Christer Rindebratt

11 september

Hustrun och jag är suckers. Vi går på nästan allt och fastnar i de mest konstiga beteenden. Nu på sistone har vi fastnat i kriminalserier som vi kollar på avsnitt efter avsnitt. Ibland har vi en fullständig orgie i avsnitt där vi beskådar en eller två säsonger tills ögonen blöder och allt godis är uppätet.

Ja, jag vet att vi inte är ensamma om detta knepiga beteende. Men varför fastnar vi alla i serieträsket? Är vi lättlurade? Korkade? Det är faktiskt lite pinsamt att vi är så lättlurade när man analyserar seriernas uppbyggnader.

Nästan alla serier som börjar på ”Morden i ” har ungefär samma tre beståndsdelar:

1. En övergripande utmaning som spänner över hela säsongen. Oftast är det någon form av skurk som hjältarna inte kan ta fast men som finns i bakgrunden hela tiden oavsett om hen är inblandad eller inte så sprider hen sitt gift i varje avsnitt. I säsongsavslutningen får superskurken sitt rättmätiga straff. (Oftast)

2. En relationsutmaning som ibland men inte alltid spänner över en säsong. Den kan också räcka under hela serien men då måste det bli kontroverser, bråk, gräl, otrohet eller liknande som får oss som tittare att engagera sig.

3. Varje avsnitt har ett dödsfall eller flera som då ska utredas och strålkastarljuset ska i tur och ordning riktas mot olika personer under avsnittet. Först ska man tro att en viss person har gjort det, sedan en annan, och gärna en tredje innan förövaren tas fast. Oftast är det då den man minst anar. Varje ”Morden i xxx” har olika arketyper av förövare. I Helsingör är det alltid en person som är nära offret, gärna den ledsne pojkvännen, pappan eller någon annan som man absolut inte skulle kunna tro hade ihjäl offret. Dessutom händer ofta morden av misstag.
I ”Morden i Midsommer” är det oftast ekonomiskt betingade, uträknade mord som planeras noga i förväg, och absolut inte sker av en slump.

Sedan kan man undra hur många invånare som egentligen bor i dessa orter. I Sandhamn bor det exempelvis 110 bofasta men serien har körts i 9 säsonger och varje säsong tar de livet av 3-4 personer. Minst. Så 30% av Sandhamns befolkning har alltså rykt under nio år. Sverige har under samma nioårsperiod haft cirka 700 mord, varav alltså en stor del skett i Sandhamn.
Jag tror inte jag vill flytta dit.

I serien Morden i Midsommer har författarna tagit livet av 423 personer samt försökt ta livet av ytterligare 250 personer. Nu är Midsommer en uppdiktad ort, men spelas in i Oxfordshire där ungefär 80 av 300 småstäder förekommit i serien (motsvarande 180 000 invånare). Antal mord i England är cirka 700 per år. Den fiktiva Midsommer motsvarar befolkningsmässigt 3%, så det torde förekomma i snitt 21 mord i ”Midsommer” per år. Serien har förekommit sedan 2011, så antal mord borde då vara 13*21= 273 om det är relaterat till England som helhet.
Slutsatsen är att det är nästan dubbelt så hög risk att mördas i Midsommer jämfört med resten av England.
Checklista: Undvik semesterresor till landsbygden i England.

Men sånt där tänker inte vi på när vi bänkar oss framför en rulle. Fram med chipsen och godiset och sedan sitter vi med uppspärrade ögon och suger i oss våld, romantik och osannolika händelser. Fast Hustrun brukar somna precis i slutet av varje avsnitt, så jag får den otacksamma rollen att berätta vem mördaren var, varför hen var mördaren och hur de upptäckte att hen var den skyldige.

Fast det gör jag så gärna.

10 september

”Har du skrivit bloggen?”
Hustrun ser frågande på mig. Klockan är sen, jag borde egentligen krypa till sängs, och jag har totalt glömt bort bloggen.
Bloggen!
Mitt ”raison d’etre”. Mitt skäl till att finnas. Jag har glömt att dela mina upplevelser och reflektioner över min vardag med dig kära läsare!

Så här står jag nu med byxorna nere. Utan en aning om vad jag ska skriva. För vad har egentligen hänt idag? Som kan vara värt att reflektera över? Egentligen ingenting. Jobbat, ätit lunch, jobbat igen, cyklat hemåt, käkat middag, pratat med sonen samt planerat hustruns födelsedag i hemlighet.
Du vet det där vanliga som nästan sker varje dag.

Att glömma bort något är väl egentligen ingen stor grej, om det nu inte är något väsentligt. Att glömma bort bloggen skadar ju ingen. Om jag vore hjärnkirurg och glömde kvar mina handskar i huvet på någon annan, det vore allvarligt!

”Nämen godmorgon herr Olsson! Hur känns det såhär dagen efter den stora hjärnoperationen?”
Hjärnkirurgen ser välvilligt på patienten som ligger i sängen med bandage runt hela huvudet.
”Jo, goa doktorn, jag mår nog bra. Jag har lite ont i huvudet bara.”
”Det är bara som det ska vara, lite ont i huvudet får man när vi skurit loss halva kraniet på dig och sytt fast det igen.”
Doktorn klappar honom på huvudet så att patienten grimaserar av smärta.
”Det går nog över ska du se. Inget annat?”
Olsson tvekar lite.
”Jo goa doktorn, det är bara det att det vibrerar så hemskt inne i huvudet. Är det normalt?”
Läkaren ler.
”Jodå, det kan bli lite konstigheter när nerverna skärs av, men det går över ska du se.”
”Ja men sedan hör jag liksom röster, liksom inuti huvudet som pratar med varandra. Som skrattar och går på. En heter visst Lena och den andra …”
”Nu ska inte Olsson hetsa upp sig. Jag ska se till att Olsson får lite extra morfin. Det vill väl Olsson ha eller hur?”
Olsson tystnar men får sedan fram ett svagt:
”Tack, gärna, goa doktorn.”
”Bra, bra. Då går vi vidare till nästa sal.”
Läkaren går ut mot dörren och vänder sig mot sköterskan.
”Ge honom dubbla dosen morfin så vi får tyst på honom. Är det någon som sett min mobiltelefon förresten?”

Då är jag glad att jag inte är kirurg. Om jag glömmer bort skruvmejslar, servetter eller saxar inuti i en dator så händer inte så mycket. I värsta fall slutar den att funka, men även då kan vi oftast rädda innehållet. Som IT-tekniker har vi speciella verktyg som gör det möjligt för oss att gå in i de flesta datorer, cracka lösenord och hämta ut data från hårddiskar eller minnen. Ingenting som vi gör så ofta men det händer.

Eller om jag vore flygkapten och glömmer bort saker. Det kan nog inte heller vara så roligt.

”Hallå, hallå, det är er kapten som talar. Välkomna till Stockholm. Klockan är sju och femton och vädret är halvmulet här i storstaden.”
Kort paus.
”Jag beklagar den lite hårda landningen, men som de säger, ner kommer man alltid, hehe.”
Paus för skratt. Tystnad. Det sprakar lite från branden bak i planet.
”Vi har gjort det lite extra roligt idag, så ni får åka rutschkana ut ur planet, ni som kan gå alltså. Ni andra kan krypa mot utgångarna. Dörrarna har lossnat, så det är bara att kliva ut i plastkanan. Glöm inte att ta av er skorna när ni hoppar ut. Det är jättekul. Vad säger ni? Ska vi inte sjunga lite medan vi evakuerar planet?”
Surmulen tystnad endast störd av jämrandet från några passagerare med revbensfrakturer.
”Ert bagage hittar ni för övrigt utspritt mellan bana sex och sju, men det fixar vi. Tack för att ni valde att flyga med SAS.”
Kaptenen tvekar en kort stund.
”Och ursäkta att jag glömde fälla ned landningsstället, men det gick ju vägen ändå, eller hur?”

Något som man absolut inte får glömma är födelsedagar, speciellt inte barnens. Jag har memorerat alla barnens personnummer och även lagt in dem i kalendern. Jag har dock missat barnbarnen så de måste också in i listan. Sedan har vi kronjuvelen av högtider, det som absolut inte får missas och som måste firas varje år: bröllopsdagen! Glömmer jag den så får jag sova på soffan länge.
Väldigt länge.

Jag brukar tänka att jag är som den supersmarta professor Kalkyl i Tintin, lite tankspridd. Tankspridd låter mycket bättre än glömsk och det finns något i begreppet tankspridd som jag tror stämmer på mig.
Mina tankar är liksom spridda lite här och var, eftersom jag ofta klurar på många saker samtidigt. Det skulle kunna beskrivas som att hjärnan skuttar likt en gazell mellan olika gröna gräsplättar, betar lite där, lite där och bajsar på ett tredje ställe.

Det är jobbplätten, hemplätten, författarplätten och bloggplätten. Ibland stannar gazellen på ett ställe alldeles för länge och då får de andra plättarna vila. Vid ett annat tillfälle skuttar tankarna runt så mycket att jag blir yr i huvet och då blir inget gjort.

Just nu är det bloggen, reseskildringen och Svart Blod som konkurrerar med vardag, jobb och familj, så jag blir nog lite splittrad.
Fast du vet ju vad man säger?

Gräset är inte grönare på andra sidan.

9 september

Mitt körkort håller på att gå ut. Jag måste förnya det senast den 24 september och eftersom jag är som jag är har jag skjutit fram aktiviteten hela tiden, eller prokrastinerat som det tydligen heter nu för tiden. För ett nytt körkort ska det betalas 300 spänn och sedan ska det fotograferas. Men det får man inte göra själv för öronen ska ju synas, munnen ska vara stängd och huvet ska få plats i en liten ruta.

Problemet är att jag blir inte bra på bild. Inte bra alls. Faktiskt så illa att jag vänder mitt passerkort på universitetet med fotografiet på mig in mot kroppen. Så vedervärdig blir jag på bild att om jag visar ett foto på mig för en åldring så finns det risk att hens hjärta stannar. Fåglarna flyger till och med på rygg ovanför mig för att slippa se mig.
Så illa är det.

Hustrun ber mig ibland om att ta en bild på henne i något sammanhang.
”Fast jag blir aldrig bra på bild” brukar aldrig bli bra”, säger hon.
Själv tycker jag hon ser toppen ut, men där har vi tydligen olika åsikter.
”Ta om bilden”, brukar hon säga. ”Ser du inte att ögonen är för små/läpparna sneda/jag grimaserar/jag blundar/jag står snett/Jag visar magen”, eller något annat yttre attribut. Efter en sex-sju bilder brukar hon bli nöjd.
När det gäller mig själv så behövs max två bilder, det blir aldrig bra ändå så det är bara att ge upp. Så länge som ögonen är öppna så är det tillräckligt.

Idag skulle jag alltså plåta mig på förarprovskontoret. De har en sådan där automat som hanterar hela processen automatiskt. Det klickar och snurrar och kommer hjälptexter, sedan blinkar det till och en vedervärdig bild på undertecknad visas. Självklart lyckades jag blunda den millisekund som kameran tog bilden. Bilden på mig med slutna ögon visas nu på hela skärmen och tyvärr är inte draperiet helt igendraget. Bakom hör jag några uppkörningselever svimma när de råkar få en skymt av fotot.
Om igen. Surr, svisch, klick, klick, blixt och ett nytt kort är taget. Denna gång försökte jag dra upp mungiporna i ett svagt leende, eftersom man inte får ha munnen öppen och spärrade upp ögonen för att inte blunda. På foto har jag därför ögonen vitt uppspärrade, som om jag just intagit ett vitt pulver, samt ler självbelåtet. Jag ser ut som en påtänd massmördare som fångats på bild just i akten med att stycka sitt offer.

Jag behöll den bilden.

Det finns sådana där som blir bra på bild, som är fotogeniska (från franskan photogenique), men jag är nog raka motsatsen till det.

Efter att ha hjälpt de avsvimmade köreleverna till ambulansen åkte jag och hustrun vidare till kolonilotten där vi plockade björnbär och hallen i stora lass. De här växterna är lite läskiga. De sprider sig över hela tomten och in på grannarnas också. Likt tentakler krälar hallongrenarna över buskar, blommor och gräs för att producera svarta, gula eller röda bär för intet ont anande offer. Jag ser framför mig ett par som kommer gående i muntert samspråk på grusgången när de skådar en av dessa läckra grenar:
”Nämen kolla så många gula smaskiga hallon! Ska vi ta några?”
”Men det är väl någons kolonilott. Ska vi verkligen …”
”Vem märker om vi tar några. Kom här så äter vi så mycket vi kan och slänger resten.”
Därefter ett ”Ajj!”, ett visslande skrapande ljud när busken fångar sitt byte samt därefter krampaktiga sparkningar medan hallongrenarna förtär sitt offer via den giftiga substansen som sprutas ut via taggarna på grenarna. Inte att undra på att vår hallonbuske är den största hallondjungeln på hela området. Ger man sig in mellan grenarna får man skylla sig själv.

Vi hittade ett öde fågelbo mitt bland hallongrenarna idag. Det fanns bara röda rester kvar av fågelungarna efter det att hallonbusken hade käkat upp dem.

Eller också var det hallonrester, vad vet jag.

Ja just det, jag har tränat idag för första gången sedan … jag vet inte när. Men länge sedan var det. Lustigt nog passade byxorna fortfarande men träningströjan hade krympt i tvätten två-tre storlekar så den satt som ett korvskinn på min i övrigt muskulösa kropp. Egentligen är det här med träning rätt onödigt eftersom jag har de muskler jag behöver. De tar mig fram till jobbet och hem och tillåter mig att se på TV, käka mat och sova.

På gymet hade de i alla fall en roddmaskin som jag lyckades ro i nio minuter. Jag blev konstigt trött i hela kroppen efteråt. Lite konstigt är det eftersom jag ju rodde på sjön för några veckor sedan och då rodde jag minsann i en halvtimme utan problem. Jag misstänker att de här roddmaskinerna är luriga på något sätt så man ska tro man är svagare än man egentligen är. På så sätt kan gymkedjorna sälja extra biljetter till aningslösa gamlingar.

Sedan drog jag i lite hantlar, lyfte några skivstänger och sånt. Det var faktiskt lite kul. Inte för att jag tror det gör någon nytta men det är kul med maskiner. Så nästa vecka kör jag igen och då kanske jag ska lägga på några extra kilon, bara för att impa.

8 september

Svärfar har ju som du säkert vet gått bort och det är mycket pyssel med allt det praktiska. Hustrun har en syster och de har kommit överens om allt det praktiska och skickat in relevanta papper till olika instanser. Svärfar hade inga egentliga medel, inga fastigheter eller sådant och bodde på en vårdinrättning på slutet. Direkt efter hans bortgång hade vi några få veckor på oss att flytta ut alla hans saker vilket vi gjorde så då borde vi väl kunna säga upp hans hemförsäkring
Nej så enkelt var det inte.

Hustrun ringer till Länsförsäkringar:
”Jag skulle vilja säga upp en hemförsäkring på ett dödsbo.”
En kvinnlig stram och kall röst svarar:
”Är bouppteckningen klar?”
”Den är inskickad, alla är överens och lägenheten är uppsagd och återlämnad. Det finns inget behov av en hemförsäkring.”
”Vi brukar rekommendera att man behåller försäkringen tills bouppteckningen är klar.”
”Varför det? Han bodde ju på ett hem och dödsboet har flyttat ut och lägenheten är uppsagd och återlämnad sedan flera veckor.”
”Det kan ju hända saker.”
”Vad skulle kunna hända? Han har ju ingen lägenhet kvar”
”Han skulle kunna bli anmäld för något, det kanske kommer en ny arvinge, med mera”
”Det finns inget sådant, det är bara vi två systrar och vi är överens. Han hade ingenting. Det finns inga fastigheter eller något. Han blev 92 år gammal så jag tvivlar på att han röjde runt på staden mot slutet eller gjorde någon annan gravid.”

Försäkringsagentens röst blir nu lite vass.
”Vi brukar alltid rekommendera att man har kvar försäkringen”
”Menar du att jag ska fortsätta betala hemförsäkringen trots att han inte har någon lägenhet? Varför får jag inte bara säga upp den?”
”Jag har ju försökt förklara flera gånger, Fattar du inte?”
”Nej, jag fattar ingenting. Han behöver ingen hemförsäkring eftersom han inte har någon lägenhet längre.”
Nu började hon på länsförsäkringar låta väldigt grinig.
”Då måste du och din syster samtidigt säga upp försäkringen samtidigt samt ha dödsbointyg med mera klart.”
”Men kan du inte bara säga upp försäkringen? Vi tar ansvar för om något händer. Det är vårt ansvar.”
Försäkringsagenten började nu om från början:
”Men vi rekommenderar att man behåller försäkringen tills allt är klart, kanske ett år.”
”Men vi vill inte det. Vi vill säga upp det nu!”
Nu började det knastra i telefonen och till slut hördes ingenting. Då lade Hustrun på.

Det är väldigt lätt att teckna nya avtal på tjänster numera. Det kan ske digitalt via webben, eller genom att man skickar in ett email, pratar med någon på stan eller ringer till företaget. Vi har förvisso ångerveckor så vi kan säga upp avtal som tecknas på distans på ett enkelt sätt. Men när väl ångerveckan tagit slut kan det vara ett helvete att säga upp sitt abonnemang.

Vissa bolag kräver att man skickar in fysiska brev med uppsägningen. Varför det? Ni tog ju emot min ansökan om att teckna tjänsten digitalt men uppsägningen måste vara via fysisk snigelpost?

Andra tjänster kräver att man ringer företagets support och då ska man argumentera med någon säljare där som försöker övertala en att fortsätta ha abonnemanget.
”Men jag kan ge dig en gratis månad om du fortsätter ha abonnemanget.”
”Nej jag vill säga upp det. Jag ser inte på TV längre. Min TV har gått sönder och jag kommer aldrig skaffa TV igen. Dessutom har jag blivit blind och har knappt ledsyn.”
”Tråkigt att höra”, säger försäljaren medlidsamt och för ett kort ögonblick tror du faktiskt att hen menar det. ”Men vet du vad?”, säger hen sedan triumferande, ”Just nu kan du faktiskt få tre månader gratis streaming samt en termoskanna med texten ’NETFLIX rocks!’ vad säger du? Ska vi inte ta och skriva på?”

Det där med ”vi” är ett otyg. ”Vi” skriver inte på. Det är jag eller du som konsumenter som skriver på avtalet och säljaren får provision för att hen lurade några godtrogna själar att fortsätta med tjänsten. Konsumentombudsmannen borde se över hela lagtexten för hur uppsägning av prenumerationer ska ske, på samma sätt som det förenklades att byta bank, telefoni och el-abonnemang för några år sedan.

Varför inte bara låta oss digitalt avsluta abonnemanget? Vi ska inte behöva motivera varför vi vill avsluta en tjänst eller hamna i någon typ av diskussion.

Företagen borde skämmas!

7 september

Ibland glömmer man bort vilken kraft det finns i relationer. Vilka känslor som frigörs och ögonblick som förevigas. Min familj är fantastisk och jag har skrivit om det förut, men det är väl värt att upprepas.

Jag är övertygad om att många av er som läser detta också har familjer som är fantastiska och jag vill inte på något sätt påskina att min familj är mer underbar än er. Men jag vill trycka på att vi alla behöver varandra och att träffas och att äta god mat, prata och skratta är på något sätt kärnan i livet. Det är ett sätt att bygga minnen och gemenskap. Ett annat sätt är att göra saker tillsammans, åka på resor, åka ut på aktiviteter, ta en promenad tillsammans eller plocka svamp. Det finns nästan oändligt många saker som vi kan göra tillsammans och som gör oss starkare, inte bara enskilt utan också tillsammans.

Jag har skrivit om att livet går i mångt och mycket ut på att skapa minnen, gemensamt och enskilt och att vi bör sträva efter att de ska vara positiva. Det fungerar inte alltid men så är vi inte robotar heller. Errare Humanum Est, som den gamle romaren Seneca lär ha sagt – Det är mänskligt att fela.

Jag skulle vilja dra det en nivå till. Felaktigheterna gör oss mänskliga. En individ som är ofelbar, symmetrisk i ansiktet och perfekt formad är lika ointressant som en betongklump i trädgården. Det är de små olikheterna, särarterna som skapar individen och som gör oss intressanta. Det är felaktigheterna, bristerna, och ovanligheterna som gör oss alla intressant.
Vi borde bejaka våra brister iställer för att försöka sminka över dem.

Det är därför dubbelt sorgligt att nästan alla, när vi är unga, är så oroliga för att inte passa in. Vi köper samma kläder som alla andra, klipper håret som alla andra och nickar och håller med majoritetens åsikt.

Nu generaliserar jag såklart men jag tror att för många ungdomar är det så, innan man hittar sin egen stil, vågar stå för en egen åsikt och kan ta diskussioner kring viktiga kärnämnen. Det är inte lätt att bli en individ, att våga stå ut från flocken, att utmärka sig. Jag är själv inget lysande exempel på detta så därför blir jag extra glad när jag stöter på individer som väljer sin egen väg i livet.

Här borde familjen vara en trygg plats att utveckla sin särart, inte skämmas för sina fel och våga växa som människa. Men den blir det enbart om vi alla stöttar varandra och bejakar våra fel.

För vi är bara människor.