Jag kollade igenom bokhyllan och hittade sex korrekturexemplar av Fru Joredals Knarkfabrik. Det finns totalt elva exemplar varav fem är ute på vift hos läsarna.
Det var roligt att gå igenom dem och inse hur mycket som faktiskt har ändrats under projektets gång – och ännu har vi en bit kvar!
Det första korrekturexemplaret var exempelvis på drygt 100 sidor medan den senaste versionen i pocketformat omfattar drygt 260 sidor. Karaktärer har fått stryka på foten medan nya har tillkommit och fått en större roll.
De första versionerna avspeglade primärt handlingen, ramverk, absurda nyckelscener, parallella handlingar och avslutningen. Tydligen jobbar jag mycket utifrån och in. Först handlingen, sedan bygger jag på med det visuella och sedan funderar jag på karaktärerna och fördjupar deras beteende. Vilket i sig påverkar handlingen och så är jag inne i en iterativ process. Andra författare har säkerligen andra metodiker att attackera sin bok på. Ett detaljerat synopsis är vanligt har jag förstått. Så jobbar inte jag. En idé, nyckelscener och gärna avslutningen skall vara klart. Sedan låter jag bara hjärnan rinna ut genom fingrarna och ut på papperet.
Förändringarna avspeglas även i omslagen som fått allt mer detaljer eftersom tiden har gått. Även namnet på boken är ändrat. Ursprungligen hette den Fru Joreheds knarkfabrik. Problemet var att jag hittade en familj som faktiskt hette Jorehed. Jag vill ju inte hänga ut dem som knarklangare. Joredal fick det bli istället.
Undrar hur det ser ut om ytterligare ett halvår?
[sgmb id=”1″]
Idag hade vi på IT avdelningen den traditionella Hallowen-promenaden där jag och min personal bjuder forskare och studenter på fika med skrämselhicka. Frun hade bakat utsökta kakspindlar, gulliga minipumpor samt sockersöta marshmallows doppade i choklad.
Succén var given. Vi överraskade styrgruppen i sitt konferensrum så de skrek av förtjusning, smög på doktorander i korridoren och kastade oss in i läkarrum och kliniker.