Idag har det banne mig inte hänt något alls förutom att jag jobbat och kommit hem. Ni har väl sett reklamen: ”Nisse undvek att fastna i ångvälten på jobbet”, ”Olle blev inte överkörd av pall-lyften” eller ”Elsa fastnade inte med näsan i kylskåpsdörren”. Ungefär så känner jag mig i dag. Jag har undvikit att:
Cykla på valfri skjutgalen terrorist
Fastna med slipsen i hissen
köpa crunchy ostbågar för tusentals kronor
äta god mat till lunchen
dricka suveränt kaffe på jobbet
vinna på tipset
Allt detta har jag undvikit idag. Visst låter det som en bra dag? Fast å andra sidan har jag heller inte:
tränat på gymmet
(Fast jag bar en ICA kasse full med varor 375 meter. Den vägde nog minst 100 kg. Det borde väl räknas? )
skrivit en kärleksfull dikt till kvinnan i mitt liv
Tänkte att den skulle börja något såhär: ”Hej min lilla böna, jag kan dig ej försköna, ska vi ge oss ut i det gröna och rulla runt och oss belöna.” (Jag är dock lite osäker på om Hustrun uppskattar rimmet.)
Hjälpt en gamling över gatan
Jag försökte släpa en gamling med rullator över gatan vid ICA Stabby men hon kämpade så mycket emot, att jag var tvungen att lämna henne halvvägs
Som sagt idag har det inte hänt så mycket. Fast det är helt OK det också.
Jag vaknade imorse och insåg någonting som jag inte tänkt på. Pressen och stressen var borta. Utan att jag vetat det hade jag under en längre tid haft en press att få klart boken och den hade stressat mig. Nu var det borta och jag kände ett lugn som jag inte känt på länge. Boken har varit under framväxt nu i flera år och att få avsluta den gav mig en större frihet än vad jag insett.
Jag firade detta med att ta det väldans lugnt. I en hel timme, innan jag insåg att bilen stod på laddning utanför och parkeringstiden gått ut. Då blev jag lite stressad igen. Men snart var bilen på plats i garaget och jag kunde slappna av igen. I hela tjugo minuter, innan jag kom på att jag ju hade ett möte! Så då cyklade iväg till min gamle vän som jag är god man för. Vi gick igenom betalningar och lite annat och sedan var jag hemma igen för ombyte.
Nu skulle det ske!
Gympakläderna har legat i sin väska i ett antal månader. Det är nästan så det samlats damm på dom. Jag vet faktiskt inte hur länge sedan det var som jag tränade på gymet. I och för sig hade hustrun och jag varit någon enstaka gång dit på sistone men regelbunden träning har jag nog inte gjort sedan mars/april. Mina muskler är följaktligen obefintliga med undantag för vissa muskler i benen som jag använder när jag cyklar till jobbet, men överkroppen har spinkifierats. Det är knappt jag orkar lyfta mjölkpaketet längre.
Det kändes ovant att iklä sig gympakläder. Inte speciellt sexigt eller snyggt heller med magen som stack ut och en t-shirt som satt trångt i princip överallt. Jag bad en stilla bön om att ingen jag kände skulle se mig i utstyrseln och så gick jag över till sonen iklädd keps och mörka solglasögon, för ett träningspass.
En timme senare var vi klara. Inte så att jag ansträngt mig så jag blev toksvettig men lite träningsvärk kommer jag nog få imorgon. Fast egentligen spelar just det ingen roll. Det viktigaste är att få in rutinen på att träna och idag var det första steget. Det kändes riktigt bra att jag äntligen gjorde slag i saken. Fast egentligen var det sonens förtjänst att jag äntligen kom iväg.
På fredag blir det träning igen. Varje vecka ska vi köra och så småningom kanske jag till och med kör tre gånger i veckan. Äldsta dottern frågade mig häromdan om det fanns något som jag tyckte var kul med träning? Jag velade och svarade undvikande. För egentligen har jag aldrig tyckt träning varit roligt. Och det tror jag faktiskt jag fortfarande tycker.
Det är däremot sällskapet som jag uppskattar och som gör träningen värd insatsen.
Att göra saker med sina barn är det roligaste som finns.
Ibland verkar man aldrig bli klar med sitt verk. Att få den lilla knubbiga larven att komma ut ur sin puppa, blotta sina fantastiska färgglada vingar och flyga högt upp mot den blå skyn.
Det är alltid något man kan peta på. Skruva lite på så att det blir lite bättre. Flytta ett kommatecken, lägga till en blankrad, ändra ett namn eller byta ut ett ord. Det kan pågå väldigt länge och vid en viss punkt bli inte resultatet bättre. Det kanske till och med blir sämre. Den ursprungliga iden, kreativa glädjen och spontaniteten urholkas. Då måste man inse sina egna begränsningar: ”Nej det här verket blir inte bättre än såhär. Det är det bästa jag förmår som kreatör just nu – och det är inget fel i det!”
Låt verket, om det nu är en bok, skulptur, målning, sång eller något annat kreativt, stå kvar som en milstolpe på din kreativa resa, fri för dig att skåda tillbaka på när du kommit några hållplatser längre fram. Då kan du se hur du utvecklas och dina tekniker förfinas.
Jag har kommit till den punkten idag. Jag förmår inte mera med min senaste bok. Och det känns rätt skönt att inse det. Visst kan jag ta hjälp av proffs och få den bättre, men det vill jag helst inte. För då blir den inte min skapelse.
Det sista två åtgärderna jag gjorde idag innan jag skickade iväg den till publicering var att ändra titeln till ”De Dödas Vetenskap” (Kadavret slog tydligen inte som namn så bra hos den kvinnliga befolkningen) samt att ändra Lucys fiendes namn från ”Klinga” till ”Hallenstjärna”. Jag har mer och mer ogillat Klinga som namn eftersom det indikerar att mannen skulle vara en indelt soldat och det är knappast troligt att en rådsman i Upsala 1776 var en indelt soldat. Greve Hallenstjärna däremot var en riktig person, en adlig medlem i Gustaf IIIs hov och känd som en riktig horbock. Ett bra namn med andra ord att använda för romanens skurk. (Hallenstjärna dokumenterade för övrigt alla våldtäkter han genomförde i en bok och skröt om dem. Karln var ett riktigt äckel. Boken finns att beskåda på Carolina tror jag för den som vill fördjupa sig i en sjuk 1700-tals människas sexuella erövringar.)
För att stötta boken har jag aktiverat en kampanj för att se om det går att sälja digitalt via Facebook och Instagram. Det lär bli svårt, men vi får väl se.
Så nu finns ”De Dödas Vetenskap” ute i världen. På Ad Libris. På Bokus. I min webshop.
Jag såg på TVn idag att viltolyckorna har ökat kraftigt de senaste åren. De tror det beror på fler bilister samt att viltstammen också ökat. Den händelse jag tänkte beskriva hände för många år sedan men det är fortfarande färsk i minnet. Det gick bra för oss, men det var nära att våra liv slutade den där kvällen. Då hade inte bara vi försvunnit utan våra barn hade heller aldrig fötts. Det var något den där kvällen som räddade oss.
Det är höst och trädens blad skimrar i rött och gult och jag styr bilen, vår Volvo 343, i lugn fart. Det är 90 nästan hela vägen mellan Almunge och Uppsala och vi har inte bråttom. Strålkastarna lyser upp träd och buskar som verkar hoppa fram ut ur dunklet för att sedan sjunka tillbaka in i mörkret.
Vi är på väg hem efter att ha hälsat på hos svärmor Lillie och käkat en god middag. Nu har vi kommit halvvägs och vägen viker av i en mjuk kurva åt höger. Jag kastar en snabb blick på Reancy som sitter bredvid mig. Hon bläddrar i några foton som hennes mor skickade med oss. ”Inte långt kvar nu”, säger jag. Hon nickar och bläddrar ibland korten. ”Stefan och Carina har bjudit hem oss i helgen”, säger hon. ”Jag tänkte vi kunde ta en kaffe och hälsa på deras nyfödda.” Vi har försökt få barn men det har inte gått så bra. Kanske det är jag, eller kanske Reancy. Tiden får utvisa. ”Det ska bli kul att träffa dem igen”, säger jag. ”Det var ett tag sedan”.
Det är då jag ser det. En rörelse på vänster sida om vägen. Jag skärper blicken och då ser jag att det är en stor älg som är på väg upp på vägen. Den liksom skumpar fram där den springer, nästan flyger fram. Vi kommer köra in i den. Min hjärna gör några blixtsnabba kalkyler, mäter vår och älgens fart och konstaterar att vi kommer krocka om jag inte gör något. Nu händer allt väldigt snabbt. Hjärnan informerar mig om att om jag kör framför älgen kanske vi kommer klara oss. Jag vrider på ratten åt höger och gasar på. Motorn varvar upp. Älgen verkar se våra lampor och vill helst komma över den obehagliga vägen innan något händer så den ökar också farten. Vi kommer krocka! Min hjärna påpekar den obehagliga sanningen att eftersom älgen också ökat farten kommer vi kollidera. Jag bromsar kraftigt och vrider på ratten åt vänster. Bilens hjul tappar greppet och vi sladdar hjälplöst sidledes in mot älgen. Reancy skriker tror jag, fast det låter som om skriken kommer genom vatten. Älgen blir nu snabbt allt större och så sladdar vi in i sidan på den. En halv sekund balanserar vi mellan liv och död. Faller älgen ner på taket kommer den trycka in det och mosa oss. Sidan på älgen är alldeles bredvid Reancys kind. Om hon sträckte ut handen skulle hon kunna röra den blodiga raggiga pälsen. Motorn hostar till och stannar. Men så är ögonblicket över, på något mirakulöst sätt lyckas älgen hålla sig på benen och så försvinner hon bort mot skogen.
Vi ser förvirrade på varandra. Vi vet inte ännu riktigt vad som har hänt, hur nära det varit. Så tar jag ett djupt andetag. Vi står tvärs vägen och måste förflytta oss. Jag försöker starta motorn. Den går igång. ”Vi kan inte göra något”, säger jag. ”Vi åker hem och ringer polisen.” Reancy bara nickar.
Jag kommer inte ihåg hur vi kom hem och har bara minnesfragment av vad som hände sedan. När vi väl klev in genom dörrarna på Sparrisgatan slog chocken till och Reancy bara skakade i hela kroppen. Jag stoppade ner henne i ett badkar med varmt vatten och ringde polisen. En jägare kom över efter en stund och sedan åkte han och jag tillbaka till olycksplatsen så jag kunde peka ut vart älgen tagit vägen. Jag vet inte om de sköt henne eller om hon klarade sig.
Ibland är det nära, den där skiljelinjen mellan liv och död. Var dag man får uppleva, är ett mirakel, en chans att lära sig något, att kanske skapa något, att uppleva saker och umgås med sina nära och kära.
Vi är alla skyldiga till det. Handen på hjärtat. Visst har du prokrastinerat någon gång? Va? Vet du inte vad prokrastinera är? Nej det handlar inte om prostatan. Det kommer från latinet pro = framåt och crastinus som betyder morgondagen. Förhala är ett annat ord. Skjuta upp är inte ett ord utan två men betyder samma sak.
Prostata för övrigt kommer från latinet ”en som står framför”, ie prostatan står framför urinblåsan, (ses bäst om man ligger på golvet och kollar upp i skrevet på en naken kille…) )
Idag har jag proskrastinerat ett uppdrag. Jag behövde sammanställa skulder, kostnader och saldo på mig uppdragsgivares konton. Jag gick ut hårt och sedan tog det stopp. Det var helt enkelt inte kul utan tvärtemot, ie riktigt tråkigt.
”Ähh, jag fixar det här på söndag”, sa jag till mig själv fast jag egentligen vet bättre. På söndag kommer jag titta på det igen och säga att: ”Ähh, jag fixar det på måndag.” Och så håller det på tills dagen D infaller, dvs dagen då jag faktiskt måste lämna in uppdraget. Då sitter jag desperat, hålögd och med skägget spretandes åt alla håll och sammanställer allt som behöver vara klart till inlämningsdagens morgon. Varje gång är det detsamma. Vad är det för fel på mig?
Det lustiga är att det oftast inte tar speciellt mycket tid att göra uppgiften. Det är själva omställningen i huvet som tar tid eller är svårt. Omställningen till att göra saker istället för att snacka om det. Att gå från tankar till handling.
Det är samma princip som som att tömma diskmaskinen. Den står där och surnar till med all diskad disk och bligar på dig när du går förbi. Tar du tag i det och tömmer den? Nix. Inte förrän möglet kryper fram över kanterna och tallrikarna kravlar sig fram över golvet med ett gröngult spår av mögel och slem efter sig. Då är det dags att tömma maskinen. Det pinsamma är att det inte tar speciellt lång tid att tömma maskinen. Jag har mätt. Det tar max 5 minuter.Det är den där j***a omställningstiden i huvet på dig som gör att du inte förmår att slå om kroppen till diskmaskinstömningsläge.
Vi är programmerade biologiskt till att prokrastinera så det finns säkerligen en överlevnadsaspekt på det. Jag antar att någon neandertalare stod framför sin sura ätpinne och sa till sig själv: ”Jag gör ren den imorgon.” Och därmed hade han högre chans att överleva än den renliga neandertalaren som plikttroget putsade sin ätpinne ren var dag.
