Efter en sömnlös natt vaknar vi till en strålande dag här i Uppsala. Solen skiner och fåglarna kvittrar ( säkert någonstans ). Idag är valdag. Glöm USA valet den 5 november eller valet till Eu för några veckor sedan. Det här är mycket viktigare. betydligt värre till och med än ”Aftonbladet eller Expressen”, Hasse och Tages sketch från 1967 där Gösta Ekman inte kan besluta sig vilken tidning han ska ha.
Men vi har bestämt oss. Det blir flytt till Botvidsgatan. Den gata vi svurit att aldrig flytta till. Gatan med de fula lägenheterna. Med layout och inredning från 1957. Vad har vi gjort? Har vi kastat bort vår framtid. Vårt välbefinnande? Kommer vi vakna varje morgon och må illa när vi beskådar den fula grå tapeten i hallen? Kommer vi att svära över det trånga garaget? Den långsamma spisen?
Eller kommer vi känna en frihet över att inte vara låst till en lägenhet? Att kunna utforska världen utan att lägga alla pengar på en fyra i Luthagen?
Tiden får utvisa allt detta. Det enda vi kan vara säkra på är att det blir en förändring. Flytten sker dessutom i Januari, när det är som kallast. Vi kommer behöva hjälp. Mycket hjälp.
Ibland har jag väldigt svårt att bestämma mig. Jag velar mellan alternativen fram och tillbaka, väger för- och nackdelar mot varandra. Har jag tid blir det ett excelark som fylls på sida upp och sida ner med formler, parametrar och tankar.
Ska jag leasa en ny bil så måste jag räkna ut alla kostnader in i minsta detalj, balansera körsträckor mot bensinkostnader och väga in försäkringskostnader och skatt.
Ska jag käka lunch så blir det uträkningar av hur mycket kalorier man får för sina kronor och balansera mot fetthalt och avvägt smakvärde. Är det gott eller bara kaloririkt?
Nu har jag och Hustrun hamnat i det värsta valet, som vi frivilligt utsätter oss för från tid till annan. Ska vi byta boende? Vi bor ju någonstans idag. Faktum är att det är ett väldigt bra boende. Praktiskt, modernt, med bra utsikt och fantastiska fönster. Vi har solnedgången magiskt vid horisonten och en spis som är så snabb att vi kan koka ägg på några sekunder. Nästan. Ett kaklat superfint badrum, ett garage och plats för husbilen nere på gatan. Varför ska vi flytta?
Svaret är att det är rätt så dyrt att bo där vi bor samt att det bara finns en toa för oss alla tre. Bara en toa! Errm, katastrof!
Så nu har vi kollat på en annan lägenhet som jag skulle kunna få eftersom jag stått i kö i 14 år. Den är äldre, mer gammaldags, har halvmodern spis, okaklat badrum sämre golv och väggar och utsikt mot en parkeringsplats. Hmm.
Men den ligger mer centralt, nära yngsta dottern. Den har två toaletter! Har några kvadratmeter större yta och kanske lite större garderober. Men det viktigaste utöver toaletterna är att kostnaden är flera tusen kronor lägre per månad!
Men så är det där med min kötid. Jag har stått i kö i 14 år. Är det denna lägenhet jag ska spendera min kötid på? Eller ska jag vänta på en ”fin” lägenhet på Öfre Slottsgatan i det gamla 1700-tals huset med tre meters takhöjd, charmiga väggar, serveringsgångar och opraktisk inredning? Då kan man iof kyssa två toaletter adjö, diskmaskin blir knepigt och trångt samt tvättmaskin likaså. Parkera bil och husbil kan man också glömma, för något garage finns inte. Men det blir troligtvis billigare än vår nuvarande lägenhet.
Snobbigt är det: ”Bor du på öfre Slottsgatan? Wow! Får jag ta på dig?” Men det kan ju ta några år eller månader innan en sådan lägenhet kommer ut på marknaden. Vill vi vänta? Eller ska vi spendera poängen nu?
Avvägningar. För och nackdelar. Vad är viktigast? Nu och i framtiden? Vet vi vad vi vill? Egentligen? En låg hyra ger oss större frihet. Att åka ut med husbil. Att leva. Det blir ju vardag så småningom i alla boenden. Spelar snobberi egentligen någon roll? Eller kommer vi vantrivas i en sliten 50-tals lägenhet? Kommer våra vänner vilja besöka oss? Får de överhuvudtaget plats i en sådan lägenhet med det lilla vardagsrummet?
Imorgon ringer kanske hyresvärden oss och vill ha ett besked. Ska vi svara ja eller nej? Vi vet inte. Vi velar fortfarande fram och tillbaka, som två åsnor mellan våra hötappar.
Jag har haft ångest en längre tid över min berättelse Svart Blod. Det är ju en ny genre som jag försökt ge mig på. Ett sätt att utmana mig själv, försöka bredda mitt författarskap och kasta mig ut i det okända. Jag är trygg i att mina humoristiska deckare är hyfsade och förmår underhålla läsare av alla de slag. Svart Blod är däremot ett Svart Hål för mig. Skriver jag på rätt sätt? Är det någorlunda historisk korrekt? Är den tillräckligt bra?
Jag har velat om jag ska fortsätta på del två, eller skriva om del ett. Eller kanske slänga allt i byrålådan. Är det värt allt slit? Jag har jobbat med den här berättelsen nu snart i tre år utan att komma till avslut. Jag hittar hela tiden fel i berättelsen, detaljer som jag tycker är dåliga, struktur som inte finner nåd för mina ögon.
Idag hade jag ett möte med Göran som är väl historiskt bevandrad, som hade fått boken för någon månad sedan och läst den. Idag skulle den få sin dom och vi skulle diskutera hur väl den historiska kontexten och detaljerna stämde överens med fakta. Jag är trygg i att Göran skulle ge mig ett osminkat betyg; gillade han den skulle jag få veta och gillade han den inte så var det dags att få veta det också.
Vi möttes på café Fågelsången över en kopp kaffe och bulle. Han packade upp boken och lade den på bordet mellan oss. Jag fäste blicken på den och vågade knappt möta hans blick. Han harklade sig: ”Jag hade mardrömmar efter första delen”, började han. Tankarna snurrade i skallen. Vad menade han? tyckte han att den var så dålig att han hade mardrömmar? ”Du är väldigt duktig på att skriva och orden flyter jättebra”, fortsatte han. Då lossnade det. Han gillade ju boken! Jag gav honom ett osäkert leende. ”Tack”, sa jag. I det tacket låg tre års vedermödor och äntligen kunde jag slappna av. Jag kanske skulle göra klar den? Trycka upp den och låta den flyga? ”Det är en förskräcklig historia”, sa han. ”Väldigt spännande. En riktig bladvändare!”
Sedan ägnade vi två timmar åt att dissekera alla historiska misstag jag gjort i boken. Jag lärde mig bland annat att
järnkaminer inte fanns på 1700-talet
det i Uppsala på den tiden inte fanns finnar i medelklassen
engelska tidskrifter inte var så vanliga men att modetidningar från Paris cirkulerade bland adeln
Man oftast hade samma kläder året runt utan att tvätta dem
man hade strumpor och skor på sig inomhus på vintern då det var iskallt på golven
Snön på gatorna var en upptrampad brun sörja av bajs, kiss och en massa annat
pigor och drängar fram till 1920-talet ofta inte gick på toaletten utan kunde sätta sig på verandan och göra sin behov direkt utanför
alla luktade så illa, att vi antagligen skulle kräkas av att bara befinna sig i samma rum som en person från 1700-talet
Uppsala styrdes av rådhusrätten, med rådmän utsedda från skrån och köpmännen (oftast via mutor)
Det var väldigt intressant! Tack Göran! Så nu ska jag uppdatera boken med dessa historiska fakta samt mycket mer och därefter blir det nog att fundera på en release, sent omsider.
Det finns ett antal saker, händelser, datum eller aktiviteter som man absolut inte får glömma bort. Exempel på sådant är: Bilbesiktningen (tänk om man får körförbud!), Happy Hour på krogen (Spriten är dyr nog som den är), Bröllopsdagen (om man har en sådan), Julaftonen ( vad tror du barnen skulle säga om tomten inte kom? ), Första semesterdagen (tänk om man glömmer bort hela semestern?), samt den kanske viktigaste dagen på hela året: Din partners födelsedag!
Errm, ja så idag fyller min kära Hustru år och …
Imorse var jag nog rätt trött i kolan. Jag vet ju att hon fyller år idag, jag har ju ägnat senaste två veckorna på att klura vad jag skulle köpa till henne, synkat presenter med barnen och lagt in bokningar i kalendern så jag inte skulle glömma något. Presenterna förutom de sista som jag skulle köpa idag var inslagna, undanlagda och färdiga för den stora dagen. Så när väckarklockan ringde var jag beredd.
”Godmorgon älskling och grattis!” var faktiskt det första jag sa. Sedan fick hon en puss, varefter jag klev upp och gjorde mina morgonbestyr, fixade min frukost och väntade på att hon skulle kliva upp. Men vilken tid hon tog på sig. ”Är det klart?”, ropade hon till slut. Vad var klart? Jag kollade in köksbordet. Jo min frukost var klar och jag hade till och med kokat ett extra ägg åt henne. ”Javisst!” ropade jag. ”Kom och käka nu.” Så kom hon ut i köket och beskådade köksbordet med min gedigna frukost och hennes ägg. Leendet som hon hade på läpparna falnade och hon såg lite konstigt på mig. Kanske hade hon ont i magen? ”Jag måste åka nu”, sa jag, slängde i mig min frukost, borstade tänderna och var ute ur huset inom fem minuter. Det var när jag låste upp cykeln som jag kom på vad som var fel: Jag hade inte gjort i ordning födelsedagsfrukosten, med det lilla extra! Som vi alltid gör på alla födelsedagar. Med godis, choklad, ett litet ljus, en macka med pålägg i form av ett hjärta. Lite sådär puttenuttigt och gulligt, du vet. Istället hade hon fått ett kokt ägg. Vitt skal. Löskokt. Kanske inte det hon förväntat sig från sin älskade make. Så nu var jag i onåd, big time. Inga ursäkter räknas. Nu gällde det att kompensera…
Efter jobbet smet jag därför ned på staden. Jag hade tänkt köpa ett par gåstavar av god kvalitet, men med onåden på mig så gällde det att gå upp några klasser. Det slutade med att jag införskaffade de näst värsta gåstavarna som jag kunde hitta. Men vad gör man inte när man är i onåd, eller jag menar, för sin älskade kan man offra allt …
Så nu på kvällen hade vi middag på Pinchos och åt och drack av hjärtans lust och Hustrun fick en drös presenter som jag tror hon uppskattade väldigt mycket. Jag tror jag har upprättat mig och kanske, kanske, slipper jag sova på soffan ikväll.
När man uppnått mogen ålder som undertecknad har man varit med om flera pinsamheter än man kan glömma. Och glömma dem vill man nog helst av allt. Pinsamheter uppträder när man är minst förberedd och oftast står man där som ett fån. Visst känner du igen tillfället när du råkat ut för något och sedan dagen efter kommer du på vad du borde ha sagt, gjort eller inte gjort, men det är så dags då.
Nedanstående lilla pinsamhet inträffade i sin oskuld för många år sedan, jag skulle tro att den inträffade vintern 1989/1990, när jag var tjugoåtta år fyllda och fortfarande hade huvet fullt med hår. Jag hade precis avslutat min studier med någon enstaka kurs kvar innan jag kunde ta ut min Masterexamen i datavetenskap. Äldsta dottern var precis född och jag jobbade på FOA som förste forskare med ansvar för datorutrustningen där, en MicroVax med tillhörande PC-datorer. På den tiden kostade den PC jag körde 37 tusen spänn, motsvarande 75 000 i dagens valuta, med hela 64kB minne och en rejäl CPU med överklockningsmöjligheter. Vi använde den för att mäta tryckvågor vid explosioner och skottskador. På den tiden var detta verkligen state of the art, idag har den enklaste brödrosten i ditt kök antagligen mer beräkningskapacitet.
På vintern åkte jag och min chef norrut till Kiruna för att se över strategierna avseende skadade om vi skulle anfallas av ryssen. Enligt modellerna skulle det blir ett stort skadeläge med bland annat soldater som hade fått huvudskador och som därmed måste fraktas nedåt landet till de större sjukhusen. Vi skulle på plats med förbanden där ta fram underlag för att verifiera modellerna och logistikbehovet.
Pinsamheten inträffade på en vägkrog strax utanför Kiruna. Vi hade inmundigat dagens rätt, pannbiff med lök och potatis, och jag kände ett visst behov av att besöka herrarnas efter att ha tvingat ner den sista potatisen. Toaletten var inte i sitt renaste skick och för att undvika det värsta bäddade jag in sitsen och kärl med toapapper innan jag belåtet satte mig ned och utförde det jag skulle. Därefter spolade jag, tvättade händerna och gick med bestämda steg ut i lokalen mot vårt bord. Det var då jag hörde ett kvävt fnissande till höger om mig. Först ignorerade jag det men fnisset ökade till ett muntert men kvävt skratt. Jag saktade farten och såg mig omkring: en tjej i min egen ålder satt vid ett bord till höger om mig och stirrade på mig med händerna framför munnen. Det verkade som om hon ömsom stirrade på mig samt bakom mig… Jag vände mig om men det fanns ingen bakom mig och nu började andra i lokalen också småskratta och mumla mellan sig. En aning förbryllad och ärligt talat lite orolig ökade jag stegen och gick ut i det större rummet mot vårt bord. Fem steg, Tio steg. Nu hade mumlet och fnisset ökat exponentiellt så jag gick fortare och fortare. Till slut var jag framme och tänkte precis sätta mig när chefen höll upp handen mot mig och hindrade mig. ”Vad har du gjort?” frågade han. ”Jag? Inget?” svarade jag och kände svetten bryta ut i pannan. Nu skulle jag säkert få sparken. ”Inget? Du har ju hela toalettrullen i bak!” Först då såg jag att toapapperet som jag lagt på toalettstolen hade fastnat bak i byxorna och hängde nu som en lång svans efter mig när jag gick…
På samma resa gjorde vi för övrigt ett stopp vid Esrange som då hade en fransk superdator. Vi fick en genomgång och var vederbörligt imponerade. Därefter frågade jag om hur de hade lärt sig att använda superdatorn, varvid teknikerna pekade på dryga fyrtiotalet tjocka manualer som tog upp en halv vägg. ”Där borta”, sa han stolt, ”står handböckerna och instruktionerna. Det är en hel del information som man måste sätta sig in i, innan man kan använda en sådan här superdator.” Jag gick bort och tog ner en av de fyrtioåtta manualerna. Den vägde bly och var fylld med stencilerade instruktioner på franska. Handskrivna.
På kvällen blev vi bjudna på renskavsgryta hemma hos en av chefens bekanta och det var nog den godaste renskav jag någonsin ätit. Om jag kommer ihåg rätt så innehöll den utöver renskav och lök även grädde, kantareller och messmör.
Serverat med lingon och småpotatis var det en rätt att dö för.
