Författare: Christer Rindebratt

2 oktober

Jag har haft ångest en längre tid över min berättelse Svart Blod. Det är ju en ny genre som jag försökt ge mig på. Ett sätt att utmana mig själv, försöka bredda mitt författarskap och kasta mig ut i det okända. Jag är trygg i att mina humoristiska deckare är hyfsade och förmår underhålla läsare av alla de slag. Svart Blod är däremot ett Svart Hål för mig. Skriver jag på rätt sätt? Är det någorlunda historisk korrekt? Är den tillräckligt bra?

Jag har velat om jag ska fortsätta på del två, eller skriva om del ett. Eller kanske slänga allt i byrålådan. Är det värt allt slit?
Jag har jobbat med den här berättelsen nu snart i tre år utan att komma till avslut. Jag hittar hela tiden fel i berättelsen, detaljer som jag tycker är dåliga, struktur som inte finner nåd för mina ögon.

Idag hade jag ett möte med Göran som är väl historiskt bevandrad, som hade fått boken för någon månad sedan och läst den. Idag skulle den få sin dom och vi skulle diskutera hur väl den historiska kontexten och detaljerna stämde överens med fakta. Jag är trygg i att Göran skulle ge mig ett osminkat betyg; gillade han den skulle jag få veta och gillade han den inte så var det dags att få veta det också.

Vi möttes på café Fågelsången över en kopp kaffe och bulle. Han packade upp boken och lade den på bordet mellan oss. Jag fäste blicken på den och vågade knappt möta hans blick. Han harklade sig:
”Jag hade mardrömmar efter första delen”, började han.
Tankarna snurrade i skallen. Vad menade han? tyckte han att den var så dålig att han hade mardrömmar?
”Du är väldigt duktig på att skriva och orden flyter jättebra”, fortsatte han.
Då lossnade det. Han gillade ju boken! Jag gav honom ett osäkert leende.
”Tack”, sa jag. I det tacket låg tre års vedermödor och äntligen kunde jag slappna av. Jag kanske skulle göra klar den? Trycka upp den och låta den flyga?
”Det är en förskräcklig historia”, sa han. ”Väldigt spännande. En riktig bladvändare!”

Sedan ägnade vi två timmar åt att dissekera alla historiska misstag jag gjort i boken. Jag lärde mig bland annat att

• järnkaminer inte fanns på 1700-talet
• det i Uppsala på den tiden inte fanns finnar i medelklassen
• engelska tidskrifter inte var så vanliga men att modetidningar från Paris cirkulerade bland adeln
• Man oftast hade samma kläder året runt utan att tvätta dem
• man hade strumpor och skor på sig inomhus på vintern då det var iskallt på golven
• Snön på gatorna var en upptrampad brun sörja av bajs, kiss och en massa annat
• pigor och drängar fram till 1920-talet ofta inte gick på toaletten utan kunde sätta sig på verandan och göra sin behov direkt utanför
• alla luktade så illa, att vi antagligen skulle kräkas av att bara befinna sig i samma rum som en person från 1700-talet
• Uppsala styrdes av rådhusrätten, med rådmän utsedda från skrån och köpmännen (oftast via mutor)

Det var väldigt intressant! Tack Göran! Så nu ska jag uppdatera boken med dessa historiska fakta samt mycket mer och därefter blir det nog att fundera på en release, sent omsider.

Det ska bli kul!

1 oktober

Det finns ett antal saker, händelser, datum eller aktiviteter som man absolut inte får glömma bort.
Exempel på sådant är:
Bilbesiktningen (tänk om man får körförbud!),
Happy Hour på krogen (Spriten är dyr nog som den är),
Bröllopsdagen (om man har en sådan),
Julaftonen ( vad tror du barnen skulle säga om tomten inte kom? ),
Första semesterdagen (tänk om man glömmer bort hela semestern?), samt den kanske viktigaste dagen på hela året:
Din partners födelsedag!

Errm, ja så idag fyller min kära Hustru år och …

Imorse var jag nog rätt trött i kolan. Jag vet ju att hon fyller år idag, jag har ju ägnat senaste två veckorna på att klura vad jag skulle köpa till henne, synkat presenter med barnen och lagt in bokningar i kalendern så jag inte skulle glömma något. Presenterna förutom de sista som jag skulle köpa idag var inslagna, undanlagda och färdiga för den stora dagen. Så när väckarklockan ringde var jag beredd.

”Godmorgon älskling och grattis!” var faktiskt det första jag sa. Sedan fick hon en puss, varefter jag klev upp och gjorde mina morgonbestyr, fixade min frukost och väntade på att hon skulle kliva upp. Men vilken tid hon tog på sig.
”Är det klart?”, ropade hon till slut.
Vad var klart? Jag kollade in köksbordet. Jo min frukost var klar och jag hade till och med kokat ett extra ägg åt henne.
”Javisst!” ropade jag. ”Kom och käka nu.”
Så kom hon ut i köket och beskådade köksbordet med min gedigna frukost och hennes ägg. Leendet som hon hade på läpparna falnade och hon såg lite konstigt på mig. Kanske hade hon ont i magen?
”Jag måste åka nu”, sa jag, slängde i mig min frukost, borstade tänderna och var ute ur huset inom fem minuter. Det var när jag låste upp cykeln som jag kom på vad som var fel:
Jag hade inte gjort i ordning födelsedagsfrukosten, med det lilla extra! Som vi alltid gör på alla födelsedagar. Med godis, choklad, ett litet ljus, en macka med pålägg i form av ett hjärta. Lite sådär puttenuttigt och gulligt, du vet.
Istället hade hon fått ett kokt ägg. Vitt skal. Löskokt. Kanske inte det hon förväntat sig från sin älskade make.
Så nu var jag i onåd, big time. Inga ursäkter räknas. Nu gällde det att kompensera…

Efter jobbet smet jag därför ned på staden. Jag hade tänkt köpa ett par gåstavar av god kvalitet, men med onåden på mig så gällde det att gå upp några klasser. Det slutade med att jag införskaffade de näst värsta gåstavarna som jag kunde hitta. Men vad gör man inte när man är i onåd, eller jag menar, för sin älskade kan man offra allt …

Så nu på kvällen hade vi middag på Pinchos och åt och drack av hjärtans lust och Hustrun fick en drös presenter som jag tror hon uppskattade väldigt mycket. Jag tror jag har upprättat mig och kanske, kanske, slipper jag sova på soffan ikväll.

Fast det får tiden utvisa…

30 september

När man uppnått mogen ålder som undertecknad har man varit med om flera pinsamheter än man kan glömma. Och glömma dem vill man nog helst av allt. Pinsamheter uppträder när man är minst förberedd och oftast står man där som ett fån. Visst känner du igen tillfället när du råkat ut för något och sedan dagen efter kommer du på vad du borde ha sagt, gjort eller inte gjort, men det är så dags då.

Nedanstående lilla pinsamhet inträffade i sin oskuld för många år sedan, jag skulle tro att den inträffade vintern 1989/1990, när jag var tjugoåtta år fyllda och fortfarande hade huvet fullt med hår.
Jag hade precis avslutat min studier med någon enstaka kurs kvar innan jag kunde ta ut min Masterexamen i datavetenskap. Äldsta dottern var precis född och jag jobbade på FOA som förste forskare med ansvar för datorutrustningen där, en MicroVax med tillhörande PC-datorer. På den tiden kostade den PC jag körde 37 tusen spänn, motsvarande 75 000 i dagens valuta, med hela 64kB minne och en rejäl CPU med överklockningsmöjligheter. Vi använde den för att mäta tryckvågor vid explosioner och skottskador.
På den tiden var detta verkligen state of the art, idag har den enklaste brödrosten i ditt kök antagligen mer beräkningskapacitet.

På vintern åkte jag och min chef norrut till Kiruna för att se över strategierna avseende skadade om vi skulle anfallas av ryssen. Enligt modellerna skulle det blir ett stort skadeläge med bland annat soldater som hade fått huvudskador och som därmed måste fraktas nedåt landet till de större sjukhusen. Vi skulle på plats med förbanden där ta fram underlag för att verifiera modellerna och logistikbehovet.

Pinsamheten inträffade på en vägkrog strax utanför Kiruna. Vi hade inmundigat dagens rätt, pannbiff med lök och potatis, och jag kände ett visst behov av att besöka herrarnas efter att ha tvingat ner den sista potatisen.
Toaletten var inte i sitt renaste skick och för att undvika det värsta bäddade jag in sitsen och kärl med toapapper innan jag belåtet satte mig ned och utförde det jag skulle. Därefter spolade jag, tvättade händerna och gick med bestämda steg ut i lokalen mot vårt bord. Det var då jag hörde ett kvävt fnissande till höger om mig. Först ignorerade jag det men fnisset ökade till ett muntert men kvävt skratt. Jag saktade farten och såg mig omkring: en tjej i min egen ålder satt vid ett bord till höger om mig och stirrade på mig med händerna framför munnen. Det verkade som om hon ömsom stirrade på mig samt bakom mig…
Jag vände mig om men det fanns ingen bakom mig och nu började andra i lokalen också småskratta och mumla mellan sig.
En aning förbryllad och ärligt talat lite orolig ökade jag stegen och gick ut i det större rummet mot vårt bord. Fem steg, Tio steg.
Nu hade mumlet och fnisset ökat exponentiellt så jag gick fortare och fortare. Till slut var jag framme och tänkte precis sätta mig när chefen höll upp handen mot mig och hindrade mig.
”Vad har du gjort?” frågade han.
”Jag? Inget?” svarade jag och kände svetten bryta ut i pannan. Nu skulle jag säkert få sparken.
”Inget? Du har ju hela toalettrullen i bak!”
Först då såg jag att toapapperet som jag lagt på toalettstolen hade fastnat bak i byxorna och hängde nu som en lång svans efter mig när jag gick…

På samma resa gjorde vi för övrigt ett stopp vid Esrange som då hade en fransk superdator. Vi fick en genomgång och var vederbörligt imponerade. Därefter frågade jag om hur de hade lärt sig att använda superdatorn, varvid teknikerna pekade på dryga fyrtiotalet tjocka manualer som tog upp en halv vägg.
”Där borta”, sa han stolt, ”står handböckerna och instruktionerna. Det är en hel del information som man måste sätta sig in i, innan man kan använda en sådan här superdator.”
Jag gick bort och tog ner en av de fyrtioåtta manualerna. Den vägde bly och var fylld med stencilerade instruktioner på franska.
Handskrivna.

På kvällen blev vi bjudna på renskavsgryta hemma hos en av chefens bekanta och det var nog den godaste renskav jag någonsin ätit. Om jag kommer ihåg rätt så innehöll den utöver renskav och lök även grädde, kantareller och messmör.

Serverat med lingon och småpotatis var det en rätt att dö för.

29 september

Det är den där tiden nu, du vet på året. Dagarna blir kortare, natten tar över. Dygnet är fortfarande 24 timmar men mörkret härskar allt mer och det blir svartare och svartare ända tills vintersolståndet den 22 december. Två dagar före Kalle anka och hans vänner. Sedan vänder det, men det är långt dit.

Min kropp fixar inte mörkret. Delar av den bestämmer sig för att gå i idé. Röra på sig är ingen idé, för det är ju så mörkt. Andra såsom hjärnan beslutar sig för att sitta i ett hörn och tjura hela vintern. Att få ut hjärnan på några muntra upptåg är i princip omöjligt. En livsleda infaller sig som det är svårt att komma ut ur.

Vetenskapligt finns det de som tror att vintertrötthet och irritation beror på bristen av hormonet Serotonin som enligt forskarna bidrar till sexuell lust, vakenhet, aptit med mera. Om man har det tufft att producera serotonin så finns det några tricks: Solljuslampor och sprit.

Jag har en lampa som avger ett sken som är väldigt nära naturligt solljus. Enligt instruktionen ska man använda den trettio minuter om dagen för att kroppen ska stimuleras att producera sitt egna serotonin. Hur använder man då en sådan lampa? Jo, tydligen ska man rikta ögonen mot den utan att stirra in i den. Hur sjutton gör man det?
Hur jag än gör så bränner strålarna rakt in genom ögonen, in i skallen. Det värsta är att enligt instruktionerna ska den användas på morgonen.
Så klockan 06:15 ringer klockan. 06:20 lutar jag mig framåt med ett stön och slår på lampjäveln varvid ett antal tusen lux träffar mina sömniga ögon och kokar min hjärna.
En normal kontorsbelysning är på 400 lux, en solig dag är på 50 000 lux. Lampan ska ju efterlikna en solig dag så det är rejäla lux som strålar ut från den.
Att glo in i lampan är plågsamt, men vad gör man inte för att bli både glad och kåt?

Efter trettio minuter stänger jag med en darrande hand av lampan och sedan vacklar jag ut i resten av lägenheten, nästan totalt blind och med en rödvit halo mitt i synfältet. Det brukar ta ytterligare en halvtimme innan effekterna försvinner, och nog fan vaknar jag.
Hustrun tycker att ljusterapin är toppen så det kan ju indikera att resultatet som sagt inte bara är att jag blir gladare utan också …

Ett annat trick är alkohol. Tydligen stimulerar ett visst intag av alkohol produktionen av serotonin. Men här blir det knepigt: Hur mycket är det vissa intaget? Här tarvas det vetenskapliga tester. Kontinuerliga vetenskapliga tester, vilket dock orsakar en del problem eftersom jag jobbar i veckorna, och det kan vara lite pinsamt att vara drängfull på jobbet, även om det tjänar ett högre vetenskapligt syfte.

Ett annat säkert hösttecken är Alla Helgons Natt samt dess mer råbarkade kusin Halloween. Som förberedelse var vi på kyrkogården idag, krattade, plockade ogräs samt planterade ljung i rött, grått och vitt. Nu ser graven riktigt proper ut. Man vill ju inte skämmas när alla besökarna kommer dit på Alla helgons Natt och förfasar sig över att vår grav inte har räta grusränder, lyktor som står rakt eller döda blommor.

Men eftersom det ändå är så mörkt så hoppas jag att det inte syns.

28 september

Det kan vara skitsvårt att följa recept ibland. Ibland står det att råvaror ska mätas med msk, tsk eller cl, men vad betyder det egentligen? Ska det vara släta, strukna eller rågade tsk eller msk? Hur mycket är det om det är rågat? Skedar är ju olika stora. Vilken tesked eller matsked ska jag använda? IKEAs? Eller COOPs?
Ja, jag vet att det finns små mått som heter msk/tsk i plast men våra mått brukar försvinna. Sedan stämmer faktiskt inte alltid måtten…
Enligt wikin är nämligen en tsk=fem ml och en msk=15 ml, förutom i Australien, där en msk är hela 20 ml. Förklara det om du kan.
MSK är dessutom också en tidszon i Ryssland och förkortningen för en mentalskötare.
”Ja, och så rör du ner två mentalskötare socker ned i bunken, samt kryddar efter tycke och smak.”
Ska man mala ner mentalskötarna först innan man rör ner dem i byttan eller går de i hela? Hur stor bytta ska man använda? Ska de ha kläderna på?
Nu överdriver jag såklart, självklart ska vi inte ha mentalskötare ner i såsen. (om det inte är ett kannibalrecept såklart.)
Men vet vi om receptet är från Australien eller inte? Kanske kocken använde australiensiska matskedar när hen tillverkade rätten? Eller teskedar från MIO?

Sedan har vi begreppet: ”krydda efter tycke och smak”. Vaddå efter tycke och smak? Om jag visste vad rätten skulle smaka när den var klar så hade jag väl inte behövt ett recept? Jag vill helst veta exakt vad jag ska ha in i byttorna, kastrullen eller i stekpannan. Det ska stå i receptet tillsammans med en fotnot om kocken är från landet/kontinenten Down Under eller inte. Annars är det väl ingen mening att läsa ett recept?
Ska jag hitta på allt själv?

Allt detta kom till sin spets när vi igår skulle ta fram ett eget recept på Currywürst till vår resekåseribok ”Vin, dödsskräck och toalettbestyr”. Det finns många recept på sås till currywürst, men jag ville att såsen som i grunden är en tomatsås skulle ha lite geist, lite sting och komplexitet. En Rindebrattsås helt enkelt.
Tyvärr fattar ju inte undertecknad de mer avancerade delarna av matlagning, pricken över i, grädden på moset molnet över … ja du fattar. Däremot har jag ett hemligt vapen. En smaksäker Hustru som säkerligen kan slå hr Tore Wretman på fingrarna.

Jag stekte därför glatt på skivad bratwürst, öste på Currypulver så lagret tog slut, hackade och stekte lök och vitlök, fräste och höll på som värsta Mac Donalds kocken, så att fettet rann nerför väggen och brandvarnaren försynt började gnälla från taket. Petade i tre burkar passerade tomater (passerade – också ett kul ord som har två betydelser:1. Gå eller åka förbi, 2: pressa livsmedel genom en sil), kryddade och lät koka ihop i en halvtimme. Sedan smakade jag nöjt på sörjan. Det smakade …. som passerade tomater med lök och kryddor. Inte så mycket mera.
Hustrun smakade också och tittade sedan på mig med en frågande min?
”Vad har du haft i för grönsaker eller ingredienser?”
Jag beskrev stolt vad jag hackat, skurit och med en liten sång petat i grytan, varvid hon skakade på huvudet.
”Du har alltså kokat ihop en tomatsås med enbart tomater? Då kommer den att smaka tomater och inget annat. Du måste ha i andra passande ingredienser som gifter sig så att det blir mer komplext.”
Jag stirrade frågande på henne medan jag försökte torka bort det värsta fettet från väggen med ena handen. Hustrun suckade, sjasade undan mig och därefter fick såskastrullen sig en rejäl omgång extra råvaror, fick koka ytterligare en halvtimme och sedan smakade jag igen:
Såsen var magisk. Jag nästan svimmade av vällust. Änglar sjöng upp till kör och det kändes som om fötterna lättade från marken. Det var som om de tyska gudarna förtrollat såsen. Och till currybratwürsten var den fantastisk. Så nu finns den mödosamt inskriven i resekåseriet, självklart med den fåniga formuleringen:

”Och så kryddar du efter tycke och smak.”