Kategorier
husbil Husbil 2024

Värsta åkdagen någonsin!

20 juli

Vi lämnar korvmojj, trilskande vinautomat och Moselstranden vid Zell bakom oss kl tio. Första anhalt är stormarknaden upp på höjden vid Zell Barl som ligger 100 meter uppåt mot den blå himlen.

Vägen hit upp slingrar sig utefter branta stup så att Reancy blir alldeles blek i ansiktet. Här finner vi Globus – en stormarknad som inte går av för hackor. Efter att ha inhandlat livsnödvändiga varor såsom gott mineralvatten, vin, öl, korv, grönsaker, lite mer korv samt ännu mer vin sätter vi GPSen på Trier.  Vi är genomsvettiga fast det bara är förmiddag. Ute är det dryga 30 grader och svetten flödar så fort man går en meter.

Halvvägs till Trier låser sig GPS-helvetet igen. Självklart strax innan vi ska svänga genom en komplicerad korsning för att ta oss ut på den högsta bron här i området, säkert 200 meter hög. 

Kaos!

Reancy slänger fram sin mobil och knappar in Trier, medan jag kör så långsamt jag kan till stort förtret för bilarna bakom oss. Så får hon fram riktningarna och vi svänger som vi ska. Det är andra gången GPS-enheten låser sig. Så får det inte vara!

Inne i Trier är det 32 grader och luften skimrar av värmen. Turisterna stånkar fram med kartor i handen och uttorkad skrynklig hud i ansiktet.
”Vi kan stanna här i Trier om du vill” säger Reancy.
Varningsklockan ringer i huvudet på mig.
Om din flickvän, sambo, fru eller svärmor säger nåt sådant så gäller det att ta det väldigt försiktigt, för nu är du ute på hal is. Vad vill hon egentligen? Hon har ju velat åka hit hela tiden men nu plötsligt vill hon att jag ska bestämma?

En liknande situation uppstår om kvinnan i ditt liv provar ett nytt plagg och frågar vad du tycker medan du själv inte har någon smak eller åsikt om densamma. Det kan vara att hon gillar den och vill ha ditt stöd. Eller också är hon tveksam och vill att du ska putta henne i rätt riktning. Det bästa i det läget (om du inte har en riktigt bestämd åsikt och vet vad som passar henne ) är att vara väldigt otydlig, jämföra med en liknande eller fråga vad hon själv tycker. Säg aldrig: ”den är skitful” även om den är det eftersom hon har ju faktiskt valt ut den!

Tillbaka till Trier: 
Lite osäker på vad hon vill:
Jag: ”Ja det är ju varmt, men jag kan stanna där framme vid torget.”
Bollen är över på hennes planhalva:
Hon: ”Jo fast vi kan ju åka tillbaka hit senare.”
Knappast troligt, men det är en öppning! Hon vill alltså inte stanna. Åtminstone inte just nu. Själv är jag inte så engagerad i Trier utan skulle bara stannat för hennes skull. Jag stöttar henne i sitt val:
Jag: ”Jamen då så – vi åker till det där gamla slottet Vianden i Luxemburg istället”!

Så det gjorde vi

Resan till Vianden var enligt Reancy den värsta resan hittills. Bergen var högre, bilarna körde fortare och det var serpentinvägar med livsfarliga stup överallt.
Jag körde för långsamt uppåt och för snabbt utför och halva resan hade jag en galen busschaufför i arslet. Jag råkade köra om honom när han släppte av passagerare och det måste ha retat honom till vansinne att en husbil kunde åka om hans fina buss. Så rätt som det var, på den värsta brantaste serpentinvägen där husbilen knappt orkade köra femtio för att ta sig upp hade jag plötsligt en stor buss i röven med en ilsket rödkindad busschauför bakom ratten. Då gällde det att växla ned och gasa som sjutton varvid såklart Reancy blev än mer blek i ansiktet. Till slut lurade jag honom genom att köra in på en parkeringsficka.

När vi körde genom de små pittoreska städerna kunde vi ge oss sjutton på att husväggarna lutade in mot vägen. Självklart var det också ojämna kullersten med stora brunnslock överallt så att husbilen studsade och for, samt naturligtvis möten med upprörda bilburna turister där det var som smalast. 

Som grädde på moset hade den guide jag använde angivet fel adress till ställplatsen nedanför slottet så vi höll på att köra åt helvete in bland ännu smalare vägar där knappt en permomobil kunde ta sig fram och feta turister fick gå sidledes för att klämma sig igenom. Ingenstans fann vi den camping vi skulle till.

Till slut stannade vi utanför Vianden på en kulle, vi kunde se slottet inte alltför långt bort och diskuterade våra val. Vi kunde köra igenom de smala gränderna ännu en gång till andra sidan staden för att leta efter campingen eller också kunde vi skita i allt och fortsätta. Reancy var helt slut och nära att ge upp. Hon ville inte åka tillbaka genom staden igen men samtidigt var hon rätt säker på att campingplatsen låg på andra sidan staden. Själv hade jag helt tappat riktning och position och trodde felaktigt att campingplatsen låg i närheten av slottet. Till slut enades vi om att åka igenom staden igen. Reancy bet ihop tänderna och blundade och jag attackerade småsten, smala gränder branta backar och förvirrade turister.

Vi hittade ställplatsen. Och vilken ställplats! Vår plats är lummig och luftig, nära en porlande fors som jag genast doppade mig i och på avstånd svävar slottet majestätiskt 500 meter ovanför oss. Alla faciliteter finns och vi är bara en km från stadskärnan. Ström. Allt detta för 25 euro, 285 spänn per natt. 

Efter dopp, en uppfriskande dusch samt varsin grillad bisonburgare med ett kraftigt rödvin till ska vi ta oss an staden Vianden. Så snart solen gått ned och det blivit lite svalare.

Fast då var allt stängt.

Kategorier
husbil Husbil 2024

Vi har krockat!

19 juli

Mosel flyter från bergsmassivet Vogeserna i Frankrike, är gräns till Luxemburg och flyter slutligen samman med Rhen. Floden ringlar sig som en orm genom Moseldalen i kringlor och böjar med små byar längs med hela sin sträckning. Att åka bil genom dalen bjuder på fantastiska scenerier då vägen löper längs med floden nästan hela vägen och med bergssluttningarna täckta av vinodlingar.

Men det är något konstigt med vägen. Oavsett åt vilket håll man åker, söder eller norrut så verkar vägen slutta nedåt. Fan vet hur, men något magiskt är det, för husbilen drar också väldigt lite diesel oavsett vilken riktning nosen pekar. 

Nu på morgonen checkade vi ut från campingen vid Cochem och styrde kosan mot staden Zell som ligger just i en sådan kringla jag nämnde ovan. Men innan vi lämnade Cochem tänkte vi köpa lite vatten att ha på resan och svängde in på parkeringsplatsen för en supermarket nerifrån en brant backe. Då hände det.

Kabang!

Bilen skakade till och i överkanten av framrutan ser jag en metallbom svänga undan. Siffrorna 2.3 meter skymtar. Vi har kört in i en stoppbom!  Bilar bakom oss tutar ilsket. Bilar framför oss blinkar upprört med hellysena. Jag kan inte köra framåt, så jag lägger i backen och markerar tydligt att vi ska svänga. Det tar ett tag men sedan backar bilen bakom oss, jag får lite utrymme och så svänger vi ut, bort från stormarknaden. 
”Ska vi stanna och kolla hur mycket som gick sönder?” frågar Reancy.
Men det finns ingenstans att stanna förrän efter några kilometer. Med hjärtat i halsgropen inspekterar vi skadorna, 2,3 meter ovanför marken och pustar slutligen ut. Det blev bara några skrapmärken. Inga krossade rutor eller sprickor i gelcoaten. Tack Adria för att du gör robusta husbilar!

Framme vid Zell hittar vi en ställplats för 10 euro natten. Hyfsade platser ned mot Mosel. Med vinrankor precis bredvid som vi självklart besöker. Men nu har termometern krupit upp till 30 grader så våra hjärnor kokar långsamt i sin rosa vätska. Vi hade tänkt cykla in till staden på eftermiddagen, men det får nu vänta till kvällen. Under tiden svalkar vi oss med Cava a la Zelmerlöv, varvat med resorb och vårt äckliga flaskvatten. 

Lyckligtvis har ställplatsen både en korvmoj med fantastiska pommes samt en vinautomat om drickat tar slut! Toppen!

Zell är en besvikelse, nästan inget folk, lite sömnigt och nästan irriterat. Vi hittar dock ett bra cafe och njuter av kaffe och en apfelstrudel, denna gåva till mänskligheten från det tyska folket. Tillsammans med vaniljglass är det en fantastisk efterrätt!

I Zell ligger slottet mitt i byn och är omgjort till hotell. Rätt coolt men inte lika fantasieggande som slottet i Cochem.

Efter att ha promenerat igenom Zell så stannar vi till hos Heinrich Mayer som saluför Zeller Schwarze Katz Riesling som i princip endast går att köpa här i Zell. Vi provar några årgångar och fastnar för 2016 samt 2022 och köper två flaskor vardera av dessa.

Kvällen avslutades med …..

HJÄLP!!!

En katastrof har inträffat. Ring 112 och meddela behörig myndighet vad som skett och begär assistans. Detta är inte ett test eller skämt. Det är allvar!

Vad hade hänt? Jo: när lugnet hade lagt sig över ställplatsen insåg jag att vi saknade ett rött vin att avsluta kvällen med nu när solen färgar sluttningen gyllengrön och kvällen är sådär sval och skön som den kan bli efter en riktigt het dag. Du vet – kroppen slappnar av, blodtrycket sjunker och man bara tänker: ”ett litet glas, bara ett litet glas rödvin skulle vara perfekt just nu.”

Sagt och gjort så smög jag förbi de andra husbilarna, ålade mig under bommen vid entrén, förbi korvmojjen som i och för sig hade stängt (man kan aldrig vara för noga) tills jag nådde fram till målet: Vinomaten! Jodå den hade flera flaskor rött till det facila priset av bara 8 euro. Och rejäla instruktioner fanns det också. Dreglande av förväntan matade jag in nummer 31 – en rotwein för 8 Euro, petade in mitt kreditkort, ignorerade det faktum att den jädrans maskinen skulle reservera 25 Euro för säkerhets skull (och som jag troligtvis aldrig skulle få tillbaka) och tryckte på leveransknappen. Ingenting hände. Det var nu som jag såg på instruktionerna att jag måste legitimera mig. Med körkort typ. Jag slet upp körkortet – det var nära nu och jag kände redan i andanom hur glad Reancy skulle bli och hur smaken av ett fisljummet rotwein skulle fylla min uttorkade gom.
”Not accepted”
Jag stirrade dumt på texten, vred huvudet sju grader och läste på sidan av körkortsavläsaren vilka körkort som den satans maskinen accepterade. Nej, Sverige var inte med på listan.

Ridå.

Kategorier
husbil Husbil 2024

Tysk vattentortyr, slottsbestigning samt spagettiglass

18 juli

Mosel Camping Cochem har många faciliteter, bland annat duschar. Efter att ha duschat snålt i husbilen och sparat varje droppe likt Joakim von Anka såg vi nu framför oss ett paradis av vätska på vår uttorkade hud.

”Duschen ingår i priset och inga polletter behövs för duschen ” sa receptionisten och log inövat när vi checkade in igår. Eller ja, egentligen svamlade han snabbt och inövat en två minuters tirad med en massa tyska ord medan jag oförstående och med ett stelt leende då och då nickade som om jag faktiskt förstod något. Men jag tyckte mig faktiskt höra orden dusch och frei.

Duschen har fyra saker att hålla koll på:

En dörr att stänga om sig. Ett litet bås, halvöppet, att hänga sina kläder. Ett duschutrymme bredvid båset samt en väggmonterad dusch med munstycket monterat 45 grader. Ivrigt sliter jag av mig mina kläder och ser framför mig hur jag ska stå här en halvtimme minst medan det varma sköna vattnet blöter huden så att fingrarna blir sådär skönt skrynkliga. Jag positionerar mig under duschmunstycket tar ett djupt andetag och trycker på knappen. Nu kan njutningen börja.

Vattnet strömmar över min kropp.

Det tar några sekunder innan smärtreceptorerna i huden får överbelastning och slår larm och nu förstår jag varför det är fri dusch. Strålarna smeker inte huden utan piskar den som av tusen nålar. Munstyckshålen är små och trycket högt så istället för en dusch  får jag en vattenbaserad akupunktur. Jag biter mig i läpparna för att inte skrika och vänder framsidan till. Det är värre. Nu känns det som om tusen nålar penetrerar min mage och mina ädlare delar. Dessutom sprutar vattnet ut i hela duschutrymmen och stänker ned mina kläder.

Dropparna som väter mina kinder är inte vatten utan tårar. Snabbt tvålar jag in mig, torkar mig, på med de blöta kläderna och rymmer fältet. Utanför huset möter jag Reancy, som upplevt samma sak och med stora chockade röda ögon och med håret rufsigt försöker förstå vad som hänt.

När jag var liten följde jag med min pappa till kondomautomaten där han bytte kondomer samt tömde maskinen från blanka enkronor. Jag har för mig att ett paket kostade typ 3 kronor på den tiden. Ni som liksom jag har några år innanför västen kommer säkert ihåg dessa lådor som hängde på väggen och där man kunde köpa ett preventivmedel i smyg när behovet pockade på.  Nu har jag sett uppföljaren till detta här i Cochem: Vinomaten!

Scenariet är antagligen tänkt att stödja personer vars begär efter en flaska Riesling uppstår efter butikernas stängning och inköpet måste ske i lönndom. Så köparen smyger ut i mörkret, petar in 5 euromynt, försiktigt så det inte klirrar för mycket innan hen smyger tillbaks med flaskan samtidigt som hen kastar förstulna ögonkast åt alla håll. Jag förstår dock inte riktigt behovet eftersom varje butik i denna stad säljer flaskor i parti och minut. Till och med i cornflakesen hittade jag en miniflaska med Riesling häromdagen. 

Idag har Reancy och jag tagit fram cyklarna och cyklat in till Cochem. Det ligger bara en 2 km från campingen och vägen löper vackert längs med floden. Vi parkerade cyklarna mitt i stan och stötte genast på vår första frestelse: ett gult tåg. Du kanske inte vet det men Reancy är galen i att åka tåg runt i städer. Och får hon inte sin vilja igenom blir hon riktigt tjurig. Men som den gode make jag är så förekom jag henne och fick några pluspoäng på köpet.
”Nej men titta där”, sa jag och pekade på det gula tåget. ”Ett tåg som går runt hela staden!”
Jag kunde nu se att hon likt Pavlovs hundar började dregla vid tanken på att åka tåg hela tjugofem minuter runt en stad.
”Jag kan köpa biljetter”, föreslog jag och gjorde det också.
Sedan tillbringade vi fyrtio minuter på tåget och Reancy var i sjunde himlen. Tyvärr fungerade inte den engelska översättningen men vi gjorde så som vi brukade. Gissade friskt på vad det tyska svamlet i högtalarna betydde. Ibland hade vi fel men ofta rätt. Så nu har jag några pluspoäng att nyttja vid behov.

Staden har en massa shopping via små smala gränder, korsvirkeshus (såklart), historiska järnvägsstationer, kyrkor, bunkrar, med mer. Det var dock varmt, alldeles för varmt så vi kastades oss utmattade och uttorkade ned på ett cafe och beställde in ännu ett av de kulinariska underverk som Tyskland förärat oss: Spagettiglassen!

Glassunderverket skapades på 1960-talet och har blivit allt mer populärt. Rätten ska efterlikna en tallrik spagetti där glassen är spagetti, jordgubbssåsen är tomatsås samt riven vit choklad ska efterhärma parmesan. Skapelsen vilar sedan bekvämt på en bädd av vispad grädde.
Så jäkla gott!

Reichsburgs slott är Moseldalens största slott och är beläget 100 meter upp i bergen ovanför Cochem. Slottet byggdes på 1000-talet men förstördes under strider år 1689 och var en ruin när det köptes in av en välbärgad Berlinsk köpman som renoverade det på 1860-talet. Han renoverade dock inte slottet till sin ursprungliga glans utan till ett neogotiskt slott och använde det som ett sommarresidens för sin familj.

Hur det nu var när vi spankulerade omkring i de trånga gränderna, kollade in 6-pack med otroliga(!) viner, fantastiska likörer, otroligt välsmakande ginsorter samt mycket mer som försäljarna försökte pracka på oss, hamnade vi till slut vid en smal gata som löpte rakt uppför berget en trettio meter, för att sedan vika av. Vi blev nyfikna och klättrade upp för att se vad som fanns där. Då vek vägen av åt andra hållet! Stönande av utmattning och med värkande knän klättrade vi upp ytterligare en bit. Ja så höll det på tills vi insåg att vi klättrat snart halva vägen upp till slottet. Vad gör man då? Går ner igen och tar bussen upp? Eller tar man fan i handen och klättrar vidare?
Ja du förstår säkert vad vi gjorde.

Efter att ha klättrat de sista femtio metrarna rakt upp i skyn var vi till slut uppe på borggården med en fantastisk syn över hela Moseldalen. Härifrån kan man se milslångt över bergen och längs floden.
Rekommenderas.
Nu undrar du säkert hur vi kunde klättra 100 meter idag men bara trettio meter för några dagar sedan. Ja, jag vet faktiskt inte, men jag misstänker att vi börjat acklimatisera oss till höjden, våra röda blodkroppar har ökat i antal och därmed syreupptagningsförmågan förbättrats.
Eller också har kommunikationen mellan hjärnan och resten av kroppen gått i semesterläge.

Nu är vi i alla fall tillbaka i campingen och helt slut av alla promenader, cykling och upplevelser. Imorgon åker vi vidare mot Zelle eller kanske Trier.

Vi hörs!

Kategorier
husbil Husbil 2024 Okategoriserade

Currywürst, bergsbestigning och svanesång

17 juli

Jag glömde berätta att vi faktiskt bestigit berget vid Sankt Aldegund igår kväll. Utrustade med mod efter att ha klämt ned några (många) glas Riesling knatade vi raskt uppför de smala gatorna, förbi 1500-tals skolan för dvärgar (den kallas så eftersom den är så liten och det är så lågt i tak), samt vidare uppåt. Efter cirka 30 meters promenad, uppe på tiometers nivån ovanför vägen, upptäckte vi att luften måste vara betydligt tunnare här. Vi fick exempelvis problem att andas och var tvungna att stanna ofta för att hämta andan samtidigt som benen knappt bar oss. Vi borde nog ha tagit med oss varsin syrgasmask för denna typ av rask uppstigning. Irriterande var dock att ortsbefolkningen här på tiometers nivån ovanför vägen nedanför verkade helt acklimatiserade till höjden. De gick omkring som om det vore helt legio att vistas på denna höga höjd. Men så är det ju också med sherpas som lever vid Mount Everest, även de klarar höga höjder utan problem.
Men vi är ju svenskar så vad gör vi då? Jag hade fickpluntan full med något spirituellt eller om det var sprituellt kanske. Stärkta ur flaskan kavade vi därefter vidare uppåt, genom molnen (eller grillröken från en webergrill ) på tjugometers nivån, tills vi kunde se byn nedanför oss inklusive en fantastisk utsikt över dalen.

Här växte ännu flera druvor i snörräta rader som strävade mot bergets topp. Tyvärr hade vi glömt flaggan i bilen så vi kunde ju inte placera den här för att ta sluttningen i besiktning. Solen närmade sig också det kritiska läget för att återvända ned från berget. Det var hög tid att ge sig tillbaka till basecamp innan natten föll och de vilda druv-vargarna ylandes kom ned från berget för att leta efter färskt kött. Istället för en flagga sjöng vi istället ”Du gamla du fria” i kanon med hög hals så att det ekade ned genom gränderna med oknytt och uppstoppade varelser, tog några bilder som bevis och masade oss nerför, tillbaka till bilen innan någon ringde polisen .

Men det var igår. Idag har vi tagit oss sextio minuter med bil norrut till den lite större staden Cochem, fast inuti staden fick vi inte plats med vår fina stora husbil. Istället blev vi förvisade till en camping på andra sidan Mosel. Här står vi hela trettio meter från vattnet vilket ju är irriterande men lyckligtvis har Svante-Lisa flyttat hit med oss, för nyss var han här och betade av gräset på vår lilla plätt. Den lille gulleplutten saknade säkert oss.
Men sedan hade han fräckheten att skita en stor bajskorv rakt framför oss, svängde runt huvet på halsen som en orm och fräste något menande, säkert på tyska. Därefter spatserade han iväg som om ingenting hade skett. Den jäkeln! Reancy var tvungen att med ena handens fingrar runt näsan peta bort bajset till grannens lilla plätt. Dom var lyckligtvis inte där, och när de kommer tillbaka är det deras problem.

Vi har också sett hur proffsen motar undan svanar från sina husbilar. Med en flugsmälla i högra handen avancerar de mot svanen samtidigt som de utstöter konstiga läten; ett mellanting mellan ett fräsande och något tyskt ord. Lite viftande med smällan och svanen backar undan. Kanske tolkar de flugsmällan och armen som huvudet på en riktigt stor svan som avancerar mot dem? Intressant att skåda är det förvisso.

Currywürst med pommes, chilisås och en kall öl! Finns det något godare?

(Ja det skulle isåfall vara rindebraten. Som en riktig Rindebrattare är rinderbrat såklart min nationalrätt, En rinderbraten med kartoffeln).

Men varför snackar jag om rinderbraten? Idag har jag nämligen mumsat i mig en currywürst med pommes, denna gudarnas nektar som stärkte germanerna när de spöade romarna i teutoburgskogen år 9 efter kristus. Utan korv hade germanerna säkerligen försmäktat under det romerska oket. Just kontrasten mellan kött kryddat med curry, massor med chili och den fina texturen i pommes frites får mina smaklökar att gå spinn. Men så finns det de (rätt många faktiskt) som hävdar att currywürst inte uppfanns förrän 1949 av Hertha Heuwer i Berlin. Andra (som av en slump kommer från Hamburg) hävdar att Lena Brücker började sälja currywürst redan 1947 i Hamburg.
Så Hamburg eller Berlin?. 1947 eller 1949?
(Jag tror nog dock att currywürsten alltid funnits i den germanska folksjälen. i en form eller annan)

Vet du förresten vad ordet korv egentligen kommer från? Nähäpp? Tänkte väl det. Ordet korv är fornnordiskt och betyder böjd och stump. Med kött i. Norrmän och danskar säger pølse vilket är ett germanskt ord för något uppsvällt och tjockt. (urrrk)

Hmmm, undrar hur detta kommer sig? Hmm.

Imorgon ska vi ge oss in i staden, besöka slottet på toppen och självklart smaka på några viner också. Vi hörs!

Kategorier
husbil Husbil 2024

Storm, otyg i gränden och turistfällan

16 juli

Klockan tio igår kväll drog någon gud ur proppen ur sitt badkar, klappade sig på sin tjocka mage, fnittrade och tömde ett glas nektar. Badkarsvattnet färdades mot jorden i överljudsfart och splittrade sig i miljarder feta droppar som alla riktade in sig på den lilla campingen Mainkur utanför Frankfurt. 

( En annan (tråkigare ) vetenskaplig förklaring är att varm fuktig luft stigit på grund av solinstrålning och bildat åskmoln som sedan urladdats tillsammans med blixt och dunder ).

Reancy och jag fick ingen  förvarning. Vi satt och bläddrade på mobilen med varsitt glas vin när vattnet plötsligt forsade ner, blixtar lyste upp himlen överallt runtomkring oss och åskan mullrade så kraftigt att bilen skakade. Reancy försvann in i husbilen men jag satt oskuldsfullt kvar och väntade på att det skulle upphöra. Då ser jag markisen bågna av vattentrycket.

”Den går av” tänkte jag och kastade mig upp för att trycka ut vattnet. Sedan blev allt kaos. Grannen kom över till oss och hjälpte till att hålla upp markisen tillsammans med Reancy när jag vevade in den. Vi blev alla omedelbart genomblöta in till huden. Jag sprang runt och drog ut elen så vi inte fick kortslutning också.

Sedan stod jag och Reancy chockade inne i husbilen. Nu slog hagel in mot taket så att det lät som om någon piskade husbilen. 

Sedan, plötsligt, var det över.

Morgonen efter var det dags att åka mot Moseldalen. Vi tackade grannarna för hjälpen och for ut på autobahn igen. Denna gång var det inte så långt, bara 20 mil ungefär. Men slutet av resan föregick sig i bergen, branta backar uppåt och branta backar nedåt. Nu fick husbilen bekänna färg och jag växlade som en galning för att inte fastna i backen uppåt, med svansen full av bilar som undrade vad det var för en galning som skulle ta en 8 meters husbil uppför den värsta backen i Saarland. Väl uppe kunde jag pusta ut tre sekunder innan det var dags att åka nedför serpentinvägen på andra sidan. Då gällde det att ha låg växel i för att inte åka för fort. Men 3.5 ton husbil bryr sig inte så mycket om låga växlar, den ökar farten av själva tyngdlagen (jädrans Newton, han kunde väl ha käkat upp äpplet han fick i huvet istället för att filosofera kring krafter och motkrafter?) Snabbare och snabbare gick det och hjulen skrek i serpentinkurvorna medan jag bromsade så mycket jag vågade.

Hursomhelst, nu är vi på plats i Sankt Aldegund (som du antagligen aldrig hört talas om och troligtvis inte nånsin behöver känna till), en liten pittoresk by längs Moselfloden med ett fåtal små vinproducenter som odlar druvor längs bergssidorna. Det bästa med Sankt Aldegund är nog ställplatserna. Breda, platta och bara 10 meter från Moselflodens strand samt med bra faciliteter till det facila priset av 15 Euro. Fast strömmen klarar bara 6A, så när vi skulle köra Air Fryern med pommes frites så blåste vi säkringen. Då smög jag bort till kopplingsskåpet innan någon märkte det och snodde en annan husbils uttag. fast någon mer Air Fryer blir det nog inte i Tyskland.

Det är brant som sjutton, så de måste ha starka ben, de som vårdar och skördar druvorna. Druvor ja, det växer tamejfan druvor överallt här i stan. Samt gamla korsvirkeshus från 1500-talet. Men vi är ju botade från korsvirkessjukan så vi klarar oss rätt väl ändå. Vi tog likväl en runda genom trånga gränder, uppför bergssidan, när en kall kåre kryper längs med min rygg. I grändens dunkel skymtar jag ett par ögon, och där ett till, och ännu ett. Obehaget kittlar inte bara ryggen utan de små hårstråna på armarna reser sig även de upp och protesterar mot detta otyg.
Längs med väggarna i den smala gränden flockas små stenar med ögon, små leksaksdjur bortkastade av sina ägare förtvinar i gruset, samtidigt som gräsliga tyska tomtar med rödmålade toppluvor elakt stirrar mot mig. Borta på en soffa tycker jag mig se huvudet på en docka långsamt vridas mot mig medan den målade munnen vrider sig i ett fasansfullt leende. En docka som hämtad ur Edwards Munchs målning Skriet lutar sitt förvridna ansikte mot sina händerna och ler förstulet mot mig. Ett gammalt par sitter stelt uppstoppade på en bänk med en kärra vin framför sig.

Jag vet inte skälet till varför gränderna i denna lilla tyska by befolkas av småfolk, tomtar, troll och vättar. Är det något kulturellt? Ingår det i vinproduktionen att trösta sig med att sätta ut en vätte längs gränden innan man sveper flaskan med Riesling från 2015? Eller är det en protest mot konsumtionssamhället?

När vi nu är i Moseldalen ska vi ju också gå på vinprovning. Så precis som alla andra överåriga turister här i byn (medelåldern är säkerligen 75 – åtminstone bland våra husbilsgrannar) halkade vi aningslöst in på staden främsta turistfälla: Den Historiska Vinkällaren. Här hade de inte bara Rieslingviner utan de hade tagit ut svängarna rejält med smaksatt rom, Gin, Whiskey, likörer, samt vin, vin och åter vin. Och inte vilka smaker som helst, nej här sprudlade fantasin rejält med rosa likörer, julkryddad rom för att inte nämna vår egen smakfavorit: popcorn-Ginet.
Vi höll oss dock till planen att testa moselviner, stövlade käckt fram till bardisken, motade undan en familj från USA, som var i bygden på genomresa innan de skulle lyssna på Taylor Swift, och krävde att få smaka igenom husets sortiment av torra viner. En timme senare, glosögda och något instabila på benen efter att ha inmundigat ett tjugotal glas av olika årgångar och inriktningar köpte vi oss fria med sex flaskor som vi gemensamt, och med stöd av båda väggar, golv, asfalt och ledstänger, lyckades frakta tillbaka till bilen tillsammans med våra vid det här laget rätt rangliga kroppar. Därefter tog vi oss nöjt en tupplur.

Vi har fått ett nytt husdjur! Vi kallar hen för Svante eller SvanteLina eftersom vi inte riktigt vet om hen är en han eller hon. Det kan ju vara en hane som gått på hormonbehandling eller tvärtom. Eller också har hen valt sitt kön och då måste vi ju såklart förhålla oss till det.
Svante(-Lina) tycker i alla fall väldigt mycket om gräs och tydligen är gräset vid den enda husbilen på parkeringen som har svenska registreringsskyltar det absolut mest fulländade hen har smakat.
Hittills har hon inte bitit någon (fast Reancy hävdar att svanar bara piskar med vingarna när de attackerar).

Natti natti.