Christer Rindebratt

26 september

Jag går på vad som helst. Säger någon att jag får en miljon om jag ger hen mitt bankkonto och hjälper hen logga in på det så går jag på det. Jag blir konstant lurad av Nigeriabrev, phishing, Postkodlotteriet, Triss, eller för den delen Lotto på båda onsdag och lördag med joker och hela millivitten. (Älskar dialektala ord som millivitten? Vem sjuttsingen kom på det?.)

Vinner jag då? Njaa. Nämen vänta, vi har ju faktiskt vunnit, Hustrun och jag, på Triss. Två gånger faktiskt. Ena gången tietusen och andra gången femtitusen blanka enkronor.

Första gången bodde vi på landet och var fattiga. Riktigt fattiga. Så fattiga att vi nyttjade toapapperet på båda sidorna samt använde tygblöjor som vi tvättade efter att barnen pruttat dem fulla med vedervärdiga matrester. Så panka att vi bara hade råd att se på nyheterna på TVn och lamporna tända i vardagsrummet 30 minuter på söndagarna.
Vi var faktiskt så panka att vi inte kunde bo kvar längre. Fyra hemmavarande barn hade vi och pengarna räckte inte till allt som behövdes. Till slut hade vi två amorteringar med mera på totalt 9200 kronor som vi måste betala eller också var vi tvungna att flytta från huset. Vi hade inga köpoäng på Uppsalahem så enda lägenheten vi isåfall skulle kunna få för sex personer var i något oroligt område i Uppsala som ingen ville bo i.

Klockan tickade och vi hittade ingen väg att lösa skulden, så vi började planera för det oundvikliga och fasade för vad vi skulle säga till barnen. Det var nu bara tre veckor kvar innan skulden skulle gå till inkasso.
Så sitter vi i bilen, vi har handlat lite mat och köpt en trisslott som hustrun skrapar.
”Kolla vi har vunnit 60 kronor”, säger hon plötsligt, ”Ska vi inte lösa in den?”
”Nu direkt?” frågar jag. Hon nickar. Så vi åker tillbaka och får två nya lotter. Så åker vi iväg igen hemåt igen medan hon skrapar den ena. Ingen vinst. Så den andra. Då hör jag hur hon slutar andas.
”Christer?”
”Ahh?”, säger jag och tutar på en idiot i en orangefärgad telebilsvolvo.
”Vi har vunnit.”
”Aha?” säger jag och bromsar in. Tokdåren ligger nu i båda filerna och blockerar omkörning. ”Hur mycket?”
Tyst en stund.
”10.000”, säger hon.
”Tie …. vad!!?” säger jag och håller på att köra på fanskapet, ”Tietusen????”

Tietusen var det. Vi löste in skulden och kunde bo kvar. En vinst verkligen i rättan tid. Nästan som man kan tro att någon vakade över oss. För de resterande 800 köpte vi leksaker till barnen.

Andra gången var vi hemma. Hustrun satt i vardagsrummet och skrapade på en trisslott, medan jag låg på soffan och läste en bok. Även denna gång var vi lite låga på cash skulle man kunna säga. Så slutade hon att skrapa och sa något som jag inte kunde höra. Sedan:
”Vi har vunnit! Minst 50.000!”
”Jaja, sluta skämta”, sa jag. ”Har vi verkligen vunnit och hur mycket?”
”Jag lovar. Tre TV-apparater!!”
”Du måste se fel. Kom hit med den.”
Men det var faktiskt tre TV-apparater. Vi ringde genast upp Svenska spel, enligt instruktionerna på lotten. ”Nu ska du skrapa kontrollrutan”, sa rösten i telefonen.
”Det kan man väl inte göra?” sa jag. ”Då blir ju lotten ogiltig”. För så stod det på lotten: ”skrapas kontrollrutan är lotten ogiltig”
Då skrattade hon på Svenska spel så hon kiknade i luren som jag höll mot örat med svettiga händer.
”Idag får du skrapa den, jag lovar”, sa hon.

Sedan dröjde det fyra månader innan vi fick åka till Gotland och Hustrun fick skrapa i TV. Vi bodde på en gård, fick åka limousine med spelkontrollanten och hustrun blev sminkad i samma rum som Pugh Rogefeldt, fast han var rätt sliten. Det blev 50.000 till slut. Fast då hade vi redan spenderat 37.000 på lån och sådant, men det blev en studsmatta för pengarna som blev över, och den hade vi kvar i många år.

Så jag är nog både lättlurad och godtrogen, fast ibland blir det bra ändå. Nästan som man har en vakande ängel någonstans där uppe. Som hjälper till när det börjar gå åt pipsvängen. Fast varför vänta till det blinkar rött på bankkontot?

”Hallå där uppe! Det är dags nu!”
Ohörbart mumlande och svagt eko av harpor och kanske lite fiol hörs någonstans däruppifrån. Hustrun säger att det kommer från våning åtta men jag tror det kommer från något rosa moln betydligt längre upp.

”Det är dags för en vinst nu!”

25 september

Människan är inte snabb direkt. Vi är egentligen skapta för att ta det lite lugnt. ”Chilla” som det heter nu för tiden. Kroppen är faktiskt utformad så att den alltid jobbar med att minimera vårt energiutnyttjande, så att hjärnan ska få kunna få sitt.
Hjärtat mår bra av att snabba upp sig ibland, men stresshormoner ska inte konstant förpesta vårt innanmäte. Hormoner behövs när vi ska springa ifrån ett lejon, en upprörd älg eller en kraftigt irriterad varg. Då är det bra att vi stressar, får ut extra hormon i kroppen så musklerna orkar lite mer.

Men det är lyckligtvis inte så vanligt med hungriga lejon, upprörda älgar eller irriterade vargar i storstäderna idag.
Att stressa lagom är bra, konstant stress tar livet av dig.

Men så lagom är det ju inte eller hur? Vi stressar på jobbet, stressar för att lämna barnen på dagis, stressar för att hinna göra det lilla extra hemma så att våra vänner inte tycker våra hem suger. Allt ska ske på bestämda tider, vi räknar minuter istället för halvdagar. Vi kopplar av via mobilen genom att svajpa, socialisera via chat-appar som gör att vi alltid finns tillgängliga.
”Va, har han inte svarat inom fem minuter på mitt meddelande? Är han sjuk?”

När jag var mindre så kunde man sitta en halvtimme och bara titta ut på omgivningen. När man väntade på bussen till exempel. Hjärnan gick på tomgång, man bara var. Klurade på olika saker, funderade, lät tiden gå sin gång. Idag sitter alla på busshållplatsen och ser på mobilen, svajpar, läser och är tillgängliga. Hjärnan får inte vila.
Men det behöver den.

Såg idag en annons för en klocka som de kallade för ”slow”. Den hade bara en visare. Det gick inte att räkna minuter, bara kvartstimmar. Jag gillar idén men vet inte om jag skulle klara av det med mitt arbete.

Folkhälsomyndigheten har lämnat ut riktlinjer för hur mycket skärmtid barn max ska ha. Barn under två år ska inte ha skärmtid alls och 13-18-åringar ska max ha tre timmars skärmtid. Jag misstänker att det är betydligt mera. Våra ungdomar mår allt sämre och speciellt tydligt är detta i de övre tonåren med mycket ångest och dåligt mående.

Det kommer allt mer och mer trender och information om skadligheten med att vara konstant uppkopplad och jag tror att vi börjar närma oss pendelns ändläge. Vi har fram tills nu okritiskt anammat tillgängligheten och konsumtionen av digitala medier utan att förstå konsekvenserna. Vi har program som stimulerar reptilhjärnan och via vårt belöningssystem får oss att konsumera mera och mera. Likt en knarkare är vi fast i det digitala konsumtionsträsket. Men extrempunkten är nog nådd. Vi kommer snart se allt mera begränsningar och anpassningar för att vi ska kunna konsumera på en rimlig nivå.

I den kontexten är nog en klocka som heter Slow inte ett illa val, eller en mobiltelefon som det bara går att ringa med.

För vi är ju bara människor.

24 september

Idag är det dan före dan. Du vet, innan stålarna landar på kontot. Eller som Magnus Uggla sjunger: ”Den tjugofemte smäller det!”
Jag har nyttjat föregående lön precis på öret (nästan) så att jag idag, dagen före har precis 5 kronor och 23 öre på kontot. Jag måste säga att jag är lite stolt över bedriften. För det är ju meningen att lönen ska gå åt. Det där med att spara till bättre tider har jag aldrig förstått mig på. För att inte tala om inflationen! Allt blir ju dyrare.
Om man då spenderar pengarna så snart de kommer in på kontot så får man ju ut mera. Eller hur? Med en fyra procentig ränta per år så blir alltså mina pengar värda fyra tolftedels procent mindre i slutet av månaden, jämfört med hur mycket de var värda den tjugofemte. Så det bästa är ju att sätta sprätt på dem omedelbums så snart de landar på bankkontot.

”Varje person bör ha minst tre månadslöner på banken i reserv”, var något jag hörde från en ekonomisk så kallad ekonomisk rådgivare på TVn häromdan.Tre månadslöner!
Vem fan har det i reserv? Då kan man ju inte köpa grejer ju. Man ser den där jyssta TVn, cykeln eller vad det nu är som man desperat behöver just denna månad. Den sänder ut sina locktoner, förvrider ens sinne tills det enda man ser är sig själv och grejen i lycklig förening. Det bästa av allt är att alla sociala medier på något sätt också fattar att man har fastnat i prylgyttjan. De fullkomligt dränker en i annonser, Youtubeklipp och lyckliga människor som dansar runt med produkten till ljudet av uppiggande musik och glada hejarop.
Halleluja!
Det är bara att tömma reserven, slanta ut och lycklig gå hem med varan. Denna lyckokänsla när kontot töms och man kan känna på grejen man köpt, den håller i sig länge. Flera dagar. Ibland till och med en en månad. Sedan har man tröttnat.
Det bästa av allt är att det alltid kommer en ny modell, kanske en ny mobiltelefon som man kan köpa.

Hustruns väska är idealisk att stoppa ner grejer man köpt i. Jag förstår inte riktigt hur det hänger ihop men väskan är ett typexempel på att något som ser litet ut utanpå är rymligt inuti. Jag misstänker faktiskt att det finns en extra dimension där inne. Det finns ingen annan förklaring.

Låt oss anta att vi är ute och går på stan. Törsten attackerar mig så jag viker mig dubbelvikt.
”Gu va törstig jag är”, utbrister jag och känner tungan krulla ihop sig som en torr kaktus i käften.
”Ett ögonblick”, säger Hustrun och öppnar väskan.”Med eller utan socker?”
”Ehh, va?”
”Ja vill du ha dricka med eller utan socker?” Hon rotar runt i väskan och jag skymtar en Cola Zero 1,5 liter samt en Pepsi tvåliters returflaska med full laddning av svart färg, socker och obehagliga tillsatsämnen.
”Har du ingen Ramlösa?” frågar jag.
”Grapefrukt eller Päron?”
Efter att jag har fått min Ramlösa päron fortsätter vi promenaden tills vi kommer fram till utkanten av staden. Där finns det en bänk med ett träbord. Hustruns mage börjar kurra så jag kikar på klockan. Precis som jag misstänker har den precis slagit tolv. Hustrun behöver ingen klocka, hennes mage är inställd på svensk normaltid och klockan tolv ringer den.
”Ska vi käka något?” frågar jag. En pizzarestaurang skymtar femtio meter bort. ”Ska vi ta en pizza?”
”Ett ögonblick”, säger Hustrun, rotar runt i väskan och lyfter ut en inbakad Calzone som det fortfarande ryker ifrån, två tallrikar, en flaska gott vin, två vinglas, bestick samt en vitlöksbaguette som säkert är en meter lång.
”Jag har tyvärr ingen pizzasallad”, säger hon ursäktande.
Jag glor på pizzan, den utan pizzasallad, och lyfter frågande blicken till Hustruns ansikte
”Ingen pizzasallad? Nä, då får det vara”, utbrister jag.

23 september

Idag är det måndag men sovmorgonen kan jag glömma. I går eftermiddag satte jag nämligen lillbilen på laddning på grusparkeringen bredvid vårt hus och planerade sedan att hämta den vid tiotiden och köra ner den i garaget. Så vad hände? Jo vid halv tolv, efter sängdags för undertecknad insåg jag att jag glömt hämta den. En normalt funtad människa hade då satt klockan på sovmorgon och hämtat bilen vid tio-tiden. Men inte undertecknad, snål som jag är. Efter klockan åtta på morgonen får man nämligen betala tio kronor i timmen för parkeringen.
Tio kronor!
Med dagens priser vet jag inte vad man kan få för tio kronor. En halvliter mjölk kanske? Jo förresten, en förstörd sovmorgon!

Så istället för att ligga och snusa fridfullt i min varma säng, ställde jag klockan på halv åtta, kastade mig ut ur sängen, stapplade ut i en svinkall morgon och körde ner bilen i garaget.
För att spara tio kronor!
Jag är helt dum i huvudet.
Sedan var den dagen förstörd.

Det är faktiskt inte bara ord. Min kropp är konstigt funtad. Får jag inte minst åtta timmars sömn så är min kropp hämndlysten på allt och alla. Den surar till sig, hittar fel i allt och bara är tvär och grinig. Stackars den som måste stå ut med min kropp en dag när den fått mindre än sina åtta timmar.
Oj oj.

Så idag har Hustrun haft det kämpigt. Men eftersom hon levt med mig i 44 år så tror jag hon har bra koll och vet hur hon ska handskas med det.

Under dagen har jag jobbat vidare med resekåseriet. Då gör det inte så mycket om jag är grinig. Verket framskrider, om än i långsam fart, likt en sköldpadda med såväl skavsår som talproblem. Sida efter sida läggs till handlingarna och nu är jag uppe i 29 sidor (av 120) som jag på något sätt gått igenom och försökt styra upp. Tanken just nu (som kan ändras närsomhelst) är att ha text på vänstersidorna och bilder på högersidorna. Det låter lätt eller hur? Något en femåring skulle kunna fixa.
Fel!
Det är det hur knöligt som helst. Speciellt i Word. Bara för att jag vill ha utfallande bilder ut till kanten på högersidorna och marginaler på vänstersidorna så bråkar Word med mig hela tiden. Jäkla Microsoft. Den där Bill Gates är nog en jäkla sadist.
Sedan är det där med layout. På bilderna. På högersidan.
Hur ska de vara? Hur jag än arrangerar 3-4 bilder på sidan ser de ut som om tidigare nämnda femåring varit är och petat med musen.
DET.SER.UT.SOM.SKIT.
Samtidigt har jag inte råd med en riktig layoutkonstnär eller fotograf för den delen. AI-genererade bilder som också ser ut som något katten släpat in från bakgården kan jag i och för sig ordna. För bevis – se nedan.

Observera speciellt ansiktena på det kära gamla paret som sitter på taket på sin husbil. De är totalt deformerade!

Men jag har en djävulsk plan. (Jag har bara djävulska planer). Denna är dessutom väldigt simpel i sin uselhet. Jag ska helt enkelt tigga och be mellandottern om hjälp. Hon är väldigt duktig på det däringa grafiska.

Älskade dotter – om du läser detta så HJÄLP!

22 september

Idag var sista dagen på Gysinge herrgård så vi började dagen med att kasta nere på bryggorna eftersom vi inte hade någon båt idag. Dottern och pojkvännen drog såklart upp ett antal mindre gäddor medan undertecknad kammade noll. Det har gått troll i fiskandet för min del men det är roligt att se att de andra två har framgång.

Efter en rejäl frukost styrde vi då husbilen mot Färnebofjärdens naturpark som ligger precis bredvid Gysinge. Här öppnar ett fantastiskt landskap upp sig med forsar, svämområden och helt underbar natur. Vi parkerade bilen vid norra infarten som självklart hade det mest väsentliga; grillplats, informationsskyltar, två utedass samt inoljade bänkar som man inte kunde sitta på.

Till min oförställda förtjusning hade toan även en instruktionsskylt och du kära läsare vet ju att jag älskar toaskyltar. Denna var av det mer instruktiva typen, till skillnad från de i Tyskland och Danmark som var mer åt pekfingerhållet.
Här fick man lära sig vad som skulle ned i toan, och inget annat! Speciellt gillar jag den engelska översättningen som glatt informerar om att pee + poop + toiletpaper = compost. Eller som jag skulle förkorta det till ppt=c.

En ovärderlig kunskap jag från och med nu ska bära nära hjärtat.

När det gäller pinket för övrigt, borde vi alla få betalt varje gång vi skvätter lite. Pink är en fantastisk vätska, eller var åtminstone förr i tiden. Med en bytta pink kunde man mjukgöra läder (fast lukten var inte så angenäm) eller tillverka krut. Så pink smällde högt bokstavligen förr om tiden.

Nationalparken är fantastisk och har du aldrig varit där bör du genast slänga dig i bilen/busen/tåget/cykeln, rullstolen och hjula dig hit. Här hittar du inte bara mygg (Gysinges favoritdjur) utan också bävrar, fiskar, skalbaggar och en hel del annat som bara finns här (nästan). Det finns stigar som slingrar sig fram mellan bäverknaprade stockar, översvämmade magiska myrar och längs med den kraftiga Dalälvens brusande forsar och fall.

Här känner man sig ödmjuk inför naturens krafter och faktiskt lite hungrig efter ett tag. Det är tur då att det finns eldstäder nästan var femtionde meter. Och vilka eldplatser sedan! Med svängbara och höj och sänkbara galler, små hus dedicerade till spåntningens ädla utövning samt björkved i parti och minut. Vi gick all-in så att spåntveden täckte marken i ett tjockt lager och sedan gjorde hustrun sin magi medan vi förgäves försökte få öringarna eller harrarna att nappa på våra frestande beten. Det serverades rostad tortilla med kyckling, grillad fetaost, hummus, sallad och såser, serverat rykande hett från eldstaden med vattnets brusande som fond och mot den blå himlen. Magiskt och fantastiskt gott. Därefter stekt åpple samt rostad banan med choklad. Mums.

Det är intressant att all mat som serveras från en brinnande och rökig eldstad utomhus smakar så jäkla gott. Det är inte bara att vi var hungriga, det är liksom att naturen gjuter sin magi över råvarorna, eller om det är skogsandarna som dansar kring oss för att förgylla maträtterna.

Mätta och lite trötta av allt fiskande och naturupplevelser styrde vi så kosan hemåt. Hustruns jackor hade varit försvunna sedan vi åkte men vi hade en tro på att de antagligen var kvarglömde i lillbilen.
Det var de inte…
”Men de kanske ligger i hallen hemma? Vi kanske glömde ta ut dem till bilen när vi stressade iväg i fredags?”
Det hade vi inte gjort, det vill säga glömt dem i hallen.
Alla hustruns jackor, kläder för tusentals kronor var försvunna. Liksom borttrollade. Men vem hade stulit dem? Och hur kunde de ha stulit dem? Vi fraktade ju ned dem från lägenheten direkt in i lillbilen och sedan till husbilen. Men ingenstans fanns dem…

Vi rev vårt hår i förtvivlan, det vill säga hustrun rev sitt hår medan jag kliade mig på skulten. Jag fattade ingenting. Hur kunde kläderna ha gått upp i rök? Vi kollade utanför huset där vi sist hade lillbilen. hade de ramlat ut när vi åkte iväg? Ingenting syntes där. Om de ramlat ut hade någon säkert tagit dem.

Förtvivlan sänkte sig över våra sinnen och jag såg framför mig hur tusenlapparna susade iväg ifrån gemensamhetskassan för att köpa ersättningskläder. I ren desperation åkte jag iväg för att ladda lillbilen och när jag kom tillbaka möttes jag av en upprymd Hustru; Kläderna hade kommit till rätta!

En vänlig själ hade hittat dem i garaget, där de tydligen hade ramlat av i fredags när vi packade. Hen hade hängt upp dem på räcket så att de inte skulle bli smutsiga och där hade de hängt tills hustrun i sin förtvivlan tog hissen ned och upptäckte dem.

Vilka fantastiska människor det finns! Jag blir så glad ner i skorna över den omtänksamhet som hen har visat och även alla andra som låtit jackorna hänga där tills den rättmätiga ägaren hittade dem.

Tack snälla ni, vilka ni än är!