Christer Rindebratt

24 oktober

Förr i tiden så arbetade man på kontoret fem dagar i veckan och så var man stand by de andra två dagarna. Man jobbade på plats, hade sin arbetsplats som man inredde, så att det liksom var ett andra hem. Fotografier på barnen på väggen, favoritkoppen stod till höger om bildskärmen, lite godis kanske och inneskor till vänster under hatthängaren. Allt detta försvann i och med Covid 2019. Idag vet jag inte riktigt hur folk jobbar. Jag säger inte att det var bättre eller sämre förr, bara annorlunda.

På Segerstedt där jag jobbar ibland har de flesta en arbetsplats i landskap om de har tur. Speciellt utvalda får sitta i ett rum. Att inreda sin arbetsplats ska man inte göra, fast några modiga själar trotsar överheten och gör det ändå.
Andra som jag får sitta där det finns plats. Finns det ingen plats sitter man i gången eller i ett mötesrum och jobbar. Ingen ideal arbetssituation direkt och jag måste säga att det för mig inte upplevs speciellt positivt att inte veta var man ska sitta idag.

På Rudbeck, en av mina andra arbetsplatser är jag hänvisad till verkstaden där jag står vid en arbetsbänk mitt i gången och jobbar. Inte helt idealiskt det heller.

På Ångström har jag just nu en plats i ett rum, men platsen är inte min så det känns som jag är där på nåder lite grann.
Gruppen jag jobbar i är ibland helt borta från kontoret, kanske jobbar de hemifrån eller är ute på uppdrag så då är jag ensam i en lång korridor som blir svart när rörelsesensorn känner att det inte rör sig någon. Det är trist att jobba själv, betydligt roligare att jobba i ett team.

Men det är inte bara jag som har det så här. På Segerstedt är endast 20% av arbetsplatserna upptagna på dagtid, trots att de som sitter där inte har uppdrag ute hos kunderna. 20%. För tio år sedan hade det varit 95% som var på plats. Det här är ett problem upplever jag eftersom teamkänslan och samarbetet blir lidande. Zoom och digitala mötesrum i all ära kan inte ersätta fikastunden eller snacket i korridoren. Vi behöver en bättre balans mellan det digitala och det analoga. Kanske 50% vardera?

Sedan är det det där med veckodagarna. På fredagarna verkar det inte finnas några som jobbar. Korridorerna ekar öde och belysningen är släckt. Alla jobbar hemma, eller också har de ledigt. Det innebär att torsdagen numera är den nya fredagen, sista dagen i veckan som man kan umgås med sina kollegor och snacka jobb eller något annat.

Många snackar om arbetstidsförkortning. Hallå! den är redan här!

23 oktober

Idag blir det en kort betraktelse för orken och lusten finns inte riktigt här.

Jag fick besked från röntgen idag. Det var inga skelettskador på hälen. Vet inte om det är bra eller inte. Hade det varit skelettskada hade jag ju vetat varför hälen gör ont. Nu antar jag att det är någon nerv i kläm eller så. Det är ju lite värre att få bukt med.

Samtidigt är det här min värsta tid generellt på året. De mörka månaderna. All kraft försvinner ut ur mig. Orkar ingenting. Klarar nätt och jämnt av att jobba men när jag kommer hem är det slut på orken. Vet inte hur vi ska klara av att flytta, men det löser sig säkert på något sätt.

Men inte bara orken sinar, även hoppet och tankarna blir mörka. Jag brukar drömma om att något positivt ska hända, något som kan förändra livet, något som jag kan utveckla, något kreativt.
Men nu tycker jag bara allt jag gör är skit. Jag är en värdelös far och morfar och make. Min senaste bok suger. Alla mina böcker suger förresten.

Jag vet att jag borde vara glad för allt positivt; min älskade hustru, mina underbara barn och barnbarn och släkt. Att jag har ett jobb som betalar hyfsat bra. Att jag och Hustrun har alla bekvämligheter som man nästan kan önska sig. Att våra vänner mår hyfsat bra. Men allt detta har svårt att tränga igenom den svarta soppan i mitt huvud: Höstdeppen.

En riktig skitsoppa. Gud vad jag längtar efter våren.

22 oktober

”Vi ska åka och träffa lite folk”, sa Marcus en dag. Vi var på vår fabrik i Xiamen och tydligen skulle målet ligga fyra timmars körning bort. I regionen Ingenstans. Någonstans i Kina.
”Vad ska vi göra och vilka ska vi träffa?”frågade jag, men han bara log och knep igen munnen.
Så satt vi så småningom i en stor van och färdades längs breda motorvägar där ortsbefolkningen torkade säd mitt i körfilerna och folk körde lite hur som helst. Trafikregler verkade inte existera och bilolyckorna duggade tätt. Efter en vattenpaus ungefär halvvägs så borde vi några timmar senare närma oss målet men här fanns ingenting. Lite skog förvisso men inga städer, bebyggelse eller människor. Bara ödemark.

”Där!” sa Marcus och pekade. Jag såg först ingenting men så öppnade landskapet upp sig och framför oss var det Disneyland. Jag skämtar inte. Tänk dig typiska amerikanska hotell på Disneyland, bungalows med svulstig, plastig lyxig byggnadsstil, hus efter hus som täckte hela horisonten framför oss. Mitt i Ingenstans. Långt ifrån städer, flygplatser och vägar.

Vi körde upp vid entrén och två cowboys med Stetsonhattar klev fram och öppnade dörrarna. Jag försökte tacka dem på engelska men de förstod såklart ingenting. Skyltar med felstavad engelska mötte oss i receptionen och ännu flera kinesiska cowboys med breda hattar och hölster guidade oss till våra rum. Allt var surrealistiskt. Overkligt. Ett gigantiskt hotellkomplex i mitten av Ingenstans.
Och vi verkade vara de enda gästerna.

Rummet var lika lyxigt som entrén med marmor överallt, dyrt kakel, mjuka sängar och breda dörrar. Jag såg mig omkring med en kliande känsla mellan skulderbladen. Var jag övervakad?
”De har fiskmassage”, sa Marcus när vi träffades efter att ha installerat oss. ”Det kör vi!”
Fiskmassage innebär att man har ett akvarium med småfisk, väldigt små fiskar som nibblar av din döda hud och till exempel mjukar upp huden på fötterna.
Marcus var inte sen att hoppa i akvariet med enbart badbyxorna på och satt sig till rätta för att njuta av massagen. Han blundade. Det gick en minut medan fiskarna mumsade. Då såg jag det.
”Du?” sa jag. ”Ska det verkligen se ut sådär?”
Vattnet var alldeles rött. Av blod. Marcus ryckte till och hoppade upp ur badet. Det visade sig att personalen hade inte brytt sig om att ha rätt storlek på fiskarna. Fisk som fisk hade de antagligen tänkt. Så fiskarna nibblade inte, de bet bort stora hudstycken.
Som pirayor.

På kvällen var det stor show, á la Las Vegas. Det dansades, sjöngs, kastades sig i rep och en massa annat. Vi satt på en balkong två våningar upp med tre värdinnor och personen som Marcus skulle träffa. Fria drinkar och tilltugg serverades. Vi var ensamma och det började kännas lite obehagligt att hela denna show var endast för oss.
”Finns det inga andra här?” viskade jag.
Marcus pekade på några andra balkonger och då såg jag dem. Äldre män i kostymer, omgivna av unga kvinnor, betraktade showen med kalla ögon. Kanske tre män i hela lokalen. Och så var det vi. Samt kanske tvåhundra artister. Bara för oss.
”Maffian eller korrupta höga tjänstemän”, viskade han.

I slutet av showen hände något obehagligt. Unga flickor paraderade fram med var sitt nummer på en flagga. De gick fram och stod stilla, snurrade runt, väntade, gick iväg och sedan kom nästa par flickor. Ibland ropades deras nummer upp och då gick de av scenen.
”Vad är det där?” frågade jag.
Marcus mun drog ihop sig i en grimas.
”De väljer ut de flickor de vill tillbringa natten med”, sa han.

Trots den lyxiga miljön och uppträdandet började jag må illa.

21 oktober

Idag är det en avslutningarnas dag. Igår var sista resan med Husbilen och idag ska den göras iordning för sin vintersömn. Men dagen började med något helt annat, med en titt inuti!

Foten bråkar fortfarande med mig. Ryggen har faktiskt (peppar, peppar) blivit lite bättre, men högra hälen vägrar lira boll med resten av min kropp. Den tjurar och molar mest hela tiden, så idag tog jag hojen och cyklade iväg till Elisabethsjukhuset. Detta är en anrik gammal byggnad som 1911 ursprungligen byggdes som ett hem för änkor, men som nu istället är ett sjukhus. Inuti ståtar det med högt i tak, vackra rum och luftig miljö.
Ska man bli sjuk ska man bli det här!

Men jag var ju inte sjuk, hade bara ont i foten så jag traskade upp till våning två och fick nästan på en gång en röntgen av min häl. Hon som gjorde röntgenjobbet gillade att jobba här. Tidigare hade hon röntgat Stockholmare på Sofiahemmet men det här var snäppet bättre. jag antar att Uppsalaborna helt enkelt är trevligare, fast det vågade jag inte fråga om.

”Du får besked i eftermiddag”, sa hon till slut och sjasade ut mig fast jag försökte hålla mig kvar. Jag älskar maskiner som snurrar och klickar och brummar och röntgenapparaten var precis en sådan.

Sedan kom det sorgliga när jag kom hem. Vår katt Nepsina har tacklat av på sistone och är nu bara skinn och ben. Exakt vad det är vet vi inte men hon är väldigt törstig hela tiden och har svårt att äta. Hon är fjorton år gammal och det börjar väl komma lite sjukdomar vid den åldern. Så vi hade bokat tid så hon skulle få somna in. Det blev en fin upplevelse. Hon somnade in samtidigt som vi kliade hennes precis som hon ville bli kliad och klappad. Så nu springer hon omkring i katthimlen där uppe och jagar små spökmöss hela dagarna.

Sedan var det som sagt dags att avsluta husbilen. Först en tvätt, vattentömning och sedan var det till att plocka bort allt som mössen skulle kunna tugga på. Det är är rätt mycket det, så vi var helt slut när vi kom hem. Men nu står bilen där den ska stå över vintern förhoppningsvis någorlunda skyddad mot möss:
Vi har lindat in säkerhetsbältena i aluminiumfolie. Sju mössfällor är utsatta på strategiska ställen. Vi har också satt på en elektrisk ”pipare” som ska skrämma bort mössen. Slutligen står det en skål ättika på spisen. Det enda som saknas är en rörelsedetektor samt en laser som griljerar musen när den vågar titta ut ur ett hål.

Det finns många husmorsknep som beskriver hur man ska få bort möss i hus och husbilar.

Men det kommer nog gå åt skogen ändå.

20 oktober

Idag var det så dags för hemresa från Malmö till Uppsala. Det borde ta ungefär sju timmar om allt flyter på bra.
Det gjorde det inte.

Jag har själv inte varit så utsatt för olyckor på sistone. Men när vi bodde på landet då tillbringade jag varje vinter minst en gång i diket så att en farbror med traktor fick komma och hämta mig. Ett år var det så halt att även om man stod helt stilla med bilen och hade dubbdäck, så gled man ändå hjälplöst ned i diket. Till och med traktorn hamnade där, fast han hade så stora hjul så han kom upp ändå.

Det värsta jag varit med när det gäller olyckor var jag och Marcus hade fabriken i Xiamen och skulle åka iväg till det konstiga Disneyslottet i mitten av ingenstans. Resan från Xiamen och dit tog drygt fyra timmar och då åkte vi förbi tio olyckor varav minst tre var dödliga.
(Jag återkommer till ”Disneslottet i mitten av ingenstans”, med allt galet som hände där med alla kinesiska maffiapampar, i en senare blog).

I Kina på den tiden fanns det en populär och väldigt billig bil som hette Quk (om jag kommer ihåg rätt) och som alltså uttalades som det svenska ordet för mannens fortplantningsorgan. Hursomhelst, detta fordon var fullständigt livsfarligt. Hamnade man i en olycka så dog man. Inga säkerhetszoner eller bälten här.
Fast det var billligt. Tiotusen spänn bara…

När vi åkte upp idag var det inte så mycket trafik, men olyckorna duggade ändå tätt. Tre olyckor och ett haveri räknade vi ihop notan till.

Mitt i den värsta kön strax utanför Malmö, där vägarna delar sig mot Göteborg eller Stockholm, låg vi i vänsterkön och tog det lugnt tillsammans med långtradarna och krypkörde framåt. Längre fram gick filerna ihop fast det visste vi inte än. Plötsligt slutar vänsterkön röra sig framåt medan vi i lugn takt kryper framåt. Efter trehundra meter ser vi orsaken: En mindre bil har tydligen fått totalhaveri i vänsterfilen och kommer ingenstans. I bilen ser vi fyra personer som alla desperat pratar i sina mobiltelefoner medan rutorna sakta immar igen. Bakom dem en kilometerlång kö med allt mer ilskna bilister.
Stackarna.

En äldre farbror med fru hade precis kört in i mitträcket på en tvåfilig motorled med mycket trafik. Vi körde förbi minuterna efter kraschen och då stod de bakom bilen med bakluckan uppe och skulle ta ut sin varningstriangel och gå bakåt hundra meter i omkörningsfilen för att sätta upp den. Helt galet och vansinnigt farligt. Jag hoppas verkligen de klarade sig. Efter två minuter fick vi också en varning på 112 så någon hade ringt in till växeln.

Två timmar senare bromsade vi in i en annan olycka. Här hade räddningstjänsten redan kommit fram och det fullkomligt kryllade av bärgare, polis och ambulanspersonal. Vi såg en bil halvvägs ned i diket, men troligtvis hade det varit flera inblandade här med tanke på allt folk.

Bara tio minuter senare var vi tvungna att tvärbromsa för en varningskon mitt på vägen. Vi krypkörde framåt men såg ingenting förrän vi kastade ett öga ned i diket på höger sida. Där stod det en bil tre meter ner för en slänt tvärs vägen. Hur han hamnat där vete sjutton men det hade nog gått fort. Vi tror det satt någon i bilen men bärgaren hade inte hunnit komma än.

Men nu är vi hemma, lyckliga över att inte själva blivit en siffra i statstiken. Det är läskigt att inse att det skulle kunna ha varit vi som hamnade i något dike någonstans eller i ett mitträcke.

Men som de människor vi är så har vi säkert förträngt det imorgon.