Christer Rindebratt

Det är många som hört av sig och undrat var jag tog vägen. Varför skriver jag inget? Mår jag dåligt? Har jag gått in i väggen?
Jag skulle vilja tacka för omtanken, alla ni underbara vänner och älskade. Er omsorg värmer jättemycket.

Det har som sagt varit tyst härifrån bloggen några veckor och det har sina runda skäl och orsaker. Först och främst har det berott på att jag beslutade mig för att vara lite snällare mot mig själv och inte sätta upp tunga mål som jag ska sträva mot.

Ett av målen var att skriva ett inlägg om dagen. Det hade jag gjort sedan början av juli då vi åkte iväg på vår husbilssemester och hade därmed bevisat för mig själv att jag klarade av den uppgiften. Det är ju inte lätt att hitta något att skriva om varje dag (för så spännande är inte mitt liv). Det tarvade därför en del fantasi och kreativitet för att lyckas få ut ett inlägg om dagen. Jag beundrar verkligen kåsörer som år efter år skriver tänkvärda och läsvärda inlägg. (Fast å andra sidan jobbar de oftast som journalister på heltid, så det är ju deras jobb…)

Ett annat mål var att få klart min senaste bok som jag petat med i tre års tid. Det finns alltid saker som kan bli bättre, karaktärer som kan utvecklas, berättelser som kan förtäljas inom ramen för den värld som jag skapat. Men så kom jag till en punkt där jag insåg att nog var nog. Att jag just nu inte förmår göra den här berättelsen och världen bättre. Den får stå kvar som ett snapshot för min kreativa förmåga hösten 2024, att ses tillbaka på och kanske förfasas eller glädjas. Vem vet.

Så nu finns ”De Dödas Vetenskap” ute i världen, på Ad Libris, Bokus, Boktugg och andra websajter. Häromdan beställde även ICA-Tore 40 exemplar till vår lokala ICA butik där jag på torsdag ska signera för hugade sista-minuten-shoppare. Det är skönt att äntligen sätta punkt för projektet och gå över i en annan fas.

Uppföljaren ”De Dödas Hunger” har jag redan börja skriva på och kanske kommit 10% på resan, men så tittade jag på mig själv i spegeln och förmanade mig allvarligt att ta det lite lugnt ett tag. Så nu har jag skjutit upp skrivandet på uppföljaren.

Det är därmed kravlöst nu på den kreativa fronten. Jag har inga skrivar-måsten, behöver inte skriva kåserier mellan tio och tolv på kvällarna och det finns inga krav att jag måste få något manus klart.
Jag känner mig ihålig och tom. Lite vilsen kanske. Det är en ovanlig men inte obehaglig känsla som jag utforskat de senaste veckorna. Vad innebär det att inte ha några måsten? Inga krav?
Mår jag bättre? Sämre?

Idag har jag ställt mig framför datorn för att skriva detta. Jag tror det innebär något. Jag misstänker att jag mår bra av kreativa utmaningar men att ibland blir det kanske för mycket och då måste jag ta ett steg tillbaka.
Retreat.
Return.
Det kanske är dax att komma tillbaka eller också njuter jag av kravlöshetens sötma några dagar till. Det är ju jul och det finns många kreativa utmaningar i det, kortfristiga spännande små projekt tillsammans med mina älskade.

Sköt om er!

10 november

Ibland blir det trippelt upp, och då är det bara att njuta!

Igår hade vi farsdagsmiddag hemma hos oss. Lite grann en tjuvstart eftersom fars dag ju inte är förrän idag, men iallafall.
Supergod catering från Feskarn på saluhallen: havskräftor, smögenräkor, smögensallad, trattkantarellsoppa, västerbottensostpiroger samt Tareq Taylors goda bubblande vin. Yngsta dottern med pojkvän slet sig från renoveringen av sitt sovrum, min mamma, sonen och så jag och Hustrun åt av hjärtans fröjd livligt diskuterande än det ena efter det andra.

Sonen med flickvän är ju i väntans tider så han sneglade hela tiden på mobilen där det regelbundet tickade fram olika meddelanden. Det visade sig vara noggrant dokumenterade tider mellan sammandragningar/värkar. Spännande att följa såklart. Tiderna tickade ner när det blev tätare och tätare mellan sammandragningarna samtidigt som sonens ögon blev större och större och svettpärlor började ansamlas under hårfästet. Till slut fick han nog.
”Nu är det bara tre minuter mellan värkarna”, sa han ursäktande och reste sig upp. ”Jag behöver åka hem. Det är nog dax!”

Fast det var det inte riktigt.

De åkte inte in igår, så under natten till idag var det säkert full fart hemma hos sonen. Men så nu på morgonen fick vi meddelande om att de åkt in och hon var öppen fem centimeter.
Det är ju halvvägs!
Så med största sannolikhet blir sonen pappa idag. Sååå kul! Jag tror han kommer bli en fantastisk far! och med sin underbara sambo kommer de tillsammans utforska familjelivet med en lite småtting. Precis som jag och Hustrun gjorde för 37 år sedan med äldsta dottern. Det är lite läskigt … men också helt fantastiskt.

Så med stor sannolikhet blir sonen far idag och jag blir farfar.

Far upphöjt till tre!

—–*——

Klockan är 11:15…
Nu är den blivande mamman enligt uppgift öppen 9,5 cm så nu är det nära. Hustrun och jag gnager frenetiskt på våra naglar så snart är det inga kvar.
Epiduralbedövningen var tydligen lite kaotisk eftersom den blivande mamman skakade så mycket, men det gick vägen till slut.
Vi håller alla tummar och det vi kan hålla i för att allt ska gå så bra som möjligt.

—–*—–

17:15
Hustrun och jag klättar nu så mycket på väggarna att tapeterna (om det fanns några) skulle legat ihopkrullade mot golvet.
Vad händer?
Sonen har inte återkommit med någon uppdatering. Allehanda tankar invaderar våra sinnen. Tänk om något gått fel?
Varför hör han inte av sig?
Ligger de på intensiven? Mår pumpan dåligt? har Sonens mobil laddat ur?
Vi funderar nu allvarligt på att åka in till BB. Jag har ju mitt passerkort till Ackis och kan ta mig in nästan överallt. Vi snor varsitt vitt lakan och låtsas tillhöra personalen. Vi måste få veta!

—-*—–

”Det blev en liten tjej”
Äntligen kommer då meddelandet vi väntat på. Allt gick bra efter mycket om och men. En liten tjej blev det! En till Rindebrattare har fötts!
Nu är jag officiellt farfar!

Utmattade av hela upplevelsen och proppfyllda av känslor behöver vi luft. Vi går ut en runda ner till ICA-butiken. Hämtar ett paket och är på väg tillbaka när jag skådar en skylt. Och du vet ju hur jag gillar skyltar. Det bästa jag vet. Nästan.
Den här skylten har ingenting alls med dagens händelser, men jag gillar den ändå. Den låter oss se något vi inte insåg att vi sett. Att det kan finnas underverk i allt.
Även i gul snö.

—*—–

11 November – uppdatering

Jag har blivit belagd med munkavle och får inte posta ovanstående innan sonen och sonhustrun har gått ut med information i sociala medier!

Fast idag körde jag hem dem från BB. Lillbebban är väldig söt och skötte sig excellent i sin nyinköpta bilstol i framsätet med sin stolta farfar.
Jag lämnade av dem hemma hos sig och sedan kom jag, hustrun och Bettan förbi fram emot kvällen med bilen fulladdad med mat, godis och andra nyttigheter. Under sken av att lämna över detta så kunde vi sedan gulla med det senaste tillskottet i Rindebrattsfamiljen till kvällen blev sen och sonen sparkade ut oss.

Jag fick till en lång diskussion med lillbebis där hon låg i min famn och tittade upp på mig med blå ögon och jollrade. Så söt.
Brås definitivt på mig.

—*—

12 november

Äntligen får jag posta inlägget ovan. Nu är det officiellt!

7 november

Jag upplever att det finns två skäl till att man skaffar elbil:

• För att minska klimatavtrycket eller
• För att få lägre bilkostnad.

Båda dessa skäl är troligtvis inte korrekta.

Elbilsbatteri använder t ex litium som är en mycket smutsig metall att utvinna och som förorenar naturen extremt mycket. Det är därför den i huvudsak utvinns i länder med låga krav på utsläpp. Så frågan är om en elbil ger ett lägre klimatavtryck än en snål kompressionsbil egentligen.

Sedan är det där med kostnader. En elbil kostar idag rejält mycket i inköp. Ofta runt 400kkr – 500kkr. Då borde man förvänta sig att dess ägarkostnader skulle vara extremt låga. Det stämmer förvisso när man ser på skatten, men knappast på försäkringen. Sedan är det det här med hur mycket bilen drar i kilowatt per mil. De siffror som oftast presenteras ligger mellan 1,3 kw/mil upp till 2,4 kw/mil för de stora lyxiga bilarna.

Men dessa värden är inte realistiska i verkligheten. Åtminstone inte i Sverige där temperaturen under halva året ligger runt nollan. Då drar en elbil betydligt mer, kanske upp till det dubbla. Då är det tveksamt om kalkylen går ihop även om el ofta kan produceras på ett klimatsmart sätt. I alla kalkyler förutsätts också att man bor i hus och laddar bilen i sitt garage, med en kostnad på 2 kronor/kilowatt. Vattenfall ger i sin kalkyl en årsförbrukning ( om man kör 1500 mil vilket de flesta kör ) på 3 000 kw, och hamnar då på en kostnad på 6 000kr/år för drift av en elbil.

Men 50% av svenskarna bor faktiskt i hyres eller bostadsrätter. För att ladda bilen får man då förlita sig på kommersiella företag med elstolpar, som har ett rejält påslag per kilowatt. I snitt betalar man då cirka 4 kr/kw. Då hamnar kalkylen plötsligt på 12 000/år för driften av en elbil.
Sedan drar ju inte bilen 2 KW på vintern utan betydligt mer. Så lägg på 50% på kostnaderna. Då hamnar vi på 18.000 kr/år för din elbil.

Som jämförelse så klarar de flesta mellanklassbilar med kompressionsmotor idag av att köras med 0,67l/mil eller lägre. Då blir bensinkostnaden per år 1500*17*0,67 = 17 085 kr/år.
Priset på en bil med kompressionsmotor är dessutom ungefär halva priset av en elbil. Då börjar skillnaden mellan elbil och kompressionsbil bli försumbara. Lyckas man hitta en kompressionsbil som drar betydligt mindre än 0,67 så är det definitivt lönsamt att ha en sådan.

Så är du sugen på en elbil, gör kalkylen. Bor du i lägenhet eller eget hus? Vad är din kostnad för elen? Hur mycket drar den elbil du är sugen på? Osv.

De praktiska delarna av att äga en elbil, att vänta tjugo minuter för att ladda bilen (eller längre) och planering för att hitta laddstolpar tar jag inte upp här men det är också sådant som man behöver se över.

Vad jag själv vill ha?
En rolig, snabb, snygg, säker, praktisk och ekonomisk suv såklart.

Men sådana finns nog inte.

6 november

Idag har jag suttit med en författarkollega hela kvällen och diskuterat allt mellan himmel och jord. Fast mest skrivande. Sten skriver science fiction och håller just nu på med korrekturläsningen för sista delen i sin trilogi. Korrektur är inte kul. Det tar månader att läsa igenom, korrigera, putsa, lämna ut för en ny testläsning, ta emot synpunkter och repetera. Tecken efter tecken, bokstav efter bokstav ord efter ord. Det är monotont, tröttsamt och slitigt. Men efter varje runda blir manuset lite bättre, får luft under vingarna och lyfter halsen lite högre. Inte så att det kan flyga ännu, men dagen kommer närmare och närmare.

Jag har varit där, kämpat och kommit ut ur tunneln på andra sidan. Fem gånger. Det är värt det.

Sten har också en bakgrund från IT-världen, precis som jag, så vi hade mycket gemensamt att tala om. Vi har också båda rest runt mycket i världen så det slutade med att vi drog den ena skrönan efter den andra om våra olika öden och äventyr ute i den stora världen.

Jag upptäcker att jag nog har suttit för mycket på kammaren. Jag behöver utforska den sociala sidan av författarskapet mera, träffa likasinnande och utbyta erfarenheter. Sten och jag har planerat att dela monter på bokmässan i Västerås under april. Det ska bli jättekul. Han är som sagt inriktad på Science Fiction och jag bland annat på fantasy, så det finns många tillfällen där vi kan agera gemensamt.
Sedan har vi också författarcentrum i Uppsala, där jag kanske kan bli medlem. Det finns många sätta att vidga sin bekantskap, det är dags att ta tag i saken och inte bara prata om det.

Dags att bli extrovert!

5 november

Jag är så trött på USA-valet nu. De senaste tre-fyra månaderna har det varit ett konstant brus om vem som ska vinna valet;
Trump eller Harris?

Jag kan faktiskt inte förstå varför man överhuvudtaget skulle vilja rösta på en narcissistisk dömd brottsling, bedragare, kvinnoföraktare, fascist och egoistiskt äckel som saknar samvete och dessutom uppenbarligen en större del av sin hjärna.
Trump har misslyckats i princip med alla affärsverksamheter han gett sig in på. Han har typ trettio konkurser bakom sig och har svindlat tusentals småföretagare varav många gått under. Under sin presidentperiod beslogs han med fler än 40 000 lögner. Han saknar samvete, moral och etik.
Egentligen är han bara bra på tre saker:
Att ljuga och bedra andra samt att uppträda på scen.
För karln har någon form av karisma.
Samma karisma som Adolf Hitler.

Bara tanken att halva Amerikas befolkning vill ha honom som president får mig att spy. Hur har USA misslyckats så totalt med sin utbildning, sitt sociala program och hälsovård att deras befolkning proteströstar på ett sådant avskum? För det finns mycket som är dåligt i USA. En stor del av befolkningen är fattiga, outbildade och arbetslösa. Deras hälsovård är bland den sämsta i världen ( fastän de betalar mer per individ för den). Bli inte sjuk om du är i USA. Frånsett att vården är dålig så är den också osedvanligt dyr.

Trump är ett symtom på orättvisorna. När folk är desperata tror de på första bästa lurendrejare som säger att han kan hjälpa dem. Som får dem att kanalisera sina orättvisor på de rika i Washington. USA måste ta tag i sina interna problem innan det är försent, vilket det kanske redan är.

Om Trump får makten kommer vissa delar av USAs demokratiska grundvalar avvecklas och fram träder en mer eller mindre fascistisk populistisk stat, som dessutom är den mest militariserade i världen.

EU och dess medlemsstater behöver kliva fram och ta ansvar för sin egen säkerhet. Tiden då USA var någon form av garant för stabilitet är borta, oavsett vem som vinner valet. Säkerhetspolitiken för Europa vilar inom Europa. På dess folkvalda ledare. Som hittills inte gjort speciellt mycket förutom att käbbla internt.

Självklart vill jag att Kamala Harris ska vinna. Men hon måste isåfall ägna sin tid åt att minska klyftorna och orättvisorna i detta gigantiska land. Då finns det en chans att framtiden blir mer ljus.

Det finns mycket att göra.