9 september
Mitt körkort håller på att gå ut. Jag måste förnya det senast den 24 september och eftersom jag är som jag är har jag skjutit fram aktiviteten hela tiden, eller prokrastinerat som det tydligen heter nu för tiden. För ett nytt körkort ska det betalas 300 spänn och sedan ska det fotograferas. Men det får man inte göra själv för öronen ska ju synas, munnen ska vara stängd och huvet ska få plats i en liten ruta.
Problemet är att jag blir inte bra på bild. Inte bra alls. Faktiskt så illa att jag vänder mitt passerkort på universitetet med fotografiet på mig in mot kroppen. Så vedervärdig blir jag på bild att om jag visar ett foto på mig för en åldring så finns det risk att hens hjärta stannar. Fåglarna flyger till och med på rygg ovanför mig för att slippa se mig.
Så illa är det.
Hustrun ber mig ibland om att ta en bild på henne i något sammanhang.
”Fast jag blir aldrig bra på bild” brukar aldrig bli bra”, säger hon.
Själv tycker jag hon ser toppen ut, men där har vi tydligen olika åsikter.
”Ta om bilden”, brukar hon säga. ”Ser du inte att ögonen är för små/läpparna sneda/jag grimaserar/jag blundar/jag står snett/Jag visar magen”, eller något annat yttre attribut. Efter en sex-sju bilder brukar hon bli nöjd.
När det gäller mig själv så behövs max två bilder, det blir aldrig bra ändå så det är bara att ge upp. Så länge som ögonen är öppna så är det tillräckligt.
Idag skulle jag alltså plåta mig på förarprovskontoret. De har en sådan där automat som hanterar hela processen automatiskt. Det klickar och snurrar och kommer hjälptexter, sedan blinkar det till och en vedervärdig bild på undertecknad visas. Självklart lyckades jag blunda den millisekund som kameran tog bilden. Bilden på mig med slutna ögon visas nu på hela skärmen och tyvärr är inte draperiet helt igendraget. Bakom hör jag några uppkörningselever svimma när de råkar få en skymt av fotot.
Om igen. Surr, svisch, klick, klick, blixt och ett nytt kort är taget. Denna gång försökte jag dra upp mungiporna i ett svagt leende, eftersom man inte får ha munnen öppen och spärrade upp ögonen för att inte blunda. På foto har jag därför ögonen vitt uppspärrade, som om jag just intagit ett vitt pulver, samt ler självbelåtet. Jag ser ut som en påtänd massmördare som fångats på bild just i akten med att stycka sitt offer.
Jag behöll den bilden.
Det finns sådana där som blir bra på bild, som är fotogeniska (från franskan photogenique), men jag är nog raka motsatsen till det.
Efter att ha hjälpt de avsvimmade köreleverna till ambulansen åkte jag och hustrun vidare till kolonilotten där vi plockade björnbär och hallen i stora lass. De här växterna är lite läskiga. De sprider sig över hela tomten och in på grannarnas också. Likt tentakler krälar hallongrenarna över buskar, blommor och gräs för att producera svarta, gula eller röda bär för intet ont anande offer. Jag ser framför mig ett par som kommer gående i muntert samspråk på grusgången när de skådar en av dessa läckra grenar:
”Nämen kolla så många gula smaskiga hallon! Ska vi ta några?”
”Men det är väl någons kolonilott. Ska vi verkligen …”
”Vem märker om vi tar några. Kom här så äter vi så mycket vi kan och slänger resten.”
Därefter ett ”Ajj!”, ett visslande skrapande ljud när busken fångar sitt byte samt därefter krampaktiga sparkningar medan hallongrenarna förtär sitt offer via den giftiga substansen som sprutas ut via taggarna på grenarna. Inte att undra på att vår hallonbuske är den största hallondjungeln på hela området. Ger man sig in mellan grenarna får man skylla sig själv.
Vi hittade ett öde fågelbo mitt bland hallongrenarna idag. Det fanns bara röda rester kvar av fågelungarna efter det att hallonbusken hade käkat upp dem.
Eller också var det hallonrester, vad vet jag.
Ja just det, jag har tränat idag för första gången sedan … jag vet inte när. Men länge sedan var det. Lustigt nog passade byxorna fortfarande men träningströjan hade krympt i tvätten två-tre storlekar så den satt som ett korvskinn på min i övrigt muskulösa kropp. Egentligen är det här med träning rätt onödigt eftersom jag har de muskler jag behöver. De tar mig fram till jobbet och hem och tillåter mig att se på TV, käka mat och sova.
På gymet hade de i alla fall en roddmaskin som jag lyckades ro i nio minuter. Jag blev konstigt trött i hela kroppen efteråt. Lite konstigt är det eftersom jag ju rodde på sjön för några veckor sedan och då rodde jag minsann i en halvtimme utan problem. Jag misstänker att de här roddmaskinerna är luriga på något sätt så man ska tro man är svagare än man egentligen är. På så sätt kan gymkedjorna sälja extra biljetter till aningslösa gamlingar.
Sedan drog jag i lite hantlar, lyfte några skivstänger och sånt. Det var faktiskt lite kul. Inte för att jag tror det gör någon nytta men det är kul med maskiner. Så nästa vecka kör jag igen och då kanske jag ska lägga på några extra kilon, bara för att impa.
Upptäck mer från Christer Rindebratt
Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.