Christer Rindebratt

20 oktober

Idag var det så dags för hemresa från Malmö till Uppsala. Det borde ta ungefär sju timmar om allt flyter på bra.
Det gjorde det inte.

Jag har själv inte varit så utsatt för olyckor på sistone. Men när vi bodde på landet då tillbringade jag varje vinter minst en gång i diket så att en farbror med traktor fick komma och hämta mig. Ett år var det så halt att även om man stod helt stilla med bilen och hade dubbdäck, så gled man ändå hjälplöst ned i diket. Till och med traktorn hamnade där, fast han hade så stora hjul så han kom upp ändå.

Det värsta jag varit med när det gäller olyckor var jag och Marcus hade fabriken i Xiamen och skulle åka iväg till det konstiga Disneyslottet i mitten av ingenstans. Resan från Xiamen och dit tog drygt fyra timmar och då åkte vi förbi tio olyckor varav minst tre var dödliga.
(Jag återkommer till ”Disneslottet i mitten av ingenstans”, med allt galet som hände där med alla kinesiska maffiapampar, i en senare blog).

I Kina på den tiden fanns det en populär och väldigt billig bil som hette Quk (om jag kommer ihåg rätt) och som alltså uttalades som det svenska ordet för mannens fortplantningsorgan. Hursomhelst, detta fordon var fullständigt livsfarligt. Hamnade man i en olycka så dog man. Inga säkerhetszoner eller bälten här.
Fast det var billligt. Tiotusen spänn bara…

När vi åkte upp idag var det inte så mycket trafik, men olyckorna duggade ändå tätt. Tre olyckor och ett haveri räknade vi ihop notan till.

Mitt i den värsta kön strax utanför Malmö, där vägarna delar sig mot Göteborg eller Stockholm, låg vi i vänsterkön och tog det lugnt tillsammans med långtradarna och krypkörde framåt. Längre fram gick filerna ihop fast det visste vi inte än. Plötsligt slutar vänsterkön röra sig framåt medan vi i lugn takt kryper framåt. Efter trehundra meter ser vi orsaken: En mindre bil har tydligen fått totalhaveri i vänsterfilen och kommer ingenstans. I bilen ser vi fyra personer som alla desperat pratar i sina mobiltelefoner medan rutorna sakta immar igen. Bakom dem en kilometerlång kö med allt mer ilskna bilister.
Stackarna.

En äldre farbror med fru hade precis kört in i mitträcket på en tvåfilig motorled med mycket trafik. Vi körde förbi minuterna efter kraschen och då stod de bakom bilen med bakluckan uppe och skulle ta ut sin varningstriangel och gå bakåt hundra meter i omkörningsfilen för att sätta upp den. Helt galet och vansinnigt farligt. Jag hoppas verkligen de klarade sig. Efter två minuter fick vi också en varning på 112 så någon hade ringt in till växeln.

Två timmar senare bromsade vi in i en annan olycka. Här hade räddningstjänsten redan kommit fram och det fullkomligt kryllade av bärgare, polis och ambulanspersonal. Vi såg en bil halvvägs ned i diket, men troligtvis hade det varit flera inblandade här med tanke på allt folk.

Bara tio minuter senare var vi tvungna att tvärbromsa för en varningskon mitt på vägen. Vi krypkörde framåt men såg ingenting förrän vi kastade ett öga ned i diket på höger sida. Där stod det en bil tre meter ner för en slänt tvärs vägen. Hur han hamnat där vete sjutton men det hade nog gått fort. Vi tror det satt någon i bilen men bärgaren hade inte hunnit komma än.

Men nu är vi hemma, lyckliga över att inte själva blivit en siffra i statstiken. Det är läskigt att inse att det skulle kunna ha varit vi som hamnade i något dike någonstans eller i ett mitträcke.

Men som de människor vi är så har vi säkert förträngt det imorgon.

20 oktober

Nej jag är inte ”crossfit”. Jag skulle nog inte heller klassificera mig som ”fit”. Snarare ”trivselfet”, ”mjuk och go'” och med en viss rondör. Men det finns andra i familjen som har anammat crossfitens kallelse, nämligen äldsta dottern med familj.
Idag har vi därför spenderat åtta timmar på Baltiska hallen i Malmö. För er som inte är så bevandrade i Malmös logik så ligger hallen någonstans i Malmö. Var någonstans? Ingen aning. Jag bara följde GPS’en vägvisning dit. Baltiska hallen är hursomhelst en del av ett stort komplex med olika hallar och utrymmen dedicerade till motionens ära.

Vi parkerade husbilen tvärsemot COOP en kilometer från hallen och efter trettio minuter hade vi fått en parkeringsbot. Jag hade betalt avgiften men tydligen var inte alla fyra hjulen på husbilen innanför de vita strecken. Eftersom husbilen är så lång får den inte plats på en plats utan jag står ju alltid på två platser. Mitt emellan rutorna ställer jag bilen så jag inte stör andra parkerade. Ja, förvisso skulle hjulen kunna få plats inom en ruta men då skulle fronten befinna sig utanför rutan där det kör andra bilar.
800:- kostade det misstaget, vilket är mer än om jag helt hade struntat i att betala. Jag har inget emot att betala straffavgift om jag gör fel men i detta fall tycker jag nog att det är rätt idiotiskt regel samt onödigt hög kravavgift.

För att komma in som åskådare var vi tvungna att betala 17,50 Euro, vilket återigen verkade rätt hög avgift, men hursomhelst. Inne i hallen var det decibelvarning. Musiken flödade och chefscrossfitaren studsade omkring med en mikrofon i hand och pratade konstant på engelska under hela dagen. Tyvärr hörde ingen vad han sa eftersom musiken var alldeles för hög.

Var trettionde sekund eller så tutade det så att de tävlande kunde byta platser och sedan var det full fart med att rycka i snören, hänga i trapetser, lyfta tyngder, hoppa, buga, springa, ro eller bara pusta ut och dricka vatten. Överallt vart man än såg var det mammor och pappor med sexpack på magen, tajta träningsbyxor och slimmade T-shirts som tillsammans med sina barn svettades och skrattade. Det var en enorm energi i rummet. Så mycket energi att hustrun och jag tidvis var tvungna att sätta oss i en soffa utanför och varva ner.

Här fanns det en liten kiosk med tre trevliga vältränade väldigt artiga grabbar. Vi beställde varsin mugg kaffe och gud vad de pysslade med kaffet som kom rykande från kaffemaskinen. Det rördes om och portionerades mjölk upp till kanten. Tänk om man gav så mycket kärlek till allt man gjorde?

Som du vet så gillar jag skyltar och utanför Cafeet fanns det en gullig skylt. Snacka om att man smälter:

Dottern och barnbarnet hade fyra pass varannan timme och då var det full fart. Jag måste säga att jag är imponerad av deras insatser. Fy sjutton vad de kämpade, slet, rodde, lyfte, hoppade och höll på.

Jag blev alldeles svettig, nästan som om jag själv kört ett tungt styrketräningspass. Vem vet, det kanske är framtiden? Att följa med på sådana här evenemang och så får man gratis träning på köpet?

Undrar var träningsvärken isåfall sätter sig?

18 oktober

Flyttfåglarna har siktet inställt på varmare nejder och de V-formade fågelstrecken siktas numera med full fart söderut. Gula och röda blad täcker vägarna och nätterna är kyliga. Mössen lämnar sina åkrar och flyttar inomhus. Hittar de en husbil så varför inte kila in där? Tydligen finns det hål och springor i alla husbilars chassin. Förrförra året hade vi möss som käkade sönder säkerhetsbältet. Det kostade 5000 spänn. Förra året stod bilen inomhus i Gimo och då hade vi faktiskt inte en enda mus i bilen. I år däremot har det varit spring under köket och på andra ställen. Fyra möss fångade hittills. Med vad? Musfällor såklart, sju stycken utspridda inne i bilen!

Vi har förr om åren inte använt husbilen efter den första oktober men i år har vi brutit trenden. Nu i helgen blir det dock sista resan för i år. Idag har vi hämtat barnbarnet i Nykil och satt kosan mot Malmö där äldsta dottern med son ska tävla i Crossfit. Vi har bokat plats i Limhamn. Enligt Google maps ska resan ta fyra timmar, men av outgrundliga skäl brukar våra resor sällan vara så snabba. Det kan bero på att vi upptäcker häftiga saker på resan, långa och njutbara kisspauser, för att inte nämna kaffe och matstoppen.
Så blev fallet även denna gång.

Vi började resan med en avstickare till Narr. Du kommer väl ihåg Narr? Chokladfabriken med fri avsmakning vid Ödeshög? Som vi besökte i somras?
Här finns det som sagt fri avsmakning på höstens smaker och precis som förra gången gick vi bananas på alla smakerna. Denna gång var vi ensamma i butiken. Det smakades på chokladkulor i alla de smaker, fyllda med lakrits, mandel eller annat gottis. Till slut var jag tvungen att avbryta då magen stod i fyra hörn och jag faktiskt började må lite illa. Men barnbarnet och hustrun smaskade friskt på.
Det gäller att passa på när det är gratis.

Efter att ha fyllt krävan samt en påse med gotter styrde vi kosan trehundra meter längre bort och parkerade på nytt. Nu hamnade vi en handelsplats av den gamla sorten. Här fanns det allt möjligt. Begagnade militärcyklar, gungor, hoppmattor, mopeder och verktyg. Ett flygplan stod uppallat på en träställning, kanske till salu.
Bakdelen på en kossa skymtade ned mot en liten damm.
Vi gick in.

Nedervåningen var full av pryttlar från olika konkurslager eller andra inköp såsom rökskadade varor. Vi gick in genom en smal dörr och fann ett hangarliknande utrymme fullt med tyger och kläder. Längst in såg vi något blänka och glimra. Andlösa närmade vi oss och klev in i en hyllning till julen, fullproppade med granar, belysningar, tomtar och renar. En snögubbe lyfte på hatten åt oss medan Jultomten själv i full storlek tronade i sin släde och kikade ner på oss. Här fick hustrun behärska sig för att inte köpa hela rasket. Men så bet hon ihop käkarna . ”Vi kan väl åka hit fler gånger”, frågade hon med en vädjande blick, och då smälte hela jag och rann ut på golvet. Så ja det blir nog fler turer hit.
Billigt var det ju också.

En liten skylt fångade vårt intresse: ”Missa inte övervåningen!” En smal trappa ledde upp till flera stora rum fullproppade med spännande aktiviteter. Inte loppis-kvalitet utan snäppet uppåt och till bra priser även här. Nu fick jag bita ihop käften och plånboken och tvingade mig att stappla nerför trappan innan jag fyllt husbilen med allehanda roliga saker.

En timme försenad vände vi fören mot Malmö och åtta timmar efter avresan och dubbla tiden mot Google anlände vi till Limhamns marina där vi nu står parkerade 50 meter från vattnet. Månen är uppe och det är sådär lite trolskt och vackert.

Vi plockar fram råvarorna till middagen och snart är köttfärsen stekt, grönsakerna hackade, bananerna skivade och tacosskal och tortillas framdukade. Snart kommer dottern och resten av hennes familj och då ska vi supera á la Mexico.

För det är ju faktiskt fredag.

17 oktober

Hur vet man att man blivit gubbe? Finns det till exempel några tidiga tecken som man kan vara vaksam på? Och om det värsta nu skulle inträffa, dvs gubbskapet är etablerat, kan man på något sätt stoppa försämringen och fördärvet eller till och med revertera delar av det?

När jag var 27 år så kom jag en dag ut ur hissen på Fyrislundsgatan 42 och mötte en liten grabb som kämpade med sin cykel och försökte dra in den in i hissen. Jag stod lite grann i vägen för honom så han tittade upp mig, skärskådade mig nerifrån och upp och sa:
”Flytta på dig gubbe!”
Så redan då hade jag antagligen gubbanlagen.

Det finns såklart fysiska tecken. Till exempel när ögonbrynen buskar till sig så man måste använda häcksaxen för att ansa dem. Eller när näshåren är så långa att man måste fläta dem. För att inte tala om öronhår som är så tjocka att man kan hänga enkilos tyngder i dem, en rumpa som saggar så att den knappt förmår lyfta sig över knävecken, framträdande manboobs samt en stolt klotrund mage som förebådar såväl hjärtattacker som magsår.
Gubbvarning!

Men om man heroiskt kämpar emot, tar cykeln till jobbet, käkar kalorisnål mat, går till gymmet åtminstone två gånger i veckan samt ansar berörda hår, skägg och kroppsdelar? Kan man hålla gubbskapet borta från sig längre?

Idag gjorde jag en typisk gubbgrej. En sån där pinsam sak som gamla förvirrade gubbar regelbundet klantar till sig med. Vi skulle betala några grejer på Circle-K i självbetjäningen. Jag drog fram kortet som är ett sånt där gammaldags kort utan krets på, bara en magnetremsa på ena sidan. Just det – ett gubbkort.
Vid maskinen satt det en slot man kunde peta in kortet. Bakom oss stod det en yngre man och väntade på sin tur. Jag körde in kortet i sloten. Självklart fungerade det inte, jag hade ju ingen krets på kortet. Men jag fick hjärnsläpp. Ut med kortet och sedan in igen i sloten. Samma resultat. Grabben bakom började nu röra sig lite oroligt. Skulle han säga till gubben framför sig, dvs mig, att det inte kommer fungera?
Jag tar ut kortet igen. Tittar på det. Inser att krets saknas. Okulärbesiktigar betalmaskinen. Finns ingenstans att svajpa kortet. Inte vad jag kan se i alla fall. Vafan. Jag lägger kortet uppe på magnetavläsningen i ren desperation. Självklart fungerar det inte. I ögonvrån ser jag en ungdomlig hand peka på kanten av maskinen.
”Där”, säger handens ägare lite så där svagt. Jag hör hans tankar. ”Svajpa där gubbjävel.”
Jag ser banne mig ingenting, böjer mig fram och tar av mig glasögonen och där, knappt synlig för min gubbsyn ser jag en svag glipa som kan användas för att svajpa.
Grabben bakom mig stönar nu rätt tydligt fastän tyst.
”Men svajpa då för f**n.”

Jag svajpar, betalar och inser att jag är gubbe.

16 oktober

Alla pratar om AI. AI är det nästa stora teknikskiftet som kommer förändra allas våra liv. Med AI kan vi alla göra mera, lättare och mer korrekt. Vi kan skriva bättre. Vi kan gissa bättre. Vi kan skapa lättare. Ja AI kan nog göra allt utom att älska någon, smeka någons kind eller bry sig om någon annan individ. Ai kommer förvisso antagligen uttrycka sig som att den bryr sig om någon men det kommer bara vara mönsterupprepningar.

Det är inte så att jag ifrågasätter AI och det tekniksprång vi ser framför oss. Men det vi inte får glömma är att AI egentligen bara är en massa matematik, mönsterigenkänning och algoritmer för att leverera det som önskas. Det finns ingen intelligens, enbart massiv ointelligent beräkningskraft. Att det kan låta intelligent är mera ett bevis på att vi tillskriver programmen mänskliga egenskaper, liknande det vi tillskriver djur, fiskar och fåglar i trädgården. (Fast de har åtminstone en hjärna, om en liten och det de känner är på riktigt).

Men det finns två saker jag stör mig på när det gäller de vanligaste AI-programmen såsom CHATGPT, Jasper, Writer mfl:

1. Varför är den så jäkla korkad?
2. Varför erkänner den aldrig när den har fel?

Jag vet inte hur många gånger jag bett chatGPT lista upp olika saker, ämnen, namn, personer eller något annat. I princip varje gång levererar algoritmen och matematiken fel svar.

Ett exempel till chatGPT: Lista 10 ord på fem bokstäver som börjar med ett ”d” och som innehåller bokstaverna ”a” och ”e”

ChatGPT levererar 10 ord varav ett ord är ”Datum” som inte innehåller något ”e”, samt orden ”delae”,”dazer” och ”delae”. Dessa ord är troligtvis fiktiva påhittade ord. De finns inte i någon ordbok på engelska eller svenska. Jag utesluter dock inte att de kan finnas på något annat språk såsom latin, serbokroatiska eller något annat levande eller dött språk som funnits med i ordmassan som chatGPT baserar sina resultat på.

Det är det som är skrämmande med AI. Vi vet inte vilken typ av data som ligger till grund för dess svar. Låt oss anta att Hitlers Mein Kampf samt Görings alla manifest skulle matas in till chatGPT i miljoner exemplar.
Skulle då chatGPT basera sina svar på dessa och leverera nazistiskt orienterade svar?

I exemplet ovan är det också tydligt att frågan kanske var otydligt ställd: ”Lista 10 ord på fem …”. Det står faktiskt inte på vilket språk orden ska vara, eller om det ska vara moderna ord eller historiska ord från 1200-talet. ”Som man frågar får man svar” heter det ju.

Vi är inne i en fas där AI görs tillgänglig på bred skala. Det finns i princip i alla moderna appar, i sociala medier, kreativa program osv. Jag säger inte att vi inte ska sluta använda dem, men vi måste vara kritiska till svaren och källorna svaren extrapoleras från.

För AI är ett korkat verktyg på samma sätt som en hammare är korkad. Vi måste lära oss att använda hammaren på rätt sätt så vi inte spikar oss i tummen.

För det gör ont.