Christer Rindebratt

14 oktober

Jag har ju fått för mig att jag ska släppa ”Kadavret” på Halloween. Jamen det är ju en skräckis, med massor av odöda, skumma professorer och ond bråd död. Perfekt på Halloween. Men ju mer jag försöker göra upp planer, desto fler frågor dyker upp.

Idag åkte vi runt till de bokhandlare jag tänkte skulle kunna vara intressanta. Det gick inget vidare. Antingen var inte chefen på plats, butiken var inte öppen eller också hade de inte plats för releasefest i butiken..
”Ring xxx, hen kanske kan hjälpa till!”
”Mejla yyy, hen jobbar hemifrån den här veckan!”
Jobbar inga människor längre på plats längre? Kan man inte få prata med en riktig fysisk människa utan kommer vi för all framtid enbart kommunicera via email och chat? Det går ju knappt att ringa någon heller. Så var ska jag vara på lanseringen?

Sedan är det ju det här med lansering. Jag har lanserat en enda bok tidigare; Min förstfödde: Profetian. Ska jag verkligen ha en releasefest? För bok nummer sex i ordningen? Jag kanske bara ska släppa den på nätet?

Så är det här med upplaga. Hur många böcker kommer jag behöva trycka upp? Hur många kommer jag att sälja? Tryckkostnaderna har gått upp senaste åren så nu blir man pank bara på att beställa ett fåtal böcker. För att få ner priset behöver man beställa minst 500 ex. Men jag har redan 200 exemplar av andra böcker i min ömma mors förråd som jag inte lyckats sälja än. 500 exemplar tar upp mycket plats och vi ska ju flytta också. Var ska jag lagra 500 böcker?
Så då får jag väl köpa in en liten upplaga istället? Men då blir varje bok så dyr att ingen har råd att köpa den…

Halloween inträffar ju den sista oktober. I år innebär det att den inträffar på en torsdag. Ska jag lansera boken före, på eller efter Halloween? Vad är bäst?

Dagarna går utan att jag får klarhet och snart är det försent att beställa några böcker om de ska vara framme före helgen.

Det är tufft att vara egenutgivare …

13 oktober

Och ändå utsätter jag mig för det om och om igen. Nu är det dags igen. Om knappt tre månader ska vi flytta igen. Det var bara drygt ett år sedan sist och då mådde jag skit ett halvår efteråt.

Vi träffade några gamla vänner idag i Gysinge strax innan vi skulle åka därifrån. De flyttade in i sitt hus 1991. Och bor fortfarande kvar där! Huset är avbetalt så de bor nästan gratis. Under samma period har jag och Hustrun flyttat tre gånger, snart fyra. Varför utsätter vi oss för detta? Är vi masochister eller bara korkade?

Det är förvisso kul att upptäcka nya saker men flyttar är nog det värsta som finns. Att packa ihop alla grejer i små bruna förhatliga kartonger som man sedan staplar på varandra så att man inte kan röra sig i lägenheten. Därefter släpar man ut kartongerna in i den nya lägenheten så att man inte kan röra sig där heller. Som grädde på moset passar de gamla möblerna inte in i den nya lägenheten så det blir trångt som f*n och man får gå sidledes för att ta sig fram från sovrummet till köket. I tillägg går Hustruns porslin sönder i flytten och TVn är det någon som tappar så alla pixlar i nedre högra hörnet slutar fungera.

På den stora flyttardagen vet jag att någon av hissarna kommer sluta fungera, och dessutom kommer dagiset på bottenvåningen säkert ha någon form av evenemang så att alla föräldrar parkerar sina bilar framför vår entre. Därmed får vi släpa alla de bruna förhatliga kartongerna genom den djupa snön som såklart föll just denna dag, med underkylt regn under så att vi alla halkar och vrickar våra ben.

Slutligen som den yttersta förnedringen kommer Uppsalahems inspektör klaga på alla osynliga små skruvhål som jag mödosamt spacklat igen och målat i exakt samma nyans som tidigare.
”Om man ställer sig i motljus och kikar längs väggen så syns det att de är reparerade” kommer hen att säga och le opålitligt som hen gjorde förra gången. ”Det kostar 5000 om ni inte åtgärdar det.” Så går hen vidare till nästa rum och hittar något minimalt att klaga på där för ytterligare några tusen kronor i straffavgift.

Fy vad jag hatar att flytta.

12 oktober

Gysinge den 12 oktober är fantastiskt. Träden skiftar i gult och rött, bladen täcker marken som ett gult täcke och gäddorna hugger vilt på allt som presenteras för dem. Det är kyligt och klart på nätterna så stjärnbilderna syns tydligt mot den mattsvarta himlen. Och min fru är vacker som en dag.

Vi står på parkeringen utanför Gysinge herrgård med 100 meter ner till Dalälven. El och plats för moderata 200 spänn. Fast då kan man inte tömma sin toalett. Men det finns två toaletter man kan nyttja om det inte är kö. Vilket det dock oftast är.
D0ttern och sambon tog en tur med båten medan Hustrun och jag tog en promenad i skogen. Solen sken och även om det var kallt så var det skönt att vara i skogen, ända tills …
”Stopp!” säger plötsligt Hustrun och lyfter handen, ”kolla där!”
Lydigt spanar jag i den anbefallna riktningen, dock utan att se något speciellt.
”Vad?” försöker jag.
”Där såklart” väser Hustrun irriterat. ”Ser du inte? Lav, idealiskt att ha som skägg.”
Nu måste jag nog medge att jag inte förstod vad hustrun menade. Lavar och skägg? Men förtvivla inte kära läsare, allt kommer vara klart som korvspad ( som dock inte är speciellt klart ) inom kort.
”Skägg?” försökte jag.
”Precis”, sa Hustrun, böjde sig fram och skopade upp något från marken. ”Lav!” sa hon och höll upp det framför mina ögon. Jag kisade. Hon höll onekligen något spretiskt organiskt i handen.
”Lav?” frågade jag.
”Just det. Plocka så många du kan”
Tydligen är det så att man kan limma fast sådana här organiska saker, lavar, på stenar och låtsas att det är skägg. Åtminstone om man är under tre år gammal.

Före lunch hade dottern dragit upp två gäddor varav en ska vidarebefordras till min ömma moder för att där omfördelas till gäddfärs. Men det finns ju fler gäddor i Dalälven.
Eller?

Efter lunch tog vi sålunda en runda i båten. Efter tre timmars idogt kastande hade jag och sambon fått varsitt klent hugg, samt träningsvärk mellan skulderbladen. Tydligen är just de muskler som behövs för att kasta 20 gram drag ut i vattnet kraftigt förtvinade.
20 gram? Hur stora kan de musklerna vara?

Eftersom foten under tiden hade doppats i isande vatten och sakta förfrusit så hoppade jag av båten, haltade upp till husbilen och framlevde resten av mitt ömkliga liv i klagan och smärta över min blåfrusna fot. Hustrun bligade argt på mig där jag satt och jämrade mig med mobilen i min ensamhet, men så småningom mjuknade hennes hjärta, så att jag fick några rejält tilltagna glas med rödvin samt några muffins. Du, kära läsare, vet säkert att sprit gör att vatten inte fryser. Det är ju därför man häller i K-Sprit i spolarvattnet till bilarna. Nåväl, därför borde det vara en bra idé att späda ut blodet med sprit för då borde man frysa mindre. Vi utförde därför några objektiva experiment och jag kunde konstatera att jag nog upplevde mig något varmare inombords efter några hutingar.

Sedan blev det kväll, grillning av Entrecote, uppätning av densamma samt tittande på en hemsk skräckis från 1630. The VVitch hette den. Fast 1630 hade de inte filmkameror såklart, bara häst och vagn. Om man var bonde. Eller rik. Fast man kunde vara både bonde och rik. På den tiden.
Jaja, sluta tjata, filmen alltså var från 2024 men utspelades 1630. Inte så att de hade en tidsmaskin utan de låtsades att det var 1630 och så blev de stångade av getter, bad till Gud och högg knivar i varandra. Låtsades alltså.

Hoppas det gör det lite tydligare.

11 oktober

2018 köpte vi vår husbil och sedan har vi kört 5000 mil med den. Mestadels i Sverige men en del utomlands. I somras var vi i åtta länder, som jag skrivit om här på bloggen och som det snart blir bok av. Jag har faktiskt tryckt upp ett första provexemplar för att se hur det skulle kunna bli. Det är svårt det här med reseskildringar med recept. Vilket format ska det vara? Hur högt? Hur brett? Hur ska bilder placeras? Var ska datum och kartbild vara?

Det återstår nog en hel del testande innan allt är på plats.

Parallellt med husbilsresan filar jag nu på de sista stegen i lanseringen av Svart Blod del 1. Jag måste få ut den nu, kan inte sitta i min kammare och ha ångest över om att den inte är tillräckligt bra.
Det är bara att inse att den blir inte bättre än såhär. Just nu. Med mina kompetenser och erfarenheter. Det är slut med att prokastinera (ännu ett kul ord som alltså betyder att skjuta upp. Från latinets pro = Framåt och crastinus=morgondagen )

På min livsresa, på den här stationen, är detta det bästa jag kan klara av. Nu lanserar jag den på halloween, det tror jag blir perfekt, och sedan kliver jag på tåget och åker vidare. Nästa skapelse, på nästa station kanske blir lite bättre, vem vet. Och Svart Blod del 1 får vara kvar som ett minne av den Christer som levde anno 2024.
Med sina brister, färdigheter, idéer och tankar.

Idag är vi på en annan resa, på väg till Gysinge igen. Dax för årets sista fiskeresa med yngsta dottern och hennes sambo. Nu ska det fångas ”gäddslurkar”, ett ord som dottern och sambon ofta använder. Googlar jag på gäddslurk hittar jag uppåt tio anteckningar om det i betydelsen ”stor gädda”.
Min ömma moder har tingat minst en gädda runt kilot om en sådan skulle fastna på kroken och jag har i min enfald lovat att rensa den. Huruvida Hustrun tillåter mig att stoppa in en rensad gädda i kylskåpet, det vete gudarna. Hon har traumatiska upplevelser sedan barndomen eftersom hennes mor älskade fisk och faktiskt var fiskhandlare under några år. Så hemma hos Hustrun när hon var liten var det stekt strömming, nejonögon och naturligtvis La piéce de resistance: kokt gädda med potatis på söndagarna. Utan en massa kryddor eller annat tilltugg.
”Fisk ska smaka fisk, inte en massa kryddor”, brukade Hustruns mamma säga.

Nog att säga är att just gädda inte inkluderas bland Hustruns favoriträtter.

10 oktober

Det är faktiskt sant. Min bild av världen är inte den riktiga. Fast vad är då den riktiga bilden? Ja det vet ju egentligen ingen eftersom vi alla har våra egna tolkningar av vad världen är. Tolkningar via våra sinnen när vi interagerar med vår omgivning. Men vi människor har ju faktiskt inte så bra sinnen.
En hund har exempelvis mycket bättre luktsinne, en fluga har betydligt fler ögon, katter ser i mörker och så vidare.
Bara en sådan sak som att vi alla består av atomer som mest består av tomrum kan ju få vem som helst att få huvudvärk.

Om man översätter våra sinnen till digitala motsvarigheter får man en kul skala där sinnena faktiskt är tiopotenser av varandra.

• Synen till exempel har en bandbredd som ett nätverksuttag på jobbet. Här kommer det in jättemycket data som ska hanteras.
• Känseln är ungefär en tiondel av synen, så fortfarande mycket data.
• Hörsel och lukt är ungefär lika informationsrika och motsvarar en tiondel av känseln.
• Slutligen smaksinnet i snitt en tiondel av hörsel och lukt.

Totalt kommer det varje sekund in lika mycket information som två fullastade nätverkskablar. Allt detta ska hjärnan hantera.
Det fixar den inte.

Så vad har evolutionen kommit fram till? Jo filtrering och mönsterhantering. Vi människor är skitduktiga på att känna igen mönster och inte bara via synen utan via alla sinnen. Till exempel en svag avbild av ett lejon i skogen, en spindel som vi blev skrämda av när vi var små, en bil som gnisslar, ett dunkande ljud som vi förknippar med fara. Det spelar ingen roll om det vi relaterar mönstret till är korrekt eller inte. Vår hjärna har kopplat det till en känsla. Det är så fobier och rädslor utvecklas.

I vardagen så uppskattas det att vår hjärna filtrerar bort mer än 90% av alla intryck vi får från våra sinnen. Blir vi stressade så börjar vi närma oss 98% och dessutom kopplas det logiska tänkandet bort. Stress gör oss helt enkelt rejält korkade.
Om hjärnan identifierar ett mönster kopplat till rädsla aktiveras hela kroppen. Adrenalin utsöndras och stresshormoner triggas så att vi ska kunna springa snabbt.

Hypnos kan hjälpa till att bryta relationen mellan mönstret och känslan. En annan metod är KBT där man utsätter sig själv för sin skräck.

Eftersom vi bara uppfattar i snitt 10% av vår omgivning, och som dessutom tolkas via våra känslor så kan vi vara rätt säkra på att vi inte uppfattar vår värld som den är. Min värld är inte som din. Men som de sociala flockdjur vi är så har evolutionen gett oss metoder för att anpassa oss och se till att flocken som helhet har en mer balanserad bild av världen.
Den bilden internaliseras av oss om den inte avviker alltför mycket från vår egen. Vår kultur och sociala värderingar definierar därmed också vår världsuppfattning.

Knepigt eller hur?