Månad: september 2024

3 september

Ibland är sinnet alldeles tomt. Oavsett om man skriver en bok eller ska göra andra kreativa saker så kan det bli så att det helt enkelt inte kommer fram något. Som idag.

Jag har satt som mål att jag ska skriva något varje dag, reflektera över sakernas tillstånd, vad jag gjort eller inte eller något annat som kommer upp. Men så idag när jag skulle skriva var det alldeles tomt. Ingenting.
”Hallå var är du min kära skrivarmusa?”
Inget svar.
Min musa har tagit semester, gömt sig under kudden eller gått på strejk. Hon (för muserna är alla av kvinnligt kön) har annat för sig. Hon kanske är och shoppar i något alternativt universum? Åkt tillbaka till Olympien för att ha retreat med de andra muserna?
Vad vet jag vad musor gör när de är lediga?

Du känner säkert till situationen, du ska skapa något, lösa något men du vet helt enkelt inte hur du ska börja. Så är det idag. Huvet är tomt. Vacuum. Typ. Vad ska jag hitta att skriva om som är någorlunda intressant för någon annan att läsa om?
Jag kanske ska skriva om ”Ingenting”?

Min dag har varit som de flesta dagar brukar vara. Man går upp, käkar frukost, tar sig till jobbet, jobbar, åker hem, käkar, slänger ett öga på TVn och sedan är det natti natti.
Ingenting som är speciellt upphetsande att läsa om eller hur? Men ofta när man läser eller ser saker i sociala nätverk så gör de fantastiska saker, hoppar fallskärm, hittar guldtackor, gifter sig på en toalett 3000 meter upp i luften, gör fantastiska middagar, bakar tårtor i form av gigantiska könsorgan, med mera.
Det man glömmer är att för varje fantastiskt läcker film, story eller berättelse så är det tjugo tråkiga vardagar när det inte händer någonting.
Alltså ingenting.
Det är just därför som det är viktigt för var och en av oss att inse att det är höjdpunkterna vi ser och läser om, andra människor har i princip lika tråkiga liv som vi själva. Vardagen kryper sig alltid på och det är rätt skönt.
För det mesta.

Ingenting är faktiskt det vanligaste i universum. Det finns mera av ”ingenting” än ”någonting” helt enkelt. Det finns en rätt gullig berättelse om ingenting som jag tänkte dra för dig kära läsare. Den belyser också väl hur vi människor fungerar:

En lärare i naturvetenskap sträcker upp handen för att äska tystnad och så tar han fram ett stort vitt papper samt en penna samt ritar en punkt mitt på papperet. Han lyfter upp papperet så att alla kan se.

”Kan ni beskriva vad detta är?” frågar han.
”Ett sandkorn på en strand”, säger en.
”Jorden i universum”, säger en annan.
”En ensam cell i en saltlösning”, säger den tredje.
Och så fortsätter det när alla studenterna försöker beskriva vad de ser. Han äskar tystnad igen.
”Ni har alla beskrivit den lilla punkten”, säger han. ”men 99.9999% av papperet består av vitt, av ingenting. Varför fokuserar ni på det lilla istället för det väsentliga?”

Vi människor är nog mycket sådana; Vi fokuserar på avvikelserna istället för helheten. Vi funderar på småsaker istället för den större kontexten. Det var säkert bra i djungeln när avvikelser betydde att lejonet eller ormen skulle attackera. Men idag är inte det behovet lika stort.
Ofta är helheten betydligt bättre än de irriterande småsakerna. Tänk på vad som fungerar bra istället för vad som är trasigt. Njut av det du kan göra istället för vad du inte kan.

Jag tror man kan bli lyckligare genom att tänka på ingenting och allting. För de hänger samman.

2 september

Mellan Eufrat och Tigris låg för femtusen år sedan staden UR. Det var då världens största stad med upp till 50 000 invånare. Kanske var det världens största stad på den tiden.
Människorna som bodde i Ur var i huvudsak Sumerer och Akkadier och de var inte så olika oss. De föddes, älskade, jobbade, fick barn och dog så småningom. Vi vet en del om dem på grund av de lertavlor de lämnade efter sig. Dessa innehåller ett rikt material med berättelser, sagor, sånger, räkenskaper och böner.
En av de vanligaste bönerna på den tiden var böner om att få behålla hälsan och slippa vara sjuk. För är man allvarligt sjuk så spelar det ingen roll hur rik eller fattig man är.

Jomen säger du, man kan ju betala bra läkare som vet vad de gör!
Det är riktigt. Pengar kan också köpa mjukare sjukbäddar, bättre mat. Men livskvalitet är svårt att mäta i kronor.

Idag har jag besökt min kompis som råkat illa ut och sitter i rullstol. Jag har berättat om honom tidigare. Vi snackade lite skit och så visade han några AI-filmer han gjort. Jag är imponerad av hans styrka och motståndskraft, trots den svåra situationen han är i.
Att behålla hälsan är även idag det absolut viktigaste och när man möter svårt sjuka så blir man väldigt tacksam för att man än så länge är någorlunda frisk.
Så passa på och njut av dagen! Rör dig, käka god mat, umgås, cykla, simma, virka, snickra, prata med andra och umgås!

Husbilen är nu avställd men inte helt och hållet. Vi klurar fortfarande på om vi inte kan åka en liten runda om två veckor. Kanske en snabbis ner till Linköpingstrakten? Eller en liten fisketur?
Men först skulle den besiktigas. Tänk om den inte gick igenom?
Jag körde in den till besiktningen, tog en kaffe och satt sedan med hjärtat i halsgropen och väntade på dödsdomen.
Först testade besiktningsmannen bromsarna och det tog väldigt lång tid. Alldeles för lång tid. Han testade och testade, åkte tillbaka och in igen i bromsvaggan. Som om något var trasigt.
”Ja”, tänkte jag, ” nog har bromsarna skrikit när jag bromsat ibland så de är säkert slut. Nya bromsar kostar minst tretusenfemhundra spänn.”
Men var skulle jag få tag i stålarna? Kanske sälja något?
Besiktningskillen körde fram till smörjgropen, parkerade och kilade sedan ner under bilen. Där ryckte och slet han i alla stag och hjul så att husbilen slamrade och svajade som om den höll på att falla ihop. Även här höll han på i evighet.
”Fyratusen för nya styrstag. ” Jag lade till det i listan.
Så var det hel och halvljusens tur. En spegel togs fram och åkte fram och tillbaka. Nästan som ett mål på en skjutbana. Och han gjorde om det två gånger. För att ljusen var felinställda?
”Justering av hel- och halv-ljus”, reflekterade jag, ”Femtonhundra blanka enkronor.”
Nu var jag uppe i niotusen. Minst. I reparationer. Jag suckade. Det här gick åt skogen. Nu fick nog husbilen stå till nästa år. Jag var så nere att jag inte märkte att besiktningsmannen blivit klar, kört runt bilen, parkerat och nu stod och försökte få min uppmärksamhet.
Han log. Den sadistiska jäveln.
”Det gick ju bra det där”, sa han.
Ironi. Han retades också. Åh gud vad jag …
Men så såg jag att papperet han höll i var nästan alldeles vitt. Om man får nedslag så brukar det vara fullt med krumelurer med krav på ombesiktning. Jag öppnade förvirrat munnen.
”Vad …?” stammade jag.
”Ja nu behöver du inte besiktiga den förrän nästa år”, sa han och räckte mig papperet.
”Ha det så bra!”

1 september

En annan är ju inte purung direkt och kroppen har fått stryk genom åren. Det som har strulat mest är ryggen. Med två, tre diskbråck så är den inte i särskilt bra form. Det har gått så långt att jag inte kan sitta ned och jobba utan att få kraftiga smärtor i ryggen. Så jag står. Och står. Men ibland kan man inte stå. På möten, konferenser, seminarier, eller när jag kör bil. När vi åkte runt i Europa i somras var jag innan resan orolig för hur det skulle gå, men det visade sig fungera rätt väl. Konstigt nog. Det måste vara chaufförstolarna i husbilen som funkar bättre än vanliga bilstolar.
Jag antar att lastbilstillverkarna har bra koll på sina kunders ryggar.

Men så igår upptäckte jag att det finns ännu en position man inte bör sitta i någon längre stund. På durken, i en båt som är 440 cm lång och som drivs fram genom vattnet med åror. Det började lite försiktigt med ömhet i korsryggen, som sedan spred sig till hela nedre ryggen som värkte.

Men vi fiskade på och jag svalde Alvedon efter Alvedon för att hålla smärtan stången. När vi så slutligen bröt för natten så var ryggen som ett enda stort sår. Tyvärr var jag nog inte så trevlig och det ber jag alla om ursäkt för. Ryggproblem är skit.

Dottern vill gärna att vi fiskar mera och jag hänger gärna på. Det är så roligt att göra saker tillsammans med henne, ja med alla mina barn. Jag är superglad så länge de vill ha med en gammal sur gubbe.

Men nästa gång vi åker ut med en båt så ska den ha en ergonomisk snurrbar stol eller vara så stabil att jag kan stå och fiska!

Idag har vi firat Hustruns bästa vän som fyllde år. Vi bjöds på fantastisk mat och mycket trevligt sällskap. Jag hamnade såklart i gubbhörnan där vi diskuterade bilar, sjukdomar och jobb. Som gubbar gör.

Våra familjer har varit tillsammans i alla år och våra och deras barn har vuxit upp tillsammans. Som en enda stor familj. Deras barn känns som våra och vice versa. Vi firar varandras födelsedagar, gör resor tillsammans och träffas.

Det känns väldigt bra.