Christer Rindebratt

21 Juli

Grottar, tunnlar, katakomber och ännu mer tunnlar. Var ska vi börja?

Vi lämnade på morgonen Viandens camping med vemod. Bättre läge och service är det svårt att hitta. Men varje ställplats/camping har sin egen charm och det är det som är spännande när man kommer till ett nytt ställe. 

Men innan vi skulle åka så passade vi på att tömma latrinen, gråvatten och fylla på färskvatten. Det är då jag märker att det droppar under bilen. Och det droppar mera och mera. Oroligt försöker jag se under bilen var det kommer ifrån. men det verkar som om det kommer överallt! Något är trasigt!
Jag sliter upp garagedörren och lutar mig in mot vattentanken och kikar in. En stråle vatten sprutar upp från vattenröret där vi fyller på vatten. Slangen har slagit läck och vatten forsar ut i bilen!

Jag avbryter påfyllningen och gör en mer noggrann analys. Slangen behöver bytas, men det är inte helt enkelt att göra det och var ska vi få tag i reservdelar? Men lösningen är som alltid precis runt hörnet. Silvertejp! Denna gåva till mänskligheten. Jag har sett kineser tejpa ihop sina bilar och motorcyklar med silvertape och köra i 160 på motorvvägar. Då borde väl jag kunna tejpa ihop en räfflad vattenslang?

Jag hade läst om Bock Casemattes i Luxemburg. Det är grottor och tunnlar under en gammal fästning. Upp till 17 km tunnlar kan man utforska. Fast de vanliga turisterna får bara utforska kanske en knapp kilometer. Jag såg framför mig en uråldrig ruin i skogen där vi kunde parkera bilen nedanför ruinerna och därefter i lugn och ro utforska det vi ville. 

Så fel jag hade.

Vi satte GPS’en på Bock Casemattes och for iväg. Luxemburg och denna del av Tyskland är rätt kuperat som jag berättade om igår men Luxemburgarna har varit listiga som rävar. De har borrat tunnlar genom bergen så man som turist slipper eländet med att kämpa uppåt och bromsa nedåt. Under resan mot ruinerna färdades vi säkert en femtedel via tunnlar. Ibland upp till en mil långa. Det är rätt coolt ända tills man får motorstopp i någon av dessa tunnlar. Då är det säkert inte lika roligt längre.  

Efter drygt en timmes resa var vi så framme vid ruinerna. Jag hade varit fokuserad på att köra och förstod först inte att vi var framme för det var inte såhär jag föreställt mig dem.
Vi hade nämligen kört in rakt in i Luxemburgs gamla stadsdelar för här ligger alltså tunnlarna, katakomberna och grottorna vi skulle utforska. Tänk dig Visby gamla del med ruiner och multiplicera det med tio samt stapla det på varandra så att det blir en 100 meter högt och flera kilometer i längd. Kombinera det med flera scener, tung musik, massa glada människor och en mängd caféer. Då har du en uppfattning om vad Bock de Castelmatte och Luxemburgs gamla stad är.
För en blek avbildning se bilderna. 

Reancy och jag bara gapade där vi stod mitt i trafiken med en husbil uppe på bron över ruinerna. Sedan kvicknade vi till och drog iväg. Det gick inte att parkera någonstans vid ruinerna men så hade vi tur och på andra sidan vallgraven/floden/dalgången hittade vi en parkering vid en brant väg. 

Nu var det utforskardax!

Problemet var att nu var vi på andra sidan av en djup dalgång och det fanns liksom ingen bro…

Det var att gå ned i dalgångens djup där ruinerna med sina skottgluggar bevakade den blå vallgraven med sina växter. Änder simmade i vattnet och röda och svarta ödlor kilade ut och in mellan stenarna i den lodräta väggen. Bredvid scenen på botten av dalen med sin fantastiska akustik hördes tung bas från musiken och glada skratt från cafegästerna där nere. Höjdskillnaden från bilen till dalens botten var kanske 100 meter. Ner kom vi. Sedan var det att gå upp på andra sidan… En uppstigning på 150 meter. När vi kom upp var vi rätt slut båda två och fick sitta att vila en stund, andas lite syrgas från den vänliga ambulanspersonalen samt förnöja oss åt turisternas ystra dans över bron. Sedan tog vi oss i våra respektive kragar och begav oss in i entrén där vi möttes av stränga förmaningar samt en instruktionsskylt (jag älskar instruktionsskyltar):

Biljetterna kostade 10 euro vardera och sedan klev vi in genom gallerdörren in till mörkrets domäner, till grottorna och ovissheten långt, långt där nere i katakomberna. Det var lite kusligt, åtminstone när man slapp de glada barnen som fnittrade och irriterande sprang runt våra fötter.
Men så lyckades vi hitta en dörr som inga andra av besökarna verkade ha hittat. Månne ledde den till de outforskade delarna där skeletten från soldaterna fortfarande vaktade vid sin gluggar och spanade efter den fiende som aldrig kom? Nu blev det riktigt kusligt och de ojämna skrovliga väggarna kändes som om de skulle rasa in på en. Det var svalt, nästan kyligt här nere och det fladdrande ljuset räckte knappt till för att hjälpa oss att placera våra fötter.

Vi utforskade några rum innan vi kom fram till en trappa med smala, smala trappsteg som ledde ännu längre ner i mörkret. Vi tvekade. Men så gick vi nedåt. Det var lätt att snubbla och trappan var inte bred och vi kunde inte se var den skulle sluta. Vi gick och gick, nedåt och nedåt, och allt blev mörkare och nu kände vi tyngden av ruinerna ovanför oss, de miljarder ton sten som närsomhelst skylla rasa in och begrava oss. Jag som inte har klaustrofobi kände hur jag blev alldeles kallsvettig. Hur skulle vi komma ut från denna gång? Eller skulle man hitta våra förvittrade skelett om tio år, ihopkrupna med armarna om varandra i en sällan nyttjad del av katakomberna?
Så var vi nere. Här fanns det ingenting. En grotta som alla andra. Men vänta – vad finns där borta?

Jo ytterligare en trappa, fast denna gick uppåt…

Efter den tunga promenaden i grottorna, trapporna och katakomberna var Reancys energi slut. Blicken var död och kroppen liksom ihopsjunken, ryggen krokig och huden hade förlorat sin spänst. Nu var goda råd dyra – bokstavligen. Längre bort skådar jag MonoPrix – en affär som kombinerar kläder, husgeråd och livsmedel. Ett tips till alla män: Inget ger mer energi till er flickvän, fru eller sambo än lite shopping…

”Kolla där”, sa jag och pekade.

Tjugo minuter senare och en blänkande hög euros fattigare hade hustrun laddat upp. Blicken lyste av lust och energi. Nu skulle det gås både hit och dit,  nerfor trappor och uppför. Kollas på det kungliga slottet, stora torget och planeras!

Efter en kaffe, flaska vatten och en sightseeing i centrala Luxemburg var det dags att ge sig av. Men först var det att gå ned i dalen igen och upp på andra sidan. Ett rejält motionspass för oss båda.

Vart ska vi nu?

Vi kollar på kartan, bläddrar runt bland olika ställplatser och campingar på väg ut mot kusten. Inte för långt och inte för kort. Så hittar vi en plats som heter Air de Foy som har fått bra betyg.
Upp med ankaret och iväg.

Hallå Belgien!

Så nu sitter vi här på en gräsplätt i Air de Foy. Värden ville ha kontanter men det hade vi missat så han var snäll och fixade instruktioner för hur vi ska betala honom via vår bank. Men det är skitjobbigt, så vi åker nog och tar ut några euro imorgon innan vi åker till kusten. 

Vi har också får på vår gräsplätt som rymt från en hage. Charmigt ända tills de bajsar utanför dörren… 

20 juli

Vi lämnar korvmojj, trilskande vinautomat och Moselstranden vid Zell bakom oss kl tio. Första anhalt är stormarknaden upp på höjden vid Zell Barl som ligger 100 meter uppåt mot den blå himlen.

Vägen hit upp slingrar sig utefter branta stup så att Reancy blir alldeles blek i ansiktet. Här finner vi Globus – en stormarknad som inte går av för hackor. Efter att ha inhandlat livsnödvändiga varor såsom gott mineralvatten, vin, öl, korv, grönsaker, lite mer korv samt ännu mer vin sätter vi GPSen på Trier.  Vi är genomsvettiga fast det bara är förmiddag. Ute är det dryga 30 grader och svetten flödar så fort man går en meter.

Halvvägs till Trier låser sig GPS-helvetet igen. Självklart strax innan vi ska svänga genom en komplicerad korsning för att ta oss ut på den högsta bron här i området, säkert 200 meter hög. 

Kaos!

Reancy slänger fram sin mobil och knappar in Trier, medan jag kör så långsamt jag kan till stort förtret för bilarna bakom oss. Så får hon fram riktningarna och vi svänger som vi ska. Det är andra gången GPS-enheten låser sig. Så får det inte vara!

Inne i Trier är det 32 grader och luften skimrar av värmen. Turisterna stånkar fram med kartor i handen och uttorkad skrynklig hud i ansiktet.
”Vi kan stanna här i Trier om du vill” säger Reancy.
Varningsklockan ringer i huvudet på mig.
Om din flickvän, sambo, fru eller svärmor säger nåt sådant så gäller det att ta det väldigt försiktigt, för nu är du ute på hal is. Vad vill hon egentligen? Hon har ju velat åka hit hela tiden men nu plötsligt vill hon att jag ska bestämma?

En liknande situation uppstår om kvinnan i ditt liv provar ett nytt plagg och frågar vad du tycker medan du själv inte har någon smak eller åsikt om densamma. Det kan vara att hon gillar den och vill ha ditt stöd. Eller också är hon tveksam och vill att du ska putta henne i rätt riktning. Det bästa i det läget (om du inte har en riktigt bestämd åsikt och vet vad som passar henne ) är att vara väldigt otydlig, jämföra med en liknande eller fråga vad hon själv tycker. Säg aldrig: ”den är skitful” även om den är det eftersom hon har ju faktiskt valt ut den!

Tillbaka till Trier: 
Lite osäker på vad hon vill:
Jag: ”Ja det är ju varmt, men jag kan stanna där framme vid torget.”
Bollen är över på hennes planhalva:
Hon: ”Jo fast vi kan ju åka tillbaka hit senare.”
Knappast troligt, men det är en öppning! Hon vill alltså inte stanna. Åtminstone inte just nu. Själv är jag inte så engagerad i Trier utan skulle bara stannat för hennes skull. Jag stöttar henne i sitt val:
Jag: ”Jamen då så – vi åker till det där gamla slottet Vianden i Luxemburg istället”!

Så det gjorde vi

Resan till Vianden var enligt Reancy den värsta resan hittills. Bergen var högre, bilarna körde fortare och det var serpentinvägar med livsfarliga stup överallt.
Jag körde för långsamt uppåt och för snabbt utför och halva resan hade jag en galen busschaufför i arslet. Jag råkade köra om honom när han släppte av passagerare och det måste ha retat honom till vansinne att en husbil kunde åka om hans fina buss. Så rätt som det var, på den värsta brantaste serpentinvägen där husbilen knappt orkade köra femtio för att ta sig upp hade jag plötsligt en stor buss i röven med en ilsket rödkindad busschauför bakom ratten. Då gällde det att växla ned och gasa som sjutton varvid såklart Reancy blev än mer blek i ansiktet. Till slut lurade jag honom genom att köra in på en parkeringsficka.

När vi körde genom de små pittoreska städerna kunde vi ge oss sjutton på att husväggarna lutade in mot vägen. Självklart var det också ojämna kullersten med stora brunnslock överallt så att husbilen studsade och for, samt naturligtvis möten med upprörda bilburna turister där det var som smalast. 

Som grädde på moset hade den guide jag använde angivet fel adress till ställplatsen nedanför slottet så vi höll på att köra åt helvete in bland ännu smalare vägar där knappt en permomobil kunde ta sig fram och feta turister fick gå sidledes för att klämma sig igenom. Ingenstans fann vi den camping vi skulle till.

Till slut stannade vi utanför Vianden på en kulle, vi kunde se slottet inte alltför långt bort och diskuterade våra val. Vi kunde köra igenom de smala gränderna ännu en gång till andra sidan staden för att leta efter campingen eller också kunde vi skita i allt och fortsätta. Reancy var helt slut och nära att ge upp. Hon ville inte åka tillbaka genom staden igen men samtidigt var hon rätt säker på att campingplatsen låg på andra sidan staden. Själv hade jag helt tappat riktning och position och trodde felaktigt att campingplatsen låg i närheten av slottet. Till slut enades vi om att åka igenom staden igen. Reancy bet ihop tänderna och blundade och jag attackerade småsten, smala gränder branta backar och förvirrade turister.

Vi hittade ställplatsen. Och vilken ställplats! Vår plats är lummig och luftig, nära en porlande fors som jag genast doppade mig i och på avstånd svävar slottet majestätiskt 500 meter ovanför oss. Alla faciliteter finns och vi är bara en km från stadskärnan. Ström. Allt detta för 25 euro, 285 spänn per natt. 

Efter dopp, en uppfriskande dusch samt varsin grillad bisonburgare med ett kraftigt rödvin till ska vi ta oss an staden Vianden. Så snart solen gått ned och det blivit lite svalare.

Fast då var allt stängt.

19 juli

Mosel flyter från bergsmassivet Vogeserna i Frankrike, är gräns till Luxemburg och flyter slutligen samman med Rhen. Floden ringlar sig som en orm genom Moseldalen i kringlor och böjar med små byar längs med hela sin sträckning. Att åka bil genom dalen bjuder på fantastiska scenerier då vägen löper längs med floden nästan hela vägen och med bergssluttningarna täckta av vinodlingar.

Men det är något konstigt med vägen. Oavsett åt vilket håll man åker, söder eller norrut så verkar vägen slutta nedåt. Fan vet hur, men något magiskt är det, för husbilen drar också väldigt lite diesel oavsett vilken riktning nosen pekar. 

Nu på morgonen checkade vi ut från campingen vid Cochem och styrde kosan mot staden Zell som ligger just i en sådan kringla jag nämnde ovan. Men innan vi lämnade Cochem tänkte vi köpa lite vatten att ha på resan och svängde in på parkeringsplatsen för en supermarket nerifrån en brant backe. Då hände det.

Kabang!

Bilen skakade till och i överkanten av framrutan ser jag en metallbom svänga undan. Siffrorna 2.3 meter skymtar. Vi har kört in i en stoppbom!  Bilar bakom oss tutar ilsket. Bilar framför oss blinkar upprört med hellysena. Jag kan inte köra framåt, så jag lägger i backen och markerar tydligt att vi ska svänga. Det tar ett tag men sedan backar bilen bakom oss, jag får lite utrymme och så svänger vi ut, bort från stormarknaden. 
”Ska vi stanna och kolla hur mycket som gick sönder?” frågar Reancy.
Men det finns ingenstans att stanna förrän efter några kilometer. Med hjärtat i halsgropen inspekterar vi skadorna, 2,3 meter ovanför marken och pustar slutligen ut. Det blev bara några skrapmärken. Inga krossade rutor eller sprickor i gelcoaten. Tack Adria för att du gör robusta husbilar!

Framme vid Zell hittar vi en ställplats för 10 euro natten. Hyfsade platser ned mot Mosel. Med vinrankor precis bredvid som vi självklart besöker. Men nu har termometern krupit upp till 30 grader så våra hjärnor kokar långsamt i sin rosa vätska. Vi hade tänkt cykla in till staden på eftermiddagen, men det får nu vänta till kvällen. Under tiden svalkar vi oss med Cava a la Zelmerlöv, varvat med resorb och vårt äckliga flaskvatten. 

Lyckligtvis har ställplatsen både en korvmoj med fantastiska pommes samt en vinautomat om drickat tar slut! Toppen!

Zell är en besvikelse, nästan inget folk, lite sömnigt och nästan irriterat. Vi hittar dock ett bra cafe och njuter av kaffe och en apfelstrudel, denna gåva till mänskligheten från det tyska folket. Tillsammans med vaniljglass är det en fantastisk efterrätt!

I Zell ligger slottet mitt i byn och är omgjort till hotell. Rätt coolt men inte lika fantasieggande som slottet i Cochem.

Efter att ha promenerat igenom Zell så stannar vi till hos Heinrich Mayer som saluför Zeller Schwarze Katz Riesling som i princip endast går att köpa här i Zell. Vi provar några årgångar och fastnar för 2016 samt 2022 och köper två flaskor vardera av dessa.

Kvällen avslutades med …..

HJÄLP!!!

En katastrof har inträffat. Ring 112 och meddela behörig myndighet vad som skett och begär assistans. Detta är inte ett test eller skämt. Det är allvar!

Vad hade hänt? Jo: när lugnet hade lagt sig över ställplatsen insåg jag att vi saknade ett rött vin att avsluta kvällen med nu när solen färgar sluttningen gyllengrön och kvällen är sådär sval och skön som den kan bli efter en riktigt het dag. Du vet – kroppen slappnar av, blodtrycket sjunker och man bara tänker: ”ett litet glas, bara ett litet glas rödvin skulle vara perfekt just nu.”

Sagt och gjort så smög jag förbi de andra husbilarna, ålade mig under bommen vid entrén, förbi korvmojjen som i och för sig hade stängt (man kan aldrig vara för noga) tills jag nådde fram till målet: Vinomaten! Jodå den hade flera flaskor rött till det facila priset av bara 8 euro. Och rejäla instruktioner fanns det också. Dreglande av förväntan matade jag in nummer 31 – en rotwein för 8 Euro, petade in mitt kreditkort, ignorerade det faktum att den jädrans maskinen skulle reservera 25 Euro för säkerhets skull (och som jag troligtvis aldrig skulle få tillbaka) och tryckte på leveransknappen. Ingenting hände. Det var nu som jag såg på instruktionerna att jag måste legitimera mig. Med körkort typ. Jag slet upp körkortet – det var nära nu och jag kände redan i andanom hur glad Reancy skulle bli och hur smaken av ett fisljummet rotwein skulle fylla min uttorkade gom.
”Not accepted”
Jag stirrade dumt på texten, vred huvudet sju grader och läste på sidan av körkortsavläsaren vilka körkort som den satans maskinen accepterade. Nej, Sverige var inte med på listan.

Ridå.

18 juli

Mosel Camping Cochem har många faciliteter, bland annat duschar. Efter att ha duschat snålt i husbilen och sparat varje droppe likt Joakim von Anka såg vi nu framför oss ett paradis av vätska på vår uttorkade hud.

”Duschen ingår i priset och inga polletter behövs för duschen ” sa receptionisten och log inövat när vi checkade in igår. Eller ja, egentligen svamlade han snabbt och inövat en två minuters tirad med en massa tyska ord medan jag oförstående och med ett stelt leende då och då nickade som om jag faktiskt förstod något. Men jag tyckte mig faktiskt höra orden dusch och frei.

Duschen har fyra saker att hålla koll på:

En dörr att stänga om sig. Ett litet bås, halvöppet, att hänga sina kläder. Ett duschutrymme bredvid båset samt en väggmonterad dusch med munstycket monterat 45 grader. Ivrigt sliter jag av mig mina kläder och ser framför mig hur jag ska stå här en halvtimme minst medan det varma sköna vattnet blöter huden så att fingrarna blir sådär skönt skrynkliga. Jag positionerar mig under duschmunstycket tar ett djupt andetag och trycker på knappen. Nu kan njutningen börja.

Vattnet strömmar över min kropp.

Det tar några sekunder innan smärtreceptorerna i huden får överbelastning och slår larm och nu förstår jag varför det är fri dusch. Strålarna smeker inte huden utan piskar den som av tusen nålar. Munstyckshålen är små och trycket högt så istället för en dusch  får jag en vattenbaserad akupunktur. Jag biter mig i läpparna för att inte skrika och vänder framsidan till. Det är värre. Nu känns det som om tusen nålar penetrerar min mage och mina ädlare delar. Dessutom sprutar vattnet ut i hela duschutrymmen och stänker ned mina kläder.

Dropparna som väter mina kinder är inte vatten utan tårar. Snabbt tvålar jag in mig, torkar mig, på med de blöta kläderna och rymmer fältet. Utanför huset möter jag Reancy, som upplevt samma sak och med stora chockade röda ögon och med håret rufsigt försöker förstå vad som hänt.

När jag var liten följde jag med min pappa till kondomautomaten där han bytte kondomer samt tömde maskinen från blanka enkronor. Jag har för mig att ett paket kostade typ 3 kronor på den tiden. Ni som liksom jag har några år innanför västen kommer säkert ihåg dessa lådor som hängde på väggen och där man kunde köpa ett preventivmedel i smyg när behovet pockade på.  Nu har jag sett uppföljaren till detta här i Cochem: Vinomaten!

Scenariet är antagligen tänkt att stödja personer vars begär efter en flaska Riesling uppstår efter butikernas stängning och inköpet måste ske i lönndom. Så köparen smyger ut i mörkret, petar in 5 euromynt, försiktigt så det inte klirrar för mycket innan hen smyger tillbaks med flaskan samtidigt som hen kastar förstulna ögonkast åt alla håll. Jag förstår dock inte riktigt behovet eftersom varje butik i denna stad säljer flaskor i parti och minut. Till och med i cornflakesen hittade jag en miniflaska med Riesling häromdagen. 

Idag har Reancy och jag tagit fram cyklarna och cyklat in till Cochem. Det ligger bara en 2 km från campingen och vägen löper vackert längs med floden. Vi parkerade cyklarna mitt i stan och stötte genast på vår första frestelse: ett gult tåg. Du kanske inte vet det men Reancy är galen i att åka tåg runt i städer. Och får hon inte sin vilja igenom blir hon riktigt tjurig. Men som den gode make jag är så förekom jag henne och fick några pluspoäng på köpet.
”Nej men titta där”, sa jag och pekade på det gula tåget. ”Ett tåg som går runt hela staden!”
Jag kunde nu se att hon likt Pavlovs hundar började dregla vid tanken på att åka tåg hela tjugofem minuter runt en stad.
”Jag kan köpa biljetter”, föreslog jag och gjorde det också.
Sedan tillbringade vi fyrtio minuter på tåget och Reancy var i sjunde himlen. Tyvärr fungerade inte den engelska översättningen men vi gjorde så som vi brukade. Gissade friskt på vad det tyska svamlet i högtalarna betydde. Ibland hade vi fel men ofta rätt. Så nu har jag några pluspoäng att nyttja vid behov.

Staden har en massa shopping via små smala gränder, korsvirkeshus (såklart), historiska järnvägsstationer, kyrkor, bunkrar, med mer. Det var dock varmt, alldeles för varmt så vi kastades oss utmattade och uttorkade ned på ett cafe och beställde in ännu ett av de kulinariska underverk som Tyskland förärat oss: Spagettiglassen!

Glassunderverket skapades på 1960-talet och har blivit allt mer populärt. Rätten ska efterlikna en tallrik spagetti där glassen är spagetti, jordgubbssåsen är tomatsås samt riven vit choklad ska efterhärma parmesan. Skapelsen vilar sedan bekvämt på en bädd av vispad grädde.
Så jäkla gott!

Reichsburgs slott är Moseldalens största slott och är beläget 100 meter upp i bergen ovanför Cochem. Slottet byggdes på 1000-talet men förstördes under strider år 1689 och var en ruin när det köptes in av en välbärgad Berlinsk köpman som renoverade det på 1860-talet. Han renoverade dock inte slottet till sin ursprungliga glans utan till ett neogotiskt slott och använde det som ett sommarresidens för sin familj.

Hur det nu var när vi spankulerade omkring i de trånga gränderna, kollade in 6-pack med otroliga(!) viner, fantastiska likörer, otroligt välsmakande ginsorter samt mycket mer som försäljarna försökte pracka på oss, hamnade vi till slut vid en smal gata som löpte rakt uppför berget en trettio meter, för att sedan vika av. Vi blev nyfikna och klättrade upp för att se vad som fanns där. Då vek vägen av åt andra hållet! Stönande av utmattning och med värkande knän klättrade vi upp ytterligare en bit. Ja så höll det på tills vi insåg att vi klättrat snart halva vägen upp till slottet. Vad gör man då? Går ner igen och tar bussen upp? Eller tar man fan i handen och klättrar vidare?
Ja du förstår säkert vad vi gjorde.

Efter att ha klättrat de sista femtio metrarna rakt upp i skyn var vi till slut uppe på borggården med en fantastisk syn över hela Moseldalen. Härifrån kan man se milslångt över bergen och längs floden.
Rekommenderas.
Nu undrar du säkert hur vi kunde klättra 100 meter idag men bara trettio meter för några dagar sedan. Ja, jag vet faktiskt inte, men jag misstänker att vi börjat acklimatisera oss till höjden, våra röda blodkroppar har ökat i antal och därmed syreupptagningsförmågan förbättrats.
Eller också har kommunikationen mellan hjärnan och resten av kroppen gått i semesterläge.

Nu är vi i alla fall tillbaka i campingen och helt slut av alla promenader, cykling och upplevelser. Imorgon åker vi vidare mot Zelle eller kanske Trier.

Vi hörs!

17 juli

Jag glömde berätta att vi faktiskt bestigit berget vid Sankt Aldegund igår kväll. Utrustade med mod efter att ha klämt ned några (många) glas Riesling knatade vi raskt uppför de smala gatorna, förbi 1500-tals skolan för dvärgar (den kallas så eftersom den är så liten och det är så lågt i tak), samt vidare uppåt. Efter cirka 30 meters promenad, uppe på tiometers nivån ovanför vägen, upptäckte vi att luften måste vara betydligt tunnare här. Vi fick exempelvis problem att andas och var tvungna att stanna ofta för att hämta andan samtidigt som benen knappt bar oss. Vi borde nog ha tagit med oss varsin syrgasmask för denna typ av rask uppstigning. Irriterande var dock att ortsbefolkningen här på tiometers nivån ovanför vägen nedanför verkade helt acklimatiserade till höjden. De gick omkring som om det vore helt legio att vistas på denna höga höjd. Men så är det ju också med sherpas som lever vid Mount Everest, även de klarar höga höjder utan problem.
Men vi är ju svenskar så vad gör vi då? Jag hade fickpluntan full med något spirituellt eller om det var sprituellt kanske. Stärkta ur flaskan kavade vi därefter vidare uppåt, genom molnen (eller grillröken från en webergrill ) på tjugometers nivån, tills vi kunde se byn nedanför oss inklusive en fantastisk utsikt över dalen.

Här växte ännu flera druvor i snörräta rader som strävade mot bergets topp. Tyvärr hade vi glömt flaggan i bilen så vi kunde ju inte placera den här för att ta sluttningen i besiktning. Solen närmade sig också det kritiska läget för att återvända ned från berget. Det var hög tid att ge sig tillbaka till basecamp innan natten föll och de vilda druv-vargarna ylandes kom ned från berget för att leta efter färskt kött. Istället för en flagga sjöng vi istället ”Du gamla du fria” i kanon med hög hals så att det ekade ned genom gränderna med oknytt och uppstoppade varelser, tog några bilder som bevis och masade oss nerför, tillbaka till bilen innan någon ringde polisen .

Men det var igår. Idag har vi tagit oss sextio minuter med bil norrut till den lite större staden Cochem, fast inuti staden fick vi inte plats med vår fina stora husbil. Istället blev vi förvisade till en camping på andra sidan Mosel. Här står vi hela trettio meter från vattnet vilket ju är irriterande men lyckligtvis har Svante-Lisa flyttat hit med oss, för nyss var han här och betade av gräset på vår lilla plätt. Den lille gulleplutten saknade säkert oss.
Men sedan hade han fräckheten att skita en stor bajskorv rakt framför oss, svängde runt huvet på halsen som en orm och fräste något menande, säkert på tyska. Därefter spatserade han iväg som om ingenting hade skett. Den jäkeln! Reancy var tvungen att med ena handens fingrar runt näsan peta bort bajset till grannens lilla plätt. Dom var lyckligtvis inte där, och när de kommer tillbaka är det deras problem.

Vi har också sett hur proffsen motar undan svanar från sina husbilar. Med en flugsmälla i högra handen avancerar de mot svanen samtidigt som de utstöter konstiga läten; ett mellanting mellan ett fräsande och något tyskt ord. Lite viftande med smällan och svanen backar undan. Kanske tolkar de flugsmällan och armen som huvudet på en riktigt stor svan som avancerar mot dem? Intressant att skåda är det förvisso.

Currywürst med pommes, chilisås och en kall öl! Finns det något godare?

(Ja det skulle isåfall vara rindebraten. Som en riktig Rindebrattare är rinderbrat såklart min nationalrätt, En rinderbraten med kartoffeln).

Men varför snackar jag om rinderbraten? Idag har jag nämligen mumsat i mig en currywürst med pommes, denna gudarnas nektar som stärkte germanerna när de spöade romarna i teutoburgskogen år 9 efter kristus. Utan korv hade germanerna säkerligen försmäktat under det romerska oket. Just kontrasten mellan kött kryddat med curry, massor med chili och den fina texturen i pommes frites får mina smaklökar att gå spinn. Men så finns det de (rätt många faktiskt) som hävdar att currywürst inte uppfanns förrän 1949 av Hertha Heuwer i Berlin. Andra (som av en slump kommer från Hamburg) hävdar att Lena Brücker började sälja currywürst redan 1947 i Hamburg.
Så Hamburg eller Berlin?. 1947 eller 1949?
(Jag tror nog dock att currywürsten alltid funnits i den germanska folksjälen. i en form eller annan)

Vet du förresten vad ordet korv egentligen kommer från? Nähäpp? Tänkte väl det. Ordet korv är fornnordiskt och betyder böjd och stump. Med kött i. Norrmän och danskar säger pølse vilket är ett germanskt ord för något uppsvällt och tjockt. (urrrk)

Hmmm, undrar hur detta kommer sig? Hmm.

Imorgon ska vi ge oss in i staden, besöka slottet på toppen och självklart smaka på några viner också. Vi hörs!