Jag glömde nämna att vi tillagade den konstiga maträtten vi köpte häromdagen igår kväll. Den såg ut som en bläckfisk i rulle, men när vi tillagat paketet var det något helt annat. Det visade sig vara strimlad ost inrullad i smördeg. Supersmarrigt och väldigt kalorifattigt …
Vi hade tänkt att vara kvar på campingen vid havet och undersöka kuststaden Harlingen lite mer i detalj. Men så vaknade vi imorse, kollade ut på kanalerna som omgärdade campingen och insåg att vi hade fått nog. Vi hade fått en överdos av gulliga kanaler, svanar, broar och nederländska hus. Tanken på ännu en träsko, broöppning eller blomsterprakt fick våra magar att vända sig ut och in. ”Jag tyar inte längre”, sa Reancy. Jag nickade instämmande. ”Det har gått för långt. Vi måste på avvänjning”, sa jag. Vad är då den bästa kuren för en avvänjning? Förutom det traditionella med att vara inlåst i ett rum, kräkas, se syner och klättra på väggarna? Shopping såklart!
Vi drog upp våra stödben, slängde in möblemanget, körde ut genom campingen med våra långfingrar uppsträckta i unisont trots och valde vägen mot tyska gränsen. För att visa vårt förakt för gulligheten vi plågats med spelade vi Sex pistols på radion och Reancy färgade håret lila. Tyvärr hade vi ingen tatueringspistol så vi ritade lite fula tatueringar på armarna över myggbetten, satte en o-ring genom näsan och mörkt smink tunt ögonen.
Vårt mål var Obelink, världens största husbils och husvagns affär. Hypershopping. Husbilsnirvana.
Efter knappt fyra timmar anlände vi och trängde in oss bland 150 andra husbilar på den gigantiska Husbilsparkeringen. Sedan äntrade vi huset och påbörjade vår avvänjning. Jag vill inte gå in i detalj med vilka syner vi såg, vilka stolar vi satt i, vilken minitoalett Reancy gick i spinn över, eller hur tältet på släpvagnen fångade vår fantasi. Det gigantiska tältet kommer inte över mina läppar. Jag kommer överhuvudtaget inte nämna de upphetsande tallrikarna i kopierad keramik eller glasshållarna i svart gummi. Bara tanken får min mun att salivera.
Nog är att nämna att efter fyra timmars husbilsnirvana lämnade vi den gigantiska byggnaden i andra änden, med en full vagn lastad till bredden med bra-att-ha-saker, nu fullständigt avvanda från kanaler, blommor och gulliga hus. Nej, nu är det annat som lockar.
Vi har korsat gränsen in till Tyskland och stannat över natten i den lilla staden Bad Bentheim. Vi har en plan:
Imorgon far vi in till Hamburg och gör staden osäker.
PS: Ytterligare en skada på husbilen har uppstått. Vi upptäckte precis att glaset på badrumsskåpet har spruckit. Antagligen glömde vi att stänga och låsa dörren så den har slagit i något och spruckit. Det blir dyrt… DS
Efter att ha brutit uppifrån Den Skeva Skyffeln och alla myggen, så styrde vi kosan mot staden Edam där alla edamerostar föds. Resan gick i maklig fart eftersom det var söndag och alla omkring oss säkert lite bakfulla.
På vägen beskådade vi en gammal väderkvarn så att vi inte glömt att vi fortfarande var kvar i Nederländerna.
I Edam-Volendam parkerade vi längs en … gissa … just det: en kanal!
Staden är gullig, och även om det var söndag var såklart ost-marknaden öppen med en massa småostar, där Reancy gick lös på provsmakning av såväl vanlig edamer som getedamer, honungs-edamer, habanero-edamer samt en massa andra varianter.
Det slutade med en traditionell stor hel edamerost samt en massa sylter och gott till.
Man kan bli lätt galen om man är blomintresserad och befinner sig här i Nederländerna, vilket inte undertecknad är i någon extrem grad (lätt galen: ja, blomintresserad: nej inte värst), men Reancy höll på att dö av all blomprakt i Edam, ja inte bara Edam utan hela Nederländerna. Blommor som försmäktar i Sverige och knappt orkar bilda en ynka blomma, frodas här i överflöd. Fast inte en enda tulpan hittade vi!
Efter Edam åkte vi norrut, ut till norra kusten. Här löper A7 mitt i havet i tre mil. Inte på en bro utan på konstgjorda vallar. Fascinerande!
Så landade vi i Harlingen där vi stannar en natt på den fina (och dyra) campingen med förhoppningen att alla myggor ska blåsa bort vid kusten. Resultatet?
Myggor:2 Knott: 1000 000 …
När vi ändå är på kusten och det finns ett bad (i Belgien får man inte bada om det inte finns en badvakt) så hoppar jag i det ljumma bruna vattnet och försöker svalka min muskulösa lekamen men det visar sig vara svårt. Det är långgrunt säkert flera kilometer så till slut lägger jag mig på mage på grunt vatten men undviker kallsuparna då jag inte vet vilka fiskar som pruttat i vattnet. Det kanske simmat en val här strax utanför (nån mil utanför troligtvis) och de måste ju prutta så det står härligt till?
Solnedgången var magisk där vi satt uppe på gräsvallen mellan campingen och havet. Det var vindstilla med lågvatten, gässen snattrade långt där uppe mot den blå skyn och fåren betade förnumstigt och rofyllt av det saftiga gröna gräset bredvid oss. Vinden var ljummen Skönt. Vi skålade i rosévin, och njöt.
Så sänkte sig den gyllengula skivan i Nordsjön och skickade strimmor av ljus i vattnet, som om den gav oss en sista ynnest av värme och ljus. Så var den borta, ett svalt mörker sänker sig och vi ger oss av till vårt mobila hem.
Man ska inte klaga på värmen men kunde inte nätterna på sommaren vara sådär lite lagom kyliga? Så att man sover bra och slipper ligga och vrida sig av värmeslag?
Efter ännu en natt med myggdjävlar och svettiga lakan vaknade vi upp till en fantastisk dag här i kanalernas förlovade land. Idag har vi nog samlat ihop en tretti röda bett vardera på nästan alla delar av kroppen. Vilket säkerligen skulle föranleda otaliga kommentarer när vi kommer hem: ”Men gud vad röd du är. Du skulle nog dra ned på solandet.” ”Du vet väl att män i din ålder inte ska sola så mycket?” ”Ta på dig kläder när du är ute i solen, du är väl inte tjugo heller!” Då skulle jag se dem djupt in i ögonen, dra upp t-shirten och peka på den svullna röda upphöjningarna från betten: ”Det röda här är inte från solandet, det är från spindlar som lagt ägg under huden. När de kläcks kommer det att kila tusentals små, små spindlar över hela min kropp innan de attackerar dig.” Jag ser framför mig att de ryggar tillbaka med skräck i ögonen innan jag drar ned t-shirten igen, suckar och säger: ”Jag bara skojade – det är myggbett. Inte spindlar eller solande.”
Vi lurade på igår om vi bara skulle stanna en dag, men har bestämt oss för att två nätter får det bli! Det är skönt, bekvämt, vackert och jättestora ställplatser här, precis vad vi behöver efter att ha levt i en skokartong på parkeringsplatsen i vår nya kärlek Brygge.
Så idag har vi spänt loss hojarna och ska cykla omkring bland kanaler och småstäder. Det är ju så platt så till och med vi som är klena på att cykla ska nog kunna ta oss fram. I Moseldalen var det i snitt 200 meters höjdskillnad per 2 km. Här är det 10, i värsta fall 30 meter. Och då cyklar vi precis som i Moseldalen bredvid vattnet hela tiden. Det säger en hel del om Mosels vattentryck och fart.
Det här ska bli mysigt.
Staden Alphen aan den Rijn, vars namn vi fortfarande inte kan uttala och som du kära läsare absolut måste memorera (det blir ett prov efteråt) ligger en halvmil från ställplatsen och cykelvägen dit löper större delen av vägen längs med en kanal full med stora båtar, pråmar och omgjorda röda räddningsflottar.
Väl inne i staden parkerar vi vid kyrkan och tar apostlahästarna in i centrala delen av staden. Det är fullt med butiker och gågator på var sin sida av kanalen med caféer precis vid vattnet. Vi tar en kopp och sitter precis vid vattnet, utan något staket mellan oss och det porlande bruna vattnet en halvmeter ned. Stora, ibland gigantiska pråmar far förbi, lyxjakter, holländska kanalbåtar med tvinnat rep runt relingen, småbåtar med solbadande tjejer och killar. Här sitter vi och fikar och nickar åt båtarna fastän vi när som helst skulle kunna resa oss upp, vingla till och ramla i sjön, eller snarare kanalen. Det finns inga staket mellan oss och vattnet! Det här skulle inte socialstyrelsen i Sverige godkänna: att ett café/restaurang som serverar öl, vin och starkare doningar gör detta utan tillräckliga säkerhetsordningar för gästerna!
Va skönt att vi inte är i Sverige.
Vi dricker upp och ger oss iväg igen och är mitt på en bro när det börjar pingla och tuta och lokalbefolkningen pekar finger åt oss där vi står förvirrande mitt på bron utan att förstå vad som händer. Sedan fattar vi och jag sliter med mig Reancy till fast mark innan bron hissas upp i skyn. Broöppning. Och det är inte sällan, utan kanske var tjugonde minut åker bron upp och alla dessa flytetyg passerar.
En bit bort på gågatan hörs klämmig musik och när vi söker upprinnelsen hittar vi detta vevpositiv som spelar högljudd musik.
Screenshot
Upprymda går vi, liksom alla andra turister som inte vet bättre, fram för att beskåda underverket när en hord svartmuskiga män, viftandes med stora kopparfärgade muggar aggressivt försöker avyttra oss våra surt förvärvade euros. Skrämda ryggar vi tillbaka och tar en omväg runt positivet, varefter vi fortsätter utforska gågatan. Men en knapp kvart senare hörs åter den olycksbådande musiken. Det låter som ett potpurri av kända schlagers som gjorts om till oigenkännlighet och som spelas på så hög volym att hjärnan studsar runt innanför skallbenet och gömmer sig bakom hjärnstammen. Vi rymmer in på ett cafe där vi skälvande av rädsla beställer det första som vi ser på menyn; varsin omelett. ”Ljust eller mörkt?” frågar då servitrisen vänligt, fast på holländska så det låter som hon käkar gröt och pratar samtidigt som hon harklar sig. Vi tar varsin brödfärg såklart, stirrar sedan på varandra och under vad detta har att göra med en omelett. Svaret får vi när maten anländer. De kluriga holländarna har insett att en omelett blir man ju inte mätt på, så det har lagt omeletten uppe på två rejäla brödskivor. Genialiskt och så in i sjuttsingen mättande.
Efter omeletterna var vi så mätta och dästa att vi återigen begav oss ut på gågatan utan att bry oss om positiv och svartmuskiga män. Och tur var det för plötsligt halkade vi in på ett litet torg där det såldes Gouda-ostar i parti och minut. Vi smakade oss igenom halva sortimentet innan vi köpte på oss det bästa de hade; en habanero ost, en grand cru och en 18 månaders lagrad ost. Mums filibabba som Reancy inte skulle ha sagt, men som man kan säga om man är född före 1955.
För att Reancy skulle orka cykla hem tvingade jag in henne i en klädesaffär. Energin från två nyinköpta klänningar räckte hela cyklingen hem, dvs lite drygt 5 kilometer. Så en tur till Stockholm skulle då betinga energin från 24 klänningar.
Det blir dyrt det här cyklandet.
Ja just det, Reancy ville ha med en svamp hon hittade på vår ställplats också:
Natten var hemsk. Inte nog med att det var varmt men dessutom har vi fått in myggor i husbilen; små irriterande och giftiga. Jag räknade till 6 bett bara i natt. Myggorna är dessutom så små att de knappt syns.
På morgonen tänkte vi komma iväg tidigt och hade ställt klockorna på halv åtta. Men på grund av myggor och värme hann vi knappt sova något så hjärnan funkade inte optimalt. Nåväl vi pluggade ur strömmen, kollade allt och körde ut ur vår smala parkeringsficka bara för att upptäcka att tre andra ekipage samtidigt hade kommit på samma briljanta idé. Dessutom var två husbilar också på väg in. Det var fullständigt kaos. Vi hade tänkt tömma gråvattnet men kön och oredan fick oss istället att ta oss ut till bommen för att betala vår biljett. Men här stötte vi på nästa hinder: hur betalade man? Hur vi än gjorde dök det bara upp konstiga meddelande på flamländska. Vi tryckte, scannade, petade och kliade oss i våra huvuden men bommen var lika nere som förut. Då kom en farbror förbi med sin hund:
”<obegripligt pladder> … bezahlen … <fortsatt obegriplig flamländska>” Jag log och gjorde tummen upp. <bezahlen, sie sie, oui , oui, yes yes.” Jag tänkte att han kanske kunde nåt annat språk, men nej då. Ytterligare en lång harang på sitt modersmål, sedan nickade han för sig själv, såg triumferande på mig och pekade bort mot bussterminalen. ”danke , ser beaucoup”, sa jag och visade tandgaddarna mot honom så han skrämt ryggade tillbaka och styrde sedan bilen mot bussterminalen. Där visade det sig faktiskt finnas en betalterminal så vi äntligen kunde komma iväg. Tydligen är det så att i denna del av Belgien pratar de enbart flamländska, medan andra regioner talar franska.
Vi suger på det där med planering. Vi hade tänkt åka till staden Gouda och köpa ost, en resa på max två timmar. Men så blev det inte. Halvvägs behövde vi tanka och sedan behövde vi mjölk och då råkade vi se en hypershoppingcenter vid namn CarreFour så då blev det shopping!
Ett av de roligaste sysselsättningarna gör oss när vi är på semester det är att gå in i livsmedelsbutikerna och kolla in utbudet. Köpa något riktigt konstigt och avnjuta/kräkas upp det i husbilen. Så ock idag.
Belgarna är tokiga i halvfabrikat så här kan man köpa färska grönsaker och burkar m.m. för att göra olika rätter.
Skaldjursavdelningen är fantastisk med en massa konstiga råvaror.
Belgarna fångar små, små räkor som de sedan hanterar som vanliga räkor. Reancy tycker de ser skitäckliga ut men tänk om de faktiskt är riktigt goda? hmm …
Sedan hittade vi Groot här, du vet han från Guardians of the Galaxy, den lilla söta trädkillen. fast här fanns han med på var och varannan skylt. Eller har jag missat något?
Efter shoppingen körde vi vidare in i Holland och vidare till Gouda, fast egentligen 8 km utanför Gouda. (Gouda är den staden där de tillverkar Gouda-osten).
På vägen åkte vi förbi ett antal broar och i Holland hissar man tydligen upp bron istället för att svänga den eller resa den. Jag antar att det beror på att kanalerna är väldigt smala.
Ställplatsen ”The scheve Schoffel” – ”Den krokiga hackan” (vad det nu kommer ifrån) var jättemysig och lite hippieaktig vilket vi gillar. Vår värd heter Ruud vilket ju sätter förväntningarna (fast han var jätte trevlig). Vi fick en plätt precis bredvid kanalen och jag har doppat flötet redan.
En liten mört upptagen, två tappade mörtar och en tappad brax är resultatet hittills. Det är knepigt att meta med bröd …
Vi är kära! En fantastisk känsla genomsyrar våra knubbiga kroppar nu här på sommaren i herrens år 2024. En glädje och lycka som får vår lekamen att spritta av glädje, munnen att le och ögonen att glittra. Att utforska denna nya kärlek tar oss till sällhetens höjder och vi vet inte riktigt vart det ska sluta.
Föremålet för vår kärlek är inte medveten om våra känslor. Hen vilar trygg och fast i sin egen uppenbarelse, omedveten om våra känslor, vi som för hen måste vara som små myror som desperat önskar uppmärksamhet.
Vi är kära i Brygge.
När jag igår sa att Reancy nämnt att Brygge var som Belgiens Venedig var detta en blek beskrivning av vad staden är. Den är så mycket mera. Den är Venedig, Visby och Rom i en salig, lycklig blandning. När man går runt i staden kastas man tillbaka till 1500 -talet med fantastiska byggnader och miljöer som är levande, inte ruiner. Beguiner-nunnorna lever fortfarande kvar och hymnerna stiger från nästan tusenåriga byggnader där folk lever och verkar. Kyrkorna stiger mot skyn med rötterna nere i de fantastiska kanalerna där vita svanar simmar och växtlighet frodas. Butiker är inrymda i medeltida hus som vart och ett är fruset i tiden. Allt inramat med fantastiska blommor, grönska, flytande båtar med blomsterängar och gröna parker.
Genom gatorna trängs vi med alla andra och skådar underverken. Ett hästekipage med droska tränger sig igenom gatorna och klappret ekar mellan trånga gränder och öppna torg. En myriad av små mysiga restauranger och caféer pockar på vår uppmärksamhet. Chokladaffärer trumpetar ut att just deras butik har den bästa belgiska chokladen i världen. Sydda kuddar med djurmotiv fångar vår uppmärksamhet och vi köper en kattkudde. En butik dedikerad till Tintin dyker upp bland alla tusentals affärer och suger in oss till en orgie i Tintin-dyrkan, certifierade dyra Tintinstatyer för 5000 svenska enkronor, t-shirts, tröjor, böcker, posters, muggar och mycket annat.
Brygge by boat
Brygge kan också utforskas via turistbåtar. Normalt är jag rätt misstänksam mot denna typ av turism, men det var väl värt de euros vi spenderade. Fantastiska vattenvägar, scenerier och hus med beskrivningar på engelska.
Den mörka medeltiden
Man skulle kunna tro att allt var hesan svejsan på medeltiden men det fanns mycket mörker, lidande och svärta. Vi besökte tortyrmuseet för att få se hur man bestraffade människorna på medeltiden och det var inte upplyftande. Tesen att det var bättre förr stämmer absolut inte och det känns skönt att vi har kommit en lång väg från det barbari och den okunnighet som fanns på medeltiden.
Efter att ha besökt museet mår vi faktiskt rätt illa och får trösta oss med att njuta av en kaffe med chokladbitar på en av de 400 caféerna som finns i Brygge.
Imorgon åker vi vidare, men vi vet just nu inte vart vi ska …