Christer Rindebratt

30 oktober

Jag är som en grästuva. Eller kanske en spenatplanta.
Nej förresten, ett grönt blad på ett lövträd. Som hänger där på en gren och har det gott. Lapar sol och omvandlar strålarna till energi för att växa och må bra.

Fast nu är det mörkt ute och solen lyser med sin frånvaro (OBS: ett skämt). Den här tiden på året och sex månader framåt får jag alldeles för lite av solen för att må bra. Jag skrev om höstdepp för några dagar sedan och frånvaro av sol är för mig en kraftigt bidragande orsak till min höstdepression. Jag är inte ensam. Många har problem och mår skit under hösten och vintern för att sedan komma ut ur sina iden under våren.
Men vad beror det på egentligen?

Det börjar med ögat. Vi har 120 miljoner stavar i ögat som kan avbilda vår omvärld. Men sedan har vi också ungefär 10 000 ljusreceptorer som fångar upp ljuset och som har direktkontakt med hjärnan. Det är de som är intressanta i sammanhanget. Ljusreceptorerna är mest känsliga för det blå ljuset som också är mest synligt under morgnarna. Vår kropp behöver ljus för att synka våra biologiska processer och må bra. Vid frånvaro av ljus producerar tallskottkärteln melatonin.

Vi är alla olika ljuskänsliga. Jag behöver exempelvis mer ljus för att se bra och kämpar ofta med hustrun som hellre vill ha mysbelysning. Men innelampor får mig inte att må bättre eftersom de saknar det blå spektrat. Min nedsatta ljusförmåga är antagligen ett av skälen till att jag mår dåligt under det mörka halvåret.

Så vad kan man göra?
Jag har skaffat en ljuslampa som jag slår på på morgnarna och glor på en kvart/halvtimme. Den genererar tillräckligt mycket blått ljus för att jag ska må lite bättre. Ett annat tips är att gå upp på morgnarna och gå ut så att du får i dig det fantastiska morgonljuset som är mest blått. Flytta möblerna närmare fönstren var ett tips som jag hörde på tvn imorse. Glöm inte att försöka flytta dig närmare fönstret även på jobbet. Sug i dig solen.

Solljus genererar hormonet seratonin som är direkt relaterat till humöret och som också får dig att känna dig piggare. Ju mer ljus desto piggare blir du och bättre humör får du.

Det jag har kallas för Sub-SAD – Sub Seasonal Affective Disorder. Den drabbar cirka 7% av befolkningen, dvs en av 16 individer, så den är relativt vanlig. Den kan också samspela med sköldkörtelhormon som också är humördrivande.

Du kanske också behöver få i dig lite mer sol för att må bättre?

29 oktober

Idag har det banne mig inte hänt något alls förutom att jag jobbat och kommit hem. Ni har väl sett reklamen: ”Nisse undvek att fastna i ångvälten på jobbet”, ”Olle blev inte överkörd av pall-lyften” eller ”Elsa fastnade inte med näsan i kylskåpsdörren”. Ungefär så känner jag mig i dag. Jag har undvikit att:

• Cykla på valfri skjutgalen terrorist
• Fastna med slipsen i hissen
• köpa crunchy ostbågar för tusentals kronor
• äta god mat till lunchen
• dricka suveränt kaffe på jobbet
• vinna på tipset

Allt detta har jag undvikit idag. Visst låter det som en bra dag? Fast å andra sidan har jag heller inte:

• tränat på gymmet
  • (Fast jag bar en ICA kasse full med varor 375 meter. Den vägde nog minst 100 kg. Det borde väl räknas? )
• skrivit en kärleksfull dikt till kvinnan i mitt liv
  • Tänkte att den skulle börja något såhär: ”Hej min lilla böna, jag kan dig ej försköna, ska vi ge oss ut i det gröna och rulla runt och oss belöna.”
    (Jag är dock lite osäker på om Hustrun uppskattar rimmet.)
• Hjälpt en gamling över gatan
  • Jag försökte släpa en gamling med rullator över gatan vid ICA Stabby men hon kämpade så mycket emot, att jag var tvungen att lämna henne halvvägs

Som sagt idag har det inte hänt så mycket. Fast det är helt OK det också.

28 oktober

Jag vaknade imorse och insåg någonting som jag inte tänkt på. Pressen och stressen var borta. Utan att jag vetat det hade jag under en längre tid haft en press att få klart boken och den hade stressat mig. Nu var det borta och jag kände ett lugn som jag inte känt på länge. Boken har varit under framväxt nu i flera år och att få avsluta den gav mig en större frihet än vad jag insett.

Jag firade detta med att ta det väldans lugnt. I en hel timme, innan jag insåg att bilen stod på laddning utanför och parkeringstiden gått ut. Då blev jag lite stressad igen. Men snart var bilen på plats i garaget och jag kunde slappna av igen. I hela tjugo minuter, innan jag kom på att jag ju hade ett möte! Så då cyklade iväg till min gamle vän som jag är god man för. Vi gick igenom betalningar och lite annat och sedan var jag hemma igen för ombyte.

Nu skulle det ske!

Gympakläderna har legat i sin väska i ett antal månader. Det är nästan så det samlats damm på dom. Jag vet faktiskt inte hur länge sedan det var som jag tränade på gymet. I och för sig hade hustrun och jag varit någon enstaka gång dit på sistone men regelbunden träning har jag nog inte gjort sedan mars/april. Mina muskler är följaktligen obefintliga med undantag för vissa muskler i benen som jag använder när jag cyklar till jobbet, men överkroppen har spinkifierats.
Det är knappt jag orkar lyfta mjölkpaketet längre.

Det kändes ovant att iklä sig gympakläder. Inte speciellt sexigt eller snyggt heller med magen som stack ut och en t-shirt som satt trångt i princip överallt. Jag bad en stilla bön om att ingen jag kände skulle se mig i utstyrseln och så gick jag över till sonen iklädd keps och mörka solglasögon, för ett träningspass.

En timme senare var vi klara. Inte så att jag ansträngt mig så jag blev toksvettig men lite träningsvärk kommer jag nog få imorgon. Fast egentligen spelar just det ingen roll. Det viktigaste är att få in rutinen på att träna och idag var det första steget. Det kändes riktigt bra att jag äntligen gjorde slag i saken. Fast egentligen var det sonens förtjänst att jag äntligen kom iväg.

På fredag blir det träning igen. Varje vecka ska vi köra och så småningom kanske jag till och med kör tre gånger i veckan.
Äldsta dottern frågade mig häromdan om det fanns något som jag tyckte var kul med träning? Jag velade och svarade undvikande. För egentligen har jag aldrig tyckt träning varit roligt. Och det tror jag faktiskt jag fortfarande tycker.

Det är däremot sällskapet som jag uppskattar och som gör träningen värd insatsen.

Att göra saker med sina barn är det roligaste som finns.

26 oktober

Jag såg på TVn idag att viltolyckorna har ökat kraftigt de senaste åren. De tror det beror på fler bilister samt att viltstammen också ökat. Den händelse jag tänkte beskriva hände för många år sedan men det är fortfarande färsk i minnet. Det gick bra för oss, men det var nära att våra liv slutade den där kvällen. Då hade inte bara vi försvunnit utan våra barn hade heller aldrig fötts.
Det var något den där kvällen som räddade oss.

Det är höst och trädens blad skimrar i rött och gult och jag styr bilen, vår Volvo 343, i lugn fart. Det är 90 nästan hela vägen mellan Almunge och Uppsala och vi har inte bråttom. Strålkastarna lyser upp träd och buskar som verkar hoppa fram ut ur dunklet för att sedan sjunka tillbaka in i mörkret.

Vi är på väg hem efter att ha hälsat på hos svärmor Lillie och käkat en god middag.
Nu har vi kommit halvvägs och vägen viker av i en mjuk kurva åt höger. Jag kastar en snabb blick på Reancy som sitter bredvid mig. Hon bläddrar i några foton som hennes mor skickade med oss.
”Inte långt kvar nu”, säger jag.
Hon nickar och bläddrar ibland korten.
”Stefan och Carina har bjudit hem oss i helgen”, säger hon. ”Jag tänkte vi kunde ta en kaffe och hälsa på deras nyfödda.”
Vi har försökt få barn men det har inte gått så bra. Kanske det är jag, eller kanske Reancy. Tiden får utvisa.
”Det ska bli kul att träffa dem igen”, säger jag. ”Det var ett tag sedan”.

Det är då jag ser det. En rörelse på vänster sida om vägen. Jag skärper blicken och då ser jag att det är en stor älg som är på väg upp på vägen. Den liksom skumpar fram där den springer, nästan flyger fram.
Vi kommer köra in i den.
Min hjärna gör några blixtsnabba kalkyler, mäter vår och älgens fart och konstaterar att vi kommer krocka om jag inte gör något. Nu händer allt väldigt snabbt. Hjärnan informerar mig om att om jag kör framför älgen kanske vi kommer klara oss. Jag vrider på ratten åt höger och gasar på. Motorn varvar upp. Älgen verkar se våra lampor och vill helst komma över den obehagliga vägen innan något händer så den ökar också farten.
Vi kommer krocka!
Min hjärna påpekar den obehagliga sanningen att eftersom älgen också ökat farten kommer vi kollidera. Jag bromsar kraftigt och vrider på ratten åt vänster. Bilens hjul tappar greppet och vi sladdar hjälplöst sidledes in mot älgen. Reancy skriker tror jag, fast det låter som om skriken kommer genom vatten.
Älgen blir nu snabbt allt större och så sladdar vi in i sidan på den. En halv sekund balanserar vi mellan liv och död. Faller älgen ner på taket kommer den trycka in det och mosa oss. Sidan på älgen är alldeles bredvid Reancys kind. Om hon sträckte ut handen skulle hon kunna röra den blodiga raggiga pälsen. Motorn hostar till och stannar.
Men så är ögonblicket över, på något mirakulöst sätt lyckas älgen hålla sig på benen och så försvinner hon bort mot skogen.

Vi ser förvirrade på varandra. Vi vet inte ännu riktigt vad som har hänt, hur nära det varit. Så tar jag ett djupt andetag. Vi står tvärs vägen och måste förflytta oss. Jag försöker starta motorn. Den går igång.
”Vi kan inte göra något”, säger jag. ”Vi åker hem och ringer polisen.”
Reancy bara nickar.

Jag kommer inte ihåg hur vi kom hem och har bara minnesfragment av vad som hände sedan. När vi väl klev in genom dörrarna på Sparrisgatan slog chocken till och Reancy bara skakade i hela kroppen. Jag stoppade ner henne i ett badkar med varmt vatten och ringde polisen. En jägare kom över efter en stund och sedan åkte han och jag tillbaka till olycksplatsen så jag kunde peka ut vart älgen tagit vägen. Jag vet inte om de sköt henne eller om hon klarade sig.

Ibland är det nära, den där skiljelinjen mellan liv och död. Var dag man får uppleva, är ett mirakel, en chans att lära sig något, att kanske skapa något, att uppleva saker och umgås med sina nära och kära.

Så passa på och njut. Du lever bara en gång.