Christer Rindebratt

14 juli

Ställplatsen vid slott Erbhof Thedinghausen var mysig och vi sov gott hela natten. På morgonen var det soligt värre så vi käkade frukost utomhus i våra stolar och njöt av frånvaron av regn och blåst.

Men så var det där med betalning. De var söndag och ingen personal fanns tillhanda. Kostnaden var 10 Euro. Kontant. Vilket vi inte hade. Först övervägde vi att växla eller stjäla kontanter från våra grannar på ställplatsen men vi avstod eftersom vi inte ville ge svenskar ett dåligt rykte. Istället skrev jag ett ursäktande brev innan vi lade ned en svensk hundring samt lite euros i ett kuvert och stoppade ned det i deras brevlåda. Det fick duga.

Därefter var det full gas mot Quedlinburg.

Va? har du inte hört talas om denna pärla bland Tysklands alla städer? Denna unika stad på Unescos världsarvslista? Ettan på listan? med 1200 hus i en unik stil?

Du är inte ensam. Innan Reancy nämnde staden hade jag ingen aning om vad det var för en fågel. På vår bucketlist för denna resa har vi skrivit upp några viktiga punkter som vi ska göra:

• Käka skaldjur i Cancale i Frankrike
• Mysa i husbilen
• Besöka vingård och sova över så vi kan supa skallen av oss (och inte minst undertecknad som annars måste köra bil)
• Se på korsvirkeshus i mysiga städer
• Kolla på grottor
• m.m.

Det var nummer fyra på listan som vi nu skulle beta av i staden som började med Q. Och vilken avbokning det blev! Världen måste ha glömt bort den här staden från anno 920 fram till dags dato.

Uppenbarligen hade ingen råd att bygga nytt och prova nya saker i staden som gud och världen glömde. Här bodde man kvar och strök på färg på sitt gamla hus, bytte ut någon trädel då och då medan man jobbade i sitt anletes svett och gick i kyrkan. Visby och Gotland var ju en försakad landsdel under hundratals år där ingen ville bo och leva (innan stockholmarna köpte upp allt på nittiotalet). Staden som börjar på Q har liknande historia. Det finns drygt 1200 korsvirkeshus i staden från 920-talet och framåt. Att gå omkring i staden innebär att man får en kraftig överdos av korsvirke som aldrig går ut ur kroppen. Det blir liksom ett skimmer framför ögonen, ett korsvirkesmönster som tar över din värld. Du drömmer om träbalkar i kors med stoppning därimellan, kullerstensgator, pittoreska smala gränder med branta trappar där rullatorerna fastnar, hantverk till förbannelse, små LED-stjärnor i varenda butik samt restauranger med klassisk korsvirkesmat i överflöd som får dina tarmar att vrida sig av förväntan och ångest.

I desperation slinker vi in på ett kafé och beställer det mest avvikande från korsvirkestemat som finns på listan; En Latte machiato till Reancy och en holländsk kaffe till undertecknad. Samt en Schwedische becher Eis – som skulle vara någon svenskinspirerad glass…

Latten var som latte brukar vara, men på typiskt tyskt manér större och godare.

Det holländska kaffet visade sig innehålla ägglikör, kaffe samt en frikostig mängd grädde. Vad det svenska i glassen var spekulerar fortfarande de lärde. Såväl jag som Reancy misstänker att det var någon form av äppellikör eller äppelmos i glassen som skulle vara det svenska. Så nu vet vi det. Äppelmos = svenskhet. Bra att veta!

Men nu är vi botade från korsvirkesdrömmen. För alltid!

Nu hägrar vingårdarna.Dit åker vi imorgon!

Kontanterna då? Ja här i stan finns det inte en käft som tar kort eller swish. Det hade vi nog inte riktigt koll på. så efter att ha druckit upp vårt kaffe samt delat på glassen så vägrade servitrisen ta mitt kreditkort. Cash is king. ”Geld bitte”, sa hon nedlåtande och vägrade tala engelska med mig. Så det var bara att bita i det sura äpplet och masa sig iväg en halv mil eller så till den enda fungerande bankomaten i korsvirkeshusens Mekka, och sedan tillbaka med prasslande sedlar i näven. Otroligt. Jag som inte har inte hållit i sedlar på flera år har ingen aning om vilka sedlar som är giltiga eller hur de ser ut så mig kan man nog lura fullständigt…

Hursomhelst – nu har vi både sedlar och kort. Korsvirkeshusen är avcheckade. Imorgon åker vi till Frankfurt Am main. Vinlandet väntar.

Tjing på er!

12 juli

Natten har varit jobbig. Regnet och blåsten har piskat vårt lilla hem och Reancy har hostat och haft uppstötningar hela natten. Kanske var det falafeln, måhända något annat. Nu på morgonen ligger hon blek och med ringar under ögonen och bläddrar på sin mobil.

Vi har också fått en ny kompis i bilen – en liten dromedar som knackade på dörren när vi stod på piren under stora bältbron. Han ville vara tillsammans med sina kompisar och nu håller de koll på vädret och vart vi ska åka.

Första målet för dagen är Flensburg med sin gränsshopping, så efter lite frukost drar vi igång motorn och puttrar vidare. Söderut!

CITI-park är sig likt men ändå inte. Vi upptäcker supersmarriga och krispiga pizzaslicar (en slice räcker för en hel måltid), att det finns en våning till ovanför all sprit samt att det står en totalt onödig maskin som skalar en ananas och gör ett hål i mitten. Självklart testar jag den. (Ananasen var rätt god faktiskt).

Som matsäck köper vi på oss god tysk korv samt diverse drycker med alkohol i. Kan vara bra att ha!

När vi ska åka därifrån snurrar det till rejält i huvudet mitt, jag blir alldeles matt och måste hålla i Reancy för att inte ramla omkull. Blodsockerfall, uttorkning, trötthet – en dålig cocktail. Det blev inte mycket sömn i natt och sedan har jag varit dålig på att dricka vatten. Vi beslutar oss därför att bara åka en kortare sträcka idag istället, så vi drar ut mot kusten till en lite stad som heter Tönning med avsikt att stanna där över natten. Den ligger knappt tio mil från Flensburg. Men nu öppnar sig skyarna, regnet forsar ner (igen) och husbilen flyter som en kork ovanpå vattnet på vägen så jag skulle egentligen behöva ett roder för att styra. Jag kör långsamt. Lyckligtvis håller våra smådjur ordning på vägen åt oss.

I Tönning finns det bara sunkiga ställplatser och regnet öser fortfarande ned. Reancy ger mig en blick, jag tittar tillbaka. Vi är båda trötta på vädret, sunkiga ställplatser och att inte kunna sitta utanför bilen.

”Ni skiter vi i det här – nu drar vi till solen.”
Jag vet inte om det är hon eller jag som säger det, men sagt och gjort. in i bilen, upp med ankaret och pelle i botten. Söderut!
Tröttheten och yrseln botas med kolsyrat vatten och godiset som vi köpte i Linköping. Nu jäklar är det sockerrush. Full fart framåt!

Förbi Hamburg – En regnig håla! Söderut!

Förbi Bremen – Har vi sett förut. Söderut!

Strax söder om Bremen blir det kolsvart men Reancy lyckas hitta en parkeringsplats vid ett slott, så strax före midnatt backar vi in bilen under ett träd, stänger av motorn och sträcker på ryggen. 50 mil söderut idag. Imorgon fortsätter vi mot Köln och Koblenz. Enligt SMHI är det fint väder där och tydligen ska det även finnas vingårdar, gamla slott och annat skoj där.

Jag kan knappt vänta.

Kram på er!

12 juli

Vi lämnar ömt Morris i Sandras omvårdnad och ber en bön till gudarna att inte Morris och Aska biter ihjäl varandra. Det sista vi ser av dem är Morris med raggen rakt upp och med ett ilsket morrande sittandes nedanför Aska som arrogant vägrar att se på lurken som flyttat in samt då och då ger honom en klo i huvudet. Katter …

Ute på motorvägen hinner vi knappt komma till Ödeshög innan Reancy kastar sig över ratten och under pistolhot tvingar mig att svänga in till en chokladfabrik som på något sätt magiskt sätt uppstått vid vägen (fast tydligen hade det stått där i sju år utan att vi uppmärksammat det)

Chokladfabriken Narr visar sig ha gratis provsmakning av säsongens olika smaker! Efter att ha motat bort barnfamiljer som vädjande också vill smaka, tömmer vi resolut alla behållarna och därefter gör vi taberras i godishyllorna, betalar och åker vidare. Lådan mellan oss i framsätet är nu full av påsar och lådor med allehanda godisar av olika sorter, typer och smaker. Ja för man vet ju aldrig när det kan behövas en sockerinjektion!
Kanske kör man mitt i natten, fladdermössen gör attacker mot biltaket och ögonlocken hasar långsamt allt längre ned samtidigt som vinden viner och regnet smattrar mot biltaket som kulsprutesalvor på en åker. Då är det bra att ta fram en näve godis och trycka i sig!

I Malmö slår vi på skygglapparna för vi vet exakt var vi ska, vad vi vill ha och hur vi ska få tag i det. Vi behöver få ta vår årliga fix. Vårt knark, inpackat i vitt papper med en plastpåse runt omkring. Fyllt med gröna, röda, och bruna ingredienser. Med en hetta som får hårstråna i röven att krulla sig av smärta.

Försiktigt banar vi oss fram i Malmös undre värld, förbi krogar som sett bättre dagar, förbi langare i gathörnen, undan motorcyklarna som ettrigt kör fram och tillbaka med testosteronstinna ynglingar som vill visa upp vad de har mellan benen. Till slut når vi fram till vårt mål – Wärnhems Falaffel och kan införskaffa var sin dos av kärlek.

Innan någon hinner säga äppelkaka med vaniljsås har jag klämt i mig min falaffel och på vägen passat på att droppa sås över t-shirt, bordet, mina skor samt mattan.

Så ska en Falaffel inmundigas!

Nu två timmar senare står vi under Stora Bältbron och hukar under massiva salvor av regn som piskar taket samtidigt som vindstötar får bilen att gunga fram och tillbaka. Mysigt värre.

Godnatt!

11 juli

Gate bisonfarm och ställplats (https://gatebison.se) har säkert drygt 50 bisonoxar och vi räknade också till 10-15 gulliga småkalvar. Vi köpte med oss bison i påse nämligen en file och hamburgare. Köttet är magert och smakrikt, idealt ska det grillas hårt med 62 grader innertemperatur. För vår file misstänker jag 2-3 min var sida – max! Därefter ska köttet vila.

Som du kanske vet har påven sin påvemobil där han kan i en trygg kokong vinka till sina tillbedjare och utforska nya gator inom Vatikanstaten. Senaste modellen går självklart på el och är tillverkat av återvunnet material.

Det vore oss fjärran att inte erbjuda även vår katt Morris samma möjligheter så varsågod – Kattmobilen! Ett självklart. attribut till varje modemedveten katt (med tillhörande husse/matte). I detta lyxåk som framförs utan hälsofarliga drivmedel utan endast med muskelkraft kan herr katt utforska omgivningar och beskåda världens underverk utan att lämna sitt lilla bhus på hjul! Observera också Mattes stolta leende.

I Jönköping stannade vi vid Rosenlunds rosarium. Här finns det 550 olika rossorter. Inte illa. Vackert är det också när rosorna klänger upp på trästolpar och staket. Reancy blev väldigt sugen på det så det kanske blir lite snickrande på lotten i höst.

På vägen upp till Nykil körde vi in i ett skyfall som var så tätt att abborrar simmade förbi vindrutan och bilarna körde så långsamt att man kunde gå förbi dem.

i Nykil plockade vi in alla Morris grejer inklusive Morris. Lite sorgligt och ensamt blir det. För att trösta oss öppnade vi en Malbec och stekte bisonfilen. Jag stekte på rejält. Riktigt hårt, som riktiga grabbar med hår på bröstet gör. Jag glömde dock sätta på fläkten, för det är ju bara för mesar … så plötsligt började det tjuta i alla brandvarnare som fanns och en vänlig kvinnoröst informerade mig och Reancy om att det brann (implicit: att vi borde ge oss ut ur huset fort som fan). Inga knappar hittade vi att stänga av larmet heller. Efter en stund fick Reancy tag i Oscar som mellan gapskratten fick fram att larmcentralen hade ringt honom också samt att de skulle stänga av larmet om en stund.
I vår förtvivlan tröstade vi oss med mer Malbec …

Som grädde på moset hade det även regnat in i sladddosan till landströmmen så propparna poppade som popcorn inne hos Sandra. Stackarn. Det är inte lätt att ha två gamlingar, som river stället, på besök

Nu är det dags för husbilen att få några mil under däcken. Planen är att försök ta oss ned i Europa men allt kan hända och ingenting är skrivet i sten. Vi kanske bara kommer till Jönköping. Vi får se. Jag kommer att uppdatera med dagsanteckningar, inget avancerat utan mera bara direkt från hjärtat vad som hänt under dagen. Se det som en dagbok, inte som ett kåseri. Då kör vi:

8/7

Avresa, bilen är fullastad, katten är vaccinerad och vi har både kattvagn, kattbur och kattlåda i bilen. Det är trångt om saligheten.

Såväl jag som Reancy har lastat nästan alla våra kläder med på resan då vi tänker oss vara borta i fyra-fem veckor. Det är länge. Vi har dock inte så mycket mat utan tänker att det köper vi på resan. Jag har hittat en blogg från Nomadliv där de åkt till Normandie, närmare bestämt staden Cancale vid Atlantkusten. Den ser spännande ut! Men som sagt vi får se hur långt vi kommer. Morris rabiesspruta måste också verka till och med den 18/7 så egentligen får vi inte lämna Sverige före det datumet. Då vet vi inte om vi hinner ner till kontinenten ..

Första stoppet blir Rejmyre med Sally, Otto och Cintra. Otto fyller år så vi firar med tårta och present. Och jag får också en present! Ett presentkort till fiskebutiken ”1894 Skeppa”. Men ibland går det troll i allt. Igår natt hade någon satt eld på 1894 Skeppa så nu vet jag inte om det går att nyttja presentkortet! Så galet det kan bli…

Imorgon kommer Saga hit, hon ska vara hundvakt i några dagar.

9/7

Efter att ha lämnat av Saga till Sandra i Norrköping samt ha införskaffat diverse nyttiga ”bra att ha” saker på Biltema och Clas Ohlsson satte vi kosan mot Tiveden. På vägen undersökte vi också diverse ställplatser längs med Göta Kanal men dessa visade sig vara fullproppade med husbilar så ingen ledig plats fanns att få. I Borensberg gjorde vi en mindre utflykt och fann en liten mysig stad med många vackra scenerier.

Efter att ha korsat Vättern via höga broar (två till ordningen) landade vi då så strax söder Askersund.

”Det finns något som kallas Eco Camping vid Tiveden”, säger Reancy. Jag grymtar ”Det är säkert bara någon gräsplätt som hyrs ut till ockerpriser”

Men Eco Campingen visade sig vara fantastiskt mysig. Gräsplätt var det förvisso men den låg vid en liten damm med ett vattenfall och med såväl toalett som dusch, spel och sällskapsrum tillgängliga till det facila priset av 120 svenska riksdaler. Sagt och gjort. Så då stannade vi till precis vid dammen, slängde ut stolarna och strax hade Reancy ordnat en läcker måltid med blodpudding, stekta persikor och ett glas Malbec. Efter en promenad i omgivningarna njöt vi sedan av en vacker röd solnedgång över dammen innan det var dags att gå till sängs.

Trots ilskna och gnälliga serenader när vi åkte hit har också Morris funnit sig väl till rätta när han slipper vara inlåst i buren så nu är han på sitt vanliga mysiga jag.

God natt!

10/7

Morgonen kom med hyfsat väder och efter en dusch och frukost drog vi upp ankaret och tog vägen mot Tibro fast norra vägen mot Unden. Knappt halvvägs kom vi dock på en skylt med namnet Tivedstorpets café. Mot bättre vetande och egentligen utan att veta vad detta nu skulle vara körde vi in på den smala vägen som knappt tillät två bilar att mötas och med branta vägrenar som fick Reancy att bita sig i läppen både tre och fyra gånger samt blunda. Väl framme möttes vi av en Skansenliknande anläggning med gamla hus, ett mysigt cafe och en stor scen där det på fredag tydligen skulle vara countrysång med mera. Efter två kaffe med kaka tog vi farväl och fortsatte mot Tibro. Nu visade sig dock Morris vara mycket missbelåten med att sitta i buren när vi krånglade oss fram genom smala krokiga vägar genom Tivedens urskogar och fantastiska scenerier. Han såväl muttrade som gnällde och det blev snart värre när gnällandet successivt gick över till ett ylande som skar rejält i öronen.

Vi har beslutat oss för att lämna Morris hos Sandra under vår resa. Det blir nog den bästa lösningen för honom och oss, och så får vi hämta upp honom när vi kommer hem igen.

Väl framme i Tibro möttes vi av varma kramar från hela släkten som mangrant slutit upp för årets sommarsoppa. Den var fantastiskt god och innehöll bland annat spritade ärter, blomkål och utvalda små färska potäter. Därefter vankades det plättar i parti och minut samt kaffe. Sedan började det såväl regna som blixtra överallt runt omkring men vi satt under tak så det gjorde inte så mycket. Trinda om magen och väl förplägnade tog vi ett ömt farväl och styrde kosan mot Geta och bisonfarmen på höjden. Vi lyckades få en av de sista platserna.  

På kvällen vankades det bisonburgare, grillade potatisar och nachos. Kvällen avslutades med två avsnitt av Happy Valley (IMDB 8.3) på TV’n innan vi daskade i säng, proppmätta av intryck och mat.

Imorgon går resan vidare till Nykil, avlämning av Morris samt träffa Sandra igen.