Hemliga planer, dödsskräck och barnbarn

4 augusti

Idag har vi råkat ur för det mest skrämmande som vi någonsin upplevt under vår resa hittills. Men dagen började bra:

Morgonsolen sken in genom vårt takfönster och väckte mig. Först var jag lite förvirrad innan jag kom på var vi var: På eremitplatsen i Smålands urskogar. Tysthetens och naturens källa.

Morgonfisket gav två mindre abborrar, större än igår men nätt och jämnt matstorlek, så de åkte tillbaka i plurret. Inga öringar dock så långt ögat såg, trots att jag använde alla knep i boken jag kände till. En trollslända gjorde mig sällskap nere vid sjön och det var riktigt magiskt. Herr svan simmade borta vid andra stranden och sjöng sin sorgsna sång, fortsatt ensam. Men sedan ändrade sången ton, jag tror den lät mer hoppfull men det är svårt att säga. Och så flög han iväg. Kanske mot bättre jaktmarker.

Vi hade gjort upp en hemlig plan med Oscar om att komma till Nykil idag och hämta upp våra barnbarn: Malcom och Idun. Då skulle Oscar överraska Sandra med en hemlig date i anslutning till deras bröllopsdag, och åka iväg någonstans.
Till Sandra hade vi därför sagt att vi var i Osby, medan vi i verkligheten var utanför Vimmerby, knappt 1,5 timmars resa från Nykil. Vi packade ihop bilen och gav oss iväg.

Vår nyinköpta Garmin GPS föreslog att vi körde vänster och följde grusvägen 3 kilometer till en större väg. Apple kartor höll med så jag styrde vänster och gasade på. Efter en kilometer kom vi fram till en vändplan med ytterligare en eremitplats som faktiskt var bättre än den vi hade tillbringat natten på. I bortre änden av vändplatsen fortsatte en halvt igenvuxen grusväg bort genom tät vegetation. Bredvid vägen stod en stolpe med överdelen målad i blå färg.

Jag konsulterade Garmin GPS’en där jag matat in att vi var en husbil och hade viss bredd, vikt och höjd. Den skulle rekommendera vägar som passade oss. Den tyckte definitivt att vi skulle köra in på den igenväxta grusvägen.
”Ska vi verkligen åka in här?” frågade Reancy.
”GPS’en säger det”, sa jag och kollade för säkerhets skull också Apples kart-app. Jodå, den tyckte också att vi skulle ge oss in på grusvägen.
”Båda två pekar på den här igenväxta vägen”, sa jag.
Reancy skakade på huvudet.
”Det är alldeles för smalt och igenvuxet. Är du verkligen helt säker?”
Optimistisk som jag är och otroligt korkad samtidigt svarade jag:
”Båda GPS-arna rekommenderar det. Vad kan gå fel?'”

Vägen var väldigt igenvuxen och grenarna skrapade i taket. Efter trettio meter trängde vi oss förbi en gammal rostig traktor som blivit lämnad att rosta ihop här. Sedan svängde vägen och vi kom ut i det öppna. Framför oss ledde en grusig väg med stora stenar uppför en väldigt brant kulle. På vänstersidan sluttade marken kraftigt nedåt. Jag tvekade. Klarade vi verkligen av att köra uppför den här backen?
”Det går inte”, sa Reancy. ”Vi måste köra tillbaka.”
Men båda apparna visade ju den här vägen, till och med Garmin GPS som ju var framtagen för husbilar. Jag gasade på.
Husbilen studsade uppför backen. Efter en tredjedel märkte jag att backen var betydligt brantare än jag trott. Bakom mig hörde jag hur porslin ramlade ur sina hållare och lösa saker slog in i väggen. Bilen tappar greppet och hjulen liksom studsade utan att få riktigt grepp samtidigt som bilen driver åt vänster mot stupet på sidan. Reancy skriker av rädsla.
”Stopp! Stopp!”
Jag stannar och ligger på bromsen, livrädd att husbilen ska driva mer åt vänster. Så står vi stilla, kanske en tredjedel uppför backen. Jag ser dödsskräck i Reancys ögon.
”Vi åker tillbaka, det går inte”, säger hon med gråt i rösten.
Jag backar en kilometer tillbaka, mellan täta träd och traktorvraket tills vi är tillbaka på den sunkiga grusvägen som knappt är snäppet bättre än den vi just lämnade. Båda GPS-apparna visade fel. Vad är oddsen för det?
Vi tar fram Google GPS och den visar en helt annan väg. Den tar vi.

Väl framme i Nykil hämtar vi upp barnbarnen som är peppade på att åka med mormor och morfar i husbilen.

Morris kommer också fram och stryker sig mot oss. Han får åka med till Uppsala imorgon men tills vidare får han vara kvar här.
Till Borensberg bär det av där vi installerar oss på campingen, käkar glass och grillar tysk korv så det står härligt till.

Malcom käkar upp två gigantiska tyska korvar och Idun blir kär i en tysk spiralkorv som faller henne i smaken.

Så bryter ett skyfall ut och vi samlas inuti husbilen. Det är trångt men också mysigt. Medan regnet smattrar mot taket och åskan mullrar käkar vi brownie med grädde, skrattar och har det bra.

Vill du läsa mera? Kolla in min webshop!