Christer Rindebratt

15 augusti

Min kropp fixar inte sömnunderskott, eller snarare fixar inte huvudet det. Får jag mindre än åtta timmars sömn blir jag zombiefierad. Talet blir osammanhängande, blicken glasartad och död. Likstelhet inträder vilket gör min gång ryckig och svajig. En oemotståndlig längtan uppstår efter energirika maträtter såsom godis, leverpastej och hjärna. Ve den stackare som ställer sig mellan mig och en hägrande kexchoklad. Hen blir mosad.

Imorse skulle jag skjutsa yngsta dottern med pojkvän till Arlanda klockan 05:30. En ordentlig far med framförhållning skulle då självklart gått i säng vid 20:30 för att få sina åtta timmars sömn med lite extra marginal. Vad gör då undertecknad? Jo, klockan 21:00 slår jag och hustrun på ett avsnitt av deckarserien Morden i Helsingör, för att därefter fortsätta med nyheterna klockan 22:00 och tjuvtitta lite på kommande filmer på Netflix. Därefter en dusch, toalettbestyr och sedan i säng.
Somnar jag då? Nej då är det dags för kvällsrundan med mobilen, kolla vad som hänt, följa upp lite appar, spela lite spel innan huvudet landar på kudden och lampan släcks. Då är klockan långt efter midnatt.
Vid två tiden vaknar jag med hög puls och tror jag har försovit mig. Det har jag inte. Vid tre sätter jag mig raklång upp i sängen och kastar mig över klockan. Nej det är fortsatt två timmar kvar. Då kan jag inte somna om. När klockan ringer klockan fem är ögonen stora som kokosbollar och lederna värker som om jag sprungit maraton.

Efter att ha lämnat av dottern och pojkvännen på Arlanda så försvinner jag in i zombiedimman. På något sätt lyckas jag cykla till jobbet på Ångström, hur vet jag inte. På våning sex finns det kaffe och där hade de även små sockerbitar inslagna i papper. Jag såg mig noga om innan jag slukade tio stycken utan att ens ta ut dem ur papperet. Efter en tredubbel kopp surt bryggkaffe lyckades jag överleva förmiddagen innan jag tackade för mig och avvek hemåt. På vägen stannade jag vid ICA och köpte tre paket kexchoklad (till extrapris) som jag tryckte i mig.
( Denna gång lyckades jag skala dom innan).

Efter att ha kommit hem hittade jag en övergiven liten bit leverpastej i kylskåpet som genast försvann ned i gapet tillsammans med en ensam gurka som sällskap. Sedan stupade jag i säng och sov en halvtimme. Nu börjar jag känna mig som en människa igen. Fast lite hjärna vore onekligen gott …

Sonen ringde igår och frågade hur jag mådde med tanke på att min arbetskamrat hastigt hade gått bort. Som den machoman jag är så avslöjade jag självklart inte att jag var skakad av dödsfallet eller att tankarna snurrade runt i huvudet på mig:
”Är det min tur att lämna in handduken snart också?”
Vi var ungefär lika gamla han och jag, jobbade tre dagar i veckan och hade lika lite hår på huvudet. Jag tänker att det skulle kunna varit jag. Sedan kommer tankarna kring vad jag egentligen vill göra resten av livet. Vill jag jobba tills jag blir 68? Eller vill jag göra något helt annat?
Jag har inga svar men däremot en massa frågor.

Jag är också väldigt rörd och tacksam över alla som ställt frågan hur jag mår och brytt sig om mitt välmående. Det finns många människor som framlever sina liv utan att ha någon som tänker på dem. Som far illa i sin ensamhet. Som dör utan att någon bryr sig. Ensamhet är en sjukdom som spridit sig allt mer i dagens samhälle där vi lever i våra små celler och tappar kontakterna med våra familjer eller vårt sociala nätverk. Det är något vi alla behöver tänka mera på och engagera oss i att upprätthålla kontakterna.

Det är inte alltid lätt men vi måste försöka.

Läsa mera? Kolla in min webshop!

14 augusti

Ibland är jag helt dum i huvudet. Men man får vara tacksam för att det inte händer hela tiden. Hoppas jag. Fast jag kanske är så korkad att jag inte ens märker det. I så fall är det illa.

Vi hade parkerat husbilen på husbilsparkeringen borta vid Fullerö, lastat lillbilen med det vi skulle ta hem samt tagit ett tårdrypande avsked av husbilen.
(Vi ska åka ut med husbilen till helgen igen men ändå …)

Igår morse skulle jag då cykla iväg till jobbet för första gången. Då upptäckte jag det. Cykelhjälmarna och pakethållaren ligger kvar i husbilen. Men jag cyklar iväg ändå och hoppas jag ska undvika att ramla omkull. På kvällen efter jobbet (och med värkande lårmuskler) åker jag iväg för att hämta grejerna ur husbilen. Väl framme fumlar jag i fickorna efter nycklarna och inser att jag glömt kvar dem hemma. Så det är bara att åka hem, hämta nycklarna, åka ut hämta grejerna och åka hem igen. En dubbel resa. Helt i onödan.

I bilen på väg hem inser jag att det inte är första gången jag klantat bort mig fast den gången var det faktiskt än värre. Julafton 1993 firade vi julafton hos min svärmor i Almunge och hade lastat bilen full med barn. Väl framme i Almunge efter en halvtimmes körning, ser Reancy på mig:
”Var är julklapparna?” frågar hon.
Jag kikade in i bilen. Det var tomt.
”Skit. Vi har glömt dem!”
Vi hade gjort iordning kanske trettio julklappar och de låg uppenbarligen alla kvar hemma. Tiden var knapp. Kalle Anka började om en knapp timme och vad är en julafton utan julklappar och än värre – utan Kalle? Blott intet!
”Jag åker och hämtar dem”, sa jag andlöst, kastade mig in i bilen och gasade på rejält för att komma hem. Väl hemma gick jag upp till ytterdörren och fumlade efter nycklarna i fickan. Utan resultat.
Reancy har dem på sin nyckelknippa! I Almunge!
”Skiit!”
Jag dunkade meningslöst på dörren med knytnäven men den vägrade öppna sig. Sprang ned till bilen och gasade tillbaka till Almunge.
”Nycklarna!”
Hämtade nycklarna och gasade tillbaka till lägenheten, packade julklapparna och åter till Almunge.
Julen var räddad!

Så det är inte första gången jag varit totalt korkad.

Så i morse trampade jag så iväg med hjälm, pakethållare och cykelväska. Snygg som sjutton!

I princip hela våren och sommaren har jag haft rejält ont i ryggen med smärtspikar ned i foten. Troligtvis har jag fått ett diskbråck igen. Nummer tre i ordningen. Före sommaren kontaktade jag en fysioterapeut och fick ett program med övningar som jag gjort under några månader. Med försumbart resultat tyvärr. I förrgår hade jag ett snack med henne igen och vi kom överens om att nästa steg var röntgen och ett program med lite tyngre övningar. Det vore väldigt skönt om jag kunde slippa smärtan men jag har ingen större lust att operera mig. Betydligt bättre vore att träna upp musklerna så att de stagar upp ryggen. Redan idag fick jag kallelse till röntgen vilket är otroligt snabbt marscherat.
Jag hoppas undersökningen ska hjälpa till att ta fram ett bra träningsprogram. Håll tummarna.

Läsa mera? Kolla in min webshop!

13 augusti

Är du en av dem som har ångest en vecka innan du ska tillbaka till jobbet? Som läser igenom alla mejl som kommit in under semestern fem dagar innan du ska börja? Som lägger fram jobbkläderna fyra dagar innan och har svårt att välja? Ska det vara T-shirt, skjorta eller kanske till och med kostym?
Som går med fjärilar i magen och blir stressad tre dagar innan du ska börja jobba?

När man tänker efter är det rätt korkat att ägna slutet av semestern åt att förbereda sig för jobbet. Speciellt som det ibland tar en vecka att varva ned i början av semestern. Då knaprar ju jobbet in på semestern och man får inte sina fem veckor utan bara tre veckors semester.

Jag förstår att många har problem med detta och har väl egentligen inget bra tips mera än att tänka efter och inse att du är anställd för att utföra en uppgift. För utförandet erhåller du monetär ersättning. Men du får ingen ersättning för förberedelser under semestern. Så försök njuta även under sista veckan!

Som chef har jag haft väldigt svårt att inte falla i fällan och förbereda uppstarten i god tid före återgången till arbetet. Idiotiskt eller hur? Nu på gamla dagar har jag dock vägrat att förbereda mig och semestrar istället in till sista minuten med flaggan i topp.

När jag väl dyker upp på jobbet så börjar hjärnan genast smälta av överhettning. Det dyker upp så mycket man förträngt/glömt under semestern. Projekt, gamla mejl, löften utlovade leveranser, möten samt mycket mera. Och allt detta ska nu in i huvet, sorteras, katalogiseras, prioriteras och hanteras. Av överlastningen får hjärnan överhettning och man blir både skelögd och stirrig på samma gång. Det är då räddaren i nöden träder in: Fikapausen!

”Dags för kaffe?” säger man och stirrar galet på sina kollegor med vidöppna ögon som om man just inhalerat en rejäl dos kokain eller något annat uppåttjack.
”Ehh, javisst”, svarar de och backar några steg. ”Gå du så kommer vi efter.”
Vilket de såklart inte gör.

Finessen med kaffe är att det kan man ta flera gånger under dagen utan att någon ifrågasätter det. Vid kaffemaskinen väljer man den starkaste blandningen och tar sedan med sig koppen i en avskild del av fikarummet där man kan stirra in i väggen tills hjärnan lugnat ned sig.
Rinse and repeat vid behov.

Jag såg att Max (före detta HBO) nu har börjat streama Naked Attraction. Som bloggare måste jag ju ta ansvar för vad som sänds på olika kanaler och ägnade därför en hel halvtimme åt att kolla på programmet. Som jag förstår det gick programmet ut på att programledaren och en inbjuden huvudperson tillsammans glor på fem personers underliv och diskuterar snopputseende eller snippformer. Är den rakad? Hänger den snett? Söt? Gullig? Talar den med dig? Rycker det inte lite i den? Är den tatuerad?

Sedan ska liknande diskussion föras om brösten och slutligen om personens röst. Varvat med detta visas små instruktionsfilmer om snoppstorlekar, samt annan information som RFSU en gång i tiden kämpade hårt för att sprida information om.
Är det här kanske dagens sexualupplysning, maskerat som ett datingprogram? Och hur kan någon välja en partner baserat på könsorganets form och utseende? Det borde kännas jävligt förminskande att reduceras till en snopp eller snippa.

Programmet är nedvärderande, bitvis underhållande men i längden rätt tråkigt. Om man ska se på serier finns det betydligt bättre på Max eller de andra streamingtjänsterna.

Vill du läsa mera? Kolla in min webshop!

12 augusti

Det har varit en sommar med mycket mat och dryck, speciellt under vår resa i Europa. I våras hade jag strikt koll på vad jag åt och låg på 86 kilo före sommarens eskapader. Nu dagen innan jag ska börja jobba var det dags att se hur illa det gått.

Jag ställde mig på vågen och blundade. Visst knirrade och knarrade det lite extra? Jag öppnade ena ögat och kikade nedåt. Vågens display var svart. Var batteriet slut eller hade vikten fått displayen att explodera?

Jag klev av och sedan upp på vågen igen, kikade nedåt och innan jag hann blunda brände sig siffrorna för evigt fast på näthinnan. 91 kilo! Jag har gått upp fem kilo under sommaren! 

Det kan förklara varför hissen gnisslar när jag åker den, varför bilen börjat dra mer bensin, sängen sluttar utåt och byxorna inte längre passar. I husbilen har hustrun klagat över att hon hela tiden rullar ut ur sängen, mot mig. Nu förstår jag:

Jag är som ett svart hål med enorm massa som drar till sig lös materia.  Snart har jag säkert små miniplaneter som roterar runt min klotrunda kropp. Gravitationen har skapat en egen atmosfär nära min kropp som ger liv åt invånarna på min hud. Små, små kryp spankulerar omkring på min kropp, skapar små samhällen och bygger vägar och skyskrapor i min navel.

Fem kilo!
Arggh!
Jag har vägt 112 kilo tidigare och har svurit på att aldrig väga så mycket igen. Nånsin. Min gräns går vid 90 kilo. Så nu är det dags att bli av med överskottet!
To be continued…

Lite senare ringer det i telefonen. Det är min närmaste chef. Han låter nere.
”Jag ber om ursäkt för att jag stör på din lediga dag”, säger han.
”Ingen fara”, säger jag.
Han harklar sig och rösten blir spänd.
”Jag har dåliga nyheter.”

Det visar sig att en av mina kollegor hastigt och oväntat har gått bort. Jag är i chock. Han var i min ålder och vi båda jobbade bara tre dagar i veckan. Jag vet att han såg fram emot att gå i pension om några få år. Såvitt jag vet var han helt frisk och därför blev det så chockartat.
Hans hjärta slutade helt enkelt att slå.

Mina tankar är med hans familj och vänner.

Livet är skört, och en sådan här händelse gör detta extra tydligt. För mig så känns det extra mycket just därför att våra liv var så lika. Det gäller att ta vara på den tid man har kvar för den är inte obegränsad. Så passa på att njut av livet. För även om ”Carpe Diem” är ett uttjatat uttryck så ligger det något i innebörden.
Fånga dagen.

Sedan ringer den nyblivna trettioåringen och berättar att de just upptäckt att de har vattenläckage i köket! Stackarna! Golvet behöver troligtvis brytas upp och göras om.
För drygt tjugo år sedan hade jag och hustrun liknande problem i vårt hus från 1850. Jag ryckte ut golvet och gjorde om allt själv samt installerade värme i golvet. Jag tycker det är kul att renovera gamla hus. Ingenting är rakt i ett gammalt hus och det innebär att man inte behöver vara så noga. Huvudsaken är att det är tätt.

Det kommer säkert bli lite strul nu under renoveringen men bara de fokuserar på hur fint det kommer att bli när det är klart så kommer det bli kul att göra om köket efter deras eget huvud.

Jag är helt övertygad om att det nya köket kommer bli suveränt!

Vill du läsa mera? Kolla in min webshop!

11 augusti

Så var det dags! Dottern skulle fylla jämnt. Hela trettio bast! Trettio år sedan vi åkte in till BB med hustrun, där dotter nummer två föddes med navelsträngen runt halsen. Det var dramatiskt men tack vare kunniga barnmorskor (heter det så?), och läkare löste det sig till det bästa. Och nu är hon redan tretti.
Shit va åren går fort nuförtiden. 

Förberedelserna har pågått flera månader, inbjudningar är utskickade, mat inköpt och drickbart hade införskaffats i Flensburg. Ett gigantiskt tält lånades in från en kollega till Otto och två andra popup-tält lånades från hustruns syster. Aktiviteter är inplanerade, kattpassning ordnad, logistiken fixad och bensin ifylld i flottan av bilar som ska frakta alla gästerna.

När vi anlände dagen innan kalaset öste regnet ned och vindbyar på stormstyrka piskade träden som böjde sig mot marken. Grenar rasade ned och gräset mättades på väta. Vi kikade ut och såg på varandra.  
”Vi kanske ska sätta upp tält och sånt imorgon?”
Svaret kom utan tvekan:
”Bra idé”

Och som jag berättade i förra inlägget lurade yngsta dottern med mig ut på fiske och sedan blev det pizza och Rappakalja istället, där uttrycket ”jordnötssmör på ….” utlöste skrattkramper.

På den stora dagen var det mulet men regnet höll sig i alla fall borta medan vinden dock fortsatt blåste orkanstyrka. 

Tillsammans satte vi upp alla av tälten, bar in bord och stolar, monterade upp belysning, stormsäkrade tälten och plockade fram all mat. Alla sprang fram och tillbaka, handräckte, spikade skruvade, hjälpte till och plockade undan.
Mitt i allt ställer jag ned bänken jag bär på och bara ser mig omkring. Hjärtat sväller av lycka och kärlek. Hela min stora utökade familj jobbar tillsammans, stöttar varandra, skrattar och njuter av varandras sällskap. Och inte bara mina barn, utan även deras respektive, våra barnbarn, hustruns syster, hustruns väninna, min gamla mor och hennes väninna. Alla är vi här och jobbar mot ett gemensamt mål. Tycker det är kul att fixa ett kalas, en upplevelse för någon, ett minne att bevara för livet. På något sätt ligger detta oss alla nära hjärtat, vi i familjen. Vi tycker alla om att skapa gemenskap, goda minnen och lyckliga stunder.

Jag är så tacksam över att få vara en del av min familj. Att dela detta med er är underbart.

En mindre rolig del var alla myggen som surrade runt oss alla hela dagen och kvällen, men barnen ordnade en mystisk symbol som skulle hålla resten av myggen borta. En varning att kommer de för nära så blir det platt fall!

Sedan började festen, och vi åt, drack, sjöng, spelade quiz och pratade, umgicks och hade kul.

Nu är vi åter hemma i Uppsala mätta på minnen och faktiskt rätt slut. Hustrun har sin vana trogen fotograferat kvällshimlen. Spektakulärt!

Vill du läsa mera? Kolla in min webshop!