Kategori: Crippes betraktelser

9 september

Mitt körkort håller på att gå ut. Jag måste förnya det senast den 24 september och eftersom jag är jag så har jag skjutit fram aktiviteten hela tiden, eller prokrastinerat som det tydligen heter nu för tiden. För nytt körkort ska det betalas 300 spänn och sedan ska det fotograferas. Men det får man inte göra själv för öronen ska ju synas, munnen ska vara stängd och huvet ska få plats i en liten ruta.

Problemet är att jag blir inte bra på bild. Inte bra alls. Faktiskt så illa att jag vänder mitt passerkort på universitetet med fotografiet på mig in mot kroppen. Så vedervärdig blir jag på bild att om jag visar ett foto på mig för en åldring så finns det risk att hjärtat stannar. Fåglarna flyger på rygg ovanför mig för att slippa se mig.
Så illa är det.

Hustrun ber mig ibland om att ta en bild på henne i något sammanhang. Det brukar aldrig bli bra säger hon. Själv tycker jag hon ser toppen ut, men där har vi tydligen olika åsikter.
”Ta om bilden”, brukar hon säga. ”Ser du inte att ögonen är för små/läpparna sneda/jag grimaserar/jag blundar/jag står snett/Jag visar magen”, eller något annat yttre attribut. Efter en sex-sju bilder brukar hon bli nöjd.
När det gäller mig själv så behövs max två bilder, det blir aldrig bra ändå så det är bara att ge upp. Så länge som ögonen är öppna så är det tillräckligt. Jag blir ändå aldrig bra på bild.

Idag skulle jag alltså plåta mig på förarprovskontoret. De har en sådan där automat som hanterar hela processen automatiskt. Det klickar och snurrar och kommer hjälptexter, sedan blinkar det till och en vedervärdig bild på undertecknad visas. Självklart lyckades jag blunda den millisekund som kameran tog bilden. Bilden på mig med slutna ögon visas nu på hela skärmen och tyvärr är inte draperiet helt igendraget. Bakom hör jag några uppkörningselever svimma när de råkar få en skymt av fotot.
Om igen. Surr, svisch, klick, klick, blixt och ett nytt kort är taget. Denna gång försökte jag dra upp mungiporna i ett svagt leende, eftersom man inte får ha munnen öppen och spärrade upp ögonen för att inte blunda. På foto har jag därför ögonen vitt uppspärrade, som om jag just intagit ett vitt pulver, samt ler självbelåtet. Jag ser ut som en påtänd massmördare som fångats på bild just i akten med att stycka sitt offer.

Jag behöll den bilden.

Det finns sådana där som blir bra på bild, som är fotogeniska (från franskan photogenique), men jag är nog raka motsatsen till det.

Efter att ha hjälpt de avsvimmade köreleverna till ambulansen åkte jag och hustrun vidare till kolonilotten där vi plockade björnbär och hallen i stora lass. De här växterna är lite läskiga. De sprider sig över hela tomten och in på grannarnas också. Likt tentakler krälar hallongrenarna över buskar, blommor och gräs för att producera svarta, gula eller röda bär för intet ont anande offer. Jag ser framför mig ett par som kommer gående i muntert samspråk på grusgången när de skådar en av dessa läckra grenar:
”Nämen kolla så många gula smaskiga hallon! Ska vi ta några?”
”Men det är väl någons kolonilott. Ska vi verkligen …”
”Vem märker om vi tar några. Kom här så äter vi så mycket vi kan och slänger resten.”
Därefter ett ”Ajj!”, ett visslande skrapande ljud när busken fångar sitt byte samt därefter krampaktiga sparkningar medan hallongrenarna förtär sitt offer via den giftiga substansen som sprutas ut via taggarna på grenarna. Inte att undra på att vår hallonbuske är den största hallondjungeln på hela området. Ger man sig in mellan grenarna får man skylla sig själv.

Vi hittade ett öde fågelbo mitt bland hallongrenarna idag. Det fanns bara röda rester kvar av fågelungarna efter det att hallonbusken hade käkat upp dem.

Eller också var det hallonrester, vad vet jag.

Ja just det, jag har tränat idag för första gången sedan … jag vet inte när. Men länge sedan var det. Lustigt nog passade byxorna fortfarande men träningströjan hade krympt i tvätten två-tre storlekar så den satt som ett korvskinn på min i övrigt muskulösa kropp. Egentligen är det här med träning rätt onödigt eftersom jag har de muskler jag behöver. De tar mig fram till jobbet och hem och tillåter mig att se på TV, käka mat och sova.

På gymet hade de i alla fall en roddmaskin som jag lyckades ro i nio minuter. Jag blev konstigt trött i hela kroppen efteråt. Lite konstigt är det eftersom jag ju rodde på sjön för några veckor sedan och då rodde jag minsann i en halvtimme utan problem. Jag misstänker att de här roddmaskinerna är luriga på något sätt så man ska tro man är svagare än man egentligen är. På så sätt kan gymkedjorna sälja extra biljetter till aningslösa gamlingar.

Sedan drog jag i lite hantlar, lyfte några skivstänger och sånt. Det var faktiskt lite kul. Inte för att jag tror det gör någon nytta men det är kul med maskiner. Så nästa vecka kör jag igen och då kanske jag ska lägga på några extra kilon, bara för att impa.

8 september

Svärfar har ju som du säkert vet gått bort och det är mycket pyssel med allt det praktiska. Hustrun har en syster och de har kommit överens om allt det praktiska och skickat in relevanta papper till olika instanser. Svärfar hade inga egentliga medel, inga fastigheter eller sådant och bodde på en vårdinrättning på slutet. Direkt efter hans bortgång hade vi några få veckor på oss att flytta ut alla hans saker vilket vi gjorde så då borde vi väl kunna säga upp hans hemförsäkring
Nej så enkelt var det inte.

Hustrun ringer till Länsförsäkringar:
”Jag skulle vilja säga upp en hemförsäkring på ett dödsbo.”
En kvinnlig stram och kall röst svarar:
”Är bouppteckningen klar?”
”Den är inskickad, alla är överens och lägenheten är uppsagd och återlämnad. Det finns inget behov av en hemförsäkring.”
”Vi brukar rekommendera att man behåller försäkringen tills bouppteckningen är klar.”
”Varför det? Han bodde ju på ett hem och dödsboet har flyttat ut och lägenheten är uppsagd och återlämnad sedan flera veckor.”
”Det kan ju hända saker.”
”Vad skulle kunna hända? Han har ju ingen lägenhet kvar”
”Han skulle kunna bli anmäld för något, det kanske kommer en ny arvinge, med mera”
”Det finns inget sådant, det är bara vi två systrar och vi är överens. Han hade ingenting. Det finns inga fastigheter eller något. Han blev 92 år gammal så jag tvivlar på att han röjde runt på staden mot slutet eller gjorde någon annan gravid.”

Försäkringsagentens röst blir nu lite vass.
”Vi brukar alltid rekommendera att man har kvar försäkringen”
”Menar du att jag ska fortsätta betala hemförsäkringen trots att han inte har någon lägenhet? Varför får jag inte bara säga upp den?”
”Jag har ju försökt förklara flera gånger, Fattar du inte?”
”Nej, jag fattar ingenting. Han behöver ingen hemförsäkring eftersom han inte har någon lägenhet längre.”
Nu började hon på länsförsäkringar låta väldigt grinig.
”Då måste du och din syster samtidigt säga upp försäkringen samtidigt samt ha dödsbointyg med mera klart.”
”Men kan du inte bara säga upp försäkringen? Vi tar ansvar för om något händer. Det är vårt ansvar.”
Försäkringsagenten började nu om från början:
”Men vi rekommenderar att man behåller försäkringen tills allt är klart, kanske ett år.”
”Men vi vill inte det. Vi vill säga upp det nu!”
Nu började det knastra i telefonen och till slut hördes ingenting. Då lade Hustrun på.

Det är väldigt lätt att teckna nya avtal på tjänster numera. Det kan ske digitalt via webben, eller genom att man skickar in ett email, pratar med någon på stan eller ringer till företaget. Vi har förvisso ångerveckor så vi kan säga upp avtal som tecknas på distans på ett enkelt sätt. Men när väl ångerveckan tagit slut kan det vara ett helvete att säga upp sitt abonnemang.

Vissa bolag kräver att man skickar in fysiska brev med uppsägningen. Varför det? Ni tog ju emot min ansökan om att teckna tjänsten digitalt men uppsägningen måste vara via fysisk snigelpost?

Andra tjänster kräver att man ringer företagets support och då ska man argumentera med någon säljare där som försöker övertala en att fortsätta ha abonnemanget.
”Men jag kan ge dig en gratis månad om du fortsätter ha abonnemanget.”
”Nej jag vill säga upp det. Jag ser inte på TV längre. Min TV har gått sönder och jag kommer aldrig skaffa TV igen. Dessutom har jag blivit blind och har knappt ledsyn.”
”Tråkigt att höra”, säger försäljaren medlidsamt och för ett kort ögonblick tror du faktiskt att hen menar det. ”Men vet du vad?”, säger hen sedan triumferande, ”Just nu kan du faktiskt få tre månader gratis streaming samt en termoskanna med texten ”NETFLIX rocks! vad säger du? Ska vi inte ta och skriva på?”

Det där med ”vi” är ett otyg. ”Vi” skriver inte på. Det är jag eller du som konsumenter som skriver på avtalet och säljaren får provision för att hen lurade några godtrogna själar att fortsätta med tjänsten. Konsumentombudsmannen borde se över hela lagtexten för hur uppsägning av prenumerationer ska ske, på samma sätt som det förenklades att byta bank, telefoni och el-abonnemang för några år sedan.

Varför inte bara låta oss digitalt avsluta abonnemanget? Vi ska inte behöva motivera varför vi vill avsluta en tjänst eller hamna i någon typ av diskussion.

Företagen borde skämmas!

7 september

Ibland glömmer man bort vilken kraft det finns i relationer. Vilka känslor som frigörs och ögonblick som förevigas. Min familj är fantastisk och jag har skrivit om det förut, men det är väl värt att upprepas.

Jag är övertygad om att många av er som läser detta också har familjer som är fantastiska och jag vill inte på något sätt påskina att min familj är mer underbar än er. Men jag vill trycka på att vi alla behöver varandra och att träffas och att äta god mat, prata och skratta är på något sätt kärnan i livet. Det är ett sätt att bygga minnen och gemenskap. Ett annat sätt är att göra saker tillsammans, åka på resor, åka ut på aktiviteter, ta en promenad tillsammans eller plocka svamp. Det finns nästan oändligt många saker som vi kan göra tillsammans och som gör oss starkare, inte bara enskilt utan också tillsammans.

Jag har skrivit om att livet går i mångt och mycket ut på att skapa minnen, gemensamt och enskilt och att vi bör sträva efter att de ska vara positiva. Det fungerar inte alltid men så är vi inte robotar heller. Errare Humanum Est, som den gamle romaren Seneca lär ha sagt – Det är mänskligt att fela.

Jag skulle vilja dra det en nivå till. Felaktigheterna gör oss mänskliga. En individ som är ofelbar, symmetrisk i ansiktet och perfekt formad är lika ointressant som en betongklump i trädgården. Det är de små olikheterna, särarterna som skapar individen och som gör oss intressanta. Det är felaktigheterna, bristerna, och ovanligheterna som gör oss alla intressant.
Vi borde bejaka våra brister iställer för att försöka sminka över dem.

Det är därför dubbelt sorgligt att nästan alla, när vi är unga, är så oroliga för att inte passa in. Vi köper samma kläder som alla andra, klipper håret som alla andra och nickar och håller med majoritetens åsikt.

Nu generaliserar jag såklart men jag tror att för många ungdomar är det så, innan man hittar sin egen stil, vågar stå för en egen åsikt och kan ta diskussioner kring viktiga kärnämnen. Det är inte lätt att bli en individ, att våga stå ut från flocken, att utmärka sig. Jag är själv inget lysande exempel på detta så därför blir jag extra glad när jag stöter på individer som väljer sin egen väg i livet.

Här borde familjen vara en trygg plats att utveckla sin särart, inte skämmas för sina fel och våga växa som människa. Men den blir det enbart om vi alla stöttar varandra och bejakar våra fel.

För vi är bara människor.

6 september

Ibland när vi är på Donken ser mina vuxna barn på mig, fnittrar och säger:
”Du är en sådan hipster!”
Jag glor frågande tillbaka på dem, med munnen full av hamburgare eller pommes frites.
”Hipster? vad är det?”
”Jamen du vet … en sådan där …”
”En sådan där vad?”
”Ja, en gammal med skägg och som inte hänger med riktigt.”
Då blir jag något stött och rätar på ryggen.
”Jag hänger visst med. På det mesta!”

Fast det gör jag egentligen inte. Jag är i och för sig IT-snubbe och kan väldigt mycket om datorer, nätverk, instrument, CPU’er och nätverkstopologier. Jag kan plocka isär en dator i små, små beståndsdelar och skruva ihop den igen så att den fungerar.
Men alla olika appar och program?

När jag var yngre och snyggare så var det kul att trycka på alla knappar och funktioner som fanns i programmen och dåtidens appar och testa vad man kunde göra. Men ju äldre jag blivit desto mindre lust har jag att utvärdera allt som en app kan göra.

Detsamma är det med bilar. När jag var yngre plockade jag med bilar och reparerade allt själv. Idag beställer jag tid och dumpar bilen på verkstaden. Jag har mekat tillräckligt.

Och alla program – de petar in så mycket skit och nya funktioner i dem. En ordbehandlare borde får vara en ordbehandlare och inget jäkla superprogram som kan skriva en roman samtidigt som det kokar kaffe och väljer ut de hetaste serierna på Netflix.
När facebook kom så var det en social app där man kunde interagera med sina vänner och kompisar. Nu är det så jäkla avancerat att man måste ha en examen i ”struliga program, 160p på Uppsala universitet.” Jag har varken tid eller lust att sätta mig in i alla obskyra funktioner som kommer i varje ny version av appar och program. Så länge som programmet gör det som jag köpt det för så räcker det mer än väl, tack så mycket.

Gör detta mig till en hipster? Jag vet inte.

Enligt wiki kallas en person hipster om ”dennes mode och musik-intressen faller utanför mainstream. Istället för att omfamna populära trender så finner en hipster alternativa livsstilar, progressiv politik samt underlig klädsmak.”

Så tycker barnen att jag är en hipster för att jag har underliga kläder och inte är superintresserad av de senaste hitlåtarna? Det handlar inte om skägget, eller kanske det handlar om skägget om ingen annan har skägg. Så om alla har skägg så borde jag raka bort mitt om jag är hipster.
Hmm.
Sedan gillar jag ju SteamPunk och det är ju inte heller mainstream. Västar är en favorit. Hängslen likaså. Hattar. Hmm.
Intresse för psykedelisk musik från 1980 såsom Alan Parsons project, 10CC eller Supertramp kanske också klassar mig i en viss genre.

Jag kanske är en hipster ändå.

5 september

Jag har sålt en bok igen!

Jag har mina böcker på Ad Libris, mfl portaler och ibland, utan att jag har marknadsfört något så trillar det in en beställning. Någon vänlig själ har råkat hitta en av mina böcker och blivit intresserad av att läsa den. Det är inte lätt att hitta just mina böcker på adLibris. De har 15 miljoner (!) titlar och att hitta mina böcker bland alla dessa måste vara som att leta efter en nål i en höstack. Så det är jätteroligt när det inträffar.

Jag har som du käre läsare vet tänkt att marknadsföra böckerna nu i höst via digitala medier, men jag har inte riktigt kommit igång än.
(årets understatment)
Då kanske jag kan sälja tiotals, kanske hundratals böcker till hugade läsare över hela Sveriges avlånga land! Men det gäller att komma igång och som många andra författare är jag skitdålig på att marknadsföra mig själv…

När en beställning kommer in så blir det pyssel. Det ska beställas fraktsedlar, paketeras, läggas på lådan och skickas ut fakturor. Gör man sådant varje dag så är det nog inga problem, men för en annan som hinner glömma bort de olika stegen mellan varje inköp är det som att upptäcka månen på nytt varje gång.
”Hur sjutton gjorde jag förra gången? Ska inköpsordernumret vara där eller i det fältet? Ska jag skicka med följesedel eller inte? Var det inte något problem med den förra gången?”
Och så lägger jag pannan i veck och ser sådär riktigt intellektuell ut ett tag innan jag slappnar av och ser ut som vanligt.

Därefter skrivs det ut, klipps och klistras och svärs långa eder när jag skär mig på saxen och måste hämta plåstret som naturligtvis ligger längst in i städskåpet så den gamla dammsugaren som ska slängas måste rivas ut igen och då ramlar den på golvet så allt gammalt damm rinner ut, varvid jag tar den nya dammsugaren och suger upp och så fortgår det tills paketet är klart och ihoplimmat, förhoppningsvis utan blodfläckar.

Stolt bär jag bort den i hallen och lägger den på sen synlig plats så jag kan lägga den på lådan imorgon, men det glömmer jag och så kommer jag ihåg det på kvällen och får springa ut i mörkret innan Folkes Livs, som är den enda butiken inom två mil som tar emot Schenker, stänger. Det är mörkt när jag vänder åter och då börjar det alltid regna och mörka skuggor, kanske varulvar, förföljer mig så att det plaskas obehagligt bakom min rygg. Jag går, nästan springer hela vägen hem med rädsla i bröstet och kommer hem och blir liggande en vecka i hosta och lungödem och min ömma hustru baddar min heta panna och förbannar den dag jag fattade pennan och började skriva.

Det är tungt att vara författare ibland.