Christer Rindebratt

19 september

Vi är alla lika utsatta. I dagens samhälle exponerar vi konstant vår digitala avbild. En avbild som är värde tusentals kronor på den mörka sidan av internet.

Vi använder Bankid för att logga in på banker och andra tjänster. Utan bankid klarar vi oss inte. Vi kan inte betala, identifiera oss eller beställa något på nätet. Att skaffa Bankid är dessutom krångligare än det någonsin varit. Nu behöver vi ha senaste passet eller ID-kortet. Är det bara något år gammalt så duger det inte. För alla gamla är det här något som lätt blir alltför komplext och svårt att ordna.

Vi använder användarnamn och lösenord för att logga in på olika portaler. Att hålla koll på alla lösenord kan vara knepigt. Windows och olika webbläsare stöttar här med att lagra lösenorden åt dig medan de samtidigt sänker säkerheten. Idealt ska du kunna alla lösenord i huvudet men det är i realiteten omöjligt eftersom du samtidigt inte bör använda samma lösenord för samma sajter. Tricket här är att hitta på en egen algoritm som baserat på sajten kan hjälpa dig att komma ihåg lösenordet.

Sedan har vi MFA eller multifactorautentisering som oftast innebär att vi har ett program i mobilen som genererar 6-siffriga tal som vi kan mata in i samband med en inloggning för att bekräfta att vi är vi.

Det är inte lätt att hålla koll på allt.

En kompis till mig blev hackad för sex månader sedan. Han klickade i farten på en fil som en kompis bett honom ladda ned. Filen innehöll en trojan som tog över hans dator, stal alla lösenord och genast började ta över hans identitet på nätet.
”You’ve been hacked” syntes det på skärmen. ”Pay SEK 1000 to get back Your identity”.

Han fick panik, ryckte ut alla sladdar och bara stirrade på skärmen. Han hade flera hundra lösenord lagrade. Lösenord som tjuvarna nu hade. Inloggningar till spelportaler, marknadsplatser, Ellos, Ikea, ja i princip alla platser på nätet han besökt. Hur skulle han få tillbaka sin identitet?

Troligtvis var hans dator nu smittad överallt så den kunde han inte använda, så istället lånade han en annan dator och loggade in på Google. Där hade tjuvarna försökt ändra hans lösenord men misslyckats eftersom han hade MFA påslaget. Han ändrade sitt lösenord och stängde av alla pågående sessioner så att inte tjuvarna kunde försöka ändra något. Därmed kunde de heller inte logga in. Sedan gjorde han samma sak med andra identiteter, skickade ut tjuvarna och ändrade lösenordet. Hans lycka var att hans email hade MFA påslaget, så den kunde inte tjuvarna ta.
Och så pågick det. I tre veckor tills han kände att det mesta var räddat. Men inte allt. Det fanns säkert hundra inloggningar som tjuvarna hade ändrat och som han inte kunde ändra tillbaka.

Han ominstallerade allt. Datorn, nätverksutrustningen, apple TV, Google home, ja allt hemma. Men han kände sig ändå inte säker. Tänk om tjuvarna utgav sig för att vara honom och kontaktade någon av hans vänner eller köpte något på någon av marknadsplatserna. Hade han verkligen stoppat allt?

Att bli hackad ger spår på samma sätt om ett inbrott. Någon har besudlat din privata sfär och stulit din trygghet. Livet blir inte detsamma efteråt. Det är inte pengarna eller varorna som är viktiga, det är känslan av trygghet som försvinner. Min kompis är en verkligt duktig IT-tekniker men han råkade ändå illa ut. Han känner sig dubbelt attackerad, både som individ och som proffs. Han känner att han borde ha kunnat skydda sig bättre och inte ha gått på det här intrånget. Men det gjorde han.
Kan han råka illa ut, kan nog alla.

Nu sex månader senare så vågar han knappt ta emot email, hela tiden orolig för att han ska åka dit igen. Oron gnager på honom, gör honom osäker och underminerar hans professionella arbetsliv. Tänk om någon använder den stulna informationen igen. Stjäl hans identitet på nytt och förstör hans relationer. Någonstans där ute på internet finns hans data. Troligtvis säljs den vidare på Darknet till hugade köpare som bara väntar på att utnyttja informationen.

Ibland undrar jag om det inte vore bättre att vi alla blev analoga. Lagrade lösenord på papper hemma och undvek att spara informationen i molnet. Samtidigt är jag förbannad på Microsoft och alla andra leverantörer av system som inte ger oss bättre lösningar för att skydda oss och vårt digitala alter ego.
Skäms på er!

18 september

Signalen var riktigt aggressiv. Jag lyfte Hustruns mobil och kikade på skärmen. Ett 010-nummer visades. 
”Älskling, väntar du på nåt 010-nummer?” ropade jag.
”Va?” frågade hon från hallen och varvade upp dammsugaren.
”Det ringer någon från ett 010-nummer! Ska jag svara?”
Inget svar, troligtvis beroende på att dammsugaren lät för högt. 
Mobilen ringde obekymrat vidare.
010-nummer förresten, har inte sjukvården sådana? Tänk om det är något viktigt? Någon av barnen som råkat illa ut? Jag bet mig i läppen och funderade. Och så kopplade jag fram samtalet.
”Christer”, sa jag.
Inget hördes. Säkert någon som ringt fel. Jag provade igen.
”Hallå?”
Sprakande och knastrande ljud hördes. Sedan ett svagt ”… hallo?”
”Christer här, vem söker du”? 
Knaster igen, därefter svagt: ”… talk english?”
Jag knep ihop läpparna. Tydligen något bedrägeriförsök. Varför skulle han annars vilja prata engelska? Uppenbarligen inte ett samtal från Regionen. Jäkla tjuvringare.
”… hallo?” hördes det igen.
”Fuck off”, sa jag och lade på. För säkerhets skull blockerade jag numret också. Det kunde han gott ha. Han ringde säkert från Långtbortistan och ville jag skulle ringa upp och betala dyra pengar.

En timme senare satte sig hustrun i sin motoriserade fåtölj, sippade på sin cappuccino och såg bekymrat på mig. 
”Leveransen från Airmee har inte kommit och nu ser jag att de säger att de inte kunde leverera. Fast de inte ens försökt. Fy vad dåligt”
”Ja verkligen”, sa jag, ”de bara luras och låtsas lämna. Han sitter säkert på någon bar istället och dricker drinkar”
Hustrun nickade.
”Säkert. Han skulle ju ringa innan från ett 010-nummer för att få vägbeskrivning, och det har han ju inte gjort. De här fraktbolagen blir allt sämre.”
Då föll poletten ner. Jag hade blockerat hennes leverans! Klokt nog knep jag igen munnen. Jamen, om han nu vill leverera får han väl försöka igen?
”Det låter som någon är vid dörren”, sa jag, ”kan du inte kolla om det är dom som kommer?”
”Jag hörde ingenting” sa hustrun.
”Kolla för säkerhets skull”, sa jag. ”Jag kan ju inte gå med foten.”
Hon suckade.
”Jaja, jag kollar. Men det är ingenting.”
Så fort hon försvunnit ut i hallen slet jag åt mig hennes mobil, loggade in och avblockerade numret.
Nu var alla bevis borta. Nu kunde de försöka leverera igen och jag slapp att sova på soffan.

Idag är det dagen ett. Den första dagen av tio på min pillertrillarresa. Fem smärtstillande har jag knaprat i mig idag. Pillren kunde göra att jag kände mig lite trött. Det var nog bara halva sanningen. Trots att det var minusgrader på morgonen blev jag tvungen att cykla med bar överkropp och öppen gylf för att inte somna. Väl framme på kontoret hinkade jag kaffe på löpande band för att inte stå och sova framför datorn.
Men det verkade ge resultat. På förmiddagen kändes i alla fall foten helt ok. Lite bedövad.
Men så efter lunchen skulle jag cykla iväg och halkade till med foten på pedalen. Det gjorde ont. Riktigt skitont. Så nu på kvällen ligger jag med foten högt och haltar värre än någonsin. 

Men, det är ju en ny dag imorgon med nya piller …

17/9

”Du är bara sämst på Signal”

Jag ser framför mig kollegans skälmska min när han skriver. Tyvärr är det sant. Jag suger på att svara på Signal. Jag missar påminnelserna när någon skickat nåt till mig. Pipet för nya meddelande i Signal är för lågt och ikonen för Signal på mobiltelefonen vet jag inte var den finns bland mina tre hundra appar.

Vad?
Du vet inte vad Signal är för något?
Jo det är appen som alla coola grabbar och tjejer använder när de ska chatta och vill vara lite hemliga. All kommunikation är nämligen krypterad. Vi coola IT-snubbar samt drägg som knarklangare, terrorister och foliehattar använder Signal. För då kan inte din arbetsgivare, fru, make, eller barn se vad du skriver. (Inte CIA, KGB, SÄPO, GRU heller för den delen.) 

Vi IT-snubbar använder Signal då vi har väldigt hemlig information som kan skada rikets säkerhet.
( fast vi använder Signal mest för att synka fester, kalas och after work.)

På så vis kan inte skurkar kunna ta del av servrarnas känsliga data …
( och som sagt Signal används nästan uteslutande för att boka fester. Ja och ibland diskuterar vi också världsläget och meningen med livet.)

… så därför behöver vi stark kryptering så ingen kan se vad vi skriver.
( fast krypteringen är nog redan crackad )

Vi har iallafall bokat en After Work via Signal, nu på torsdag så det ska bli kul! Receptet för en lyckad AW är öl, mera öl, chips och ostbågar. Ibland också några pizzaslicar.
Mums!

”Va? Har du inte tagit smärtstillande?”
Läkaren såg klentroget på mig. Jag såg hur kugghjulen snurrade runt under det svarta krulliga håret. Han undrade säkert vad det var för idiot han fått i knäet. Ville jag inte ha smarriga vita piller, bedövande, relaxerande och mysiga godisbitar? Vad var jag för en dåre?
Sedan harklade han sig.
”Ehh, finns det något särskilt skäl till att du inte vill ta läkemedel?”
Nu insåg jag att han säkert trodde jag var en sådan där konspirationsfantast, antivaxxer, religiös dåre eller nåt ännu värre.
”Nej, nej”, nästan skrek jag och viftade avvärjande med armarna. ”Jag bara ville testa de fysiska övningarna först för att se om vi kunde träna bort symptomen.”
Han andades ut. Men verkade inte riktigt övertygad. Jag bredde på lite extra:
”Förresten ge mig allt du kan skriva ut! Jag tar gärna piller, ju fler desto bättre. Gärna i filmjölken, upp i näsan eller röven. Man kan ju aldrig få nog med piller! Inte jag i alla fall”
Hans ögon smalnade. Nu var jag på andra sidan spektrumet, eventuellt en junkie som efter mötet säkert skulle gå hem och röka på eller snorta koks. Jag gav honom min bästa skenheliga min, som brukar få de mest härdade kvinnliga poliserna att efterskänka fortkörningsböterna. Det funkade bra den här gången också. Han skakade på huvudet och log tillbaka. Lite sådär tvekande men ändå.
”Jamen då skriver jag ut …” och sedan rabblade han ut en lång lista på piller som jag skulle ta.
” … och får du ont i magen kan du ta …” och så lade han till ett annat piller. Här gällde det att passa på.
”Och om jag får erektionsproblem”, frågade jag försynt.
”Jag lägger till Viagra också” Han matade in de sista pillren i receptet på datorn. 
”Du har allt på apoteket om en halvtimme”

Jag var hos husläkaren. Fysioterapeuten och jag har nu testat det mesta men hälen gör fortfarande ont (som jag skrev om igår). Nu ska vi lägga till smärtstillande i tio dagar.
Nu jäklar ska det knapras piller!

Fast i ärlighetens namn inte såå mycket…

16 september

Svenskan är fantastisk! Det där med att legitimt sätta ihop ord till ett sammansatt ord är såå underbart. Något som inte finns i andra språk. Ordet hälvärk, visst ligger det bra i munnen?

En sak, som jag klurat på länge, det är om jag inte borde ha med mig roll-ups när jag står på mässor, marknader, loppisar eller köpmarknader. Fast vad heter egentligen en roll-up på svenska? ”Rulla uppare”? ”Upprullare”? ”vertical poster”? En reklamfirma föreslår ”självbärande reklamdisplay”. Väldigt långt och krångligt kan man tycka.

Orden ”roll up” användes för första gången i England redan år 1425 och har under århundradena haft olika betydelser. Typ att rulla cigaretter, snöbollar, samla ihop människor eller öka något exvis en kostnad. Men det vanligaste är nog i betydelsen just att rulla upp något, exvis en gardin eller ärmarna på skjortan.
Men om vi jämför med hur vi försvenskar andra engelska ord? Stand-up är ju inte så långt ifrån och där brukar man ibland på svenska använda ordet ”ståuppare”.
Jaja, då använder vi oss väl av ordet ”rull-uppare” i denna text!

För min egen lilla marknadsföring när jag är ute som författare tänker jag mig faktiskt minst tre olika rull-uppare:

En roll-up för mig själv, ie författare Christer Rindebratt, som beskriver min höga intelligens, fantastiska skönhet, vackra ögon, muskulösa kropp och annat ljug som kan vara bra på en reklamposter.

En roll-up för Luthagen blues som beskriver det mest nödvändiga kring serien samt introducerar böckerna.

En roll-up för Svart blod med lite läskigare stuk och som berättar det viktigaste om storyn.

En roll-up (ev) för Den tredje sfären. Den serien säljer ju inte så bra, men kanske kan den få lite fart om jag gör en roll-up för den också.

Så idag beställde jag den första, en med Luthagen blues. Billigast var en tysk firma som låtsades vara svensk. Jag hoppas kvaliteten är OK och att de lyckas sända den till rätt adress. Då kanske jag beställer de andra också…

Och nu något helt annat:

Jag har haft ont i hälen nu snart ett halvår. Vissa dagar är det så att jag knappt kan gå, andra dagar är det någorlunda. När jag gör vissa övningar såsom marklyft så värker det direkt i foten så jag antar att problemet är relaterat till några nerver i korsryggen som sitter i kläm.
Frågan är om det bästa är att fortsätta med marklyft för att kanske mjuka upp muskler och nerverna där eller om det är bättre att undvika övningen helt och hållet. Ingen verkar veta vad som är bäst, och inte heller jag.

Jag har haft fem möten med fysioterapeut och vi har jobbat igenom tre program nu. Det har faktiskt blivit lite bättre men in till pudelns kärna har vi inte kommit. Imorgon har jag i alla fall fått en ny tid med läkaren så får vi se om det blir röntgen eller nåt annat.

Håll tummarna.

15 september

Författarskapet är en ensam aktivitet. Man sitter ensam i sin kammare, i arbetsrummet, på tåget, tvättstugan eller på badstranden och är totalt osocial i flera månader. Sedan en dag ser man upp från bildskärmen, noterar att man inte duschat på tre veckor och att odören får till och med flugorna att hålla sig borta.
Men boken är klar!
Nja.
Grovinnehållet är klart. Den övergripande handlingen är klar.
De flesta karaktärerna finns med men inte alla.
Men berättelsen flyter inte.
Och det finns fler stavfel i manuset än jag har hårstrån i röven. Och det är många. I röven alltså.

Nu kommer nästa fas: Korrekturen.
Det finns de som tycker korrektur är rolig, utmanande, fascinerande och skojig. De är utpräglade masochister. Korrektur är en lång plågsam tortyr som jag frivilligt utsätter mig själv för ( i den ofta obefogade förhoppningen att resultatet ska bli bättre än ursprungsmaterialet).
Nu blir det att läsa igenom rappakaljan (du kommer väl ihåg varifrån ordet kommer?) och inse att det här kan ju ingen sund själ läsa utan att bli bindgalen, tokig eller i värsta fall somna av tråkighet.
Gör om gör rätt.
Sedan läs igenom igen. Upptäck fler galenskaper och tokigheter.
Gör om gör rätt.
Repetera ovan minst tjugo gånger och det är ändå inte klart.

Nu ska andra människor läsa och de kommer hitta ännu mer konstigheter och så hamnar vi i stycket ovanför igen.
Gör om gör rätt.

Lägg därefter boken i byrålådan i sex månader. Därefter tar jag förtjust fram den:
”Nämen titta här, vad är det för manus som ligger i byrålådan och samlar damm?”
Efter att ha läst igenom manuset upptäcker jag en massa tokigheter. Hoppar upp två stycken i texten här och…
Gör om gör rätt.

Sedan är den kanske någorlunda läsfähig ( eller också orkar jag helt enkelt inte läsa bokjäveln ännu en gång ), så då fixar jag själv ett omslag trycker du upp den i några få exemplar, läser igenom på papper och hittar ännu mera galenskaper, marginalfel och tomma sidor.
Gör om gör rätt.

OK – det här börjar bli tradigt eller hur? Vid det här laget hatar jag boken och innehållet och undrar varför i hela världen jag gav mig ut på denna resa och började skriva bokhelvetet i första rundan. Men jaja, nu har jag kanske något vettigt så då trycker jag upp några exemplar och ställer mig någonstans på en marknad, loppis eller annat ställe där jag kan visa upp alstret och berätta om den.

Det är då det vänder.

Idag hade jag bokat ett bord på loppisen vid Stabby prästgård. Det var inte många bord men det kom hyfsat med besökare och flera stannade vid mitt lilla bord med mina böcker. Det var jättekul men också lite ångestladdat. Jag berättade om böckerna, min skrivarprocess, vi diskuterade andra böcker, andra författare, det fina vädret och en massa annat och dessutom sålde jag en hel del böcker.
Jag hoppas verkligen att de gillar böckerna.
Det var verkligen trevligt att få unna sig lyxen att fokusera på mig själv och min skapelser.

Nej jag kommer aldrig bli ekonomiskt oberoende på mina böcker.
Nej det är egentligen inte värt tiden jag lagt ned, för då skulle varje bok kosta minst 23 tusen kronor styck.

Men storheten i det är ändå att jag kanske kan ge några för mig obekanta människor en god upplevelse, en skröna som de kan njuta av, kanske några glada oväntade skratt eller hopbitna käkar av spänning. en rysare som får dem att kasta ängsliga blickar mot fönstret eller kika under sängen.

Som författare är jag i första hand en historieberättare, en person vars syfte är att få andra människor att må bra och i bästa fall leverera minnesvärda berättelser.

Det är både min välsignelse och min förbannelse.
Jag kommer aldrig kunna sluta skriva.