Åh gud, den här titeln var verkligen inte bra. Lite ”cringeaktig” rent av. Vad jag tänkte mig är att vi ofta gör upp planer för vart vi vill gå men vi har inga förberedelser för hur vi ska agera när det oväntade inträffar. För livet är inte förutsägbart. Det händer saker. Man blir arbetslös. Man får barn, man tröttnar på ett jobb, plats eller partner. Livet är sådant och det går inte att planera för alla oväntade händelser. (Det är därför de heter oväntade…)
Istället gäller det att ha en plan (grov sådan) men leva i nuet. Njut av dagen, kvällen och natten och sug ut varje ögonblick från det. För imorgon finns den inte. Men då är det en ny dag att leva i och sedan nästa.
Livet går ut på att leva i det, inte att vänta på att du når målet. För när du väl når målet så finns det alltid nya mål. medan livet och dagarna försvunnit. Jag är inget föredöme på något vis. Jag har alltid levt med en fot i framtiden och den andra i vardagen. Men det är svårt att balansera så i längden och man missar så mycket under tiden. Gör inte som jag.
Livet är som en resa och jag föredrar att se det som att man är kapten på ett skepp som ska till en liten ö någonstans där precis allt som du vill uppnå finns. Du sätter ut kursen, kortaste rutten såklart men efter ett tag kommer du fram till ett grund. Du kan åka runt grundet babord eller styvbord. Välj något av vägarna, styr och sätt fart. efter ett tag får du stiltje och ligger still flera veckor innan vinden blåser på . Sedan når du en serie öar, men det är inte rätt öar, så du behöver ändra kurs igen. Därefter tar vattnet slut så du måste lägga ankar vid en okänd ö och ge dig in för att hitta en bäck med sötvatten.
Så är livet. Oförutsägbart men också spännande och utmanande. För varje utmaning blir du och din partner starkare, kunnigare och mer erfarna och så småningom når ni målet. Då inser ni att målet är inte slutet på resan.
Jag älskar knepiga ord och särskilt att försöka använda dem i sitt rätta sammanhang. Ett tag hade jag snöat in på ordet eljest. Jag kunde för min själ inte förstå hur jag skulle använda det.
”Hur är läget?” ”Det är som eljest.” Men vad betyder det? Betyder det att allt är som vanligt eller att allt är upp och nedvänt? I flera år trodde jag att det betydde att allt var som vanligt. Så träffade jag på en släkting och hon påpekade att uttrycket ”han är lite eljest”, betyder att han är lite knepig, special eller udda. Det hade jag ingen aning om. I ordböckerna säger man att ’eljest’ är en synonym till ’annars’, men det blir ju tokigt i det här fallet: ”han är som annars”. Vad betyder det? Eller ”Det är som annars”. Det är ju bara rappakalja (vilket också är ett kul ord som härstammar från finskan och betyder ’dålig svagdricka’ )
Om man kollar upp vad ’eljest’ kommer ifrån etymologiskt så härstammar det från Västerbotten där det har betydelsen ’annorlunda’ eller ’lite annars liksom’. Så om ni ska använda ’eljest’, använd det i betydelsen annorlunda, speciell eller knepig. Då blir det rätt.
Etymologi är skitkul. Vi tar ett annat ord: ’affekt’. Vad kommer det ifrån och hur ska det användas? Jo affekt kommer från latinets affectus som betyder sinnesrörelse. Många av våra ord härstammar från latinet, men hur kom romarna på dem? Ja det lär vi nog aldrig få reda på.
Som jag skrev i ett tidigare blogginlägg betyder ordet ’korv’ egentligen ’böjd’, men i sin enklaste form har det fått betydelsen ’böjd med kött inuti’. Men bajskorv då? Jo det är ju en sammanslagning av orden bajs och korv. Ordet bajs hittade de kluriga östgötarna på för länge sedan när de sa ’fy baj’ till barnen som sedan blev bajs. Så ’bajskorv’ är alltså en ’böj av avföring’.
Men det ord som jag tycker är vackrast är nog ordet kärlek. Jag tror vi alla har en speciell relation till det och vi lägger nog in vår egen betydelse i ordet.
Men vet du varifrån det kommer? Det är som du säkert redan gissat uppdelat i två delar. ’Kär’ är ett indoeuropeiskt ord som betyder längtan, men också åtrå och lust. (Romarna gjorde om det till ’carus’ vilket inte låter lika mysigt). ’Lek’ kommer från gammal Germanska och har nästan samma betydelse som idag, fast en aning mer formaliserat, såsom ’ritual’ eller ’spel’. Så om vi slår ihop det blir det ungefär ’längtans och åtråns spel’. Jag gillar tvetydigheten i betydelsen att kärlek kan betyda så mycket, inte bara åtrå och längtan utan också lusta. Ett mycket komplext ord på precis sex bokstäver – du ser dubbeltydigheten även här eller hur?
Det finns många ord för kärlek på olika språk. Kan du gissa vilka språk dessa är: rakkaus, amour, agápi, amore, pritih eller maHábba?
Hustrun och jag är suckers. Vi går på nästan allt och fastnar i de mest konstiga beteenden. Nu på sistone har vi fastnat i kriminalserier som vi kollar på avsnitt efter avsnitt. Ibland har vi en fullständig orgie i avsnitt där vi beskådar en eller två säsonger tills ögonen blöder och allt godis är uppätet.
Ja, jag vet att vi inte är ensamma om detta knepiga beteende. Men varför fastnar vi alla i serieträsket? Är vi lättlurade? Korkade? Det är faktiskt lite pinsamt att vi är så lättlurade när man analyserar seriernas uppbyggnader.
Nästan alla serier som börjar på ”Morden i ” har ungefär samma tre beståndsdelar:
1. En övergripande utmaning som spänner över hela säsongen. Oftast är det någon form av skurk som hjältarna inte kan ta fast men som finns i bakgrunden hela tiden oavsett om hen är inblandad eller inte så sprider hen sitt gift i varje avsnitt. I säsongsavslutningen får superskurken sitt rättmätiga straff. (Oftast)
2. En relationsutmaning som ibland men inte alltid spänner över en säsong. Den kan också räcka under hela serien men då måste det bli kontroverser, bråk, gräl, otrohet eller liknande som får oss som tittare att engagera sig.
3. Varje avsnitt har ett dödsfall eller flera som då ska utredas och strålkastarljuset ska i tur och ordning riktas mot olika personer under avsnittet. Först ska man tro att en viss person har gjort det, sedan en annan, och gärna en tredje innan förövaren tas fast. Oftast är det då den man minst anar. Varje ”Morden i xxx” har olika arketyper av förövare. I Helsingör är det alltid en person som är nära offret, gärna den ledsne pojkvännen, pappan eller någon annan som man absolut inte skulle kunna tro hade ihjäl offret. Dessutom händer ofta morden av misstag. I ”Morden i Midsommer” är det oftast ekonomiskt betingade, uträknade mord som planeras noga i förväg, och absolut inte sker av en slump.
Sedan kan man undra hur många invånare som egentligen bor i dessa orter. I Sandhamn bor det exempelvis 110 bofasta men serien har körts i 9 säsonger och varje säsong tar de livet av 3-4 personer. Minst. Så 30% av Sandhamns befolkning har alltså rykt under nio år. Sverige har under samma nioårsperiod haft cirka 700 mord, varav alltså en stor del skett i Sandhamn. Jag tror inte jag vill flytta dit.
I serien Morden i Midsommer har författarna tagit livet av 423 personer samt försökt ta livet av ytterligare 250 personer. Nu är Midsommer en uppdiktad ort, men spelas in i Oxfordshire där ungefär 80 av 300 småstäder förekommit i serien (motsvarande 180 000 invånare). Antal mord i England är cirka 700 per år. Den fiktiva Midsommer motsvarar befolkningsmässigt 3%, så det torde förekomma i snitt 21 mord i ”Midsommer” per år. Serien har förekommit sedan 2011, så antal mord borde då vara 13*21= 273 om det är relaterat till England som helhet. Slutsatsen är att det är nästan dubbelt så hög risk att mördas i Midsommer jämfört med resten av England. Checklista: Undvik semesterresor till landsbygden i England.
Men sånt där tänker inte vi på när vi bänkar oss framför en rulle. Fram med chipsen och godiset och sedan sitter vi med uppspärrade ögon och suger i oss våld, romantik och osannolika händelser. Fast Hustrun brukar somna precis i slutet av varje avsnitt, så jag får den otacksamma rollen att berätta vem mördaren var, varför hen var mördaren och hur de upptäckte att hen var den skyldige.
”Har du skrivit bloggen?” Hustrun ser frågande på mig. Klockan är sen, jag borde egentligen krypa till sängs, och jag har totalt glömt bort bloggen. Bloggen! Mitt ”raison d’etre”. Mitt skäl till att finnas. Jag har glömt att dela mina upplevelser och reflektioner över min vardag med dig kära läsare!
Så här står jag nu med byxorna nere. Utan en aning om vad jag ska skriva. För vad har egentligen hänt idag? Som kan vara värt att reflektera över? Egentligen ingenting. Jobbat, ätit lunch, jobbat igen, cyklat hemåt, käkat middag, pratat med sonen samt planerat hustruns födelsedag i hemlighet. Du vet det där vanliga som nästan sker varje dag.
Att glömma bort något är väl egentligen ingen stor grej, om det nu inte är något väsentligt. Att glömma bort bloggen skadar ju ingen. Om jag vore hjärnkirurg och glömde kvar mina handskar i huvet på någon annan, det vore allvarligt!
”Nämen godmorgon herr Olsson! Hur känns det såhär dagen efter den stora hjärnoperationen?” Hjärnkirurgen ser välvilligt på patienten som ligger i sängen med bandage runt hela huvudet. ”Jo, goa doktorn, jag mår nog bra. Jag har lite ont i huvudet bara.” ”Det är bara som det ska vara, lite ont i huvudet får man när vi skurit loss halva kraniet på dig och sytt fast det igen.” Doktorn klappar honom på huvudet så att patienten grimaserar av smärta. ”Det går nog över ska du se. Inget annat?” Olsson tvekar lite. ”Jo goa doktorn, det är bara det att det vibrerar så hemskt inne i huvudet. Är det normalt?” Läkaren ler. ”Jodå, det kan bli lite konstigheter när nerverna skärs av, men det går över ska du se.” ”Ja men sedan hör jag liksom röster, liksom inuti huvudet som pratar med varandra. Som skrattar och går på. En heter visst Lena och den andra …” ”Nu ska inte Olsson hetsa upp sig. Jag ska se till att Olsson får lite extra morfin. Det vill väl Olsson ha eller hur?” Olsson tystnar men får sedan fram ett svagt: ”Tack, gärna, goa doktorn.” ”Bra, bra. Då går vi vidare till nästa sal.” Läkaren går ut mot dörren och vänder sig mot sköterskan. ”Ge honom dubbla dosen morfin så vi får tyst på honom. Är det någon som sett min mobiltelefon förresten?”
Då är jag glad att jag inte är kirurg. Om jag glömmer bort skruvmejslar, servetter eller saxar inuti i en dator så händer inte så mycket. I värsta fall slutar den att funka, men även då kan vi oftast rädda innehållet. Som IT-tekniker har vi speciella verktyg som gör det möjligt för oss att gå in i de flesta datorer, cracka lösenord och hämta ut data från hårddiskar eller minnen. Ingenting som vi gör så ofta men det händer.
Eller om jag vore flygkapten och glömmer bort saker. Det kan nog inte heller vara så roligt.
”Hallå, hallå, det är er kapten som talar. Välkomna till Stockholm. Klockan är sju och femton och vädret är halvmulet här i storstaden.” Kort paus. ”Jag beklagar den lite hårda landningen, men som de säger, ner kommer man alltid, hehe.” Paus för skratt. Tystnad. Det sprakar lite från branden bak i planet. ”Vi har gjort det lite extra roligt idag, så ni får åka rutschkana ut ur planet, ni som kan gå alltså. Ni andra kan krypa mot utgångarna. Dörrarna har lossnat, så det är bara att kliva ut i plastkanan. Glöm inte att ta av er skorna när ni hoppar ut. Det är jättekul. Vad säger ni? Ska vi inte sjunga lite medan vi evakuerar planet?” Surmulen tystnad endast störd av jämrandet från några passagerare med revbensfrakturer. ”Ert bagage hittar ni för övrigt utspritt mellan bana sex och sju, men det fixar vi. Tack för att ni valde att flyga med SAS.” Kaptenen tvekar en kort stund. ”Och ursäkta att jag glömde fälla ned landningsstället, men det gick ju vägen ändå, eller hur?”
Något som man absolut inte får glömma är födelsedagar, speciellt inte barnens. Jag har memorerat alla barnens personnummer och även lagt in dem i kalendern. Jag har dock missat barnbarnen så de måste också in i listan. Sedan har vi kronjuvelen av högtider, det som absolut inte får missas och som måste firas varje år: bröllopsdagen! Glömmer jag den så får jag sova på soffan länge. Väldigt länge.
Jag brukar tänka att jag är som den supersmarta professor Kalkyl i Tintin, lite tankspridd. Tankspridd låter mycket bättre än glömsk och det finns något i begreppet tankspridd som jag tror stämmer på mig. Mina tankar är liksom spridda lite här och var, eftersom jag ofta klurar på många saker samtidigt. Det skulle kunna beskrivas som att hjärnan skuttar likt en gazell mellan olika gröna gräsplättar, betar lite där, lite där och bajsar på ett tredje ställe.
Det är jobbplätten, hemplätten, författarplätten och bloggplätten. Ibland stannar gazellen på ett ställe alldeles för länge och då får de andra plättarna vila. Vid ett annat tillfälle skuttar tankarna runt så mycket att jag blir yr i huvet och då blir inget gjort.
Just nu är det bloggen, reseskildringen och Svart Blod som konkurrerar med vardag, jobb och familj, så jag blir nog lite splittrad. Fast du vet ju vad man säger?
Mitt körkort håller på att gå ut. Jag måste förnya det senast den 24 september och eftersom jag är som jag är har jag skjutit fram aktiviteten hela tiden, eller prokrastinerat som det tydligen heter nu för tiden. För ett nytt körkort ska det betalas 300 spänn och sedan ska det fotograferas. Men det får man inte göra själv för öronen ska ju synas, munnen ska vara stängd och huvet ska få plats i en liten ruta.
Problemet är att jag blir inte bra på bild. Inte bra alls. Faktiskt så illa att jag vänder mitt passerkort på universitetet med fotografiet på mig in mot kroppen. Så vedervärdig blir jag på bild att om jag visar ett foto på mig för en åldring så finns det risk att hens hjärta stannar. Fåglarna flyger till och med på rygg ovanför mig för att slippa se mig. Så illa är det.
Hustrun ber mig ibland om att ta en bild på henne i något sammanhang. ”Fast jag blir aldrig bra på bild” brukar aldrig bli bra”, säger hon. Själv tycker jag hon ser toppen ut, men där har vi tydligen olika åsikter. ”Ta om bilden”, brukar hon säga. ”Ser du inte att ögonen är för små/läpparna sneda/jag grimaserar/jag blundar/jag står snett/Jag visar magen”, eller något annat yttre attribut. Efter en sex-sju bilder brukar hon bli nöjd. När det gäller mig själv så behövs max två bilder, det blir aldrig bra ändå så det är bara att ge upp. Så länge som ögonen är öppna så är det tillräckligt.
Idag skulle jag alltså plåta mig på förarprovskontoret. De har en sådan där automat som hanterar hela processen automatiskt. Det klickar och snurrar och kommer hjälptexter, sedan blinkar det till och en vedervärdig bild på undertecknad visas. Självklart lyckades jag blunda den millisekund som kameran tog bilden. Bilden på mig med slutna ögon visas nu på hela skärmen och tyvärr är inte draperiet helt igendraget. Bakom hör jag några uppkörningselever svimma när de råkar få en skymt av fotot. Om igen. Surr, svisch, klick, klick, blixt och ett nytt kort är taget. Denna gång försökte jag dra upp mungiporna i ett svagt leende, eftersom man inte får ha munnen öppen och spärrade upp ögonen för att inte blunda. På foto har jag därför ögonen vitt uppspärrade, som om jag just intagit ett vitt pulver, samt ler självbelåtet. Jag ser ut som en påtänd massmördare som fångats på bild just i akten med att stycka sitt offer.
Jag behöll den bilden.
Det finns sådana där som blir bra på bild, som är fotogeniska (från franskan photogenique), men jag är nog raka motsatsen till det.
Efter att ha hjälpt de avsvimmade köreleverna till ambulansen åkte jag och hustrun vidare till kolonilotten där vi plockade björnbär och hallen i stora lass. De här växterna är lite läskiga. De sprider sig över hela tomten och in på grannarnas också. Likt tentakler krälar hallongrenarna över buskar, blommor och gräs för att producera svarta, gula eller röda bär för intet ont anande offer. Jag ser framför mig ett par som kommer gående i muntert samspråk på grusgången när de skådar en av dessa läckra grenar: ”Nämen kolla så många gula smaskiga hallon! Ska vi ta några?” ”Men det är väl någons kolonilott. Ska vi verkligen …” ”Vem märker om vi tar några. Kom här så äter vi så mycket vi kan och slänger resten.” Därefter ett ”Ajj!”, ett visslande skrapande ljud när busken fångar sitt byte samt därefter krampaktiga sparkningar medan hallongrenarna förtär sitt offer via den giftiga substansen som sprutas ut via taggarna på grenarna. Inte att undra på att vår hallonbuske är den största hallondjungeln på hela området. Ger man sig in mellan grenarna får man skylla sig själv.
Vi hittade ett öde fågelbo mitt bland hallongrenarna idag. Det fanns bara röda rester kvar av fågelungarna efter det att hallonbusken hade käkat upp dem.
Eller också var det hallonrester, vad vet jag.
Ja just det, jag har tränat idag för första gången sedan … jag vet inte när. Men länge sedan var det. Lustigt nog passade byxorna fortfarande men träningströjan hade krympt i tvätten två-tre storlekar så den satt som ett korvskinn på min i övrigt muskulösa kropp. Egentligen är det här med träning rätt onödigt eftersom jag har de muskler jag behöver. De tar mig fram till jobbet och hem och tillåter mig att se på TV, käka mat och sova.
På gymet hade de i alla fall en roddmaskin som jag lyckades ro i nio minuter. Jag blev konstigt trött i hela kroppen efteråt. Lite konstigt är det eftersom jag ju rodde på sjön för några veckor sedan och då rodde jag minsann i en halvtimme utan problem. Jag misstänker att de här roddmaskinerna är luriga på något sätt så man ska tro man är svagare än man egentligen är. På så sätt kan gymkedjorna sälja extra biljetter till aningslösa gamlingar.
Sedan drog jag i lite hantlar, lyfte några skivstänger och sånt. Det var faktiskt lite kul. Inte för att jag tror det gör någon nytta men det är kul med maskiner. Så nästa vecka kör jag igen och då kanske jag ska lägga på några extra kilon, bara för att impa.
