Kategorier
Crippes betraktelser

Felringning

18 september

Signalen var riktigt aggressiv. Jag lyfte Hustruns mobil och kikade på skärmen. Ett 010-nummer visades. 
”Älskling, väntar du på nåt 010-nummer?” ropade jag.
”Va?” frågade hon från hallen och varvade upp dammsugaren.
”Det ringer någon från ett 010-nummer! Ska jag svara?”
Inget svar, troligtvis beroende på att dammsugaren lät för högt. 
Mobilen ringde obekymrat vidare.
010-nummer förresten, har inte sjukvården sådana? Tänk om det är något viktigt? Någon av barnen som råkat illa ut? Jag bet mig i läppen och funderade. Och så kopplade jag fram samtalet.
”Christer”, sa jag.
Inget hördes. Säkert någon som ringt fel. Jag provade igen.
”Hallå?”
Sprakande och knastrande ljud hördes. Sedan ett svagt ”… hallo?”
”Christer här, vem söker du”? 
Knaster igen, därefter svagt: ”… talk english?”
Jag knep ihop läpparna. Tydligen något bedrägeriförsök. Varför skulle han annars vilja prata engelska? Uppenbarligen inte ett samtal från Regionen. Jäkla tjuvringare.
”… hallo?” hördes det igen.
”Fuck off”, sa jag och lade på. För säkerhets skull blockerade jag numret också. Det kunde han gott ha. Han ringde säkert från Långtbortistan och ville jag skulle ringa upp och betala dyra pengar.

En timme senare satte sig hustrun i sin motoriserade fåtölj, sippade på sin cappuccino och såg bekymrat på mig. 
”Leveransen från Airmee har inte kommit och nu ser jag att de säger att de inte kunde leverera. Fast de inte ens försökt. Fy vad dåligt”
”Ja verkligen”, sa jag, ”de bara luras och låtsas lämna. Han sitter säkert på någon bar istället och dricker drinkar”
Hustrun nickade.
”Säkert. Han skulle ju ringa innan från ett 010-nummer för att få vägbeskrivning, och det har han ju inte gjort. De här fraktbolagen blir allt sämre.”
Då föll poletten ner. Jag hade blockerat hennes leverans! Klokt nog knep jag igen munnen. Jamen, om han nu vill leverera får han väl försöka igen?
”Det låter som någon är vid dörren”, sa jag, ”kan du inte kolla om det är dom som kommer?”
”Jag hörde ingenting” sa hustrun.
”Kolla för säkerhets skull”, sa jag. ”Jag kan ju inte gå med foten.”
Hon suckade.
”Jaja, jag kollar. Men det är ingenting.”
Så fort hon försvunnit ut i hallen slet jag åt mig hennes mobil, loggade in och avblockerade numret.
Nu var alla bevis borta. Nu kunde de försöka leverera igen och jag slapp att sova på soffan.

Idag är det dagen ett. Den första dagen av tio på min pillertrillarresa. Fem smärtstillande har jag knaprat i mig idag. Pillren kunde göra att jag kände mig lite trött. Det var nog bara halva sanningen. Trots att det var minusgrader på morgonen blev jag tvungen att cykla med bar överkropp och öppen gylf för att inte somna. Väl framme på kontoret hinkade jag kaffe på löpande band för att inte stå och sova framför datorn.
Men det verkade ge resultat. På förmiddagen kändes i alla fall foten helt ok. Lite bedövad.
Men så efter lunchen skulle jag cykla iväg och halkade till med foten på pedalen. Det gjorde ont. Riktigt skitont. Så nu på kvällen ligger jag med foten högt och haltar värre än någonsin. 

Men, det är ju en ny dag imorgon med nya piller …


Upptäck mer från Christer Rindebratt

Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Upptäck mer från Christer Rindebratt

Prenumerera nu för att fortsätta läsa och få tillgång till hela arkivet.

Fortsätt läsa