Christer Rindebratt

12 augusti

Det har varit en sommar med mycket mat och dryck, speciellt under vår resa i Europa. I våras hade jag strikt koll på vad jag åt och låg på 86 kilo före sommarens eskapader. Nu dagen innan jag ska börja jobba var det dags att se hur illa det gått.

Jag ställde mig på vågen och blundade. Visst knirrade och knarrade det lite extra? Jag öppnade ena ögat och kikade nedåt. Vågens display var svart. Var batteriet slut eller hade vikten fått displayen att explodera?

Jag klev av och sedan upp på vågen igen, kikade nedåt och innan jag hann blunda brände sig siffrorna för evigt fast på näthinnan. 91 kilo! Jag har gått upp fem kilo under sommaren! 

Det kan förklara varför hissen gnisslar när jag åker den, varför bilen börjat dra mer bensin, sängen sluttar utåt och byxorna inte längre passar. I husbilen har hustrun klagat över att hon hela tiden rullar ut ur sängen, mot mig. Nu förstår jag:

Jag är som ett svart hål med enorm massa som drar till sig lös materia.  Snart har jag säkert små miniplaneter som roterar runt min klotrunda kropp. Gravitationen har skapat en egen atmosfär nära min kropp som ger liv åt invånarna på min hud. Små, små kryp spankulerar omkring på min kropp, skapar små samhällen och bygger vägar och skyskrapor i min navel.

Fem kilo!
Arggh!
Jag har vägt 112 kilo tidigare och har svurit på att aldrig väga så mycket igen. Nånsin. Min gräns går vid 90 kilo. Så nu är det dags att bli av med överskottet!
To be continued…

Lite senare ringer det i telefonen. Det är min närmaste chef. Han låter nere.
”Jag ber om ursäkt för att jag stör på din lediga dag”, säger han.
”Ingen fara”, säger jag.
Han harklar sig och rösten blir spänd.
”Jag har dåliga nyheter.”

Det visar sig att en av mina kollegor hastigt och oväntat har gått bort. Jag är i chock. Han var i min ålder och vi båda jobbade bara tre dagar i veckan. Jag vet att han såg fram emot att gå i pension om några få år. Såvitt jag vet var han helt frisk och därför blev det så chockartat.
Hans hjärta slutade helt enkelt att slå.

Mina tankar är med hans familj och vänner.

Livet är skört, och en sådan här händelse gör detta extra tydligt. För mig så känns det extra mycket just därför att våra liv var så lika. Det gäller att ta vara på den tid man har kvar för den är inte obegränsad. Så passa på att njut av livet. För även om ”Carpe Diem” är ett uttjatat uttryck så ligger det något i innebörden.
Fånga dagen.

Sedan ringer den nyblivna trettioåringen och berättar att de just upptäckt att de har vattenläckage i köket! Stackarna! Golvet behöver troligtvis brytas upp och göras om.
För drygt tjugo år sedan hade jag och hustrun liknande problem i vårt hus från 1850. Jag ryckte ut golvet och gjorde om allt själv samt installerade värme i golvet. Jag tycker det är kul att renovera gamla hus. Ingenting är rakt i ett gammalt hus och det innebär att man inte behöver vara så noga. Huvudsaken är att det är tätt.

Det kommer säkert bli lite strul nu under renoveringen men bara de fokuserar på hur fint det kommer att bli när det är klart så kommer det bli kul att göra om köket efter deras eget huvud.

Jag är helt övertygad om att det nya köket kommer bli suveränt!

Vill du läsa mera? Kolla in min webshop!

11 augusti

Så var det dags! Dottern skulle fylla jämnt. Hela trettio bast! Trettio år sedan vi åkte in till BB med hustrun, där dotter nummer två föddes med navelsträngen runt halsen. Det var dramatiskt men tack vare kunniga barnmorskor (heter det så?), och läkare löste det sig till det bästa. Och nu är hon redan tretti.
Shit va åren går fort nuförtiden. 

Förberedelserna har pågått flera månader, inbjudningar är utskickade, mat inköpt och drickbart hade införskaffats i Flensburg. Ett gigantiskt tält lånades in från en kollega till Otto och två andra popup-tält lånades från hustruns syster. Aktiviteter är inplanerade, kattpassning ordnad, logistiken fixad och bensin ifylld i flottan av bilar som ska frakta alla gästerna.

När vi anlände dagen innan kalaset öste regnet ned och vindbyar på stormstyrka piskade träden som böjde sig mot marken. Grenar rasade ned och gräset mättades på väta. Vi kikade ut och såg på varandra.  
”Vi kanske ska sätta upp tält och sånt imorgon?”
Svaret kom utan tvekan:
”Bra idé”

Och som jag berättade i förra inlägget lurade yngsta dottern med mig ut på fiske och sedan blev det pizza och Rappakalja istället, där uttrycket ”jordnötssmör på ….” utlöste skrattkramper.

På den stora dagen var det mulet men regnet höll sig i alla fall borta medan vinden dock fortsatt blåste orkanstyrka. 

Tillsammans satte vi upp alla av tälten, bar in bord och stolar, monterade upp belysning, stormsäkrade tälten och plockade fram all mat. Alla sprang fram och tillbaka, handräckte, spikade skruvade, hjälpte till och plockade undan.
Mitt i allt ställer jag ned bänken jag bär på och bara ser mig omkring. Hjärtat sväller av lycka och kärlek. Hela min stora utökade familj jobbar tillsammans, stöttar varandra, skrattar och njuter av varandras sällskap. Och inte bara mina barn, utan även deras respektive, våra barnbarn, hustruns syster, hustruns väninna, min gamla mor och hennes väninna. Alla är vi här och jobbar mot ett gemensamt mål. Tycker det är kul att fixa ett kalas, en upplevelse för någon, ett minne att bevara för livet. På något sätt ligger detta oss alla nära hjärtat, vi i familjen. Vi tycker alla om att skapa gemenskap, goda minnen och lyckliga stunder.

Jag är så tacksam över att få vara en del av min familj. Att dela detta med er är underbart.

En mindre rolig del var alla myggen som surrade runt oss alla hela dagen och kvällen, men barnen ordnade en mystisk symbol som skulle hålla resten av myggen borta. En varning att kommer de för nära så blir det platt fall!

Sedan började festen, och vi åt, drack, sjöng, spelade quiz och pratade, umgicks och hade kul.

Nu är vi åter hemma i Uppsala mätta på minnen och faktiskt rätt slut. Hustrun har sin vana trogen fotograferat kvällshimlen. Spektakulärt!

Vill du läsa mera? Kolla in min webshop!

9 augusti

Hustrun såg lite trött ut i morse vilket inte är  så konstigt. Hon har ju varit uppe hela kvällen och halva natten och bakat kakor, mjuka som hårda.  Hon behöver lite uppmuntran och en energiboost. Tyvärr finns det ingen shopping i närheten och plånboken är rätt tom så jag fick göra på det gamla hederliga sättet:

… en kärleksfrukost med ägg, kaffe och macka  samt ett hjärta på papper och ett hjärta gjort av tomater. Hon fick allt lite fart i lederna och färg på kinderna efteråt.

När vi skulle åka så ser jag en parkeringsbot på vindrutan. Jag hade missat att sätta på parkeringen under en timme och då hade parkeringskonstaplarna varit där och lappat.
”J**a skit”, tänkte jag först och svor en massa meningslösa ord. Därefter framförde jag med väsande röst ännu en lång rad med mycket värre ord, stampade med foten i marken och viftade lite fånigt med armen. Sedan kände jag mig lite bättre. Svordomar är bra att ha ibland. Min favorit är arabisk:
”Må ditt skägg växa inåt och kväva dig!”
Man kan riktigt känna hur förbannad någon är om de slänger ur sig en sådan fras.
När. det gäller p-nissar och p-lisor gör de ett fantastiskt och otacksamt jobb att hålla ordning på parkeringar, gator och torg. Om vi inte hade dem skulle det vara kaos och bilar stå parkerade överallt. Jag bet därför i det medelsura äpplet och betalade.

Idag har vi åkt till Sally för att förbereda för det stora kalaset med 40 personer imorgon. Väl på plats lurade dock yngsta dottern iväg mig på fiske. Igen. Jag är så lättlurad.
Vi hamnade mitt i skogen och fick gå på smala träplankor som svajade och sjönk ned under vattenytan när man gick på dem. Det kändes som vi var på patrull någonstans. Exempelvis i Vietnam. 1971. Jag var livrädd. Svärmar av myggor attackerade oss där vi gick och förmörkade vår syn. Blodiglar krälade på marken och aggressiva fästingar gjorde utfall från grenarna ovanför oss mot våra skälvande kroppar. Vid ett tillfälle klev jag snett och balanserade ovanför avgrunden ett ögonblick från att ramla ned och bli uppäten av alligatorer eller vad som nu hungrigt kikade upp mot mig under den svarta vattenytan.

Och så öppnade djungeln upp sig och vi var ute på en holme med en fantastisk utsikt. Regnet forsade förvisso ned men vi lät inte det stoppa oss utan drog fram spöna och körde på. 

Två timmar senare och två mycket små abborrar samt tre drag färre var fingrarna skrynkliga och all utrustning genomblöt. 

Då åkte vi hem till Sally och spelade Rappakalja!

8 augusti

Idag tömde vi svärfars lägenhet. Det är en omtumlande erfarenhet att gå igenom ägodelar som samlats ihop under ett helt liv. Det finns ju en bakomliggande berättelse kring varje föremål och ibland är det väldigt fantasieggande. Svärfar hade exempelvis en ansiktsmask i trä och en vacker bonad:

Men var kommer de ifrån, när införskaffades dem och vilken symbolik har de? Svärfar finns ju inte kvar för att svara på frågan och har heller inte nämnt dess bakgrund tidigare.
Varje människa har verkligen en unik och intressant historia att berätta.

Yngsta dottern messade och undrade om jag ville fiska idag igen. Det var dags för att visa vart skåpet skulle stå. Väl på plats laddade jag upp med kastmete, agnade med mask och sedan kastade jag ut. Det dröjde inte länge innan jag hade dragit upp två firrar.

Liten men naggande god!

Det kändes skönt att känna att de gamla takterna fortfarande satt i. Sedan är det alltid roligare om alla får fisk, så planen nu är att ta husbilen till Älvkarleby fiskecamp eller något liknande ställe, om cirka två-tre veckor.

Dagen har för övrigt gått i förberedelsernas tecken. Mellandottern fyller jämnt så hustrun har tillbringat de senaste kvällarna med att baka den ena kakan efter den andra. Det är guldläge för en annan. Självklart måste jag provsmaka såväl deg som färdig produkt och inte bara ett exemplar utan det är viktigt att jämnheten i tillverkningen bedöms och då behöver minst tre kakor eller fler plockas ut ur produktionen för provsmakning. Hustrun har föga förståelse för detta men jag känner att det är min medborgerliga plikt att säkerställa en jämn och bra kvalitet. Det brukar dock lösa sig eftersom hustrun då och då avviker från köket och lämnar fältet fritt för undertecknad att utföra mitt uppdrag.

Vill du läsa mera? Kolla in min webshop!

7 Augusti

Att rensa är en resa både fysiskt och psykiskt. Plocka ihop, sortera, slänga och spara. Bära, tvätta, lagra och stuva undan. 

Vi har varit på resa i en månad i husbilen och nu när vi rensar ut den efter resan hittar vi saker som vi totalt glömt att vi införskaffat under resan, undanstoppat av något skäl i stundens ingivelse. Jamen där var kaffepulvret som vi tyckte var så gott, här är kakorna vi tänkte ha på lördagen för tre veckor sedan.  Oj, där ligger den goda romen jag tänkte smutta lite på kvällarna när solen gick ned och syrsorna eller grannarna på ställplatsen förgyllde kvällen.

När man rensar så har man till slut kärnan kvar, det minimalistiska som man egentligen bara behöver. Må så vara en husbil, lägenhet eller nåt annat. Samtidigt pågår en inre resa där man skalar av lager efter lager av onödigheter så att man till slut känner sig renad. 

En katarsis helt enkelt, för att använda ett finare ord.

Som extra grädde på moset kan man ju också äta upp resterna från resan. Till min förtjusning fann jag två paket currywürst som jag genast värmde på tillsammans med potatismos och en dito upphittad weissbier. En riktig germansk lyxrätt.
Wunderbar!

Jag har en djävulsk plan. Igår fick jag se mig förnedrad av yngsta dottern och frun när det gäller fiske. Men fiske kan man göra på olika sätt…

Idag har jag därför hämtat ut en näve torrflugor. Fiskar (åtminstone vissa av dem) älskar insekter, som ju flugor avbildar. Så min plan är att lura med mig dottern och svärsonen till en sjö där fiskarna är präglade på insekter och så ska jag håva in storfångsten. 
Muahahaha …

Ibland är det inte så kul att se sig själv på foto. Man har ju en mental bild av hur man ser ut och för min del så är jag övertygad om att jag är en muskulös snygg karl, lite fåror under ögonen och märkt av erfarenhet och visdom. Hyfsad intelligent och välklädd för det mesta.
Det vill säga att det tyckte jag ända tills svärsonen lade upp denna bild:

Efter en noggrann analys kom jag fram till att det måste vara skägget som får mig att framstå i en felaktig dager. Jag har ju inte rakat mig på en månad så självklart påverkar det fotografierna. Så fram med rakapparaten.
Skägget var segt och höll ut länge innan jag lyckades avlägsna det från hals, kinder och haka. Men till slut föll de sista testarna och nu känner jag igen mig själv lite bättre i spegeln.

Vill du läsa mera? Kolla in min webshop!