Idag tömde vi svärfars lägenhet. Det är en omtumlande erfarenhet att gå igenom ägodelar som samlats ihop under ett helt liv. Det finns ju en bakomliggande berättelse kring varje föremål och ibland är det väldigt fantasieggande. Svärfar hade exempelvis en ansiktsmask i trä och en vacker bonad:
Men var kommer de ifrån, när införskaffades dem och vilken symbolik har de? Svärfar finns ju inte kvar för att svara på frågan och har heller inte nämnt dess bakgrund tidigare. Varje människa har verkligen en unik och intressant historia att berätta.
Yngsta dottern messade och undrade om jag ville fiska idag igen. Det var dags för att visa vart skåpet skulle stå. Väl på plats laddade jag upp med kastmete, agnade med mask och sedan kastade jag ut. Det dröjde inte länge innan jag hade dragit upp två firrar.
Liten men naggande god!
Det kändes skönt att känna att de gamla takterna fortfarande satt i. Sedan är det alltid roligare om alla får fisk, så planen nu är att ta husbilen till Älvkarleby fiskecamp eller något liknande ställe, om cirka två-tre veckor.
Dagen har för övrigt gått i förberedelsernas tecken. Mellandottern fyller jämnt så hustrun har tillbringat de senaste kvällarna med att baka den ena kakan efter den andra. Det är guldläge för en annan. Självklart måste jag provsmaka såväl deg som färdig produkt och inte bara ett exemplar utan det är viktigt att jämnheten i tillverkningen bedöms och då behöver minst tre kakor eller fler plockas ut ur produktionen för provsmakning. Hustrun har föga förståelse för detta men jag känner att det är min medborgerliga plikt att säkerställa en jämn och bra kvalitet. Det brukar dock lösa sig eftersom hustrun då och då avviker från köket och lämnar fältet fritt för undertecknad att utföra mitt uppdrag.
Att rensa är en resa både fysiskt och psykiskt. Plocka ihop, sortera, slänga och spara. Bära, tvätta, lagra och stuva undan.
Vi har varit på resa i en månad i husbilen och nu när vi rensar ut den efter resan hittar vi saker som vi totalt glömt att vi införskaffat under resan, undanstoppat av något skäl i stundens ingivelse. Jamen där var kaffepulvret som vi tyckte var så gott, här är kakorna vi tänkte ha på lördagen för tre veckor sedan. Oj, där ligger den goda romen jag tänkte smutta lite på kvällarna när solen gick ned och syrsorna eller grannarna på ställplatsen förgyllde kvällen.
När man rensar så har man till slut kärnan kvar, det minimalistiska som man egentligen bara behöver. Må så vara en husbil, lägenhet eller nåt annat. Samtidigt pågår en inre resa där man skalar av lager efter lager av onödigheter så att man till slut känner sig renad.
En katarsis helt enkelt, för att använda ett finare ord.
Som extra grädde på moset kan man ju också äta upp resterna från resan. Till min förtjusning fann jag två paket currywürst som jag genast värmde på tillsammans med potatismos och en dito upphittad weissbier. En riktig germansk lyxrätt. Wunderbar!
Jag har en djävulsk plan. Igår fick jag se mig förnedrad av yngsta dottern och frun när det gäller fiske. Men fiske kan man göra på olika sätt…
Idag har jag därför hämtat ut en näve torrflugor. Fiskar (åtminstone vissa av dem) älskar insekter, som ju flugor avbildar. Så min plan är att lura med mig dottern och svärsonen till en sjö där fiskarna är präglade på insekter och så ska jag håva in storfångsten. Muahahaha …
Ibland är det inte så kul att se sig själv på foto. Man har ju en mental bild av hur man ser ut och för min del så är jag övertygad om att jag är en muskulös snygg karl, lite fåror under ögonen och märkt av erfarenhet och visdom. Hyfsad intelligent och välklädd för det mesta. Det vill säga att det tyckte jag ända tills svärsonen lade upp denna bild:
Efter en noggrann analys kom jag fram till att det måste vara skägget som får mig att framstå i en felaktig dager. Jag har ju inte rakat mig på en månad så självklart påverkar det fotografierna. Så fram med rakapparaten. Skägget var segt och höll ut länge innan jag lyckades avlägsna det från hals, kinder och haka. Men till slut föll de sista testarna och nu känner jag igen mig själv lite bättre i spegeln.
Jag är hopplös i trädgården. Finns det blommor, växter eller grönsaker så har jag ofelbart ihjäl dem. Antingen bryter jag av grenarna på dem, kliver på dem så de mosas, gräver upp dem i tron att det är ogräs eller kör över med med gräsröjaren, gräsklipparen eller den maskin som för tillfället finns i närheten.
Senast vi var på kolonilotten var för drygt en månad sedan och då var potatisen för liten, morötterna osynliga, rabarbern klen och … ja du förstår. Men nu borde det ha vuxit till sig.
Idag anlände vi till en djungel. Växter, ( och som sagt ogräs eller inte kan jag inte yttra mig om), hade tagit över hela lotten. Svagt skymtade gångarna med täckbark under ett tjockt lager med gröna saker. Alltså inte grönsaker utan gröna saker. Jag insåg direkt att jag med mina kortbyxor och T-shirt inte riktigt var klädd för detta. Var fanns min kära machete, min fiskarmössa med myggnät och mina långbyxor från Decathlon som inga insekter eller flygande elände kunde penetrera med sina snablar, klor, tentakler eller mandiblar? Men som den riddare i nöd jag är så sa jag ingenting till hustrun utan bet ihop och utförde tappert mina uppgifter.
Det finns två gröna saker som jag har nådig tillåtelser från frun att slita upp ur myllan och det är tistlar och brännässlor. Jag har också lärt mig genom åren att gör det ont att ta i en växt så är det OK att döda den. (Det innebär tyvärr också att vi inte har rosor längre i trädgården, men vem är perfekt?)
Utrustad med handskar tog jag mig hantverket an. En dryg timme senare, och med prickig hud från otaliga brännässlor, tistlar, aggressiva myror, mygg och annat elände som hör den moderna koloniägarens lott till, ställde jag mig upp med ett stönande och beskådade belåtet mitt verk. Jodå tistlarna och brännässlorna var borta. Dessutom var otaliga andra växter, som troligtvis borde ha sparats, nedtrampade i jorden och mosade. Jag kontrollerade att hustrun inte såg och krattade lite gräs över resterna. Hon skulle säkert inte märka något.
Hustrun hade under tiden varit flitig och dragit upp såväl potatis som bönor och lök. Finns det något mer tillfredsställande och spännande att dra upp en potatisplanta och förväntansfullt krafsa igenom jorden efter de gula läckerheterna. Där dyker det upp en, där tre och där två stora härliga potatisbarn. Och så luktar jorden så gott också. Det är läckert att man petar ner en potatis och så förräntar den sig till kanske tio stycken till potatisar. Det är ju 1000% ränta! på mindre än tre månader. Försök att slå det börsen!
Jag hade som försök grävt ned en hundring i en rabatt i våras, så nyfiken och förväntansfull ( och utan att hustrun såg ) tog jag mig en promenad bort dit och grävde försiktigt upp sedeln. Den var lite blek och skitig och hade till min besvikelse inte ynglat av sig alls. Jaja så kan det gå.
Efter en runda på Bauhaus för att införskaffa prylar till en hylla i husbilen stötte vi på yngsta dottern med fästman som frestade oss med en lite fisketur. Så dit är vi nu på väg.
Jag är övertygad. Dottern kör med märkta maskar. Och har på något sätt saboterat mina drag, hur vet jag inte eftersom de legat hemma hos mig i draglådan. Ikväll drog hon först upp en gigantisk braxen, sedan en mellanstor braxen för att avsluta med en mört. Under tiden kämpade jag med alla drag som draglådan förmådde, varierade invevningen, höjde och sänkte spöt, visslade, bad till gudarna, gick ett varv kring ett träd, offrade ett drag till strandvassen men ingenting hjälpte. Inte ett hugg. Sedan sänkte hustrun mig totalt när hon sittande på bryggan drog upp en firre med ena handen samtidigt som hon smuttade på ett glas champagne. Ridå.
Idag är det den sista dagen på resan och det kommer bli en lång dag med många stopp.
Vår plats på Borensbergs ställplats låg precis bredvid vattnet i en relativt stor grusbelagd rektangel. Otroligt stor jämfört med parkeringen vid Brygge. Bredvid platsen löper Göta kanal och jag hade skaffat fiskekort för en femtilapp men hade bara igår lyckats få upp två ynka abborrar. Jag hade planer för mer seriöst fiskande idag men det visade sig inte hinnas med.
Efter utfodring av barnbarn, hustru samt undertecknad tog jag en runda till servicehuset för att avyttra gårdagens mat. Väl inne på toan skådade jag denna skylt och du käre läsare vet ju att jag älskar informationsskyltar:
Det kan tyckas banalt, men för att faktiskt skriva en sådan här skylt, trycka upp den och plasta in den bör det ha hänt något som föranlett personalen att tillverka den. Och inte bara en gång utan minst två gånger. Så jag funderar på hur detta har gått till? Har personalen kommit upp till toaletterna (på andra våningen) och till sin förvåning sett en husbilsägare godmodigt stå och skrubba sin servis i toaletten? Kanske med lite Yes som ju fungerar bra i kallt vatten? ”Hallå vad gör du? Det är inte tillåtet att diska i toaletten!” Personen vänder sig om. ”Varför inte det? Det spolas ju med drickbart vatten i toaletten eller hur? Det är ju samma vatten som finns i kranarna. Så varför skulle jag inte kunna diska mina tallrikar i toan?” ”Jamen folk bajsar ju i toan. Det är äckligt.” ”Det är ingen fara, jag använder Yes först och spolar. Då löddras allt bort och sedan diskar jag.” Jag misstänker att personalen efter dessa ord bestämde sig för att stämma Olle i bäcken eller kanske snarare Pelle i toan och därefter tillverkade denna skylt.
Första stoppet blev räddningsstationen i Linköping där Sandra jobbar och där hon och Oscar nu på morgonen körde ett träningspass. Efter traditionellt puss och kramkalas med alla inblandade åkte Oscar med oss till Nykil där Morris och det drinkbara till Sally skulle hämtas upp. Morris var sitt vanliga kurriga jag och hoppade in i sin transportlåda utan alltför mycket stoj.
Efter detta styrde vi kosan till Norrköping och Skeppa 1894. Jag fick ett presentkort från Sally och Otto när jag fyllde år och samma dag var det någon som tände på:
Nu hade de byggt upp en ny butik så jag hoppas de är förskonade från fler bränder. Men tydligen tar det upp till ett år innan de kan räkna med någon ersättning från försäkringsbolaget och det är en lång tid att vänta.
Med en påse full med godsaker från Skeppa var nästa stopp Rejmyre. Där lastade vi av allt som vi hade med oss till Sallys trettioårsskiva nu i helgen, tog en kopp kaffe och sedan styrde vi husbilen hemåt, mot Uppsala.
Det känns konstigt att resan ska vara slut och jag känner mig konstigt nog irriterad. Jag ser på Reancy att hon upplever något liknande. Vi har varit ute på vägarna sedan åttonde juli och nu en knapp månad senare är vi åter hemma. Fullproppade med upplevelser, känslor och minnen. Trots en del småsaker som gått sönder och små tillbud har resan gått bra, bilen är någorlunda hel och vi också.
Så står husbilen på gatan utanför vår lägenhet. Vi har lastat upp det mesta som behövs och står lätt förvirrade i vardagsrummet och ser på varandra. Vi är hemma. Det känns konstigt.
Vilka erfarenheter har vi fått för framtida resor? Det känns som om vi måste smälta allt först innan vi kan ge något tydligt besked men helt klart behöver man ha med sig kontanter och en massa mynt när man åker runt i Europa. Det är lätt att ta sig runt mellan länderna, vägarna är i stort sett bra och väl skyltade. Man behöver vara försiktig med GPS och koordinater då det skiljer sig mellan olika appar.
Vi har nog också insett att vi inte skulle vilja bo permanent i husbilen som några gör. Även om vår husbil är bra på många sätt blir det trångt och praktiska saker tar längre tid. Det behövs fixas vatten, latrin, el, gasol och parkering hela tiden. Disken behöver ordnas i den pyttelilla diskhon. Det saknas avställningsytor för mer avancerad matlagning, o.s.v. För några månader fungerar det bra men jag tror inte att just vi är skapta att stadigvarande bo i en husbil.
Idag har vi råkat ur för det mest skrämmande som vi någonsin upplevt under vår resa hittills. Men dagen började bra:
Morgonsolen sken in genom vårt takfönster och väckte mig. Först var jag lite förvirrad innan jag kom på var vi var: På eremitplatsen i Smålands urskogar. Tysthetens och naturens källa.
Morgonfisket gav två mindre abborrar, större än igår men nätt och jämnt matstorlek, så de åkte tillbaka i plurret. Inga öringar dock så långt ögat såg, trots att jag använde alla knep i boken jag kände till. En trollslända gjorde mig sällskap nere vid sjön och det var riktigt magiskt. Herr svan simmade borta vid andra stranden och sjöng sin sorgsna sång, fortsatt ensam. Men sedan ändrade sången ton, jag tror den lät mer hoppfull men det är svårt att säga. Och så flög han iväg. Kanske mot bättre jaktmarker.
Vi hade gjort upp en hemlig plan med Oscar om att komma till Nykil idag och hämta upp våra barnbarn: Malcom och Idun. Då skulle Oscar överraska Sandra med en hemlig date i anslutning till deras bröllopsdag, och åka iväg någonstans. Till Sandra hade vi därför sagt att vi var i Osby, medan vi i verkligheten var utanför Vimmerby, knappt 1,5 timmars resa från Nykil. Vi packade ihop bilen och gav oss iväg.
Vår nyinköpta Garmin GPS föreslog att vi körde vänster och följde grusvägen 3 kilometer till en större väg. Apple kartor höll med så jag styrde vänster och gasade på. Efter en kilometer kom vi fram till en vändplan med ytterligare en eremitplats som faktiskt var bättre än den vi hade tillbringat natten på. I bortre änden av vändplatsen fortsatte en halvt igenvuxen grusväg bort genom tät vegetation. Bredvid vägen stod en stolpe med överdelen målad i blå färg.
Jag konsulterade Garmin GPS’en där jag matat in att vi var en husbil och hade viss bredd, vikt och höjd. Den skulle rekommendera vägar som passade oss. Den tyckte definitivt att vi skulle köra in på den igenväxta grusvägen. ”Ska vi verkligen åka in här?” frågade Reancy. ”GPS’en säger det”, sa jag och kollade för säkerhets skull också Apples kart-app. Jodå, den tyckte också att vi skulle ge oss in på grusvägen. ”Båda två pekar på den här igenväxta vägen”, sa jag. Reancy skakade på huvudet. ”Det är alldeles för smalt och igenvuxet. Är du verkligen helt säker?” Optimistisk som jag är och otroligt korkad samtidigt svarade jag: ”Båda GPS-arna rekommenderar det. Vad kan gå fel?'”
Vägen var väldigt igenvuxen och grenarna skrapade i taket. Efter trettio meter trängde vi oss förbi en gammal rostig traktor som blivit lämnad att rosta ihop här. Sedan svängde vägen och vi kom ut i det öppna. Framför oss ledde en grusig väg med stora stenar uppför en väldigt brant kulle. På vänstersidan sluttade marken kraftigt nedåt. Jag tvekade. Klarade vi verkligen av att köra uppför den här backen? ”Det går inte”, sa Reancy. ”Vi måste köra tillbaka.” Men båda apparna visade ju den här vägen, till och med Garmin GPS som ju var framtagen för husbilar. Jag gasade på. Husbilen studsade uppför backen. Efter en tredjedel märkte jag att backen var betydligt brantare än jag trott. Bakom mig hörde jag hur porslin ramlade ur sina hållare och lösa saker slog in i väggen. Bilen tappar greppet och hjulen liksom studsade utan att få riktigt grepp samtidigt som bilen driver åt vänster mot stupet på sidan. Reancy skriker av rädsla. ”Stopp! Stopp!” Jag stannar och ligger på bromsen, livrädd att husbilen ska driva mer åt vänster. Så står vi stilla, kanske en tredjedel uppför backen. Jag ser dödsskräck i Reancys ögon. ”Vi åker tillbaka, det går inte”, säger hon med gråt i rösten. Jag backar en kilometer tillbaka, mellan täta träd och traktorvraket tills vi är tillbaka på den sunkiga grusvägen som knappt är snäppet bättre än den vi just lämnade. Båda GPS-apparna visade fel. Vad är oddsen för det? Vi tar fram Google GPS och den visar en helt annan väg. Den tar vi.
Väl framme i Nykil hämtar vi upp barnbarnen som är peppade på att åka med mormor och morfar i husbilen.
Morris kommer också fram och stryker sig mot oss. Han får åka med till Uppsala imorgon men tills vidare får han vara kvar här. Till Borensberg bär det av där vi installerar oss på campingen, käkar glass och grillar tysk korv så det står härligt till.
Malcom käkar upp två gigantiska tyska korvar och Idun blir kär i en tysk spiralkorv som faller henne i smaken.
Så bryter ett skyfall ut och vi samlas inuti husbilen. Det är trångt men också mysigt. Medan regnet smattrar mot taket och åskan mullrar käkar vi brownie med grädde, skrattar och har det bra.
