Christer Rindebratt

28 oktober

Jag vaknade imorse och insåg någonting som jag inte tänkt på. Pressen och stressen var borta. Utan att jag vetat det hade jag under en längre tid haft en press att få klart boken och den hade stressat mig. Nu var det borta och jag kände ett lugn som jag inte känt på länge. Boken har varit under framväxt nu i flera år och att få avsluta den gav mig en större frihet än vad jag insett.

Jag firade detta med att ta det väldans lugnt. I en hel timme, innan jag insåg att bilen stod på laddning utanför och parkeringstiden gått ut. Då blev jag lite stressad igen. Men snart var bilen på plats i garaget och jag kunde slappna av igen. I hela tjugo minuter, innan jag kom på att jag ju hade ett möte! Så då cyklade iväg till min gamle vän som jag är god man för. Vi gick igenom betalningar och lite annat och sedan var jag hemma igen för ombyte.

Nu skulle det ske!

Gympakläderna har legat i sin väska i ett antal månader. Det är nästan så det samlats damm på dom. Jag vet faktiskt inte hur länge sedan det var som jag tränade på gymet. I och för sig hade hustrun och jag varit någon enstaka gång dit på sistone men regelbunden träning har jag nog inte gjort sedan mars/april. Mina muskler är följaktligen obefintliga med undantag för vissa muskler i benen som jag använder när jag cyklar till jobbet, men överkroppen har spinkifierats.
Det är knappt jag orkar lyfta mjölkpaketet längre.

Det kändes ovant att iklä sig gympakläder. Inte speciellt sexigt eller snyggt heller med magen som stack ut och en t-shirt som satt trångt i princip överallt. Jag bad en stilla bön om att ingen jag kände skulle se mig i utstyrseln och så gick jag över till sonen iklädd keps och mörka solglasögon, för ett träningspass.

En timme senare var vi klara. Inte så att jag ansträngt mig så jag blev toksvettig men lite träningsvärk kommer jag nog få imorgon. Fast egentligen spelar just det ingen roll. Det viktigaste är att få in rutinen på att träna och idag var det första steget. Det kändes riktigt bra att jag äntligen gjorde slag i saken. Fast egentligen var det sonens förtjänst att jag äntligen kom iväg.

På fredag blir det träning igen. Varje vecka ska vi köra och så småningom kanske jag till och med kör tre gånger i veckan.
Äldsta dottern frågade mig häromdan om det fanns något som jag tyckte var kul med träning? Jag velade och svarade undvikande. För egentligen har jag aldrig tyckt träning varit roligt. Och det tror jag faktiskt jag fortfarande tycker.

Det är däremot sällskapet som jag uppskattar och som gör träningen värd insatsen.

Att göra saker med sina barn är det roligaste som finns.

26 oktober

Jag såg på TVn idag att viltolyckorna har ökat kraftigt de senaste åren. De tror det beror på fler bilister samt att viltstammen också ökat. Den händelse jag tänkte beskriva hände för många år sedan men det är fortfarande färsk i minnet. Det gick bra för oss, men det var nära att våra liv slutade den där kvällen. Då hade inte bara vi försvunnit utan våra barn hade heller aldrig fötts.
Det var något den där kvällen som räddade oss.

Det är höst och trädens blad skimrar i rött och gult och jag styr bilen, vår Volvo 343, i lugn fart. Det är 90 nästan hela vägen mellan Almunge och Uppsala och vi har inte bråttom. Strålkastarna lyser upp träd och buskar som verkar hoppa fram ut ur dunklet för att sedan sjunka tillbaka in i mörkret.

Vi är på väg hem efter att ha hälsat på hos svärmor Lillie och käkat en god middag.
Nu har vi kommit halvvägs och vägen viker av i en mjuk kurva åt höger. Jag kastar en snabb blick på Reancy som sitter bredvid mig. Hon bläddrar i några foton som hennes mor skickade med oss.
”Inte långt kvar nu”, säger jag.
Hon nickar och bläddrar ibland korten.
”Stefan och Carina har bjudit hem oss i helgen”, säger hon. ”Jag tänkte vi kunde ta en kaffe och hälsa på deras nyfödda.”
Vi har försökt få barn men det har inte gått så bra. Kanske det är jag, eller kanske Reancy. Tiden får utvisa.
”Det ska bli kul att träffa dem igen”, säger jag. ”Det var ett tag sedan”.

Det är då jag ser det. En rörelse på vänster sida om vägen. Jag skärper blicken och då ser jag att det är en stor älg som är på väg upp på vägen. Den liksom skumpar fram där den springer, nästan flyger fram.
Vi kommer köra in i den.
Min hjärna gör några blixtsnabba kalkyler, mäter vår och älgens fart och konstaterar att vi kommer krocka om jag inte gör något. Nu händer allt väldigt snabbt. Hjärnan informerar mig om att om jag kör framför älgen kanske vi kommer klara oss. Jag vrider på ratten åt höger och gasar på. Motorn varvar upp. Älgen verkar se våra lampor och vill helst komma över den obehagliga vägen innan något händer så den ökar också farten.
Vi kommer krocka!
Min hjärna påpekar den obehagliga sanningen att eftersom älgen också ökat farten kommer vi kollidera. Jag bromsar kraftigt och vrider på ratten åt vänster. Bilens hjul tappar greppet och vi sladdar hjälplöst sidledes in mot älgen. Reancy skriker tror jag, fast det låter som om skriken kommer genom vatten.
Älgen blir nu snabbt allt större och så sladdar vi in i sidan på den. En halv sekund balanserar vi mellan liv och död. Faller älgen ner på taket kommer den trycka in det och mosa oss. Sidan på älgen är alldeles bredvid Reancys kind. Om hon sträckte ut handen skulle hon kunna röra den blodiga raggiga pälsen. Motorn hostar till och stannar.
Men så är ögonblicket över, på något mirakulöst sätt lyckas älgen hålla sig på benen och så försvinner hon bort mot skogen.

Vi ser förvirrade på varandra. Vi vet inte ännu riktigt vad som har hänt, hur nära det varit. Så tar jag ett djupt andetag. Vi står tvärs vägen och måste förflytta oss. Jag försöker starta motorn. Den går igång.
”Vi kan inte göra något”, säger jag. ”Vi åker hem och ringer polisen.”
Reancy bara nickar.

Jag kommer inte ihåg hur vi kom hem och har bara minnesfragment av vad som hände sedan. När vi väl klev in genom dörrarna på Sparrisgatan slog chocken till och Reancy bara skakade i hela kroppen. Jag stoppade ner henne i ett badkar med varmt vatten och ringde polisen. En jägare kom över efter en stund och sedan åkte han och jag tillbaka till olycksplatsen så jag kunde peka ut vart älgen tagit vägen. Jag vet inte om de sköt henne eller om hon klarade sig.

Ibland är det nära, den där skiljelinjen mellan liv och död. Var dag man får uppleva, är ett mirakel, en chans att lära sig något, att kanske skapa något, att uppleva saker och umgås med sina nära och kära.

Så passa på och njut. Du lever bara en gång.

25 oktober

Vi är alla skyldiga till det. Handen på hjärtat. Visst har du prokrastinerat någon gång? Va? Vet du inte vad prokrastinera är? Nej det handlar inte om prostatan. Det kommer från latinet pro = framåt och crastinus som betyder morgondagen. Förhala är ett annat ord. Skjuta upp är inte ett ord utan två men betyder samma sak.

Prostata för övrigt kommer från latinet ”en som står framför”, ie prostatan står framför urinblåsan, (ses bäst om man ligger på golvet och kollar upp i skrevet på en naken kille…) )

Idag har jag proskrastinerat ett uppdrag. Jag behövde sammanställa skulder, kostnader och saldo på mig uppdragsgivares konton. Jag gick ut hårt och sedan tog det stopp. Det var helt enkelt inte kul utan tvärtemot, ie riktigt tråkigt.

”Ähh, jag fixar det här på söndag”, sa jag till mig själv fast jag egentligen vet bättre. På söndag kommer jag titta på det igen och säga att:
”Ähh, jag fixar det på måndag.”
Och så håller det på tills dagen D infaller, dvs dagen då jag faktiskt måste lämna in uppdraget. Då sitter jag desperat, hålögd och med skägget spretandes åt alla håll och sammanställer allt som behöver vara klart till inlämningsdagens morgon.
Varje gång är det detsamma.
Vad är det för fel på mig?

Det lustiga är att det oftast inte tar speciellt mycket tid att göra uppgiften. Det är själva omställningen i huvet som tar tid eller är svårt. Omställningen till att göra saker istället för att snacka om det. Att gå från tankar till handling.

Det är samma princip som som att tömma diskmaskinen. Den står där och surnar till med all diskad disk och bligar på dig när du går förbi. Tar du tag i det och tömmer den? Nix. Inte förrän möglet kryper fram över kanterna och tallrikarna kravlar sig fram över golvet med ett gröngult spår av mögel och slem efter sig.
Då är det dags att tömma maskinen.
Det pinsamma är att det inte tar speciellt lång tid att tömma maskinen. Jag har mätt. Det tar max 5 minuter.Det är den där j***a omställningstiden i huvet på dig som gör att du inte förmår att slå om kroppen till diskmaskinstömningsläge.

Vi är programmerade biologiskt till att prokrastinera så det finns säkerligen en överlevnadsaspekt på det. Jag antar att någon neandertalare stod framför sin sura ätpinne och sa till sig själv:
”Jag gör ren den imorgon.”
Och därmed hade han högre chans att överleva än den renliga neandertalaren som plikttroget putsade sin ätpinne ren var dag.

Vem vet?

24 oktober

Förr i tiden så arbetade man på kontoret fem dagar i veckan och så var man stand by de andra två dagarna. Man jobbade på plats, hade sin arbetsplats som man inredde, så att det liksom var ett andra hem. Fotografier på barnen på väggen, favoritkoppen stod till höger om bildskärmen, lite godis kanske och inneskor till vänster under hatthängaren. Allt detta försvann i och med Covid 2019. Idag vet jag inte riktigt hur folk jobbar. Jag säger inte att det var bättre eller sämre förr, bara annorlunda.

På Segerstedt där jag jobbar ibland har de flesta en arbetsplats i landskap om de har tur. Speciellt utvalda får sitta i ett rum. Att inreda sin arbetsplats ska man inte göra, fast några modiga själar trotsar överheten och gör det ändå.
Andra som jag får sitta där det finns plats. Finns det ingen plats sitter man i gången eller i ett mötesrum och jobbar. Ingen ideal arbetssituation direkt och jag måste säga att det för mig inte upplevs speciellt positivt att inte veta var man ska sitta idag.

På Rudbeck, en av mina andra arbetsplatser är jag hänvisad till verkstaden där jag står vid en arbetsbänk mitt i gången och jobbar. Inte helt idealiskt det heller.

På Ångström har jag just nu en plats i ett rum, men platsen är inte min så det känns som jag är där på nåder lite grann.
Gruppen jag jobbar i är ibland helt borta från kontoret, kanske jobbar de hemifrån eller är ute på uppdrag så då är jag ensam i en lång korridor som blir svart när rörelsesensorn känner att det inte rör sig någon. Det är trist att jobba själv, betydligt roligare att jobba i ett team.

Men det är inte bara jag som har det så här. På Segerstedt är endast 20% av arbetsplatserna upptagna på dagtid, trots att de som sitter där inte har uppdrag ute hos kunderna. 20%. För tio år sedan hade det varit 95% som var på plats. Det här är ett problem upplever jag eftersom teamkänslan och samarbetet blir lidande. Zoom och digitala mötesrum i all ära kan inte ersätta fikastunden eller snacket i korridoren. Vi behöver en bättre balans mellan det digitala och det analoga. Kanske 50% vardera?

Sedan är det det där med veckodagarna. På fredagarna verkar det inte finnas några som jobbar. Korridorerna ekar öde och belysningen är släckt. Alla jobbar hemma, eller också har de ledigt. Det innebär att torsdagen numera är den nya fredagen, sista dagen i veckan som man kan umgås med sina kollegor och snacka jobb eller något annat.

Många snackar om arbetstidsförkortning. Hallå! den är redan här!