Kategorier
Crippes betraktelser

Dan före dan

24 september

Idag är det dan före dan. Du vet, innan stålarna landar på kontot. Eller som Magnus Uggla sjunger: ”Den tjugofemte smäller det!”
Jag har nyttjat föregående lön precis på öret (nästan) så att jag idag, dagen före har precis 5 kronor och 23 öre på kontot. Jag måste säga att jag är lite stolt över bedriften. För det är ju meningen att lönen ska gå åt. Det där med att spara till bättre tider har jag aldrig förstått mig på. För att inte tala om inflationen! Allt blir ju dyrare.
Om man då spenderar pengarna så snart de kommer in på kontot så får man ju ut mera. Eller hur? Med en fyra procentig ränta per år så blir alltså mina pengar värda fyra tolftedels procent mindre i slutet av månaden, jämfört med hur mycket de var värda den tjugofemte. Så det bästa är ju att sätta sprätt på dem omedelbums så snart de landar på bankkontot.

”Varje person bör ha minst tre månadslöner på banken i reserv”, var något jag hörde från en ekonomisk så kallad ekonomisk rådgivare på TVn häromdan.Tre månadslöner!
Vem fan har det i reserv? Då kan man ju inte köpa grejer ju. Man ser den där jyssta TVn, cykeln eller vad det nu är som man desperat behöver just denna månad. Den sänder ut sina locktoner, förvrider ens sinne tills det enda man ser är sig själv och grejen i lycklig förening. Det bästa av allt är att alla sociala medier på något sätt också fattar att man har fastnat i prylgyttjan. De fullkomligt dränker en i annonser, Youtubeklipp och lyckliga människor som dansar runt med produkten till ljudet av uppiggande musik och glada hejarop.
Halleluja!
Det är bara att tömma reserven, slanta ut och lycklig gå hem med varan. Denna lyckokänsla när kontot töms och man kan känna på grejen man köpt, den håller i sig länge. Flera dagar. Ibland till och med en en månad. Sedan har man tröttnat.
Det bästa av allt är att det alltid kommer en ny modell, kanske en ny mobiltelefon som man kan köpa.

Hustruns väska är idealisk att stoppa ner grejer man köpt i. Jag förstår inte riktigt hur det hänger ihop men väskan är ett typexempel på att något som ser litet ut utanpå är rymligt inuti. Jag misstänker faktiskt att det finns en extra dimension där inne. Det finns ingen annan förklaring.

Låt oss anta att vi är ute och går på stan. Törsten attackerar mig så jag viker mig dubbelvikt.
”Gu va törstig jag är”, utbrister jag och känner tungan krulla ihop sig som en torr kaktus i käften.
”Ett ögonblick”, säger Hustrun och öppnar väskan.”Med eller utan socker?”
”Ehh, va?”
”Ja vill du ha dricka med eller utan socker?” Hon rotar runt i väskan och jag skymtar en Cola Zero 1,5 liter samt en Pepsi tvåliters returflaska med full laddning av svart färg, socker och obehagliga tillsatsämnen.
”Har du ingen Ramlösa?” frågar jag.
”Grapefrukt eller Päron?”
Efter att jag har fått min Ramlösa päron fortsätter vi promenaden tills vi kommer fram till utkanten av staden. Där finns det en bänk med ett träbord. Hustruns mage börjar kurra så jag kikar på klockan. Precis som jag misstänker har den precis slagit tolv. Hustrun behöver ingen klocka, hennes mage är inställd på svensk normaltid och klockan tolv ringer den.
”Ska vi käka något?” frågar jag. En pizzarestaurang skymtar femtio meter bort. ”Ska vi ta en pizza?”
”Ett ögonblick”, säger Hustrun, rotar runt i väskan och lyfter ut en inbakad Calzone som det fortfarande ryker ifrån, två tallrikar, en flaska gott vin, två vinglas, bestick samt en vitlöksbaguette som säkert är en meter lång.
”Jag har tyvärr ingen pizzasallad”, säger hon ursäktande.
Jag glor på pizzan, den utan pizzasallad, och lyfter frågande blicken till Hustruns ansikte
”Ingen pizzasallad? Nä, då får det vara”, utbrister jag.


Kategorier
Crippes betraktelser

Ett litet steg framåt

23 september

Idag är det måndag men sovmorgonen kan jag glömma. I går eftermiddag satte jag nämligen lillbilen på laddning på grusparkeringen bredvid vårt hus och planerade sedan att hämta den vid tiotiden och köra ner den i garaget. Så vad hände? Jo vid halv tolv, efter sängdags för undertecknad insåg jag att jag glömt hämta den. En normalt funtad människa hade då satt klockan på sovmorgon och hämtat bilen vid tio-tiden. Men inte undertecknad, snål som jag är. Efter klockan åtta på morgonen får man nämligen betala tio kronor i timmen för parkeringen.
Tio kronor!
Med dagens priser vet jag inte vad man kan få för tio kronor. En halvliter mjölk kanske? Jo förresten, en förstörd sovmorgon!

Så istället för att ligga och snusa fridfullt i min varma säng, ställde jag klockan på halv åtta, kastade mig ut ur sängen, stapplade ut i en svinkall morgon och körde ner bilen i garaget.
För att spara tio kronor!
Jag är helt dum i huvudet.
Sedan var den dagen förstörd.

Det är faktiskt inte bara ord. Min kropp är konstigt funtad. Får jag inte minst åtta timmars sömn så är min kropp hämndlysten på allt och alla. Den surar till sig, hittar fel i allt och bara är tvär och grinig. Stackars den som måste stå ut med min kropp en dag när den fått mindre än sina åtta timmar.
Oj oj.

Så idag har Hustrun haft det kämpigt. Men eftersom hon levt med mig i 44 år så tror jag hon har bra koll och vet hur hon ska handskas med det.

Under dagen har jag jobbat vidare med resekåseriet. Då gör det inte så mycket om jag är grinig. Verket framskrider, om än i långsam fart, likt en sköldpadda med såväl skavsår som talproblem. Sida efter sida läggs till handlingarna och nu är jag uppe i 29 sidor (av 120) som jag på något sätt gått igenom och försökt styra upp. Tanken just nu (som kan ändras närsomhelst) är att ha text på vänstersidorna och bilder på högersidorna. Det låter lätt eller hur? Något en femåring skulle kunna fixa.
Fel!
Det är det hur knöligt som helst. Speciellt i Word. Bara för att jag vill ha utfallande bilder ut till kanten på högersidorna och marginaler på vänstersidorna så bråkar Word med mig hela tiden. Jäkla Microsoft. Den där Bill Gates är nog en jäkla sadist.
Sedan är det där med layout. På bilderna. På högersidan.
Hur ska de vara? Hur jag än arrangerar 3-4 bilder på sidan ser de ut som om tidigare nämnda femåring varit är och petat med musen.
DET.SER.UT.SOM.SKIT.
Samtidigt har jag inte råd med en riktig layoutkonstnär eller fotograf för den delen. AI-genererade bilder som också ser ut som något katten släpat in från bakgården kan jag i och för sig ordna. För bevis – se nedan.

Observera speciellt ansiktena på det kära gamla paret som sitter på taket på sin husbil. De är totalt deformerade!

Men jag har en djävulsk plan. (Jag har bara djävulska planer). Denna är dessutom väldigt simpel i sin uselhet. Jag ska helt enkelt tigga och be mellandottern om hjälp. Hon är väldigt duktig på det däringa grafiska.

Älskade dotter – om du läser detta så HJÄLP!

Kategorier
Crippes betraktelser

Höstens magi

22 september

Idag var sista dagen på Gysinge herrgård så vi började dagen med att kasta nere på bryggorna eftersom vi inte hade någon båt idag. Dottern och pojkvännen drog såklart upp ett antal mindre gäddor medan undertecknad kammade noll. Det har gått troll i fiskandet för min del men det är roligt att se att de andra två har framgång.

Efter en rejäl frukost styrde vi då husbilen mot Färnebofjärdens naturpark som ligger precis bredvid Gysinge. Här öppnar ett fantastiskt landskap upp sig med forsar, svämområden och helt underbar natur. Vi parkerade bilen vid norra infarten som självklart hade det mest väsentliga; grillplats, informationsskyltar, två utedass samt inoljade bänkar som man inte kunde sitta på.

Till min oförställda förtjusning hade toan även en instruktionsskylt och du kära läsare vet ju att jag älskar toaskyltar. Denna var av det mer instruktiva typen, till skillnad från de i Tyskland och Danmark som var mer åt pekfingerhållet.
Här fick man lära sig vad som skulle ned i toan, och inget annat! Speciellt gillar jag den engelska översättningen som glatt informerar om att pee + poop + toiletpaper = compost. Eller som jag skulle förkorta det till ppt=c.

En ovärderlig kunskap jag från och med nu ska bära nära hjärtat.

När det gäller pinket för övrigt, borde vi alla få betalt varje gång vi skvätter lite. Pink är en fantastisk vätska, eller var åtminstone förr i tiden. Med en bytta pink kunde man mjukgöra läder (fast lukten var inte så angenäm) eller tillverka krut. Så pink smällde högt bokstavligen förr om tiden.

Nationalparken är fantastisk och har du aldrig varit där bör du genast slänga dig i bilen/busen/tåget/cykeln, rullstolen och hjula dig hit. Här hittar du inte bara mygg (Gysinges favoritdjur) utan också bävrar, fiskar, skalbaggar och en hel del annat som bara finns här (nästan). Det finns stigar som slingrar sig fram mellan bäverknaprade stockar, översvämmade magiska myrar och längs med den kraftiga Dalälvens brusande forsar och fall.

Här känner man sig ödmjuk inför naturens krafter och faktiskt lite hungrig efter ett tag. Det är tur då att det finns eldstäder nästan var femtionde meter. Och vilka eldplatser sedan! Med svängbara och höj och sänkbara galler, små hus dedicerade till spåntningens ädla utövning samt björkved i parti och minut. Vi gick all-in så att spåntveden täckte marken i ett tjockt lager och sedan gjorde hustrun sin magi medan vi förgäves försökte få öringarna eller harrarna att nappa på våra frestande beten. Det serverades rostad tortilla med kyckling, grillad fetaost, hummus, sallad och såser, serverat rykande hett från eldstaden med vattnets brusande som fond och mot den blå himlen. Magiskt och fantastiskt gott. Därefter stekt åpple samt rostad banan med choklad. Mums.

Det är intressant att all mat som serveras från en brinnande och rökig eldstad utomhus smakar så jäkla gott. Det är inte bara att vi var hungriga, det är liksom att naturen gjuter sin magi över råvarorna, eller om det är skogsandarna som dansar kring oss för att förgylla maträtterna.

Mätta och lite trötta av allt fiskande och naturupplevelser styrde vi så kosan hemåt. Hustruns jackor hade varit försvunna sedan vi åkte men vi hade en tro på att de antagligen var kvarglömde i lillbilen.
Det var de inte…
”Men de kanske ligger i hallen hemma? Vi kanske glömde ta ut dem till bilen när vi stressade iväg i fredags?”
Det hade vi inte gjort, det vill säga glömt dem i hallen.
Alla hustruns jackor, kläder för tusentals kronor var försvunna. Liksom borttrollade. Men vem hade stulit dem? Och hur kunde de ha stulit dem? Vi fraktade ju ned dem från lägenheten direkt in i lillbilen och sedan till husbilen. Men ingenstans fanns dem…

Vi rev vårt hår i förtvivlan, det vill säga hustrun rev sitt hår medan jag kliade mig på skulten. Jag fattade ingenting. Hur kunde kläderna ha gått upp i rök? Vi kollade utanför huset där vi sist hade lillbilen. hade de ramlat ut när vi åkte iväg? Ingenting syntes där. Om de ramlat ut hade någon säkert tagit dem.

Förtvivlan sänkte sig över våra sinnen och jag såg framför mig hur tusenlapparna susade iväg ifrån gemensamhetskassan för att köpa ersättningskläder. I ren desperation åkte jag iväg för att ladda lillbilen och när jag kom tillbaka möttes jag av en upprymd Hustru; Kläderna hade kommit till rätta!

En vänlig själ hade hittat dem i garaget, där de tydligen hade ramlat av i fredags när vi packade. Hen hade hängt upp dem på räcket så att de inte skulle bli smutsiga och där hade de hängt tills hustrun i sin förtvivlan tog hissen ned och upptäckte dem.

Vilka fantastiska människor det finns! Jag blir så glad ner i skorna över den omtänksamhet som hen har visat och även alla andra som låtit jackorna hänga där tills den rättmätiga ägaren hittade dem.

Tack snälla ni, vilka ni än är!

Kategorier
Crippes betraktelser

Muskalabalik samt gäddor i viken

21 september

”Ta bort den! Ta bort den!”
Hustrun sprang i cirklar i husbilen med händerna framför ansiktet, vilket i sig var en bedrift i vår trånga husbil.
”Ta bort den! Snälla!”
Jag böjde mig in och lös med ficklampan i utrymmet bakom nedersta lådan. Musen satt fast i fällan och jag ville helst inte röra vid den utan tänkte plocka ut den genom att ta tag i råttfällans plast. Till slut lyckades jag och lyfte ut den ur hålet.
”Oäääähh!”
Hustrun skrek och ryggade tillbaka. Tydligen lyckades hon skåda den hemska musen genom händerna framför ansiktet. Nu ryggade hon tillbaka från mig så långt hon kunde tills hon satt pressad mot framstolens ryggstöd.
”Ta bort den!”
Jag lyfte bort fällan med den stendöda musen, gick ut genom dörren och slängde bort musen bland buskarna.
”Är den borta?” frågade Hustrun. Jag nickade.
Utandningen som hon gav ifrån sig räckte säkert en halv minut.

Hustrun har blivit skrämd för råttor sedan vi bodde på landet. En gång kikade en råtta upp från sophinken, en annan gång flyttade en mus in i pepparkakshuset. Vid ett tillfälle fångade vi tjugo råttor på en vecka i olika fällor. Det är inte kul med möss eller råttor och nu hade minst en mus flyttat in i vår husbil. Vi hittade tuggad plast, papper och svarta muslortar överallt i bilen när vi skulle åka iväg, och nu här i Gysinge så lyckade vi fånga/döda en mus. Vi får hoppas att den var ensam. Möss kan orsaka stor skada i husbilar. Men för säkerhets skull har vi satt ut ytterligare tre fällor.

Idag har vi fiskat i Dalälven. Vi har hyrt en båt och tillbringat sex timmar på sjön. Själv har jag inte fångat något men dottern drog upp en nio kilos gädda och pojkvännen fångade en ännu större gädda som vi fick in i håven, där den dock bröt sig loss genom att bryta av krokarna från draget. Det var en rejäl best.
Utöver dessa två monster har dottern och pojkvännen fångat ytterligare fyra stycken smågäddor. Det formligen kryllar av gäddor här i vikarna.
För vissa av oss åtminstone.

Det är mysigt här i Gysinge. Hustrun och jag har besökt Naturum, ett naturmuseum, kollat i olika hantverksbodar samt promenerat runt i omgivningen. Det är vacker natur och byggnationer samt bra arrangemang för besökarna. Enda problemet är att det inte finns latrintömning eller gråvattentömning här. Så vi får ransonera besöken på toaletten i husbilen.

Nu börjar det bli lite kyligare på både dagar och nätter. Det är mysigt att bo i husbilen och med värmen på så är det inga problem. Det är dock lite kallt på toan och det är lite konstigt. Kanske är något öppet eller också är varmluftsröret igensatt. Tål att undersökas.

Nu är det sent så godnatt allihopa!

Kategorier
Crippes betraktelser

Mygg, mygg och … mygg

20 september

Idag har vi åkt till Gysinge, orten där Gud dumpade alla myggor som blev över. Jag ser framför mig en dialog mellan Vår Herre och en av Hans betrodda änglar, för närvarande ansvarig för utplacering av djur och fä på jorden. Gud skelar lite närsynt på pergamentet med alla världens djur och kliar sig frånvarande bakom örat med sitt ena smutsiga finger. Ett finger som just skapat ögruppen Yttre Hebriderna. fast det namnet fick det långt långt, väldigt långt senare, så mycket senare att om tiden fram tills idag var en pinne cirka 10 meter lång så fick ögruppen namnet 2 millimeter från kanten av pinnen.

”Åh min Gud, ehh mig själv alltså, vad ska jag göra med dessa små blodsugande flygande små varelser?” frågar han sig själv retoriskt.
Den betrodde ängeln ser upp från sitt logistikpergament efter att ha avslutat en riktigt elegant siffra.
Fast arabiska siffror var inte riktigt uppfunna ännu. Kommer du ihåg pinnen ovan så blev inte siffrorna uppfunna förrän 3 millimeter före änden. men eftersom Gud är allsmäktig så hade han ju sin egen variant av numrering, en numrering som var mycket bättre än den arabiska versionen.
”Du kan väl plantera dem i någotn lämplig stor flod? Kanske i landet som så småningom kommer heta Nigeria?” föreslog ängeln.
”Nej där är det fullt. Jag lät dem få sprida malaria också så att människorna ska få lida lite extra”
”Någon storstad kanske? Stockholm? Där finns det mycket vatten och forsar och så småningom också något som kommer heta nollåttor, vad det nu kan vara.”
”Funkar inte. Myggorna kommer så småningom dö av föroreningarna där. Har vi inte något i det som kommer heta Uppland istället som vi kan straffa lite extra?”

Ängeln tar fram ett annat tjockt pergament och bläddrar igenom sidorna, ja fast egentligen snurrar hen upp sidorna på en rulle istället. Vid sjunde snurrningen stannar hen och ser upp på Gud.
”Ja vi har ju den där lilla orten som ligger så vackert vid Dalälven. Alldeles för vacker för sitt eget bästa. Den skulle vi kunna straffa lite extra för att få balans.”
”Hette den inte Gys någonting?
”Gysinge var det nog”
”Toppen! Då dumpar jag några miljarder myggor där. Det borde lära människorna att vara ödmjuka!”

Vi står på parkeringsplatsen nedanför Gysinge herrgård och kan se Dalälven några undra meter bort. Det är vackert, men det räcker med att jag öppnar dörren och går utanför husbilen, för att jag ska vara omfamnad av tusentals myggor som alla vill suga mitt blod och tillverka ännu fler små söta myggbarn i närmaste vattendrag. Och vatten finns det gott om här, förhoppningsvis också fisk, fast det får vi utröna imorgon.

God natt!