Christer Rindebratt

24 augusti

Du kommer säkert ihåg att jag tidigare nämnt att hustrun har superkoll på det mesta, medan undertecknad oftast inte ser skogen för alla träden. Det är nästan så att jag börjat misstänka att hon är någon typ av utomjording med övernaturliga krafter.
”Vet någon var pennan vi använde när vi skrev avtalet på huset 1990?” kan jag fråga
Då pekar hon på en dammig låda längst uppe på en hylla som vi inte tittat i sedan vi flyttade hit för ett sjutton år sedan.
”Längst ned, bredvid din pappas husnycklar”

Och när vi ska på kalas. Jag har under två allt mer hysteriska timmar gått igenom alla garderoberna, skrubben och källaren och är smått hysterisk. Tiden rinner ut och vi måste åka om en halvtimme:
”Var är min linnekostym, den ljusblå? Jag måste ha den. Var har du lagt den?”
Då pekar hon på en kostympåse i skrubben som hänger bakom en av mina andra kostymer.
”Den ligger i den där, du lade i den själv den 17 maj 2019.”
Hon pausar ett ögonblick för effektens skull.
”Och den är ljusgrön, inte blå.”

Men idag visade hon sig vara mänsklig vilket gör att jag inte skäms för att vara glömsk längre!

Vi vaknade tidigt i morse på campingen och kollade om vinden mojnat så vi kunde stå och kasta från stranden. Det hade den inte. Däremot var det en lång och strid ström av fiskare som hade bokat båtar och som nu försvann ut från bryggan mot bättre fiskevatten i lä någonstans på Dalälven.

Istället checkade vi ut och åkte söderut tills vi hittade en plats vid Dalälven där vi hade vinden i ryggen. Solen värmde och i lä var det riktigt skönt.

Vi fiskade, myste i solen och käkade lunch på en brygga innan vi packade ihop och åkte hem till Uppsala. Efter att ha lämnat av dottern och pojkvännen landade vi så hemma, släpade upp alla grejer från husbilen och jag slog mig ned i fåtöljen för att slappa lite och ta en kopp kaffe. Då började det.

”Har du sett påsen med mina toalettgrejer?” frågar hon.
Jag rannsakar minnet men kan inte påminna mig en påse med en häst på. Ingenting ovanligt. Jag skulle troligtvis inte ha märkt om det gått förbi en schimpans med ett paraply heller.
”Nej, är den borta?”
”Var kan den vara? Är du säker på att du inte tagit in den?”
Jag tänkte så det knastrade i huvudet så jag nästan fick huvudvärk.
”Nej, inte vad jag kan komma på.”
”Du måste ha sett den.”
”Sorry, inte vad jag vet.”
”Är du säker på att du inte tagit in den?”
Hon suckar utan att vänta på svar.
”Ja här inne är den inte”, säger hon till sig själv. ”Då måste dottern ha fått med sig den av misstag.”
Ett snabbt samtal senare återkommer hon.
”Hon säger att hon inte har den.”
Sedan gick det raskt utför. Eftersom hustrun inte hittade den hemma så var vi tvungna att åka ut till husbilen, för då låg den säkert där. Men inget hittades där.

Då åkte vi till garaget för den kanske hade ramlat ut där men ack nej. Slutligen upp till lägenheten igen där hon gick igenom allt men utan resultat och därefter ner i garaget, bort till dottern där vi finkammade gatan utanför hennes hus och sedan tillbaka till husbilen igen där vi vände ut och in på allting.

Påsen med den lilla hästen var fortsatt borta. Och med den hennes glasögon, salvor och krämer, parfymer, ja det mesta en modern kvinna behöver för att överleva en dag. Jag såg hur hustrun krympte när hon insåg att hon måste klara sig utan allt detta i flera dagar
Till slut gav hon upp efter att ha sprättat upp alla kuddarna i husbilen och spridit ut innehållet i duschutrymmet.
”Hur ska jag klara mig”, sa hon för sig själv.
”Det går nog bra”, sa jag och försökte uppmuntra henne. ”Jag kan gå in på Ica och köpa det mest nödvändiga.”
Hon gav mig en blick som fick mig omedelbart att inse att jag nog borde hålla käften om livet var mig kärt.

Väl hemma försökte jag igen att peppa lite.
”Påsen var inte i husbilen eller hos dottern så den kanske ändå finns här hemma?”
Jag gav henne ett osäkert leende som hon besvarade med en iskall blick.
”Jag har gått igenom allt här hemma. Den finns inte här.”
Hon tog tag i en påse i hallen och röjde ilsket runt i den.
”Jag har gått igenom allt och den finns …”
I hennes hand vilade plötsligt den försvunna påsen.

Jag rekapitulerar detta bara för att visa att min hustru ibland är som jag. Lika glömsk. Lika förvirrad. Lika arg på sig själv när hon missat något.

Och jag älskar henne för det.

ps påsen hade alltså en älg på sig inte en häst. Lika förvirrad som vanligt ds

23 augusti

Idag är vi på utflykt till Hedesunda camping, som ligger på en ö mitt i Dalälven. Jag och hustrun är sugna på att sova i husbilen medan vi kan, och yngsta dottern och pojkvännen, nyss hemkomna från Kreta, vill testa fiskevattnen i Dalälven så de har tjatat sig med.

Dalälven har en massa olika fiskar som simmar omkring där under ytan. Många är skitstora. Utanför campingen finns det gösar som väger trettio kilo, gäddor som kan käka upp små barn, harr, öring, abborrar som är stora som hundar, med mera. Det är så mycket fisk här att det är fiskeförbud vissa tider på året. Jag antar att det beror på att om man fiskade då skulle det fångas så mycket fisk att det skulle bli en sanitär olägenhet att bli av med alla döda fiskkroppar.

Det är nog en underskattning att säga att vi var peppade när vi åkte hit. Det införskaffades såväl drag som fiskerullar för tusentals kronor, videofilmer på Youtube analyserades och det diskuterades hur vi skulle dra upp alla öringar, gösar, gäddor och harrar på bästa möjligt sätt. men det var en sak som vi inte hade räknat med.
Naturen.

Vi hälsas välkomna av en trevlig dam och checkade in. När vi gick ut kastade jag en blick på ett av fönstren. Det var fullt med bilder på glada människor med gigantiska fiskar, gäddor, gösar och mindre krokodiler. Tänk om vi skulle dra upp en sådan?

Vid incheckningen blåser det knappt någonting men när vi kommer ner på stranden med spön och utrustning blåser det rejält. Upp till stormstyrka på 18 m/s i byarna. Dessutom regnar det.
Horisontellt.

Efter timmars idogt fiskande är vi nära att ge upp.
Vi har stått nere på stranden och försökt kasta men vinden blåste bara tillbaka dragen i nyllet på oss. Vi försökte då ge oss ut på de flytbryggor som det inte var fiskeförbud på, men de gungade så mycket att jag blev sjösjuk och fick krypa av bryggan så jag inte ramlade i vattnet. Då stod vi på stranden men dragen studsade bara harmlöst mot stenbottnen av vågorna. Vi provade drag efter drag.

Resultatet? Inte ett hugg.

Jag funderar redan på vilken ursäkt jag ska ge när någon frågar hur det gick med fisket. Kanske:

• Jodå det gick bra, men vi var tvungna att slänga tillbaka all fisk. Fiskeregler du vet.
• Jag fiskar enbart för naturupplevelsen, för att vara i nuet. Att fånga nåt är sekundärt så jag kastar med tom lina.
• Om vi fick något? Nej du vet all utrustning är ju ny så vi har fokuserat på att kasta in den nya utrustningen så vi vet att allt fungerar som det ska.
• Om det nappade? OM det nappade? Du skulle bara veta hur mycket det nappade. Oj, Oj, Oj. Verkligen nappade? Herregud! (Här avviker man medan man mumlar om hur mycket det nappade)

Här på campingen har campingvärden totalt snöat in på träskulpturer. Rätt som man är ute och letar efter en toalett så stirrar man rakt in i ögonen på en snidad björn som med uppspärrat gap skrämmer skiten ur en så att pacemakern genererar trippelslag. Eller också snubblar man över en snidad läskig bäver som paddlar på en stock med en sovande räv. Under en gran sitter en falk fast i en trädstock och små träråttor kilar längs med en gran.

Annars är det här en bra fiskecamp. Faciliteterna är i bra skick och receptionen har ett bra utbud av läsk, fiskegrejer och glass. Vad mer kan man önska?
Nere på stranden finns det en restaurang med alla rättigheter och bra mat så man slipper omaket med att steka köttbullar om man vill. Vi diskuterar redan om att komma tillbaka hit, förhoppningsvis då det är bättre väder så att vi kan hyra en av båtarna och dra upp en skitstor gös eller gigantiska gäddslurkar som alla snackar om.

Då jädrar!

22 augusti

Idag har det varit en riktigt bra dag. Jag har kunnat hjälpa två verksamhetsledare med IT/frågor som har varit olösta flera månader. Det ger en inre tillfredsställelse att hjälpa andra. Att se till att de kan fokusera på sina instrument, forskning eller utbildning utan att behöva krångla med IT. 

Vår roll som IT-kunniga, är som jag ser det, att stödja och avlasta verksamheten i IT-frågor. Vi måste vara lyhörda och duktiga på att tolka IT i relation till verksamhetens behov. Om forskarna inte behöver bry sig om IT så blir det mer tid åt cancerforskning, bättre batterier eller annat som det forskas på.

När jag lycklig och nöjd efter väl utfört arbete kom hem möttes jag av en underbar doft. Hustrun mötte mig i hallen och gav mig en skälmsk blick samtidigt som hon lättade lite på blusen.
”Nu ska du få något du längtat efter”, sa hon och gav mig ett ljuvt leende.
Tusen tankar for på en millisekund genom mitt huvud. Majoriteten av dem gravt barnförbjudna och en tredjedel var direkt olämpliga. Resten höll hjärnan på att sortera när min mun öppnade sig av sig själv och yttrade de magiska orden:
”Aha, du har köpt snus?”
Sedan såg jag förvirrat på min hustru och hon på mig. Ja just det, jag snusar ju inte!
Hon skakade på huvudet.
”Inte snus din idiot, jag har gjort kålpudding!”
Min hustru är bäst! Nu kände jag igen den fantastiska doften av stekt kål och började dregla likt en hund som väntar på sin matskål. 
Kålpudding med lingonsylt och färskpotatis! 

Jag vet inte varför jag är galen i allt med kål i sig; kåldolmar, kålpudding, japanska rätter med kål och kimchi med kål. Det måste vara något fel med mina smaklökar. Lukten av kål som får andra att grina illa är för mig den ljuvaste av parfymer. Hemlagade kåldolmar som min mor gör ibland, är som gudarnas nektar och får mig att dregla likt Pavlovs hundar vid bara tanken.

När jag var yngre var pommes frites det bästa jag visste och det är fortfarande en favorit. På somrarna tillbringade jag semestern hos min släkt i Västergötland och ofta hos min moster. Hon hade en lömsk plan, för redan på den tiden förstod man att pommes frites gjorde en tjock. Hon försökte avvänja mig via omvänd KBT, fast ordet fanns inte på den tiden. Det hela gick ut på att ge mig så mycket pommes frites jag ville ha samt lite till och därmed överbelasta mina smaklökar. Tanken var att jag skulle tröttna och få avsmak för rätten, men hon missbedömde gravt mina smaklökars uthållighet. 
”Christer?” kunde hon fråga innan vi skulle äta.
Jag såg osäkert upp från bordet, bleknade och rannsakade mitt minne efter vad jag hade gjort, eller snarare vilket busstreck hon råkat upptäcka.
”Ehh”, sa jag.
Hon log.
”Ska du inte ha lite pommes frites också?”
Överraskad kunde jag bara svara:
”Ehh, ja gärna”.

Så på somrarna var det banne mig pommes till allt. Till pannkakorna, filmjölken, köttbullarna, korven eller glassen. Jag var i sjunde himlen och gick säkert upp en två-tre storlekar i kläder varje sommar. Än idag vet jag inte varför de fortsatte med KBT’en. De måste ju ha insett att det var ett omöjligt uppdrag. Resultatet blev snarare det motsatta:
Jag blev en pommesfritesgourmet.

Sedan är det ju faktiskt så att nyfriterad saltad pommes är fantastiskt gott till glass. Tror du mig inte?

Testa!

Läsa mera? Kolla in min websajt!

21 augusti

Jag cyklar till jobbet varje dag. Det är en resa på en halvmil ungefär och tar 20 minuter. (Jag cyklar i lugn takt, är för gammal för att stressa).

Ett problem dock är att min kropp inte riktigt har accepterat att jag cyklar, och kämpar emot. Muskler som jag glömt bort existerade, påminner mig nu högljutt om sin existens. Knämuskler, lårmuskler och en massa småmuskler i foten har tagit en lång semester, solat och haft det bra. Nu, när de är tillbaka på jobbet vägrar de att samarbeta och värker så fort det är minsta lilla stigning.

Resan är i sig också en plågsam upplevelse i långsam takt där jag blir omkörd av alla fordon inklusive tre-hjulingar och sniglar. Så fort stigningen överstiger noll grader slår jag om till lägsta växeln men det är knappt jag tar mig fram ändå.

Väl framme blir det än värre på grund av mjölksyran i benen. Så fort jag placerat både benen på fast mark viker de sig ofelbart och jag ser ut som om jag är tillverkad av kokt spagetti. Lyckligtvis har inte studenterna börjat ännu så det är mest byggjobbare som storögt betraktar mig när jag stapplar från cykeln och fram till första bästa hiss eller bänk.

Det sägs att musklerna byggs upp när man får mjölksyra i dem. Då borde jag få gigantiska muskler redan under nästa vecka för jag har säkert flera liter mjölksyra i benen varje dag.

Till och med cykeln har börjat protestera mot min kropp och mitt valhänta utnyttjande av växlar och bromsar. Igår gnisslade den konstant och påfrestande när jag cyklade in till röntgensessionen. Fast egentligen gnisslade det inte utan var mera ett vinande ljud. Jag förstod först inte att det var mig det lät om utan undrade varför alla vred huvudet efter mig. Framme så inspekterade jag cykeln och fann att ett stag på bakskärmen skavde mot hjulet Så det var lätt fixat.

Idag så var det ett annat ljud som regelbundet upprepades när jag cyklade till jobbet. Efter att ha stapplat av cykeln och under några minuter gnuggat mina ömma lår upptäckte jag att bakhjulet satt snett och skavde mot ramen. Hur detta kunnat hända på en ny cykel förstår jag inte. Det enda jag kan tänka mig är att skruvarna varit dåligt åtdragna från affären. Det kändes iallafall obehagligt att cykla hem på en cykel som var sne. Väl hemma var det lätt ordnat det också.

Fysioterapeuten tyckte jag skulle cykla mycket. Jag börjar misstänka att hon är en lömsk jävel som går igång på gamla gubbars lidande.

Läsa mera? kolla in min webshop!

20 augusti

Idag vaknade jag och var vaken. Det låter lite konstigt eller hur? Vaknar man så är man ju vaken. Men för mig är det vanligaste tyvärr att jag inte riktigt vaknar. Det känns som om det är en dimma i skallen, ögonen ser omvärlden i ett dis, ljud är konstigt dämpade och smak och lukt svaga, ibland helt borta. 

Jag kallar det bubblan. 

Jag har berättat om det förut. Det är svårt är att bryta sig ut ur bubblan. Tung motion funkar ibland, svält/bantning funkar ofta men ibland spricker bara bubblan ändå. Som idag. Vet inte varför.
Beror det på att jag börjat jobba med ett nytt projekt; marknadsföring och en ny bok? Eller nåt helt annat? 
Oavsett vilket ska jag passa på att njuta av närvaron, tydligheten i mina receptorer, smakerna och lukterna.

Yay!

Idag är det dessutom Den Stora Dagen!
Det är röntgendax!

På slaget klockan 09:30 infann jag mig därför på Samariterhemmet studsande av förväntan. Väntrum A skulle jag sitta i och sedan tog det bara två minuter innan en röntgensköterska bjöd in mig till faciliteterna.

Röntgenrummet bestod av en säng, röntgenkamera och på väggen hade någon graffitikonstnär ritat ett träd av något slag. Den trevliga röntgensköterskan pekade på en stol.
”Ta av dig t-shirt och byxor” sa hon varvid jag raskt slet av mig det mesta och var även på väg att hala ned kallingarna då hon skrek av fasa.
”Behåll dem på, snälla” sa hon och vände blekt bort ansiktet.
Sedan låg jag på rygg och höll andan medan hon fotade på, därefter vänster sida en bild och sedan var det klart. Inalles 15 minuter effektiv röntgen.
”Du får besked om några veckor”, sa hon och sjasade ut mig ur rummet medan jag samtidigt frenetiskt försökte få på mig kläderna.

Så ska effektiv sjukvård vara 🙂

Jag har jobbat vidare med resekåseriet och börjar närma mig min egen uppfattning i huvet hur den ska se ut. Den ska vara i A5, med färgbilder men inte för många (Jag behöver banta ned antalet jämfört med bloggen).

Varje dag ska inledas med en karta som visar vart vi har åkt. Det där visade sig vara knepigt. Google Maps klarar bara tio stopp och Apples kart-app ett fåtal flera. Så det blir svårt att se alla stopp vi gjort eftersom de är i storleksordningen 30 stycken. Jag laddade hem en separat app som jag sett Youtubers använda, men den klarade inte av att visa vägarna utan körde bara fågelvägen mellan orterna.
Jag får nog laborera lite till.

Texten ska ses över. I början var den lite stel och mer lik en dagboksanteckning för att senare utvecklas och anta formen av ett kåseri. Så de första sju-åtta texterna behöver revideras och skrivas om.

Vad ska titeln vara och inledningen? Vad tycker du kära läsare?
Jag tänkte beskriva mig och hustrun som gröngölingar men är inte riktigt nöjd med ordet. Nybörjare är inte heller så bra. Rookies?

Såhär ser förslaget till inledning och ramverk ut just nu (Ja jag vet att bilden visar en folkabuss, Adrian kommer i steg 2):

Återkoppla gärna med synpunkter på bild, rubrik eller inledning.!

Läsa mera? Kolla in min webshop!