Och ändå utsätter jag mig för det om och om igen. Nu är det dags igen. Om knappt tre månader ska vi flytta igen. Det var bara drygt ett år sedan sist och då mådde jag skit ett halvår efteråt.
Vi träffade några gamla vänner idag i Gysinge strax innan vi skulle åka därifrån. De flyttade in i sitt hus 1991. Och bor fortfarande kvar där! Huset är avbetalt så de bor nästan gratis. Under samma period har jag och Hustrun flyttat tre gånger, snart fyra. Varför utsätter vi oss för detta? Är vi masochister eller bara korkade?
Det är förvisso kul att upptäcka nya saker men flyttar är nog det värsta som finns. Att packa ihop alla grejer i små bruna förhatliga kartonger som man sedan staplar på varandra så att man inte kan röra sig i lägenheten. Därefter släpar man ut kartongerna in i den nya lägenheten så att man inte kan röra sig där heller. Som grädde på moset passar de gamla möblerna inte in i den nya lägenheten så det blir trångt som f*n och man får gå sidledes för att ta sig fram från sovrummet till köket. I tillägg går Hustruns porslin sönder i flytten och TVn är det någon som tappar så alla pixlar i nedre högra hörnet slutar fungera.
På den stora flyttardagen vet jag att någon av hissarna kommer sluta fungera, och dessutom kommer dagiset på bottenvåningen säkert ha någon form av evenemang så att alla föräldrar parkerar sina bilar framför vår entre. Därmed får vi släpa alla de bruna förhatliga kartongerna genom den djupa snön som såklart föll just denna dag, med underkylt regn under så att vi alla halkar och vrickar våra ben.
Slutligen som den yttersta förnedringen kommer Uppsalahems inspektör klaga på alla osynliga små skruvhål som jag mödosamt spacklat igen och målat i exakt samma nyans som tidigare. ”Om man ställer sig i motljus och kikar längs väggen så syns det att de är reparerade” kommer hen att säga och le opålitligt som hen gjorde förra gången. ”Det kostar 5000 om ni inte åtgärdar det.” Så går hen vidare till nästa rum och hittar något minimalt att klaga på där för ytterligare några tusen kronor i straffavgift.
Gysinge den 12 oktober är fantastiskt. Träden skiftar i gult och rött, bladen täcker marken som ett gult täcke och gäddorna hugger vilt på allt som presenteras för dem. Det är kyligt och klart på nätterna så stjärnbilderna syns tydligt mot den mattsvarta himlen. Och min fru är vacker som en dag.
Vi står på parkeringen utanför Gysinge herrgård med 100 meter ner till Dalälven. El och plats för moderata 200 spänn. Fast då kan man inte tömma sin toalett. Men det finns två toaletter man kan nyttja om det inte är kö. Vilket det dock oftast är. D0ttern och sambon tog en tur med båten medan Hustrun och jag tog en promenad i skogen. Solen sken och även om det var kallt så var det skönt att vara i skogen, ända tills … ”Stopp!” säger plötsligt Hustrun och lyfter handen, ”kolla där!” Lydigt spanar jag i den anbefallna riktningen, dock utan att se något speciellt. ”Vad?” försöker jag. ”Där såklart” väser Hustrun irriterat. ”Ser du inte? Lav, idealiskt att ha som skägg.” Nu måste jag nog medge att jag inte förstod vad hustrun menade. Lavar och skägg? Men förtvivla inte kära läsare, allt kommer vara klart som korvspad ( som dock inte är speciellt klart ) inom kort. ”Skägg?” försökte jag. ”Precis”, sa Hustrun, böjde sig fram och skopade upp något från marken. ”Lav!” sa hon och höll upp det framför mina ögon. Jag kisade. Hon höll onekligen något spretiskt organiskt i handen. ”Lav?” frågade jag. ”Just det. Plocka så många du kan” Tydligen är det så att man kan limma fast sådana här organiska saker, lavar, på stenar och låtsas att det är skägg. Åtminstone om man är under tre år gammal.
Före lunch hade dottern dragit upp två gäddor varav en ska vidarebefordras till min ömma moder för att där omfördelas till gäddfärs. Men det finns ju fler gäddor i Dalälven. Eller?
Efter lunch tog vi sålunda en runda i båten. Efter tre timmars idogt kastande hade jag och sambon fått varsitt klent hugg, samt träningsvärk mellan skulderbladen. Tydligen är just de muskler som behövs för att kasta 20 gram drag ut i vattnet kraftigt förtvinade. 20 gram? Hur stora kan de musklerna vara?
Eftersom foten under tiden hade doppats i isande vatten och sakta förfrusit så hoppade jag av båten, haltade upp till husbilen och framlevde resten av mitt ömkliga liv i klagan och smärta över min blåfrusna fot. Hustrun bligade argt på mig där jag satt och jämrade mig med mobilen i min ensamhet, men så småningom mjuknade hennes hjärta, så att jag fick några rejält tilltagna glas med rödvin samt några muffins. Du, kära läsare, vet säkert att sprit gör att vatten inte fryser. Det är ju därför man häller i K-Sprit i spolarvattnet till bilarna. Nåväl, därför borde det vara en bra idé att späda ut blodet med sprit för då borde man frysa mindre. Vi utförde därför några objektiva experiment och jag kunde konstatera att jag nog upplevde mig något varmare inombords efter några hutingar.
Sedan blev det kväll, grillning av Entrecote, uppätning av densamma samt tittande på en hemsk skräckis från 1630. The VVitch hette den. Fast 1630 hade de inte filmkameror såklart, bara häst och vagn. Om man var bonde. Eller rik. Fast man kunde vara både bonde och rik. På den tiden. Jaja, sluta tjata, filmen alltså var från 2024 men utspelades 1630. Inte så att de hade en tidsmaskin utan de låtsades att det var 1630 och så blev de stångade av getter, bad till Gud och högg knivar i varandra. Låtsades alltså.
2018 köpte vi vår husbil och sedan har vi kört 5000 mil med den. Mestadels i Sverige men en del utomlands. I somras var vi i åtta länder, som jag skrivit om här på bloggen och som det snart blir bok av. Jag har faktiskt tryckt upp ett första provexemplar för att se hur det skulle kunna bli. Det är svårt det här med reseskildringar med recept. Vilket format ska det vara? Hur högt? Hur brett? Hur ska bilder placeras? Var ska datum och kartbild vara?
Det återstår nog en hel del testande innan allt är på plats.
Parallellt med husbilsresan filar jag nu på de sista stegen i lanseringen av Svart Blod del 1. Jag måste få ut den nu, kan inte sitta i min kammare och ha ångest över om att den inte är tillräckligt bra. Det är bara att inse att den blir inte bättre än såhär. Just nu. Med mina kompetenser och erfarenheter. Det är slut med att prokastinera (ännu ett kul ord som alltså betyder att skjuta upp. Från latinets pro = Framåt och crastinus=morgondagen )
På min livsresa, på den här stationen, är detta det bästa jag kan klara av. Nu lanserar jag den på halloween, det tror jag blir perfekt, och sedan kliver jag på tåget och åker vidare. Nästa skapelse, på nästa station kanske blir lite bättre, vem vet. Och Svart Blod del 1 får vara kvar som ett minne av den Christer som levde anno 2024. Med sina brister, färdigheter, idéer och tankar.
Idag är vi på en annan resa, på väg till Gysinge igen. Dax för årets sista fiskeresa med yngsta dottern och hennes sambo. Nu ska det fångas ”gäddslurkar”, ett ord som dottern och sambon ofta använder. Googlar jag på gäddslurk hittar jag uppåt tio anteckningar om det i betydelsen ”stor gädda”. Min ömma moder har tingat minst en gädda runt kilot om en sådan skulle fastna på kroken och jag har i min enfald lovat att rensa den. Huruvida Hustrun tillåter mig att stoppa in en rensad gädda i kylskåpet, det vete gudarna. Hon har traumatiska upplevelser sedan barndomen eftersom hennes mor älskade fisk och faktiskt var fiskhandlare under några år. Så hemma hos Hustrun när hon var liten var det stekt strömming, nejonögon och naturligtvis La piéce de resistance: kokt gädda med potatis på söndagarna. Utan en massa kryddor eller annat tilltugg. ”Fisk ska smaka fisk, inte en massa kryddor”, brukade Hustruns mamma säga.
Nog att säga är att just gädda inte inkluderas bland Hustruns favoriträtter.
Det är faktiskt sant. Min bild av världen är inte den riktiga. Fast vad är då den riktiga bilden? Ja det vet ju egentligen ingen eftersom vi alla har våra egna tolkningar av vad världen är. Tolkningar via våra sinnen när vi interagerar med vår omgivning. Men vi människor har ju faktiskt inte så bra sinnen. En hund har exempelvis mycket bättre luktsinne, en fluga har betydligt fler ögon, katter ser i mörker och så vidare. Bara en sådan sak som att vi alla består av atomer som mest består av tomrum kan ju få vem som helst att få huvudvärk.
Om man översätter våra sinnen till digitala motsvarigheter får man en kul skala där sinnena faktiskt är tiopotenser av varandra.
Synen till exempel har en bandbredd som ett nätverksuttag på jobbet. Här kommer det in jättemycket data som ska hanteras.
Känseln är ungefär en tiondel av synen, så fortfarande mycket data.
Hörsel och lukt är ungefär lika informationsrika och motsvarar en tiondel av känseln.
Slutligen smaksinnet i snitt en tiondel av hörsel och lukt.
Totalt kommer det varje sekund in lika mycket information som två fullastade nätverkskablar. Allt detta ska hjärnan hantera. Det fixar den inte.
Så vad har evolutionen kommit fram till? Jo filtrering och mönsterhantering. Vi människor är skitduktiga på att känna igen mönster och inte bara via synen utan via alla sinnen. Till exempel en svag avbild av ett lejon i skogen, en spindel som vi blev skrämda av när vi var små, en bil som gnisslar, ett dunkande ljud som vi förknippar med fara. Det spelar ingen roll om det vi relaterar mönstret till är korrekt eller inte. Vår hjärna har kopplat det till en känsla. Det är så fobier och rädslor utvecklas.
I vardagen så uppskattas det att vår hjärna filtrerar bort mer än 90% av alla intryck vi får från våra sinnen. Blir vi stressade så börjar vi närma oss 98% och dessutom kopplas det logiska tänkandet bort. Stress gör oss helt enkelt rejält korkade. Om hjärnan identifierar ett mönster kopplat till rädsla aktiveras hela kroppen. Adrenalin utsöndras och stresshormoner triggas så att vi ska kunna springa snabbt.
Hypnos kan hjälpa till att bryta relationen mellan mönstret och känslan. En annan metod är KBT där man utsätter sig själv för sin skräck.
Eftersom vi bara uppfattar i snitt 10% av vår omgivning, och som dessutom tolkas via våra känslor så kan vi vara rätt säkra på att vi inte uppfattar vår värld som den är. Min värld är inte som din. Men som de sociala flockdjur vi är så har evolutionen gett oss metoder för att anpassa oss och se till att flocken som helhet har en mer balanserad bild av världen. Den bilden internaliseras av oss om den inte avviker alltför mycket från vår egen. Vår kultur och sociala värderingar definierar därmed också vår världsuppfattning.
Sommaren 2001 fick mitt bolag Pocit Labs äntligen klartecken för att besöka teknikjättarna i Tokyo. Vi hade jobbat fram en på den tiden unik blåtandslösning för ad-hoc-nätverkande. Något som inte fanns alls på marknaden 2001 och knappt finns nu heller. Med vår lösning kunde man med sin mobiltelefon interagera med andra användare eller stationära blåtandsstationer i affärer till exempel.
Men så var det där med japansk affärskultur. Den var ju liksom inte som den svenska, utan omgärdad med regelverk, ritualer och processer. Nu med chansen att få ett avtal med Casio eller kanske till och med Sony så gällde det att inte göra något fel i affärsetiken. Vi hyrde in en japansk konsult och under veckorna fram till avresan drillades vi som skulle åka i japansk affärskultur samt lärde oss de vanligaste orden. ”Det absolut viktigaste vid ett affärsmöte är visitkorten”, sa konsulten och såg mig djupt in i ögonen så att det kändes som han borrade sig igenom hela skallen. ”Visitkortet är personens själ och ska hanteras som en dyrbarhet.” Vi fick lära oss att lämna över vårt visitkort med vänsterhand och ta emot motpartens visitkort med den högra. Sedan skulle vi se på visitkortet, lyfta blicken, buga och säga något positivt. Kanske: ”Arigato gosajmaschta!” som jag har för mig betydde ”tack så mycket”. Sedan kom ett viktigt steg. Vi fick ABSOLUT inte stoppa visitkortet i bröstfickan som man gjorde i Sverige på den tiden. Det var ett big No, No! Nej istället skulle vi ha en försilvrad eller guldig visitkortsask där vi rituellt placerade det mottagna visitkortet så det bevarade värdigt. Så raskt införskaffades sex visitkortsaskar av bra kvalitet. Sedan tränade vi på varandra och fick till det rätt bra det hela.
I Japan hände det mycket underliga saker men det får jag återkomma till. Som vd hade jag uppdraget att besöka Sony och presentera vår lösning för deras tekniska team. Man kan nog säga att jag var laddad eftersom dragningen kunde avgöra hela bolagets framtid.
Inne på Sonys huvudkontor blev vi visade in till ett lyxigt rum och framför oss stod teknikchefen med sina fyra närmaste. Nu var det dags för det heliga visitkortsöverlämnandet! Jag kontrollerade att den försilvrade visitkortsasken ( i den goda kvaliteten ) fanns tillgänglig. Det var den. Nu var det bara att ta fram mina visitkort och genomföra överlämnandet innan vi kunde köra igång presentationen. Visitkorten låg i ytterfacket på min datorväska. Jag öppnade väskan och slängde upp locket på bordet … utan att märka att dragkedjan inte var igendragen …
Etthundratjugotre visitkort med mitt namn spreds över bordet och ett tiotal ramlade ner på golvet. Mina heliga visitkort. Som skulle hanteras med vördnad av motparten och stoppas in i deras försilvrade askar! Jag hade totalt gjort bort mig och mitt företag inför en av världens ledande teknikföretag! Inom en millisekund kände jag hur svett sprutade ut ur alla porer och benen kändes som spagetti. Hjälplöst såg jag hur ytterligare ett tiotal ramlade ned på golvet med en svag duns, innan jag lyckades höja blicken.
Samtliga japaner i rummet stod med ryggen till och verkade beskåda något utanför fönstret!
Då insåg jag att när jag tappat ansiktet genom att tappa visitkorten hade de blixtsnabbt vänt sig om för att minska min prestigeförlust. Nu kunde de låtsas som om ingenting hänt. Snabbt skrapade jag ihop alla korten och lade in dem i väskan, förutom fem som jag radade upp framför mig. En av de lägre teknikerna slängde en blick över axeln och när han såg att jag hade ordnat situationen så sa han något, varvid alla leende vände sig mot mig och sedan genomförde vi visitkortsritualen enligt plan.
Vår tolk tackade dem för att de ville ta emot oss och sedan gick vi in i ett presentationsrum där jag under 45 minuter gjorde den bästa presentation, nja en av de fem bästa presentationer, jag någonsin gjort. På felfri engelska berättade jag om produktens fördelar och jag kände att jag hade publiken i min hand. De verkade väldigt intresserade och nickade, pratade mellan sig och såg på mina bilder med intresse.
Efter presentationen så sa vi adjö, lämnade kvar tre exemplar av presentationen för vidare läsning och kom ut i lobbyn. Jag studsade av energi och vände mig till vår tolk. ”Hur tror du det gick?” frågade jag. ”De verkade väldigt intresserade.” ”Svårt att säga”, sa han. ”Vi får nog besked om några veckor.” ”Fast jag märkte att de verkligen förstod mervärdet av våra produkterna”, sa jag. ”Det tvivlar jag på”, sa tolken och vinkade åt en taxi. Så vände han sig mot mig. ”Ingen av dem förstår engelska.”
Ridå.
ps. Tydligen översattes sedan materialet av någon lägre tekniker som kunde engelska. På den tiden var det rent av fult att kunna engelska. Kunde man engelska hamnade man långt ner i rangordningen. ds
pps Vi fick tyvärr inget avtal med Sony eller Casio. dds
