Vi är kära! En fantastisk känsla genomsyrar våra knubbiga kroppar nu här på sommaren i herrens år 2024. En glädje och lycka som får vår lekamen att spritta av glädje, munnen att le och ögonen att glittra. Att utforska denna nya kärlek tar oss till sällhetens höjder och vi vet inte riktigt vart det ska sluta.
Föremålet för vår kärlek är inte medveten om våra känslor. Hen vilar trygg och fast i sin egen uppenbarelse, omedveten om våra känslor, vi som för hen måste vara som små myror som desperat önskar uppmärksamhet.
Vi är kära i Brygge.
När jag igår sa att Reancy nämnt att Brygge var som Belgiens Venedig var detta en blek beskrivning av vad staden är. Den är så mycket mera. Den är Venedig, Visby och Rom i en salig, lycklig blandning. När man går runt i staden kastas man tillbaka till 1500 -talet med fantastiska byggnader och miljöer som är levande, inte ruiner. Beguiner-nunnorna lever fortfarande kvar och hymnerna stiger från nästan tusenåriga byggnader där folk lever och verkar. Kyrkorna stiger mot skyn med rötterna nere i de fantastiska kanalerna där vita svanar simmar och växtlighet frodas. Butiker är inrymda i medeltida hus som vart och ett är fruset i tiden. Allt inramat med fantastiska blommor, grönska, flytande båtar med blomsterängar och gröna parker.
Genom gatorna trängs vi med alla andra och skådar underverken. Ett hästekipage med droska tränger sig igenom gatorna och klappret ekar mellan trånga gränder och öppna torg. En myriad av små mysiga restauranger och caféer pockar på vår uppmärksamhet. Chokladaffärer trumpetar ut att just deras butik har den bästa belgiska chokladen i världen. Sydda kuddar med djurmotiv fångar vår uppmärksamhet och vi köper en kattkudde. En butik dedikerad till Tintin dyker upp bland alla tusentals affärer och suger in oss till en orgie i Tintin-dyrkan, certifierade dyra Tintinstatyer för 5000 svenska enkronor, t-shirts, tröjor, böcker, posters, muggar och mycket annat.
Brygge by boat
Brygge kan också utforskas via turistbåtar. Normalt är jag rätt misstänksam mot denna typ av turism, men det var väl värt de euros vi spenderade. Fantastiska vattenvägar, scenerier och hus med beskrivningar på engelska.
Den mörka medeltiden
Man skulle kunna tro att allt var hesan svejsan på medeltiden men det fanns mycket mörker, lidande och svärta. Vi besökte tortyrmuseet för att få se hur man bestraffade människorna på medeltiden och det var inte upplyftande. Tesen att det var bättre förr stämmer absolut inte och det känns skönt att vi har kommit en lång väg från det barbari och den okunnighet som fanns på medeltiden.
Efter att ha besökt museet mår vi faktiskt rätt illa och får trösta oss med att njuta av en kaffe med chokladbitar på en av de 400 caféerna som finns i Brygge.
Imorgon åker vi vidare, men vi vet just nu inte vart vi ska …
Vi valde en scenic route idag och åkte längs kanalerna vid kusten. Fantastiskt vackert och längs med ån stod eller satt det äldre herrar med metspön och fiskade. Några satt och sov med kepsen på sne medan andra käkade en baguette och drack rödvin.
Jag blev väldans sugen på att göra dem sällskap!
Så åkte vi in i Frankrike och genast märkte vi en stor skillnad. Det satt nämligen ”F”-skyltar på alla bilar!
I Donkerque råkade vi köra förbi en kyrkogård när Reancy skrek till: ”Stanna, kör in” Jag tvärnitade såklart så att alla lösa pryttlar bak i bilen for förbi mitt huvud som raketer innan de smattrade in i framrutan. Sedan vred jag på ratten.
Hustrun har tre kärlekar (förutom mig och barnen) och det är udda maträtter, stadståg som du vet sedan tidigare, samt kyrkogårdar. Det har väl antagligen att göra med hennes uppväxt på en kyrkogård i Uppsala när hon var en liten tös. Där lekte hon med skelettdelar, byggde små högar med dödskallar och små träd med skeletthänderna. Hon hade en lite lekkompis där också som hon lekte med varje dag. Har för mig han hette Emil. Det var bara ett litet problem med Emil: Reancy var nämligen den enda som såg honom.
Kyrkogården vi körde in på var en av minst tre kyrkogårdar i Dunkerque. Det fanns en avdelning för döda under första världskriget samt en avdelning för andra världskriget samt tre fyra andra avdelningar för annat löst folk som avlidit. Totalt var det säkert tusentals gravar med gravstenar, kors eller mausoleum. Sedan hade de ett antal fristående monument med plats för 20 urnor. Där kunde man boka en plats för askan efter den avlidne och fick då en plats i monumentet med namn och eventuell bild ingraverat.
Efter kyrkogården satte vi full fart mot Calais och där höll det på att gå riktigt illa. Denna gång var det Reancys mobil som kraschade och försökte få oss att köra på färjan till Dover. Det hade iof varit kul att åka till England också men vi avstod.
I Calais hittade vi däremot ett av de äldsta forten i Frankrike som skyddade staden Calais från sjörövare och fulla britter. Fast nu importerar de ju fulla britter via färjor och tunnel hela tiden så just den delen har de gett upp.
På en av ruinerna hittade vi sex duvor som putsade sig samt tillverkade flera duvor av hjärtans fröjd. Jag må säga att deras sexakt är effektiv, max två sekunder sedan är det klart. (De slår till och med Magnus Uggla som ju sjöng om sina fyra sekunder).
Men i Calais finns det också Wine supermarket – gränshandel för vin och här shoppade vi loss, speciellt hustrun som förbarmade sig över champagne och cava. Hon hittade också två maskiner där man kunde provsmaka olika viner genom att trycka på en knapp. Det gjorde hon så rejält att jag var tvungen att stötta henne ut ur butiken. Själv körde jag ju så jag smuttade bara på godsakerna. Jag nöjde mig sedermera med ett 6-pack rödvin i trälåda. (Fast egentligen var det trälådan jag ville ha).
När vi nu hade gjort Frankrike äran, vände vi fören åter till Belgien och Brugge. Du kommer väl ihåg thrillerkomedin ”In Bruges”? Med Colin Farrel (självgående gigantiskt buskiga ögonbryn med tillhörande skådis) samt Brendan Gleeson (som alltid ser skitfull ut i varje scen) som ska ha ihjäl varandra. Jag tror den utspelas här nånstans. Reancy har också snöat in på att Brygge är Belgiens Venedig. Vi får väl se.
Vi vaknade av ett gnäggande. Jag kollade in hustrun först och undrade om hon kanske höll på att bli förvandlad till en häst på gamla dagar, men hon var lika söt som igår. Nästa tanke var att hästen rymt och nu gick och suktade efter havre och kompisar i livsfarlig närhet av motorvägen. Paltor på och så kastade jag mig ut ur bilen för att lotsa Palle till sin havrekrubba. Men det behövde jag inte. Han stod så snällt i sin hage precis bredvid husbilarna.
Han hade dock inte så mycket gräs så jag rafsade iordning en bal gräs som jag elegant kastade över stängslet och det verkade han nöjd med.
Vi tänkte ju stanna kvar en dag till här vid kusten så imorse knatade jag bort till automaten för att förlänga vår plats. Vilken tur att jag gjorde det så tidigt, för nästan alla platser var bokade inklusive den vi stod på… så nu måste vi flytta bilen före kl 12 till den plats vi har till imorgon.
Det är ju inte så charmigt här på ställplatsen, en stor parkeringsruta egentligen, men el, toaletter, m.m. finns så det är OK. Det är ju havet och stranden vi vill se.
Det blåser 19 m/s idag och kommer regna mitt på dagen. Vi tänkte cykla men börjar få ångest över beslutet. Tänk om vi blåser ner i havet ut över de skummande vågtopparna för att landa på någon obebodd ö nånstans, förvisade att resten av vårt korta liv käka kokosnötter. Det vore inte så kul.
Hmm, det kanske behövs fixas lite i husbilen så att vi slipper cykla? Tex:
fixa den trasiga vattenslangen med silvertape.
Byta lakan å sånt.
Organisera (gömma) spriten i garaget.
Städa ur och plocka in?.
Attans det gick ju alldeles för fort. Men var är fikat då?
Sedan kom regnet. Och blåsten. Det blåste tydligen 20 m/s så husbilen vaggade som en båt på ett stormigt hav, fast det var faktiskt rätt mysigt. Vi drack kaffe, låg på sängarna och kikade ut genom taket medan regnet piskade sidorutorna.
Vid fem gick vi iväg ned till stranden, kollade in läget och köpte lite käk. Då hade det mojnat rätt mycket fast det blåste fortfarande.Vid åtta gick vi tillbaks och tittade på solnedgången.
En liten mellandag i det stora hela, fast jag har ångest över morgondagen. Vi ska till Calais och sedan mot Brygge. Men vart ska vi sova? Det verkar som om Brygge har lite ont om alternativ för övernattning. Jag vet inte om jag pallar att åka runt och leta parkeringar sent på kvällen igen…
Vi åkte iväg på morgonen för att hämta 15 euro till ställplatsen. Du kommer ihåg att vi inte hade cash igår? Vi hamnade i en liten stad som heter Marche-en-Famenne som bara låg en halvmil från ställplatsen, parkerade och upptäckte sedan något underligt. Längs med huvudgatan stod det statyer efter statyer med samma form men med olika målningar på sig. Häftigt och lite udda!
Jag vet inte bakgrunden och texterna på franska på vissa av dem gör mig inte klokare. Det fanns kanske 40 stycken av dem. Fantasieggande!
Vi är ju i Belgien eller hur? Landet med friterat, öl med frukt i samt moules frites! Jag hade under resan sett små snabbmatsställen vid namn Frite xxxx och blev allt mer sugen på att testa. Nåväl vi fann ett hak vid namn Friterie Lucky och gick in för att prova.
I disken samsades grillspett, panerade rullar, korvar med smet, korvar utan smet samt en drös odefinierbara maträtter. Jag slet åt mig menyn, men den gjorde inte saken mycket enklare. ”Ehh, qu’est-ce que c’est?” frågade jag på min bästa skolfranska och pekade på vad jag trodde var en korv med smet på. Flickan bakom disken log vänligt och sprutade sedan ur sig fler ord på franska på en minut än vad min frökan lärde mig i mellanstadet under tre år. Jag log träaktigt och nickade som om jag förstod. ”Monsieur?” frågade hon sedan. ”Et, ce la, qu’est-ce que c’est?” sa jag med ett stelt leende och pekade på en odefinierad panerad rulle som tillsammans med sina kompisar uppenbarligen väntade på att bli friterad. Återigen ett stackato på franska som jag absolut inte förstod ett jota av. Jag gav upp, pekade på ett grillspett och lyfte ett finger. Sedan sa jag ”gros frites” för en pommes och sedan fick Reancy peka på något.
Det blev vad det blev. Rätt smarrigt faktiskt.Och flottigt värre.
Efter att ha lämnat 12 Euro till den trevliga killen på ställplatsen fortsatte vi mot kusten och var framme vid Bryssel då det hände: GPS’en hängde sig igen! KAOS! Vi missade två avfarter innan vi fick ordning på allt igen och kunde fortsätta.
Väl framme vid Oostende körde vi in på den parkering vi valt ut. Den var full. Vi fortsatte nästa parkering, där det var kaos med stora husbilar som backade vid en motorväg och stressade förare som sprang runt och viftade med händerna. Vi tolkade det som att det var fullt även där. Nu började jag bli rätt trött och Reancy också, då vi hade rest en fyra timmar totalt. Nästa plats hade campingen stängt för dagen. Nu var vi inte glada och funderade på att lämna kusten och åka inland för att få någonstans att sova. ”Vi provar en plats till” Och så fick vi äntligen napp. En ställplats med all inclusive för 28 euro får duga. Så nu har vi installerat oss och gått ned på strandpromenaden där vi sett på solnedgång, tassat i sanden och käkat moules Provencale – de godaste musslorna jag käkat tror jag faktiskt.
Vi planerar att stanna här en extra natt och tänkte cykla längs stranden imorgon, även om det kanske inte blir så bra väder.
Grottar, tunnlar, katakomber och ännu mer tunnlar. Var ska vi börja?
Vi lämnade på morgonen Viandens camping med vemod. Bättre läge och service är det svårt att hitta. Men varje ställplats/camping har sin egen charm och det är det som är spännande när man kommer till ett nytt ställe.
Men innan vi skulle åka så passade vi på att tömma latrinen, gråvatten och fylla på färskvatten. Det är då jag märker att det droppar under bilen. Och det droppar mera och mera. Oroligt försöker jag se under bilen var det kommer ifrån. men det verkar som om det kommer överallt! Något är trasigt! Jag sliter upp garagedörren och lutar mig in mot vattentanken och kikar in. En stråle vatten sprutar upp från vattenröret där vi fyller på vatten. Slangen har slagit läck och vatten forsar ut i bilen!
Jag avbryter påfyllningen och gör en mer noggrann analys. Slangen behöver bytas, men det är inte helt enkelt att göra det och var ska vi få tag i reservdelar? Men lösningen är som alltid precis runt hörnet. Silvertejp! Denna gåva till mänskligheten. Jag har sett kineser tejpa ihop sina bilar och motorcyklar med silvertape och köra i 160 på motorvvägar. Då borde väl jag kunna tejpa ihop en räfflad vattenslang?
Jag hade läst om Bock Casemattes i Luxemburg. Det är grottor och tunnlar under en gammal fästning. Upp till 17 km tunnlar kan man utforska. Fast de vanliga turisterna får bara utforska kanske en knapp kilometer. Jag såg framför mig en uråldrig ruin i skogen där vi kunde parkera bilen nedanför ruinerna och därefter i lugn och ro utforska det vi ville.
Så fel jag hade.
Vi satte GPS’en på Bock Casemattes och for iväg. Luxemburg och denna del av Tyskland är rätt kuperat som jag berättade om igår men Luxemburgarna har varit listiga som rävar. De har borrat tunnlar genom bergen så man som turist slipper eländet med att kämpa uppåt och bromsa nedåt. Under resan mot ruinerna färdades vi säkert en femtedel via tunnlar. Ibland upp till en mil långa. Det är rätt coolt ända tills man får motorstopp i någon av dessa tunnlar. Då är det säkert inte lika roligt längre.
Efter drygt en timmes resa var vi så framme vid ruinerna. Jag hade varit fokuserad på att köra och förstod först inte att vi var framme för det var inte såhär jag föreställt mig dem. Vi hade nämligen kört in rakt in i Luxemburgs gamla stadsdelar för här ligger alltså tunnlarna, katakomberna och grottorna vi skulle utforska. Tänk dig Visby gamla del med ruiner och multiplicera det med tio samt stapla det på varandra så att det blir en 100 meter högt och flera kilometer i längd. Kombinera det med flera scener, tung musik, massa glada människor och en mängd caféer. Då har du en uppfattning om vad Bock de Castelmatte och Luxemburgs gamla stad är. För en blek avbildning se bilderna.
Reancy och jag bara gapade där vi stod mitt i trafiken med en husbil uppe på bron över ruinerna. Sedan kvicknade vi till och drog iväg. Det gick inte att parkera någonstans vid ruinerna men så hade vi tur och på andra sidan vallgraven/floden/dalgången hittade vi en parkering vid en brant väg.
Nu var det utforskardax!
Problemet var att nu var vi på andra sidan av en djup dalgång och det fanns liksom ingen bro…
Det var att gå ned i dalgångens djup där ruinerna med sina skottgluggar bevakade den blå vallgraven med sina växter. Änder simmade i vattnet och röda och svarta ödlor kilade ut och in mellan stenarna i den lodräta väggen. Bredvid scenen på botten av dalen med sin fantastiska akustik hördes tung bas från musiken och glada skratt från cafegästerna där nere. Höjdskillnaden från bilen till dalens botten var kanske 100 meter. Ner kom vi. Sedan var det att gå upp på andra sidan… En uppstigning på 150 meter. När vi kom upp var vi rätt slut båda två och fick sitta att vila en stund, andas lite syrgas från den vänliga ambulanspersonalen samt förnöja oss åt turisternas ystra dans över bron. Sedan tog vi oss i våra respektive kragar och begav oss in i entrén där vi möttes av stränga förmaningar samt en instruktionsskylt (jag älskar instruktionsskyltar):
Biljetterna kostade 10 euro vardera och sedan klev vi in genom gallerdörren in till mörkrets domäner, till grottorna och ovissheten långt, långt där nere i katakomberna. Det var lite kusligt, åtminstone när man slapp de glada barnen som fnittrade och irriterande sprang runt våra fötter. Men så lyckades vi hitta en dörr som inga andra av besökarna verkade ha hittat. Månne ledde den till de outforskade delarna där skeletten från soldaterna fortfarande vaktade vid sin gluggar och spanade efter den fiende som aldrig kom? Nu blev det riktigt kusligt och de ojämna skrovliga väggarna kändes som om de skulle rasa in på en. Det var svalt, nästan kyligt här nere och det fladdrande ljuset räckte knappt till för att hjälpa oss att placera våra fötter.
Vi utforskade några rum innan vi kom fram till en trappa med smala, smala trappsteg som ledde ännu längre ner i mörkret. Vi tvekade. Men så gick vi nedåt. Det var lätt att snubbla och trappan var inte bred och vi kunde inte se var den skulle sluta. Vi gick och gick, nedåt och nedåt, och allt blev mörkare och nu kände vi tyngden av ruinerna ovanför oss, de miljarder ton sten som närsomhelst skylla rasa in och begrava oss. Jag som inte har klaustrofobi kände hur jag blev alldeles kallsvettig. Hur skulle vi komma ut från denna gång? Eller skulle man hitta våra förvittrade skelett om tio år, ihopkrupna med armarna om varandra i en sällan nyttjad del av katakomberna? Så var vi nere. Här fanns det ingenting. En grotta som alla andra. Men vänta – vad finns där borta?
Jo ytterligare en trappa, fast denna gick uppåt…
Efter den tunga promenaden i grottorna, trapporna och katakomberna var Reancys energi slut. Blicken var död och kroppen liksom ihopsjunken, ryggen krokig och huden hade förlorat sin spänst. Nu var goda råd dyra – bokstavligen. Längre bort skådar jag MonoPrix – en affär som kombinerar kläder, husgeråd och livsmedel. Ett tips till alla män: Inget ger mer energi till er flickvän, fru eller sambo än lite shopping…
”Kolla där”, sa jag och pekade.
Tjugo minuter senare och en blänkande hög euros fattigare hade hustrun laddat upp. Blicken lyste av lust och energi. Nu skulle det gås både hit och dit, nerfor trappor och uppför. Kollas på det kungliga slottet, stora torget och planeras!
Efter en kaffe, flaska vatten och en sightseeing i centrala Luxemburg var det dags att ge sig av. Men först var det att gå ned i dalen igen och upp på andra sidan. Ett rejält motionspass för oss båda.
Vart ska vi nu?
Vi kollar på kartan, bläddrar runt bland olika ställplatser och campingar på väg ut mot kusten. Inte för långt och inte för kort. Så hittar vi en plats som heter Air de Foy som har fått bra betyg. Upp med ankaret och iväg.
Hallå Belgien!
Screenshot
Så nu sitter vi här på en gräsplätt i Air de Foy. Värden ville ha kontanter men det hade vi missat så han var snäll och fixade instruktioner för hur vi ska betala honom via vår bank. Men det är skitjobbigt, så vi åker nog och tar ut några euro imorgon innan vi åker till kusten.
Vi har också får på vår gräsplätt som rymt från en hage. Charmigt ända tills de bajsar utanför dörren…