En frukost att dö för

31 oktober

”Ajj!”
Dunsen när jag slår huvet i locket ekar i det trånga utrymmet. Att jag aldrig lär mig. Det är bara 15 centimeter från min näsa upp till det tunga stenblockets ojämna undersida. Inte mycket att röra sig på med andra ord. Men det är mysigt här. Jorden som jag ligger på är lite sådär lagom fuktig och luktar mögel. Det är lugnt och stilla här. Ibland hör jag maskarna kräla sig fram och borra små gångar under min rygg. Då och då kittlar de mig när de sticker de fram sina små nosar, (för det är väl det maskar har?), och puttar lite försiktigt på min hud.
Kanske gubben som ligger här i kistan går att äta?

Jag kollar på armbandsklockans lysande rektanglar på armen. Dax att kliva upp. Solen har gått ned och natten börjar.
Vår stund är kommen.

Min älskade Hustru står redan i köket. Men så har hon också stått där sedan solen gick upp, stilla och väntat. Det ser ut som om hon sover men jag vet inte om zombies behöver sova. Mellan hennes fötter har det ramlat ned lite ruttet kött och lite vätskor. Stackarn. När det är varmt inne ruttnar hon snabbare. Snart är det bara skinn och ben kvar, men det är också rätt charmigt. Vi har diskuterat om att hon ska göra en ansiktsplastning, dvs det som de levande kallar ansiktslyft, fast i hennes fall så plastar vi helt enkelt in ansiktet i olika hudfärgade plaster. Då ruttnar det inte lika snabbt och ansiktet bevaras bättre.

Själv är jag lika vacker som när jag dog för trehundra år sedan. Lite skrynkligare såklart. Jag ser också lite sämre men värst är nog tänderna. De är faktiskt ett elände. De är bra när man ska suga blod och skär bra igenom huden på mina offer. Men de har blivit allt längre med åren så nu får de inte plats i munnen. Istället skjuter de ut som två betar, riktade nedåt.

”Godmorgon älskling”, säger jag.
Hon rycker till, (vaknar?) och vrider kroppen mot mig. Munnen öppnas i ett fasansfullt underbart leende.
”God morgon älskade”, svarar hon, ”har sömnen varit bra?”
”Tipp! Topp!”
Hon får en kyss på kinden varvid hälften av huden fastnar på mina läppar. Frånvarande torkar jag bort det mot min slängkappa.
Hon rumsterar lite och tar fram en kastrull.
”Ett ägg eller två”, frågar hon.
”Ett ruttet tack, gärna tusenårigt, lite grönt. Har vi någon blodpudding kvar?”
”Den är slut, men jag har en blodig råbiff. Funkar det?”
”Låter jättegott! Och du tar en hjärna som vanligt?”
Hon öppnar kylen och tar fram en plastinpackad hjärna med bitmärken.
”Jag fick tag i en igår. Den var från en politiker, så den är aldrig använd. Tror han hette Trump nånting.”
”Politikerhjärnor är perfekta! Långt mindre använda än andra hjärnor.”

Ägg måste alltid vara med i vår frukost. Själva processen när vi knäcker skalet och sörplar i oss innanmätet ger mig rysningar. Men idag kämpar det emot. Skalet är liksom mjukt och skeden bara studsar på ytan. Som om den var gjord av gummi. Vad är detta?
Hustrun ger mig en blick med ena ögat och stelnar till. Så tar hon sig för ansiktet.
”Stopp där! Ge sjutton i mitt öga!” säger hon.
Det är då jag ser att jag försöker karva i hennes ena öga som tydligen ramlat ut ur ansiktet, rakt ned i min äggkopp.
”Oj, oj”, säger jag, lyfter upp ögat och ger det en puss på pupillen innan hon får tillbaka det. ”Jag ser lite dåligt nu när jag blivit lite äldre men allt på dig är ju läckert”, fortsätter jag.
Hon rodnar och petar in ögat i sin håla innan hon ger mig ett strålande leende med sina gula vassa tänder och blinkar med ena ögat så det nästan ramlar ut igen.
”Sluta smickra nu så ger vi oss ut och gör natten osäker för alla ungdomar!”

Glad Halloween!