Idag har jag bland annat jobbat med min marknadsföring. Tidigare har jag haft en privat Facebook sida samt en sida för Stefans och mitt gemensamma förlag. Men nu när jag bloggar behövs det en kanal enbart för mig som författare. Tipset kom från sonen.
Så nu finns det en sida med ”författare Christer Rindebratt” där jag kan blogga och berätta om mitt skapande. Jag tycker dock fortfarande det känns konstigt att säga författare om mig själv. För mig är en författare en mytisk person som förmedlar spännande, intressanta berättelser och som lever på det.
Jag kan knappast säga att jag kan leva på mina berättelser fast jag har förvisso producerat ett fåtal i dagsläget. Sedan är jag osäker på hur bra eller dåliga de egentligen är, men det kanske är alla författares signum; osäkerheten och rädslan för sitt eget tillkortakommande.
Utöver den nya Faceboksidan har jag också börjat sammanställa kåserierna från vår husbilsresa i ett bokformat. Jag ser framför mig ett litet häfte som humoristiskt beskriver vår resa och erfarenheter under sommaren. Hittills har jag fått ihop 22.000 ord och cirka 150 sidor i A5-format. En intressant aspekt är att jag behöver anonymisera namn och orter för att nå en bredare publik. Saga blir då ”yngsta dottern”, Sally, ”den nyblivna trettioåringen”, osv. Sedan klurar jag på vilka bilder jag ska ta med i boken. Jag lutar här åt att endast ta med bilder på städer och inte med personer. Jag tror det är lättare för en läsare att då ta till sig boken och igenkännande le åt vissa situationer.
Under dagen har jag också hämtat fosterdottern och hennes kompisar från Arlanda, 30 timmar försenade. Deras flyg blev försenat så att de missade anslutningen och blev tvungna att tillbringa natten på flygplatsen. När de sedan landade på Arlanda så visade det sig dessutom att bagaget hade kommit bort. Stackarna var alldeles slut och kommer säkert sova ovaggade ikväll.
Imorgon ska jag röntga mig på Samariterhemmet. Jag är fortfarande chockad över att det gick så snabbt att få en tid. Nu får vi hoppas att de ser vad som är knas med ryggen så vi kan fixa bra övningar!
Jag, hustrun och yngsta barnbarnet tog en promenad på bryggan i morse när hela campingen sov. Fåglarna sjöng svagt och viken blänkte blågrön mot morgonsolen. Vinden hade mojnat helt och det luktade sådär härligt av hav. Husbilarna stod stilla med fronterna mot vattnet, ingenting hördes eller rörde sig. Alla sov.
Då upptäckte vi något spännande. Ett stort stim av småfisk med vita ryggar låg stilla vid ytan vid bryggan. Först trodde vi att de var döda men så blänkte det till av rörelse, en fisk sprattlade iväg, någr aandra ändrade position men så sakta återkom stillheten. Vi beskådade det ett tag och vände sedan blicken mot nästa båt och studsade till. Under dess bog fanns ett än större stim och liknande stim syntes under alla båtarna. Längs med hela bryggan kryllade det av småfisk. Vi stod stilla och tysta och betraktade andäktiga synen. Så knarrade det till och bryggfolket vaknade. En båtdörr slog upp, trappsteg hördes, ett relä slog till och en motor startade.
Och på ett ögonblick var vattnet tomt och stimmen försvunna.
Minnet av stimmen under båtarna denna morgon var oväntat och borrade sig fast. För det är ju så att ett minne måste kämpa med alla andra minnen för att få en fast position i hjärnan så det kan hämtas vid behov.
Ett minne är ett tveeggat svärd. Det kan vara rosafärgat och helt underbart. Men det kan lika gärna vara svart och fruktansvärt jobbigt. Vi skapar minnen under hela livet, ibland av en slump, ibland medvetet. Jag har ett generellt dåligt minne och kommer egentligen bara ihåg händelser som verkligen etsat sig fast på näthinnan.Varför vet jag inte. Är jag gammal? Är hjärnvindlingarna för korta, för långa, vridna åt vänster eller höger? Beror det på hjärnskakningen den 29 december 1999 när jag låg medvetslös under ett dygn? Jag vet inte. Det jag vet är att om jag ska komma ihåg något så behöver det vara extra ordinärt om det ska sparas. Min hustru däremot kommer ihåg allt; Vad vi gjorde på hösten 1983, vem som är släkt med han som vi träffade på det där bröllopet för ett år sedan och hur hon från Filippinerna som svärsonen känner från gymnasiet ser ut. Som vi träffat en enda kväll.
Jag har noll koll och får vara glad om jag kommer ihåg mig själv i spegeln på morgonen. Bara det kan vara skitsvårt. Är den här gamla (i och för sig skitsnygga) mannen verkligen jag? Har jag verkligen rynkor där? Och vita hårstrån där? Det är tur att jag åtminstone kommer ihåg var jag bor. Men siffror. Det kommer jag ihåg! Barnens personnummer, telefon och mobilnummer från kända och okända. Tyvärr ingenting som man kan ha någon nytta av.
Lyssnade på Niklas Natt och Dag, du vet han som skrivit romanen 1793. Han berättade att han inte känner igen folks ansikten och inte heller kommer ihåg vad de heter så han gör bort sig ofta på sådana där författarträffar och runda bords-diskussioner med andra författare. Han skyllde det på att han var introvert. Jag lider av samma syndrom, men kan tyvärr inte kalla mig riktigt introvert, möjligtvis hybridintrovert eftersom jag både tycker om att vara i centrum och inte.
Men det var ju minnen vi skulle prata om. En sak är säker; när vi står där framför sankte Per, nakna i vår ynklighet så har vi varken pengar, hus eller någon Tesla med oss till himlen. (eller det andra stället om vi varit stygga). Det enda som vi kan ta med oss är våra minnen.
Livet går kanske ut på att skapa minnen? Isåfall vill jag rösta för lyckliga minnen. Eller kanske underliga minnen. Nej förresten spännande knäppa minnen! Och roliga minnen! Men har du tänkt på att du inte bara skapar minnen. för dig själv, du skapar också minnen för andra. Din sambo, make/maka, barn, barnbarn, arbetskamrater. Vilka minnen vill du ge dem?
Jag kom på det äldsta barnbarnet för några dagar sedan när han visade runt en kompis i vår husbil. Erfaret berättade han om alla funktioner i husbilen och sedan hoppade de upp i våra sängar och röjde runt. Igår så hittade jag båda våra barnbarn uppe i min och hustruns sängar, där de surfade eller bara myste. De skapade minnen där jag och hustrun har äran att få vara med på ett hörn. Jag hoppas att det är ett lyckligt minne, ett minne som de kan tänka tillbaka på när de har det jobbigt. Kanske är minnet så starkt att de själva skaffar en husbil, för ”det var så mysigt i morfar och mormors husbil”?
Vi har ett ansvar för de minnen vi ger våra barn. Vi måste försöka se till att det blir positiva, spännande, utmanande, lyckliga bra minnen. Minnen som kan hjälpa dem att utvecklas till självständiga, positiva intellektuella individer.
Och om vi samtidigt kan må bra på vår resa genom livet – varför inte?
Idag verkade bryggfarbrorn på bra humör. ”Har du hinken med dig. Haha. Ja den var ju söt” ”Jajamensan”, sa jag och visade stolt upp min lila barnhink. ”Och inga slamsor eller fjäll hamnar på bryggan” ”Bra, bra”, sa han och skrockade för sig själv. ”Men du får inget napp idag, det blåser för mycket” Jag log skenheligt mot honom och fortsatte mot slutet av bryggan. Fast bestämd att bevisa motsatsen presenterade jag alla drag som jag hade för firrarna i plurret. Utan resultat. Jag vevade i olika fart, gjorde vevstopp, höjde och sänkte spöt, sjöng en sång i kanon alldeles själv samt offrade tre ostbågar jag hittade i fickan till fiskgudarna.
Utan resultat. Tänk om han hade rätt? Farbrorn kanske är ett fiskegeni? Vet allt om abborrars beteende och matperioder? Vinden ska i och för sig mojna vid åtta så jag kan ju prova då igen.
Idag var det promenadernas dag. Först en tur med äldsta dottern och kollade på glamping, säsomgarna och bastun nere vid vattnet. Den kunde man hyra, halva bastun för 395 spänn. Hela för 790. Men vem ska elda upp bastun? Och om man tycker det blir för varmt, kan man sänka temperaturen enbart på sin sida? Så många frågor! Och trots att jag lusläste instruktionerna hade de uppenbarligen inte tänkt igenom det hela. Tusan också.
Sedan var det hustruns tur så då gick vi en runda ner till VanLife på udden, vad det nu var för något. Eller rättare sagt det fanns stolpar med el, belysning i träden och en brygga med båtar. Jag antar att man kunde parkera husbilen där någonstans och njuta av omgivningen.
Mitt på dagen utforskade vi SUP-arna som vi fick låna gratis. Själv är jag för feg och bekväm men barnbarnet paddlade glatt på ute i viken.
Till lunch blev det Tacos och till middag grillade vi fläsk och kyckling, stekte potatis i glöden samt avnjöt det hela med vin från Zell årgång 2016. Supersmarrigt!
Efter maten tillverkade jag supar åt de vuxna i form av Gin & Tonic som vi avnjöt i skydd bakom bilen eftersom vinden hade tilltagit så att det nästan blåste storm. Ordet sup har för övrigt många betydelser: En mindre drink med sprit som kan inmundigas i en klunk (en nubbe är ännu mindre), ett flytetyg (paddleboard) eller varför inte ”särskild utskrivningsprövning” – en term som används inom psykiatrin.
Fram emot kvällen dök också den nyblivna trettioåringen upp med fästman och hund och så satt vi och snackade tillsammans med champagne och en stor gul fullmåne som skänkte sitt sken över nejden. Vinden hade mojnat och fiskarna vakade över hela viken. Trots idoget fiskande så blev det inga fiskar idag, men så kan det bli.
Idag, fredag, är jag ledig eftersom jag bara jobbar tre av fem dagar i veckan! Så det firade jag med att sova ända till … sju. Det är ett elände det där att kroppen är inställd på att vakna för att gå till jobbet fast man är inte behöver gå upp. Då tappar man ju en stor del av nöjet att vara ledig. Men man kan ju alltid gosa ner sig i sänghalmen igen och bara ligga och dra sig tills middagen serveras. Fast så länge låg jag inte.
Jag hade satt upp ett möte med min kompis som har Parkinsson och fick en stroke i slutet av förra året. Det var nära att han lämnade in men klarade sig och bor nu i en etta på Västergården. Han är numera rullstolsburen och har problem med talet och darrningarna. Farsan hade också Parkinsson men absolut inte lika mycket som min kompis. Jag cyklade dit och sedan satt vi och snackade ett tag. Han visade mig filmer han producerat med en programvara från Luma Labs. Väldigt spännande. Jag måste säga att jag beundrar honom för att han klarar av att göra sitt bästa av den situation han hamnat i. Hans dator är nog hans räddning och möjliggör för honom att kommunicera och skapa trots sitt svåra handikapp.
Vid elva var jag hemma igen och sedan packade vi husbilen och åkte ner till Örnvikens Glamping, en camping vid skärgården utanför Söderköping. Enligt Google maps skulle det ta 3,5 timmar. Det tog nästan fem.
Det kan delvis bero på att vi stannade till på Saltå Kvarn där hustrun stormade in och rensade hyllorna på bröd, bullar och annat med hög energihalt, mjöl och socker. Efter att ha packat in allt i bilen for vi vidare söderut.
De sista tre milen var jobbiga. Vägen var smal och krokig och vi for uppför backar och nedför backar. Självklart hade jag efter en liten stund tre stressade herrar i sportiga bilar bakom mig som hela tiden försökte köra om, för vem vill ligga bakom en husbil? Till slut körde jag åt sidan och släppte fram dem. Fast de otacksamma jävlarna visade inte med en min att de uppskattade min omtanke.Men så, efter en halvmil var vi ikapp dem igen där de irriterade låg sist i en ny kö. Woahaha…
Så var vi framme vid Örnviks camping. Vi står på en ställplats tjugo meter framför en brygga full med segelbåtar. Vikens vatten ligger stilla och solen värmer. Glamping tält finns överallt, uppe i träden, på marken eller ute på flottar i vattnet. En restaurang på hjul, med fulla rättigheter serverar god mat samt goda drinkar. Det finns ett servicehus med bra faciliteter samt det bästa av allt: Äldsta dottern är här med barnbarnen.
Nu på kvällen har vi suttit vid ett bord ned mot vattnet och käkat rökta räkor, pommes frites och druckit goda drinkar. Därefter spelade vi kort och spel med barnbarnen. Solen glänste röd i vattnet och det vakade kraftigt ute i viken, där silverfärgade ryggar vältrade sig i ytan. Jag slet åt mig spöt, joggade kraftfullt och med beundrande blickar från damerna i husbilen bredvid, ned mot vattnet och äntrade bryggan. Tre sekunder senare landade mitt drag mitt bland fiskarna. Då hörde jag en röst bakom mig. ”Du har väl läst reglerna”, sa han. Det var en upprörd farbror med grått skägg som pickade mig på axeln. Farbrorn alltså, inte skägget. ”Japp”, sa jag. Fast det hade jag inte. Hustrun hade däremot läst reglerna högt för mig när jag tänkte på annat så jag hade nog inte full koll. Farbrorn nästan studsade på bryggan av lycka. ”Man måste ha hink med sig om man fiskar”, sa han. Driver han med mig? tänkte jag. Varför skulle jag ha hink? ”Jaha?” sa jag. ”Det är fjällen”, sa han med myndig röst. ”Vi vill inte ha dem”. Jag förstod ingenting. Vad hade svenska fjäll med en hink att göra? ”Jaha!”, sa jag och log lite sådär osäkert när man inte vet om farbrorn framför en skulle behöva en tvångströja. Han nickade förnumstigt. ”Så när man får fisk ska de in i hinken så att inte bryggan får en massa fjäll och slamsor.” Nu fattade jag. ”Vad bra”, sa jag. ”Då går jag och hämtar en hink.”
Lite senare fick jag upp en abborre på drag och det var ett elände att få in den i den lilla barnhinken. Men till slut lyckades jag.
Min kropp fixar inte sömnunderskott, eller snarare fixar inte huvudet det. Får jag mindre än åtta timmars sömn blir jag zombiefierad. Talet blir osammanhängande, blicken glasartad och död. Likstelhet inträder vilket gör min gång ryckig och svajig. En oemotståndlig längtan uppstår efter energirika maträtter såsom godis, leverpastej och hjärna. Ve den stackare som ställer sig mellan mig och en hägrande kexchoklad. Hen blir mosad.
Imorse skulle jag skjutsa yngsta dottern med pojkvän till Arlanda klockan 05:30. En ordentlig far med framförhållning skulle då självklart gått i säng vid 20:30 för att få sina åtta timmars sömn med lite extra marginal. Vad gör då undertecknad? Jo, klockan 21:00 slår jag och hustrun på ett avsnitt av deckarserien Morden i Helsingör, för att därefter fortsätta med nyheterna klockan 22:00 och tjuvtitta lite på kommande filmer på Netflix. Därefter en dusch, toalettbestyr och sedan i säng. Somnar jag då? Nej då är det dags för kvällsrundan med mobilen, kolla vad som hänt, följa upp lite appar, spela lite spel innan huvudet landar på kudden och lampan släcks. Då är klockan långt efter midnatt. Vid två tiden vaknar jag med hög puls och tror jag har försovit mig. Det har jag inte. Vid tre sätter jag mig raklång upp i sängen och kastar mig över klockan. Nej det är fortsatt två timmar kvar. Då kan jag inte somna om. När klockan ringer klockan fem är ögonen stora som kokosbollar och lederna värker som om jag sprungit maraton.
Efter att ha lämnat av dottern och pojkvännen på Arlanda så försvinner jag in i zombiedimman. På något sätt lyckas jag cykla till jobbet på Ångström, hur vet jag inte. På våning sex finns det kaffe och där hade de även små sockerbitar inslagna i papper. Jag såg mig noga om innan jag slukade tio stycken utan att ens ta ut dem ur papperet. Efter en tredubbel kopp surt bryggkaffe lyckades jag överleva förmiddagen innan jag tackade för mig och avvek hemåt. På vägen stannade jag vid ICA och köpte tre paket kexchoklad (till extrapris) som jag tryckte i mig. ( Denna gång lyckades jag skala dom innan).
Efter att ha kommit hem hittade jag en övergiven liten bit leverpastej i kylskåpet som genast försvann ned i gapet tillsammans med en ensam gurka som sällskap. Sedan stupade jag i säng och sov en halvtimme. Nu börjar jag känna mig som en människa igen. Fast lite hjärna vore onekligen gott …
Sonen ringde igår och frågade hur jag mådde med tanke på att min arbetskamrat hastigt hade gått bort. Som den machoman jag är så avslöjade jag självklart inte att jag var skakad av dödsfallet eller att tankarna snurrade runt i huvudet på mig: ”Är det min tur att lämna in handduken snart också?” Vi var ungefär lika gamla han och jag, jobbade tre dagar i veckan och hade lika lite hår på huvudet. Jag tänker att det skulle kunna varit jag. Sedan kommer tankarna kring vad jag egentligen vill göra resten av livet. Vill jag jobba tills jag blir 68? Eller vill jag göra något helt annat? Jag har inga svar men däremot en massa frågor.
Jag är också väldigt rörd och tacksam över alla som ställt frågan hur jag mår och brytt sig om mitt välmående. Det finns många människor som framlever sina liv utan att ha någon som tänker på dem. Som far illa i sin ensamhet. Som dör utan att någon bryr sig. Ensamhet är en sjukdom som spridit sig allt mer i dagens samhälle där vi lever i våra små celler och tappar kontakterna med våra familjer eller vårt sociala nätverk. Det är något vi alla behöver tänka mera på och engagera oss i att upprätthålla kontakterna.