tomtefrid finns överallt”, sa Tomten.
”Utmärkt!” sa hon igen och återigen vred hon munnen till vad som påminde om ett leende.
”Jag skulle vilja ha en engelsk leverans, framför julgranen så att julklappen upptäcks på morgonen. Det kommer att bli så roligt för familjen.”
”Hoho, det ordnar jag”, sa Tomten. ”Efter midnatt ska det bli.”
Hennes mun smalnade.
”Klockan 01:00, precis, måste den bli levererad. Inte en sekund före eller efter.”
Tomten suckade, men tyst så att kunderna inte skulle höra. Varför skulle alla vara så styrda av vad klockan var?
”Det ordnar jag”, sa Tomten. ”Klockan 01:00 prick ska det bli.” Han provade att skrocka lite mysigt men även denna gång ramlade skrockandet till marknaden där det förskrämt kilade in under golvlisten. Återigen vred hon sin tunna rödmålade mun till ett leende som visade tänderna. De var spetsiga och såg väldigt vassa ut.
”Jag vet att jag kan lita på Tomten sa hon. 300 kronor var det visst? Ska jag swisha?”
”Kontant, om det går bra”, sa tomten, ”Jag har inte Swish eller kreditkort.”
”Det löser vi”, sa kvinnan och viftade åt mannen som utan ansträngning lyfte upp paketet till Tomten som vidarebefordrade den till golvet i kiosken. Det var tungt för att vara så litet men mannen verkade inte ha haft några problem.
”Vem ska ha julklappen?” frågade Tomten.
Hon bokstaverade namnet, adressen och lägenhetsnumret för Tomten som nogsamt plitade ned det på adresslappen. Tomten kikade upp.
”Och från vem ska jag skriva på adresslappen?”
”Skriv att det är från vännerna”, hon fnittrade till, ”det blir perfekt.”
Hon sträckte fram sin smala handskbeklädda hand med sedlarna, släppte sedlarna i hans hand utan att nudda honom, vände tvärt och gick iväg. Mannen stannade kvar några sekunder och svepte med blicken över kiosken som om han analyserade byggnadens struktur. Sedan vände han sig också om med en underlig fnysning och lufsade iväg. Tomten andades ut. Omedvetet hade han hållit andan, och spänt alla muskler som i avvaktan på en attack som aldrig kom. Det var något underligt med de där två.

Tomten fäste adresslappen och placerade paketet tillsammans med de andra leveranserna i lagret. Han sträckte på sig och stängde dörren bakom sig då hans blick föll på en tom PET-flaska som stod på bänken. Han stelnade till. Nu förstod han var det var som kändes så konstigt med de senaste kunderna;

Deras väsen hade varit alldeles tomma.

Men Sigurd då? Vår hjälte? Uppsalas Sherlock Holmes?
(Eller åtminstone den pensionerade hackern som med hjälp av sin supersmarta hund löser brott).
Vad gör han när tomten nu är på väg ner till Svandammen?
Förtvivla inte! Stoppa inte huvet i ugnen av förtvivlan!
Sigurd finns fortfarande kvar som den bastion mot ondska han är:

Sigurd lade försiktigt ned det inslagna paketet med hundgodis under plastgranen. Frida sniffade på det och gnydde lågt.
”Du får vänta tills imorgon”, sa Sigurd. ”Imorgon, inte idag, kommer tomten.”
Frida satte sig på bakbenen, anlade sitt värsta lidande uttryck och gnällde medan hon tafatt krafsade med ena tassen i luften. Magin gjorde sitt resultat och bände Sigurds vilja som ett rö för vinden. Sigurd böjde sig omedvetet framåt och sträckte ut handen mot paketet, men lyckades behärska sig och rätade på ryggen. Han blundade och vände sig om.
”Imorgon Frida, inte idag”, sa han.

Han gick in i arbetsrummet och satte sig framför sina datorer. Dubbelskärmarna vaknade till liv och presenterade den senaste informationen från Mothernet 2.0, hans AI och mamma-baserade kunskapssystem som analyserade det mesta som hände i Uppsala, Sverige och världen, i just den ordningen. För tillfället sorterade han informationen efter personlig hotnivå riktad mot honom själv, men den var fortsatt låg, nu när herr One satt i finkan eller på dårhuset.

Om Sigurd hade anlag för att rysa, vilket han inte hade, hade han nog skakat till den milda grad att kaffekoppen som stod på arbetsbordet hade ramlat ned och slagits i tusen bitar. Mr One, eller snarare Jerk Kruskvist som han egentligen hette, hade nästan lyckats ha ihjäl såväl Sigurd som alla hans vänner, innan de med hjälp av en avskedad före detta polis lyckades stoppa honom på Nobelfesten, sekunderna innan han lyckats zombiefiera alla gästerna.

Men eftersom Sigurd var den han var noterade han enbart att risknivån var 0,1 och klickade istället sig vidare till Darkweb där han loggade in som sitt alter ego: Houdini, på en av de mer obskyra servrarna. Tre nya uppdrag var annonserade på forumet från någon som benämnde sig själv MacBeth:

”FROM: MacBeth.
MISSION: Swedish Police Mission database backdoor
REWARD: 35 KUSD.
TRACEABLE: NO.
TrackPATH: N/A
TargetPATH: N/A

FROM: MacBeth.
MISSION: Election database backdoor
REWARD: 25 KUSD.
TRACEABLE: YES.
TrackPATH: NSSV:ORG.
TargetPATH after commitment.

FROM: MacBeth.
MISSION: UNT article database backdoor
REWARD: 15 KUSD
TRACEABLE: NO.
TrackPATH: N/A
TargetPATH: N/A”

Sigurd trummade upprymt med fingrarna på tangentbordet. Att få betalt för att hacka den svenska polisen och Uppsala Nya Tidning lät alldeles för bra för att vara sant! Han markerade uppdragen och kämpade ned euforin som skymtade långt bak i medvetandet där den energiskt försökte kämpa sig fram till en tätposition.

NSSV.ORG visade sig vara en webbsajt som propagerade för att äta veganskt. Sajten innehöll också en hel del aggressiv retorik mot djuruppfödare och djurförsök. Sigurd kliade sig i huvudet. Han skulle alltså åta sig att manipulera ett val och om han blev upptäckt skulle han placera falska spår s.k. breadcrumbs som pekade på en sajt som propagerade för vegansk mat. Det här kändes inte rätt. Han kisade på Frida som hoppat upp i hans knä och också verkade betrakta skärmen.
”Vad tycker du?” frågade han.
Frida funderade ett kort ögonblick innan hon skakade på huvudet.
”Håller med dig”, sa Sigurd och avvisade förfrågan. MacBeth fick hitta någon annan som kunde spela rollen som MacDuff när det gällde valmanipulation.

Sedan Sigurd hade gått i pension hade han ägnat sig åt att hacka olika nätverk och system. Under sin hackeridentitet Houdini hade han brutit in sig i de flesta system som var värda att brytas in i. Hugade spekulanter kunde hyra in hans tjänster anonymt mot viss ersättning. Pengar behövde han egentligen inte utan den stora motivationen var att mäta sitt intellekt mot andras.
Specialiteten var ryska företag eftersom han läste språket flytande. Trollfabriker bröt han sig in i kostnadsfritt och exponerade personerna och ibland staterna bakom. Det var inte speciellt uppskattat och hade lett till att han numera också hade ett pris på sitt huvud. Dessutom hade han också vissa personer ur den undre världen efter sig sedan tidigare. Sammanslaget kunde man säga att Sigurd behövde vara försiktig om han skulle leva till nästa år. Problemet var att det var han inte. Försiktig alltså.

Frida var räddningen. Frida var Sigurds Jack Russel terrier och kanske den smartast hunden i världen. Åtminstone brukade Sigurd säga så och en rejäl portion sanning fanns det i de orden. Frida hade räddat Sigurd bakdel ur ett antal livsfarliga situationer vilket Sigurd uppskattade. På sitt sätt.
”Nej, vad säger du?” frågade Sigurd.
Frida lyfte huvudet och spetsade öronen.
”Ska vi ta en promenad förbi ICA-Tore och köpa revbensspjäll och lutfisk?”
Frida rös till och lade ned huvudet igen.
”Jaja – du får väl lite entrecôte också. Men bara två hekto, inte ett gram mer.”
Trekommafem sekunder senare stod Frida vid ytterdörren med kopplet runt halsen. Hon såg uppmanande på Sigurd.
”Voaff!” sa hon.

Så var det dax att få veta lite mer om Tomten. Var bor han … egentligen … och vad sysslar han med?

Vintern var Tomtens årstid. På sommaren brukade han … göra andra saker, men minnet var som sagt lite klent nu på ålderns höst. Vad var det han gjorde på sommaren egentligen? Han kliade sig på flinten och funderade. Det var … suddigt. På vintern däremot blev allt så klart och tydligt. Det måste vara luften som gjorde det.  Vinterluft var kall, ren och klar. Sommarluft var varm och dallrig och gjorde det svårt att andas.

Det var nog därför minnet svek honom.

Hans del av sjukhuskulverten var som ett maskformigt bihang till den stora transportkulverten under ingång 70. En blindtarm. Någon gång hade sjukhusledningen planerat att skapa en genväg mellan två separata sjukhusdelar, men pengarna hade tagit slut när grävningen uppdagade en gigantisk lerboll som projektet hade glömt att projektera för. Så pengarna försvann, projektledaren avskedades och förbindelsegången avslutades abrupt trettio meter in från huvudkulverten. Sjukhusledningen funderade några möten över vad de skulle göra med en gång som inte ledde någonstans och beslutade att lämna över det knepiga ärendet till nästa kontingent politiker. Ingången sattes därför igen med en låst dörr, vars nyckel prompt slarvades bort av vaktmästeriet.

Där bakom fann sig tomten sin fristad. Han hade inrett den med en verkstadsbänk med svarv, borrmaskin och verktyg, en höj och sänkbar dubbelsäng (tillverkad av två kasserade sjukhussängar) med rött överkast samt ett litet kök från fjärde våningen med tillhörande kylskåp. Golvet var av grå skrovlig betong och väggarna likaså med fuktränder efter kondens och med spindelväv i skrymslen och vråar.

”Borta bra men hemma bäst!”, stod det på en plansch som var upptejpad på väggen.

Och det kunde tomten skriva under på.

December hade varit hektisk; Dela ut paket till utmärglade barn på canceravdelningarna, sjunga julvisor för döende gamlingar samt stödja sjukhusets insamlingar nere vid stora torget. Sedan hade han ju sina uppdrag från näringsidkarna kring Stora torget med sina julbord, och julaktiviteter. Tomten tronade på gigantiska karmstolar med barn och ungdomar i knät, släpade runt på stinna sopsäckar och sa ”hoho” och ”god jul” så många gånger att han nästan slitit ut rösten. Tomten hade fullt skägg skulle man kunna säga och nu dagen före den stora dagen kände han sig faktiskt lite sliten. Nästan lite utarbetad.

”Men än fanns det fart i gubben”, sa han för sig själv och satte fast den röda toppluvan på skulten. Det var inga människor utanför hans kulvert så han förflyttade sig snabbt ut i huvudgången och fortsatte ned mot ingång 50 för vidare promenad ned mot stan. Det var inte så många möten i kulverten men de han mötte log och vinkade åt honom.
”God jul, Tomten” sa de.
”God jul själva!” skrockade han tillbaka utan att tänka på det. Som en ryggmärgsreflex.

Utanför sjukhuset var det vintrigt snöbark på marken med luddiga buskar vars grenar var täckta av ett tunt lager rimfrost. Snön knarrade under hans tjocka stövlar och andedräkten bildade små moln framför honom. Han tog ett djupt andetag av den kyliga luften och kände hur sinnena vaknade till liv. Hjärnan blev klar, synen skarp och huden knottrade sig förväntansfullt i kontakten med luft och is. Han kände alla väsen omkring sig; Talgoxen med sin blågula skrud som förväntansfullt spanade från cykelskjulets tak, Fru Lind som skyndade fram med tankarna fästa på sin man som låg nedsövd efter en hjärtoperation, Unge herr Salah som var sen till sitt pass på avdelning 137 och många fler.

Han vände blicken uppåt mot den grå skyn. Solen syntes knappt över horisonten men den lyckades ändå färga molnkanterna silvrigt glänsande. Däruppe cirklade gastarna från de nyligen döda, förvånade över sin plötsliga upplyftelse, utan rädsla eller smärta, nyfikna på vad som komma skulle.

Han skyndade på sina steg ned mot Svandammen. Han var sen.

Ja man kan ju undra. Karln, (- om det nu är en karl), jobbar ju som en tätting (vad det nu är ) över hela jordklotet. Det är tur att han lämnar julklappar först på julda’n i vissa länder för annars skulle han väl vara helt utsliten, stackarn.

I Luthagen Blues kommer han dyka upp i bok 4 – Tomtens explosiva paket, men troligtvis inte förrän nästa jul. När jag började skrapa lite på tomten och hans värld så fann jag många helt otroliga saker. saker som det kan vara lite svårt att förstå.
Jag tänkte vi kunde börja med att se på det, nu strax före jul. Det blir inte som en adventskalender (det tåget har jag ju missat) – utan se det snarare som lite stämningshöjande berättelse nu strax före jul. Nyfiken?
Låt oss börja!

Han kallades för Tomten.

Det var inget bra namn, men på något sätt hade det blivit hans eget. Från början hade det varit ett öknamn bland alla andra; ”Din knickedick!”, ”Gallfåne!”, ”Lortpåse”.
Och på senare år: ”Monster”, ”Din jävla tomte!”.
Det sista invektivet hade på något sätt passat honom, varför visste han inte.

Han förstod inte varför de hade skrikit namn och sparkat efter honom men härledde det till mänsklighetens oförmåga att hantera det ovanliga. För vanlig var han inte. Han hade sina gåvor. Eller förbannelser beroende på hur man såg på det.

Successivt och nästan obemärkt i takt med att han blivit äldre hade invektivet övergått till hans namn på något mystiskt sätt. Och på samma sätt hade han vant sig vid det till den grad att han glömt sitt eget. Ibland stannade han upp och försökte komma på vad han egentligen hette. Det var ett långt namn med flera delar trodde han sig komma ihåg, men minnet svek honom. Då och då flimrade delar av namnet fram längst ute i medvetandet men kilade sedan undan lika snabbt som kackerlackorna när ljusen tändes i hans kulvert.

Tomten hette han och Tomten blev honom till den grad att de båda var oskiljbara.

Ibland frågade barnen i sina sjukhussängar honom hur gammal han var och då brukade han plira med ögonen så att rynkorna nästan dolde hans buskiga ögonbryn och viskade under skägget: ”Tillräckligt gammal”
Sedan blinkade han med ögonen och log. Då log barnen tillbaka.

Han var en hejare på att viska under skägget. Mycket beroende på att hans vita skägg var så långt, ända ned till bröstet. Vaxat och inoljat luktade det tryggt av skog och mossa som om hela han var sprungen ur en kådrik tall.

Vintern var hans årstid. På sommaren brukade han … göra andra saker, men minnet var som sagt lite klent nu på ålderns höst. Vad var det han gjorde på sommaren egentligen? Han kliade sig på flinten och funderade. Det var … suddigt. På vintern däremot blev allt så klart och tydligt. Det måste vara luften som gjorde det.  Vinterluft var kall, ren och klar. Sommarluft var varm och dallrig och gjorde det svårt att andas.
Det var nog därför minnet svek honom.

.. fortsättning följer …