Christer Rindebratt

23 september

Idag är det måndag men sovmorgonen kan jag glömma. I går eftermiddag satte jag nämligen lillbilen på laddning på grusparkeringen bredvid vårt hus och planerade sedan att hämta den vid tiotiden och köra ner den i garaget. Så vad hände? Jo vid halv tolv, efter sängdags för undertecknad insåg jag att jag glömt hämta den. En normalt funtad människa hade då satt klockan på sovmorgon och hämtat bilen vid tio-tiden. Men inte undertecknad, snål som jag är. Efter klockan åtta på morgonen får man nämligen betala tio kronor i timmen för parkeringen.
Tio kronor!
Med dagens priser vet jag inte vad man kan få för tio kronor. En halvliter mjölk kanske? Jo förresten, en förstörd sovmorgon!

Så istället för att ligga och snusa fridfullt i min varma säng, ställde jag klockan på halv åtta, kastade mig ut ur sängen, stapplade ut i en svinkall morgon och körde ner bilen i garaget.
För att spara tio kronor!
Jag är helt dum i huvudet.
Sedan var den dagen förstörd.

Det är faktiskt inte bara ord. Min kropp är konstigt funtad. Får jag inte minst åtta timmars sömn så är min kropp hämndlysten på allt och alla. Den surar till sig, hittar fel i allt och bara är tvär och grinig. Stackars den som måste stå ut med min kropp en dag när den fått mindre än sina åtta timmar.
Oj oj.

Så idag har Hustrun haft det kämpigt. Men eftersom hon levt med mig i 44 år så tror jag hon har bra koll och vet hur hon ska handskas med det.

Under dagen har jag jobbat vidare med resekåseriet. Då gör det inte så mycket om jag är grinig. Verket framskrider, om än i långsam fart, likt en sköldpadda med såväl skavsår som talproblem. Sida efter sida läggs till handlingarna och nu är jag uppe i 29 sidor (av 120) som jag på något sätt gått igenom och försökt styra upp. Tanken just nu (som kan ändras närsomhelst) är att ha text på vänstersidorna och bilder på högersidorna. Det låter lätt eller hur? Något en femåring skulle kunna fixa.
Fel!
Det är det hur knöligt som helst. Speciellt i Word. Bara för att jag vill ha utfallande bilder ut till kanten på högersidorna och marginaler på vänstersidorna så bråkar Word med mig hela tiden. Jäkla Microsoft. Den där Bill Gates är nog en jäkla sadist.
Sedan är det där med layout. På bilderna. På högersidan.
Hur ska de vara? Hur jag än arrangerar 3-4 bilder på sidan ser de ut som om tidigare nämnda femåring varit är och petat med musen.
DET.SER.UT.SOM.SKIT.
Samtidigt har jag inte råd med en riktig layoutkonstnär eller fotograf för den delen. AI-genererade bilder som också ser ut som något katten släpat in från bakgården kan jag i och för sig ordna. För bevis – se nedan.

Observera speciellt ansiktena på det kära gamla paret som sitter på taket på sin husbil. De är totalt deformerade!

Men jag har en djävulsk plan. (Jag har bara djävulska planer). Denna är dessutom väldigt simpel i sin uselhet. Jag ska helt enkelt tigga och be mellandottern om hjälp. Hon är väldigt duktig på det däringa grafiska.

Älskade dotter – om du läser detta så HJÄLP!

22 september

Idag var sista dagen på Gysinge herrgård så vi började dagen med att kasta nere på bryggorna eftersom vi inte hade någon båt idag. Dottern och pojkvännen drog såklart upp ett antal mindre gäddor medan undertecknad kammade noll. Det har gått troll i fiskandet för min del men det är roligt att se att de andra två har framgång.

Efter en rejäl frukost styrde vi då husbilen mot Färnebofjärdens naturpark som ligger precis bredvid Gysinge. Här öppnar ett fantastiskt landskap upp sig med forsar, svämområden och helt underbar natur. Vi parkerade bilen vid norra infarten som självklart hade det mest väsentliga; grillplats, informationsskyltar, två utedass samt inoljade bänkar som man inte kunde sitta på.

Till min oförställda förtjusning hade toan även en instruktionsskylt och du kära läsare vet ju att jag älskar toaskyltar. Denna var av det mer instruktiva typen, till skillnad från de i Tyskland och Danmark som var mer åt pekfingerhållet.
Här fick man lära sig vad som skulle ned i toan, och inget annat! Speciellt gillar jag den engelska översättningen som glatt informerar om att pee + poop + toiletpaper = compost. Eller som jag skulle förkorta det till ppt=c.

En ovärderlig kunskap jag från och med nu ska bära nära hjärtat.

När det gäller pinket för övrigt, borde vi alla få betalt varje gång vi skvätter lite. Pink är en fantastisk vätska, eller var åtminstone förr i tiden. Med en bytta pink kunde man mjukgöra läder (fast lukten var inte så angenäm) eller tillverka krut. Så pink smällde högt bokstavligen förr om tiden.

Nationalparken är fantastisk och har du aldrig varit där bör du genast slänga dig i bilen/busen/tåget/cykeln, rullstolen och hjula dig hit. Här hittar du inte bara mygg (Gysinges favoritdjur) utan också bävrar, fiskar, skalbaggar och en hel del annat som bara finns här (nästan). Det finns stigar som slingrar sig fram mellan bäverknaprade stockar, översvämmade magiska myrar och längs med den kraftiga Dalälvens brusande forsar och fall.

Här känner man sig ödmjuk inför naturens krafter och faktiskt lite hungrig efter ett tag. Det är tur då att det finns eldstäder nästan var femtionde meter. Och vilka eldplatser sedan! Med svängbara och höj och sänkbara galler, små hus dedicerade till spåntningens ädla utövning samt björkved i parti och minut. Vi gick all-in så att spåntveden täckte marken i ett tjockt lager och sedan gjorde hustrun sin magi medan vi förgäves försökte få öringarna eller harrarna att nappa på våra frestande beten. Det serverades rostad tortilla med kyckling, grillad fetaost, hummus, sallad och såser, serverat rykande hett från eldstaden med vattnets brusande som fond och mot den blå himlen. Magiskt och fantastiskt gott. Därefter stekt åpple samt rostad banan med choklad. Mums.

Det är intressant att all mat som serveras från en brinnande och rökig eldstad utomhus smakar så jäkla gott. Det är inte bara att vi var hungriga, det är liksom att naturen gjuter sin magi över råvarorna, eller om det är skogsandarna som dansar kring oss för att förgylla maträtterna.

Mätta och lite trötta av allt fiskande och naturupplevelser styrde vi så kosan hemåt. Hustruns jackor hade varit försvunna sedan vi åkte men vi hade en tro på att de antagligen var kvarglömde i lillbilen.
Det var de inte…
”Men de kanske ligger i hallen hemma? Vi kanske glömde ta ut dem till bilen när vi stressade iväg i fredags?”
Det hade vi inte gjort, det vill säga glömt dem i hallen.
Alla hustruns jackor, kläder för tusentals kronor var försvunna. Liksom borttrollade. Men vem hade stulit dem? Och hur kunde de ha stulit dem? Vi fraktade ju ned dem från lägenheten direkt in i lillbilen och sedan till husbilen. Men ingenstans fanns dem…

Vi rev vårt hår i förtvivlan, det vill säga hustrun rev sitt hår medan jag kliade mig på skulten. Jag fattade ingenting. Hur kunde kläderna ha gått upp i rök? Vi kollade utanför huset där vi sist hade lillbilen. hade de ramlat ut när vi åkte iväg? Ingenting syntes där. Om de ramlat ut hade någon säkert tagit dem.

Förtvivlan sänkte sig över våra sinnen och jag såg framför mig hur tusenlapparna susade iväg ifrån gemensamhetskassan för att köpa ersättningskläder. I ren desperation åkte jag iväg för att ladda lillbilen och när jag kom tillbaka möttes jag av en upprymd Hustru; Kläderna hade kommit till rätta!

En vänlig själ hade hittat dem i garaget, där de tydligen hade ramlat av i fredags när vi packade. Hen hade hängt upp dem på räcket så att de inte skulle bli smutsiga och där hade de hängt tills hustrun i sin förtvivlan tog hissen ned och upptäckte dem.

Vilka fantastiska människor det finns! Jag blir så glad ner i skorna över den omtänksamhet som hen har visat och även alla andra som låtit jackorna hänga där tills den rättmätiga ägaren hittade dem.

Tack snälla ni, vilka ni än är!

21 september

”Ta bort den! Ta bort den!”
Hustrun sprang i cirklar i husbilen med händerna framför ansiktet, vilket i sig var en bedrift i vår trånga husbil.
”Ta bort den! Snälla!”
Jag böjde mig in och lös med ficklampan i utrymmet bakom nedersta lådan. Musen satt fast i fällan och jag ville helst inte röra vid den utan tänkte plocka ut den genom att ta tag i råttfällans plast. Till slut lyckades jag och lyfte ut den ur hålet.
”Oäääähh!”
Hustrun skrek och ryggade tillbaka. Tydligen lyckades hon skåda den hemska musen genom händerna framför ansiktet. Nu ryggade hon tillbaka från mig så långt hon kunde tills hon satt pressad mot framstolens ryggstöd.
”Ta bort den!”
Jag lyfte bort fällan med den stendöda musen, gick ut genom dörren och slängde bort musen bland buskarna.
”Är den borta?” frågade Hustrun. Jag nickade.
Utandningen som hon gav ifrån sig räckte säkert en halv minut.

Hustrun har blivit skrämd för råttor sedan vi bodde på landet. En gång kikade en råtta upp från sophinken, en annan gång flyttade en mus in i pepparkakshuset. Vid ett tillfälle fångade vi tjugo råttor på en vecka i olika fällor. Det är inte kul med möss eller råttor och nu hade minst en mus flyttat in i vår husbil. Vi hittade tuggad plast, papper och svarta muslortar överallt i bilen när vi skulle åka iväg, och nu här i Gysinge så lyckade vi fånga/döda en mus. Vi får hoppas att den var ensam. Möss kan orsaka stor skada i husbilar. Men för säkerhets skull har vi satt ut ytterligare tre fällor.

Idag har vi fiskat i Dalälven. Vi har hyrt en båt och tillbringat sex timmar på sjön. Själv har jag inte fångat något men dottern drog upp en nio kilos gädda och pojkvännen fångade en ännu större gädda som vi fick in i håven, där den dock bröt sig loss genom att bryta av krokarna från draget. Det var en rejäl best.
Utöver dessa två monster har dottern och pojkvännen fångat ytterligare fyra stycken smågäddor. Det formligen kryllar av gäddor här i vikarna.
För vissa av oss åtminstone.

Det är mysigt här i Gysinge. Hustrun och jag har besökt Naturum, ett naturmuseum, kollat i olika hantverksbodar samt promenerat runt i omgivningen. Det är vacker natur och byggnationer samt bra arrangemang för besökarna. Enda problemet är att det inte finns latrintömning eller gråvattentömning här. Så vi får ransonera besöken på toaletten i husbilen.

Nu börjar det bli lite kyligare på både dagar och nätter. Det är mysigt att bo i husbilen och med värmen på så är det inga problem. Det är dock lite kallt på toan och det är lite konstigt. Kanske är något öppet eller också är varmluftsröret igensatt. Tål att undersökas.

Nu är det sent så godnatt allihopa!

20 september

Idag har vi åkt till Gysinge, orten där Gud dumpade alla myggor som blev över. Jag ser framför mig en dialog mellan Vår Herre och en av Hans betrodda änglar, för närvarande ansvarig för utplacering av djur och fä på jorden. Gud skelar lite närsynt på pergamentet med alla världens djur och kliar sig frånvarande bakom örat med sitt ena smutsiga finger. Ett finger som just skapat ögruppen Yttre Hebriderna. fast det namnet fick det långt långt, väldigt långt senare, så mycket senare att om tiden fram tills idag var en pinne cirka 10 meter lång så fick ögruppen namnet 2 millimeter från kanten av pinnen.

”Åh min Gud, ehh mig själv alltså, vad ska jag göra med dessa små blodsugande flygande små varelser?” frågar han sig själv retoriskt.
Den betrodde ängeln ser upp från sitt logistikpergament efter att ha avslutat en riktigt elegant siffra.
Fast arabiska siffror var inte riktigt uppfunna ännu. Kommer du ihåg pinnen ovan så blev inte siffrorna uppfunna förrän 3 millimeter före änden. men eftersom Gud är allsmäktig så hade han ju sin egen variant av numrering, en numrering som var mycket bättre än den arabiska versionen.
”Du kan väl plantera dem i någotn lämplig stor flod? Kanske i landet som så småningom kommer heta Nigeria?” föreslog ängeln.
”Nej där är det fullt. Jag lät dem få sprida malaria också så att människorna ska få lida lite extra”
”Någon storstad kanske? Stockholm? Där finns det mycket vatten och forsar och så småningom också något som kommer heta nollåttor, vad det nu kan vara.”
”Funkar inte. Myggorna kommer så småningom dö av föroreningarna där. Har vi inte något i det som kommer heta Uppland istället som vi kan straffa lite extra?”

Ängeln tar fram ett annat tjockt pergament och bläddrar igenom sidorna, ja fast egentligen snurrar hen upp sidorna på en rulle istället. Vid sjunde snurrningen stannar hen och ser upp på Gud.
”Ja vi har ju den där lilla orten som ligger så vackert vid Dalälven. Alldeles för vacker för sitt eget bästa. Den skulle vi kunna straffa lite extra för att få balans.”
”Hette den inte Gys någonting?
”Gysinge var det nog”
”Toppen! Då dumpar jag några miljarder myggor där. Det borde lära människorna att vara ödmjuka!”

Vi står på parkeringsplatsen nedanför Gysinge herrgård och kan se Dalälven några undra meter bort. Det är vackert, men det räcker med att jag öppnar dörren och går utanför husbilen, för att jag ska vara omfamnad av tusentals myggor som alla vill suga mitt blod och tillverka ännu fler små söta myggbarn i närmaste vattendrag. Och vatten finns det gott om här, förhoppningsvis också fisk, fast det får vi utröna imorgon.

God natt!

19 september

Vi är alla lika utsatta. I dagens samhälle exponerar vi konstant vår digitala avbild. En avbild som är värde tusentals kronor på den mörka sidan av internet.

Vi använder Bankid för att logga in på banker och andra tjänster. Utan bankid klarar vi oss inte. Vi kan inte betala, identifiera oss eller beställa något på nätet. Att skaffa Bankid är dessutom krångligare än det någonsin varit. Nu behöver vi ha senaste passet eller ID-kortet. Är det bara något år gammalt så duger det inte. För alla gamla är det här något som lätt blir alltför komplext och svårt att ordna.

Vi använder användarnamn och lösenord för att logga in på olika portaler. Att hålla koll på alla lösenord kan vara knepigt. Windows och olika webbläsare stöttar här med att lagra lösenorden åt dig medan de samtidigt sänker säkerheten. Idealt ska du kunna alla lösenord i huvudet men det är i realiteten omöjligt eftersom du samtidigt inte bör använda samma lösenord för samma sajter. Tricket här är att hitta på en egen algoritm som baserat på sajten kan hjälpa dig att komma ihåg lösenordet.

Sedan har vi MFA eller multifactorautentisering som oftast innebär att vi har ett program i mobilen som genererar 6-siffriga tal som vi kan mata in i samband med en inloggning för att bekräfta att vi är vi.

Det är inte lätt att hålla koll på allt.

En kompis till mig blev hackad för sex månader sedan. Han klickade i farten på en fil som en kompis bett honom ladda ned. Filen innehöll en trojan som tog över hans dator, stal alla lösenord och genast började ta över hans identitet på nätet.
”You’ve been hacked” syntes det på skärmen. ”Pay SEK 1000 to get back Your identity”.

Han fick panik, ryckte ut alla sladdar och bara stirrade på skärmen. Han hade flera hundra lösenord lagrade. Lösenord som tjuvarna nu hade. Inloggningar till spelportaler, marknadsplatser, Ellos, Ikea, ja i princip alla platser på nätet han besökt. Hur skulle han få tillbaka sin identitet?

Troligtvis var hans dator nu smittad överallt så den kunde han inte använda, så istället lånade han en annan dator och loggade in på Google. Där hade tjuvarna försökt ändra hans lösenord men misslyckats eftersom han hade MFA påslaget. Han ändrade sitt lösenord och stängde av alla pågående sessioner så att inte tjuvarna kunde försöka ändra något. Därmed kunde de heller inte logga in. Sedan gjorde han samma sak med andra identiteter, skickade ut tjuvarna och ändrade lösenordet. Hans lycka var att hans email hade MFA påslaget, så den kunde inte tjuvarna ta.
Och så pågick det. I tre veckor tills han kände att det mesta var räddat. Men inte allt. Det fanns säkert hundra inloggningar som tjuvarna hade ändrat och som han inte kunde ändra tillbaka.

Han ominstallerade allt. Datorn, nätverksutrustningen, apple TV, Google home, ja allt hemma. Men han kände sig ändå inte säker. Tänk om tjuvarna utgav sig för att vara honom och kontaktade någon av hans vänner eller köpte något på någon av marknadsplatserna. Hade han verkligen stoppat allt?

Att bli hackad ger spår på samma sätt om ett inbrott. Någon har besudlat din privata sfär och stulit din trygghet. Livet blir inte detsamma efteråt. Det är inte pengarna eller varorna som är viktiga, det är känslan av trygghet som försvinner. Min kompis är en verkligt duktig IT-tekniker men han råkade ändå illa ut. Han känner sig dubbelt attackerad, både som individ och som proffs. Han känner att han borde ha kunnat skydda sig bättre och inte ha gått på det här intrånget. Men det gjorde han.
Kan han råka illa ut, kan nog alla.

Nu sex månader senare så vågar han knappt ta emot email, hela tiden orolig för att han ska åka dit igen. Oron gnager på honom, gör honom osäker och underminerar hans professionella arbetsliv. Tänk om någon använder den stulna informationen igen. Stjäl hans identitet på nytt och förstör hans relationer. Någonstans där ute på internet finns hans data. Troligtvis säljs den vidare på Darknet till hugade köpare som bara väntar på att utnyttja informationen.

Ibland undrar jag om det inte vore bättre att vi alla blev analoga. Lagrade lösenord på papper hemma och undvek att spara informationen i molnet. Samtidigt är jag förbannad på Microsoft och alla andra leverantörer av system som inte ger oss bättre lösningar för att skydda oss och vårt digitala alter ego.
Skäms på er!