14 juli
Ställplatsen vid slott Erbhof Thedinghausen var mysig och vi sov gott hela natten. På morgonen var det soligt värre så vi käkade frukost utomhus i våra stolar och njöt av frånvaron av regn och blåst.
Men så var det där med betalning. De var söndag och ingen personal fanns tillhanda. Kostnaden var 10 Euro. Kontant. Vilket vi inte hade. Först övervägde vi att växla eller stjäla kontanter från våra grannar på ställplatsen men vi avstod eftersom vi inte ville ge svenskar ett dåligt rykte. Istället skrev jag ett ursäktande brev innan vi lade ned en svensk hundring samt lite euros i ett kuvert och stoppade ned det i deras brevlåda. Det fick duga.
Därefter var det full gas mot Quedlinburg.
Va? har du inte hört talas om denna pärla bland Tysklands alla städer? Denna unika stad på Unescos världsarvslista? Ettan på listan? med 1200 hus i en unik stil?
Du är inte ensam. Innan Reancy nämnde staden hade jag ingen aning om vad det var för en fågel. På vår bucketlist för denna resa har vi skrivit upp några viktiga punkter som vi ska göra:
- Käka skaldjur i Cancale i Frankrike
- Mysa i husbilen
- Besöka vingård och sova över så vi kan supa skallen av oss (och inte minst undertecknad som annars måste köra bil)
- Se på korsvirkeshus i mysiga städer
- Kolla på grottor
- m.m.
Det var nummer fyra på listan som vi nu skulle beta av i staden som började med Q. Och vilken avbokning det blev! Världen måste ha glömt bort den här staden från anno 920 fram till dags dato.
Uppenbarligen hade ingen råd att bygga nytt och prova nya saker i staden som gud och världen glömde. Här bodde man kvar och strök på färg på sitt gamla hus, bytte ut någon trädel då och då medan man jobbade i sitt anletes svett och gick i kyrkan. Visby och Gotland var ju en försakad landsdel under hundratals år där ingen ville bo och leva (innan stockholmarna köpte upp allt på nittiotalet). Staden som börjar på Q har liknande historia. Det finns drygt 1200 korsvirkeshus i staden från 920-talet och framåt. Att gå omkring i staden innebär att man får en kraftig överdos av korsvirke som aldrig går ut ur kroppen. Det blir liksom ett skimmer framför ögonen, ett korsvirkesmönster som tar över din värld. Du drömmer om träbalkar i kors med stoppning därimellan, kullerstensgator, pittoreska smala gränder med branta trappar där rullatorerna fastnar, hantverk till förbannelse, små LED-stjärnor i varenda butik samt restauranger med klassisk korsvirkesmat i överflöd som får dina tarmar att vrida sig av förväntan och ångest.
I desperation slinker vi in på ett kafé och beställer det mest avvikande från korsvirkestemat som finns på listan; En Latte machiato till Reancy och en holländsk kaffe till undertecknad. Samt en Schwedische becher Eis – som skulle vara någon svenskinspirerad glass…
Latten var som latte brukar vara, men på typiskt tyskt manér större och godare.
Det holländska kaffet visade sig innehålla ägglikör, kaffe samt en frikostig mängd grädde. Vad det svenska i glassen var spekulerar fortfarande de lärde. Såväl jag som Reancy misstänker att det var någon form av äppellikör eller äppelmos i glassen som skulle vara det svenska. Så nu vet vi det. Äppelmos = svenskhet. Bra att veta!
Men nu är vi botade från korsvirkesdrömmen. För alltid!
Nu hägrar vingårdarna.Dit åker vi imorgon!
Kontanterna då? Ja här i stan finns det inte en käft som tar kort eller swish. Det hade vi nog inte riktigt koll på. så efter att ha druckit upp vårt kaffe samt delat på glassen så vägrade servitrisen ta mitt kreditkort. Cash is king. ”Geld bitte”, sa hon nedlåtande och vägrade tala engelska med mig. Så det var bara att bita i det sura äpplet och masa sig iväg en halv mil eller så till den enda fungerande bankomaten i korsvirkeshusens Mekka, och sedan tillbaka med prasslande sedlar i näven. Otroligt. Jag som inte har inte hållit i sedlar på flera år har ingen aning om vilka sedlar som är giltiga eller hur de ser ut så mig kan man nog lura fullständigt…
Hursomhelst – nu har vi både sedlar och kort. Korsvirkeshusen är avcheckade. Imorgon åker vi till Frankfurt Am main. Vinlandet väntar.
Tjing på er!