Christer Rindebratt

4 november

Nu när vi haft Alla helgons dag och Alla själars dag tycker jag vi ska fortsätta med en ny helgdag: Flyttlådans dag!

Flyttlådans dag borde infalla alla alla veckodagar fram till den sista december i år och ska innebära att alla som har behov av att flytta under början av nästa år ska få vara hemma och packa. Med full lön, semesterersättning och alla förmåner såklart. Arbetsgivaren bör tillhandahålla erforderligt antal flyttlådor gratis samt bärhjälp om det så skulle behövas.

Va?
Du tror att jag vill ha denna dag eftersom vi själva ska flytta per den andra januari?
Nej vet du vad? Det är mig fjärran att önska något sådant av rent egoistiska behov. Jag tänker blott på alla stackare som måste flytta under den värsta tiden på året: I januari. med snö överallt, isande vindar och hala vägar. Det finns ett stort mörkertal här tror jag avseende dessa tappra själar som trotsar elementen för att skapa sig en bättre framtid någon annanstans och inte räds denna mörkrets dystra tid.

För samhället som helhet är det helt klart lönsamt att sponsra vinterflyttar, eftersom det minskar belastningen på sommarflyttarna, som annars kommer att korka igen vägar, hissar och trappuppgångar och därmed förhindrar medborgarna från att ligga på badstranden och lapa sol. Det kan leda till upplopp och blodvite i värsta fall.

Så det är av rent osjälviska motiv som jag nu bearbetar våra politiker för att införa denna mycket viktiga helgdag!

Hustrun har redan börjat fylla flyttlådor nu när det blott är åtta veckor kvar innan vi får nycklarna till den nya lägenheten. Så direkt efter nyår är det dax. Dagen N, som i Ny lägenhet.
Idag har jag också packat mina två första lådor med böcker. Planen är att skyffla undan det som vi inte behöver till ett förråd så kan vi sedan under februari och mars i lugn takt återbörda böcker och annat mindre kritiskt till den nya lägenheten. Vi tror vi behöver cirka sextio lådor totalt. med åtta veckor kvar blir det cirka 7,5 lådor i veckan. Vi kan nog fixa det men det kan bli tajt…

… fast med flyttlådans dag(ar) skulle det bli mycket lättare 🙂

3 November

Det där med kläder är knepigt. Nu börjar det ju frysa till lite på morgnarna så det är dax att damma av vinterkläderna och se om de fortfarande passar.
Tips: Det gör de inte.
På något sätt har de krympt fast de legat stilla i sina plastlådor över sommaren. Jag misstänker att tyget inte klarar värmen utan krymper ihop när cellerna inuti fibrerna dör och plaggen därmed blir kortare. Underligt nog verkar de mest krympa på bredden men det finns säkert något vetenskaplig förklaring till detta.

Sedan har dessutom vissa vinterplagg visat sig innehålla såväl noppor som hål, fläckar, och skadade delar. Jag har ingen aning hur detta kan ha inträffat då jag vårdat dem ömt och endast burit dem till kyrkan varannan vecka.

Eller, ja, även till födelsedagarna på vintern. Tre stycken tror jag det är.
Hmm, när jag tänker efter har jag nog även använt dem när det varit minusgrader också, så där blir det ju också några fler dagar. Men absolut inte mer än max 120 dagar per år.
Fast jag har nog inte haft plaggen fler än några år. Kanske tre eller fem? Fast äldsta barnbarnet var nog inte fött när jag köpte dem och han är ju elva år redan.
Ja tänk hur åren går.

De gamla kläderna åkte till tippen.

Så nu var det dax för att hitta en ny vinterrock. Vi åkte till Gränby. Där finns det ett stort urval klädesbutiker, så någon borde ju ha ett plagg som passar undertecknad.

När jag var ung var jag 184 och hade storlek 148. Typ. Jag är fortfarande 184 cm lång men på något sätt har storleken ökat till 54 på rockarna. Men vet du vad? En 54a i en butik är banne mig inte en 54 i en annan. Och glöm det där med ”Slim fit”. Sådana vet jag inte passar på mig. Men vad hände då med ”Standard fit”? Finns det?
Dessutom varierar passformen enormt mellan butikerna trots att de alla saluför storlek ”54”.
En rock i en butik med storlek 54 sitter exempelvis som ett korvskinn på mig. Med stor ansträngning lyckas jag knäppa sista knappen men rocken sitter så tajt att jag knappt kan andas.
Expediten tittar på mig och ler insmickrande:
”Den sitter ju perfekt. Och du kan ha en kavaj under också.”
En kavaj under? Hur då? En kavaj som är en millimeter tjock? Var hittar jag en sådan?

Antingen var rockarna för tajta, armarna för långa, färgerna fula eller modellerna så felskurna att oönskade glipor uppstod, oftast i samband med min välformade muskulösa mage.

Till slut var vi så desperata att vi gick iväg till Dressman och provade en rock där. Den satt … perfekt. Som om den var skuren för mig. Som om min kropp är en Dressman-kropp. Min kropp är med andra ord inte skapad för Volt, Jack&Jones, Gant, Kapp Ahl, marks N’Brands, Brother, Åhlens eller Jonell.
Nej min kropp är tydligen en blueprint för Dressmans kläder.

Och jag som inte ens gillar Dressman.

2 november

Ja idag var det ”Alla Helgons Dag”, så då gjorde vi det vi alltid brukar göra denna dag. Tillbringade halva dagen framför spisen för att förbereda en tre-rätters middag för familjen och när sedan solen började gå ned åkte vi i samlad tropp till kyrkogården där vi har en grav i den gamla delen av gravplatsen.
Kyrkogården är inte som den brukar vara denna kväll. Tusentals lyktor och ljus sprider ett magiskt sken över stenar, växter och grusgångar samtidigt som flanerande sällskap vandrar runt bland gångarna och njuter av kvällen. Idag blåste det inte heller så mycket så vi hade inga problem att tända våra ljuslyktor.
Det blev väldigt fint på graven där Hustruns mor och flera andra vilar.

Nedanför vår grav går det en gång mot en minneslund, förbi den nyare delen av kyrkogården. Dit styrde vi sedan kosan för att tända några extra ljus även för de som inte är begravda här. Vi stod en lång stund och mindes våra kära och nära innan vi tog avsked och begav oss hemåt för den gemensamma middagen hustrun och jag förberett.

Men varför firar vi våra kära under alla helgons dag? Borde vi inte fira helgonen istället? Jo det beror på att Alla helgons dag egentligen är två helgdagar efter varandra: ”Alla Helgons dag” samt ”Alla själars dag” dagen efter. Så idag borde vi ha firat helgonen och imorgon tänt ljus för våra kära som inte finns hos oss längre. För handen på hjärtat, har du koll på helgonen?

Alla helgons dag har dessutom sitt ursprung i ett uppsamlingsheat för alla stackars helgon som inte fått en egen dag på året. Totalt finns det över tio tusen helgon och den katolska kyrkan firar kanske drygt tio stycken varje dag på året. Totalt alltså cirka 4000 helgon är förknippade med en dag. På min födelsedag den femte juli så firas som exempel prästen S:t Antonio Maria Zaccaria, född 1502, som bara blev 37 år gammal men ända hann med att grunda barnabiterorden. På Hustruns födelsedag den första oktober ska vi däremot fira S:ta Teresa, född 1873, och som dog bara 24 år gammal.

Men 6000 helgon saknar alltså en egen dag, stackarna, så då skapade kyrkan en uppsamlingsdag för dem: ”Alla Helgons dag”.

Men nog om helgon. Vi åkte raka spåret hem och frossade sedan tillsammans på jordärtskockssoppa med krispig serranoskinka, plankstek med de vanliga tillbehören, samt en efterrätt som jag inte kommer ihåg vad den heter men som var supergod.

Så nu står jag här och skriver med magen i fyra hörn.
Ha en underbar november!

31 oktober

”Ajj!”
Dunsen när jag slår huvet i locket ekar i det trånga utrymmet. Att jag aldrig lär mig. Det är bara 15 centimeter från min näsa upp till det tunga stenblockets ojämna undersida. Inte mycket att röra sig på med andra ord. Men det är mysigt här. Jorden som jag ligger på är lite sådär lagom fuktig och luktar mögel. Det är lugnt och stilla här. Ibland hör jag maskarna kräla sig fram och borra små gångar under min rygg. Då och då kittlar de mig när de sticker de fram sina små nosar, (för det är väl det maskar har?), och puttar lite försiktigt på min hud.
Kanske gubben som ligger här i kistan går att äta?

Jag kollar på armbandsklockans lysande rektanglar på armen. Dax att kliva upp. Solen har gått ned och natten börjar.
Vår stund är kommen.

Min älskade Hustru står redan i köket. Men så har hon också stått där sedan solen gick upp, stilla och väntat. Det ser ut som om hon sover men jag vet inte om zombies behöver sova. Mellan hennes fötter har det ramlat ned lite ruttet kött och lite vätskor. Stackarn. När det är varmt inne ruttnar hon snabbare. Snart är det bara skinn och ben kvar, men det är också rätt charmigt. Vi har diskuterat om att hon ska göra en ansiktsplastning, dvs det som de levande kallar ansiktslyft, fast i hennes fall så plastar vi helt enkelt in ansiktet i olika hudfärgade plaster. Då ruttnar det inte lika snabbt och ansiktet bevaras bättre.

Själv är jag lika vacker som när jag dog för trehundra år sedan. Lite skrynkligare såklart. Jag ser också lite sämre men värst är nog tänderna. De är faktiskt ett elände. De är bra när man ska suga blod och skär bra igenom huden på mina offer. Men de har blivit allt längre med åren så nu får de inte plats i munnen. Istället skjuter de ut som två betar, riktade nedåt.

”Godmorgon älskling”, säger jag.
Hon rycker till, (vaknar?) och vrider kroppen mot mig. Munnen öppnas i ett fasansfullt underbart leende.
”God morgon älskade”, svarar hon, ”har sömnen varit bra?”
”Tipp! Topp!”
Hon får en kyss på kinden varvid hälften av huden fastnar på mina läppar. Frånvarande torkar jag bort det mot min slängkappa.
Hon rumsterar lite och tar fram en kastrull.
”Ett ägg eller två”, frågar hon.
”Ett ruttet tack, gärna tusenårigt, lite grönt. Har vi någon blodpudding kvar?”
”Den är slut, men jag har en blodig råbiff. Funkar det?”
”Låter jättegott! Och du tar en hjärna som vanligt?”
Hon öppnar kylen och tar fram en plastinpackad hjärna med bitmärken.
”Jag fick tag i en igår. Den var från en politiker, så den är aldrig använd. Tror han hette Trump nånting.”
”Politikerhjärnor är perfekta! Långt mindre använda än andra hjärnor.”

Ägg måste alltid vara med i vår frukost. Själva processen när vi knäcker skalet och sörplar i oss innanmätet ger mig rysningar. Men idag kämpar det emot. Skalet är liksom mjukt och skeden bara studsar på ytan. Som om den var gjord av gummi. Vad är detta?
Hustrun ger mig en blick med ena ögat och stelnar till. Så tar hon sig för ansiktet.
”Stopp där! Ge sjutton i mitt öga!” säger hon.
Det är då jag ser att jag försöker karva i hennes ena öga som tydligen ramlat ut ur ansiktet, rakt ned i min äggkopp.
”Oj, oj”, säger jag, lyfter upp ögat och ger det en puss på pupillen innan hon får tillbaka det. ”Jag ser lite dåligt nu när jag blivit lite äldre men allt på dig är ju läckert”, fortsätter jag.
Hon rodnar och petar in ögat i sin håla innan hon ger mig ett strålande leende med sina gula vassa tänder och blinkar med ena ögat så det nästan ramlar ut igen.
”Sluta smickra nu så ger vi oss ut och gör natten osäker för alla ungdomar!”

Glad Halloween!