Tomtens explosiva paket del 1: Vem fan är tomten?

Ja man kan ju undra. Karln, (- om det nu är en karl), jobbar ju som en tätting (vad det nu är ) över hela jordklotet. Det är tur att han lämnar julklappar först på julda’n i vissa länder för annars skulle han väl vara helt utsliten, stackarn.

I Luthagen Blues kommer han dyka upp i bok 4 – Tomtens explosiva paket, men troligtvis inte förrän nästa jul. När jag började skrapa lite på tomten och hans värld så fann jag många helt otroliga saker. saker som det kan vara lite svårt att förstå.
Jag tänkte vi kunde börja med att se på det, nu strax före jul. Det blir inte som en adventskalender (det tåget har jag ju missat) – utan se det snarare som lite stämningshöjande berättelse nu strax före jul. Nyfiken?
Låt oss börja!

Han kallades för Tomten.

Det var inget bra namn, men på något sätt hade det blivit hans eget. Från början hade det varit ett öknamn bland alla andra; ”Din knickedick!”, ”Gallfåne!”, ”Lortpåse”.
Och på senare år: ”Monster”, ”Din jävla tomte!”.
Det sista invektivet hade på något sätt passat honom, varför visste han inte.

Han förstod inte varför de hade skrikit namn och sparkat efter honom men härledde det till mänsklighetens oförmåga att hantera det ovanliga. För vanlig var han inte. Han hade sina gåvor. Eller förbannelser beroende på hur man såg på det.

Successivt och nästan obemärkt i takt med att han blivit äldre hade invektivet övergått till hans namn på något mystiskt sätt. Och på samma sätt hade han vant sig vid det till den grad att han glömt sitt eget. Ibland stannade han upp och försökte komma på vad han egentligen hette. Det var ett långt namn med flera delar trodde han sig komma ihåg, men minnet svek honom. Då och då flimrade delar av namnet fram längst ute i medvetandet men kilade sedan undan lika snabbt som kackerlackorna när ljusen tändes i hans kulvert.

Tomten hette han och Tomten blev honom till den grad att de båda var oskiljbara.

Ibland frågade barnen i sina sjukhussängar honom hur gammal han var och då brukade han plira med ögonen så att rynkorna nästan dolde hans buskiga ögonbryn och viskade under skägget: ”Tillräckligt gammal”
Sedan blinkade han med ögonen och log. Då log barnen tillbaka.

Han var en hejare på att viska under skägget. Mycket beroende på att hans vita skägg var så långt, ända ned till bröstet. Vaxat och inoljat luktade det tryggt av skog och mossa som om hela han var sprungen ur en kådrik tall.

Vintern var hans årstid. På sommaren brukade han … göra andra saker, men minnet var som sagt lite klent nu på ålderns höst. Vad var det han gjorde på sommaren egentligen? Han kliade sig på flinten och funderade. Det var … suddigt. På vintern däremot blev allt så klart och tydligt. Det måste vara luften som gjorde det.  Vinterluft var kall, ren och klar. Sommarluft var varm och dallrig och gjorde det svårt att andas.
Det var nog därför minnet svek honom.

.. fortsättning följer …

Här hittar du mina andra böcker i bokserien Luthagen Blues!