Christer Rindebratt

30 september

När man uppnått mogen ålder som undertecknad har man varit med om flera pinsamheter än man kan glömma. Och glömma dem vill man nog helst av allt. Pinsamheter uppträder när man är minst förberedd och oftast står man där som ett fån. Visst känner du igen tillfället när du råkat ut för något och sedan dagen efter kommer du på vad du borde ha sagt, gjort eller inte gjort, men det är så dags då.

Nedanstående lilla pinsamhet inträffade i sin oskuld för många år sedan, jag skulle tro att den inträffade vintern 1989/1990, när jag var tjugoåtta år fyllda och fortfarande hade huvet fullt med hår.
Jag hade precis avslutat min studier med någon enstaka kurs kvar innan jag kunde ta ut min Masterexamen i datavetenskap. Äldsta dottern var precis född och jag jobbade på FOA som förste forskare med ansvar för datorutrustningen där, en MicroVax med tillhörande PC-datorer. På den tiden kostade den PC jag körde 37 tusen spänn, motsvarande 75 000 i dagens valuta, med hela 64kB minne och en rejäl CPU med överklockningsmöjligheter. Vi använde den för att mäta tryckvågor vid explosioner och skottskador.
På den tiden var detta verkligen state of the art, idag har den enklaste brödrosten i ditt kök antagligen mer beräkningskapacitet.

På vintern åkte jag och min chef norrut till Kiruna för att se över strategierna avseende skadade om vi skulle anfallas av ryssen. Enligt modellerna skulle det blir ett stort skadeläge med bland annat soldater som hade fått huvudskador och som därmed måste fraktas nedåt landet till de större sjukhusen. Vi skulle på plats med förbanden där ta fram underlag för att verifiera modellerna och logistikbehovet.

Pinsamheten inträffade på en vägkrog strax utanför Kiruna. Vi hade inmundigat dagens rätt, pannbiff med lök och potatis, och jag kände ett visst behov av att besöka herrarnas efter att ha tvingat ner den sista potatisen.
Toaletten var inte i sitt renaste skick och för att undvika det värsta bäddade jag in sitsen och kärl med toapapper innan jag belåtet satte mig ned och utförde det jag skulle. Därefter spolade jag, tvättade händerna och gick med bestämda steg ut i lokalen mot vårt bord. Det var då jag hörde ett kvävt fnissande till höger om mig. Först ignorerade jag det men fnisset ökade till ett muntert men kvävt skratt. Jag saktade farten och såg mig omkring: en tjej i min egen ålder satt vid ett bord till höger om mig och stirrade på mig med händerna framför munnen. Det verkade som om hon ömsom stirrade på mig samt bakom mig…
Jag vände mig om men det fanns ingen bakom mig och nu började andra i lokalen också småskratta och mumla mellan sig.
En aning förbryllad och ärligt talat lite orolig ökade jag stegen och gick ut i det större rummet mot vårt bord. Fem steg, Tio steg.
Nu hade mumlet och fnisset ökat exponentiellt så jag gick fortare och fortare. Till slut var jag framme och tänkte precis sätta mig när chefen höll upp handen mot mig och hindrade mig.
”Vad har du gjort?” frågade han.
”Jag? Inget?” svarade jag och kände svetten bryta ut i pannan. Nu skulle jag säkert få sparken.
”Inget? Du har ju hela toalettrullen i bak!”
Först då såg jag att toapapperet som jag lagt på toalettstolen hade fastnat bak i byxorna och hängde nu som en lång svans efter mig när jag gick…

På samma resa gjorde vi för övrigt ett stopp vid Esrange som då hade en fransk superdator. Vi fick en genomgång och var vederbörligt imponerade. Därefter frågade jag om hur de hade lärt sig att använda superdatorn, varvid teknikerna pekade på dryga fyrtiotalet tjocka manualer som tog upp en halv vägg.
”Där borta”, sa han stolt, ”står handböckerna och instruktionerna. Det är en hel del information som man måste sätta sig in i, innan man kan använda en sådan här superdator.”
Jag gick bort och tog ner en av de fyrtioåtta manualerna. Den vägde bly och var fylld med stencilerade instruktioner på franska.
Handskrivna.

På kvällen blev vi bjudna på renskavsgryta hemma hos en av chefens bekanta och det var nog den godaste renskav jag någonsin ätit. Om jag kommer ihåg rätt så innehöll den utöver renskav och lök även grädde, kantareller och messmör.

Serverat med lingon och småpotatis var det en rätt att dö för.

29 september

Det är den där tiden nu, du vet på året. Dagarna blir kortare, natten tar över. Dygnet är fortfarande 24 timmar men mörkret härskar allt mer och det blir svartare och svartare ända tills vintersolståndet den 22 december. Två dagar före Kalle anka och hans vänner. Sedan vänder det, men det är långt dit.

Min kropp fixar inte mörkret. Delar av den bestämmer sig för att gå i idé. Röra på sig är ingen idé, för det är ju så mörkt. Andra såsom hjärnan beslutar sig för att sitta i ett hörn och tjura hela vintern. Att få ut hjärnan på några muntra upptåg är i princip omöjligt. En livsleda infaller sig som det är svårt att komma ut ur.

Vetenskapligt finns det de som tror att vintertrötthet och irritation beror på bristen av hormonet Serotonin som enligt forskarna bidrar till sexuell lust, vakenhet, aptit med mera. Om man har det tufft att producera serotonin så finns det några tricks: Solljuslampor och sprit.

Jag har en lampa som avger ett sken som är väldigt nära naturligt solljus. Enligt instruktionen ska man använda den trettio minuter om dagen för att kroppen ska stimuleras att producera sitt egna serotonin. Hur använder man då en sådan lampa? Jo, tydligen ska man rikta ögonen mot den utan att stirra in i den. Hur sjutton gör man det?
Hur jag än gör så bränner strålarna rakt in genom ögonen, in i skallen. Det värsta är att enligt instruktionerna ska den användas på morgonen.
Så klockan 06:15 ringer klockan. 06:20 lutar jag mig framåt med ett stön och slår på lampjäveln varvid ett antal tusen lux träffar mina sömniga ögon och kokar min hjärna.
En normal kontorsbelysning är på 400 lux, en solig dag är på 50 000 lux. Lampan ska ju efterlikna en solig dag så det är rejäla lux som strålar ut från den.
Att glo in i lampan är plågsamt, men vad gör man inte för att bli både glad och kåt?

Efter trettio minuter stänger jag med en darrande hand av lampan och sedan vacklar jag ut i resten av lägenheten, nästan totalt blind och med en rödvit halo mitt i synfältet. Det brukar ta ytterligare en halvtimme innan effekterna försvinner, och nog fan vaknar jag.
Hustrun tycker att ljusterapin är toppen så det kan ju indikera att resultatet som sagt inte bara är att jag blir gladare utan också …

Ett annat trick är alkohol. Tydligen stimulerar ett visst intag av alkohol produktionen av serotonin. Men här blir det knepigt: Hur mycket är det vissa intaget? Här tarvas det vetenskapliga tester. Kontinuerliga vetenskapliga tester, vilket dock orsakar en del problem eftersom jag jobbar i veckorna, och det kan vara lite pinsamt att vara drängfull på jobbet, även om det tjänar ett högre vetenskapligt syfte.

Ett annat säkert hösttecken är Alla Helgons Natt samt dess mer råbarkade kusin Halloween. Som förberedelse var vi på kyrkogården idag, krattade, plockade ogräs samt planterade ljung i rött, grått och vitt. Nu ser graven riktigt proper ut. Man vill ju inte skämmas när alla besökarna kommer dit på Alla helgons Natt och förfasar sig över att vår grav inte har räta grusränder, lyktor som står rakt eller döda blommor.

Men eftersom det ändå är så mörkt så hoppas jag att det inte syns.

28 september

Det kan vara skitsvårt att följa recept ibland. Ibland står det att råvaror ska mätas med msk, tsk eller cl, men vad betyder det egentligen? Ska det vara släta, strukna eller rågade tsk eller msk? Hur mycket är det om det är rågat? Skedar är ju olika stora. Vilken tesked eller matsked ska jag använda? IKEAs? Eller COOPs?
Ja, jag vet att det finns små mått som heter msk/tsk i plast men våra mått brukar försvinna. Sedan stämmer faktiskt inte alltid måtten…
Enligt wikin är nämligen en tsk=fem ml och en msk=15 ml, förutom i Australien, där en msk är hela 20 ml. Förklara det om du kan.
MSK är dessutom också en tidszon i Ryssland och förkortningen för en mentalskötare.
”Ja, och så rör du ner två mentalskötare socker ned i bunken, samt kryddar efter tycke och smak.”
Ska man mala ner mentalskötarna först innan man rör ner dem i byttan eller går de i hela? Hur stor bytta ska man använda? Ska de ha kläderna på?
Nu överdriver jag såklart, självklart ska vi inte ha mentalskötare ner i såsen. (om det inte är ett kannibalrecept såklart.)
Men vet vi om receptet är från Australien eller inte? Kanske kocken använde australiensiska matskedar när hen tillverkade rätten? Eller teskedar från MIO?

Sedan har vi begreppet: ”krydda efter tycke och smak”. Vaddå efter tycke och smak? Om jag visste vad rätten skulle smaka när den var klar så hade jag väl inte behövt ett recept? Jag vill helst veta exakt vad jag ska ha in i byttorna, kastrullen eller i stekpannan. Det ska stå i receptet tillsammans med en fotnot om kocken är från landet/kontinenten Down Under eller inte. Annars är det väl ingen mening att läsa ett recept?
Ska jag hitta på allt själv?

Allt detta kom till sin spets när vi igår skulle ta fram ett eget recept på Currywürst till vår resekåseribok ”Vin, dödsskräck och toalettbestyr”. Det finns många recept på sås till currywürst, men jag ville att såsen som i grunden är en tomatsås skulle ha lite geist, lite sting och komplexitet. En Rindebrattsås helt enkelt.
Tyvärr fattar ju inte undertecknad de mer avancerade delarna av matlagning, pricken över i, grädden på moset molnet över … ja du fattar. Däremot har jag ett hemligt vapen. En smaksäker Hustru som säkerligen kan slå hr Tore Wretman på fingrarna.

Jag stekte därför glatt på skivad bratwürst, öste på Currypulver så lagret tog slut, hackade och stekte lök och vitlök, fräste och höll på som värsta Mac Donalds kocken, så att fettet rann nerför väggen och brandvarnaren försynt började gnälla från taket. Petade i tre burkar passerade tomater (passerade – också ett kul ord som har två betydelser:1. Gå eller åka förbi, 2: pressa livsmedel genom en sil), kryddade och lät koka ihop i en halvtimme. Sedan smakade jag nöjt på sörjan. Det smakade …. som passerade tomater med lök och kryddor. Inte så mycket mera.
Hustrun smakade också och tittade sedan på mig med en frågande min?
”Vad har du haft i för grönsaker eller ingredienser?”
Jag beskrev stolt vad jag hackat, skurit och med en liten sång petat i grytan, varvid hon skakade på huvudet.
”Du har alltså kokat ihop en tomatsås med enbart tomater? Då kommer den att smaka tomater och inget annat. Du måste ha i andra passande ingredienser som gifter sig så att det blir mer komplext.”
Jag stirrade frågande på henne medan jag försökte torka bort det värsta fettet från väggen med ena handen. Hustrun suckade, sjasade undan mig och därefter fick såskastrullen sig en rejäl omgång extra råvaror, fick koka ytterligare en halvtimme och sedan smakade jag igen:
Såsen var magisk. Jag nästan svimmade av vällust. Änglar sjöng upp till kör och det kändes som om fötterna lättade från marken. Det var som om de tyska gudarna förtrollat såsen. Och till currybratwürsten var den fantastisk. Så nu finns den mödosamt inskriven i resekåseriet, självklart med den fåniga formuleringen:

”Och så kryddar du efter tycke och smak.”

27 september

Hustrun hade kalas idag och vi hade sjutton av våra närmaste vänner över på en oktoberfest. Det var tyska korvar i alla storlekar, såser, röror, bröd, pommes frites, en massa öl, vin och snacks.

Finns det något bättre än att njuta av mat och ett gott sällskap en regnig kväll i september? Jag kan då inte för min själ komma på något bättre. Av det skälet är också kvällens eftertänksamma skrivelse betydligt kortare än vanligt eftersom ölen, vinet, romen och konjaken inom skjortan får min tankeverksamhet att blekna och min kropp att tröttna fortare än vanligt. Nog är att säga att jag och Hustrun är lyckligt lottade att få ha sådana trofasta och underbart sociala vänner att dela vardag och fest med.

Ni är underbara!

Så var det sagt och sängens underbara mjukhet hägrar. Även om stegen är få mellan datorn och sängen så är de ibland svåra att ta och väggar nödgas stadga ostabila bens ystra språng över plastmattor och bomull.

Godnatt kära läsare och må så gott. Försaka inte ynnesten att umgås med dina vänner, för någon dag kanske de inte finns kvar.

26 september

Jag går på vad som helst. Säger någon att jag får en miljon om jag ger hen mitt bankkonto och hjälper hen logga in på det så går jag på det. Jag blir konstant lurad av Nigeriabrev, phishing, Postkodlotteriet, Triss, eller för den delen Lotto på båda onsdag och lördag med joker och hela millivitten. (Älskar dialektala ord som millivitten? Vem sjuttsingen kom på det?.)

Vinner jag då? Njaa. Nämen vänta, vi har ju faktiskt vunnit, Hustrun och jag, på Triss. Två gånger faktiskt. Ena gången tietusen och andra gången femtitusen blanka enkronor.

Första gången bodde vi på landet och var fattiga. Riktigt fattiga. Så fattiga att vi nyttjade toapapperet på båda sidorna samt använde tygblöjor som vi tvättade efter att barnen pruttat dem fulla med vedervärdiga matrester. Så panka att vi bara hade råd att se på nyheterna på TVn och lamporna tända i vardagsrummet 30 minuter på söndagarna.
Vi var faktiskt så panka att vi inte kunde bo kvar längre. Fyra hemmavarande barn hade vi och pengarna räckte inte till allt som behövdes. Till slut hade vi två amorteringar med mera på totalt 9200 kronor som vi måste betala eller också var vi tvungna att flytta från huset. Vi hade inga köpoäng på Uppsalahem så enda lägenheten vi isåfall skulle kunna få för sex personer var i något oroligt område i Uppsala som ingen ville bo i.

Klockan tickade och vi hittade ingen väg att lösa skulden, så vi började planera för det oundvikliga och fasade för vad vi skulle säga till barnen. Det var nu bara tre veckor kvar innan skulden skulle gå till inkasso.
Så sitter vi i bilen, vi har handlat lite mat och köpt en trisslott som hustrun skrapar.
”Kolla vi har vunnit 60 kronor”, säger hon plötsligt, ”Ska vi inte lösa in den?”
”Nu direkt?” frågar jag. Hon nickar. Så vi åker tillbaka och får två nya lotter. Så åker vi iväg igen hemåt igen medan hon skrapar den ena. Ingen vinst. Så den andra. Då hör jag hur hon slutar andas.
”Christer?”
”Ahh?”, säger jag och tutar på en idiot i en orangefärgad telebilsvolvo.
”Vi har vunnit.”
”Aha?” säger jag och bromsar in. Tokdåren ligger nu i båda filerna och blockerar omkörning. ”Hur mycket?”
Tyst en stund.
”10.000”, säger hon.
”Tie …. vad!!?” säger jag och håller på att köra på fanskapet, ”Tietusen????”

Tietusen var det. Vi löste in skulden och kunde bo kvar. En vinst verkligen i rättan tid. Nästan som man kan tro att någon vakade över oss. För de resterande 800 köpte vi leksaker till barnen.

Andra gången var vi hemma. Hustrun satt i vardagsrummet och skrapade på en trisslott, medan jag låg på soffan och läste en bok. Även denna gång var vi lite låga på cash skulle man kunna säga. Så slutade hon att skrapa och sa något som jag inte kunde höra. Sedan:
”Vi har vunnit! Minst 50.000!”
”Jaja, sluta skämta”, sa jag. ”Har vi verkligen vunnit och hur mycket?”
”Jag lovar. Tre TV-apparater!!”
”Du måste se fel. Kom hit med den.”
Men det var faktiskt tre TV-apparater. Vi ringde genast upp Svenska spel, enligt instruktionerna på lotten. ”Nu ska du skrapa kontrollrutan”, sa rösten i telefonen.
”Det kan man väl inte göra?” sa jag. ”Då blir ju lotten ogiltig”. För så stod det på lotten: ”skrapas kontrollrutan är lotten ogiltig”
Då skrattade hon på Svenska spel så hon kiknade i luren som jag höll mot örat med svettiga händer.
”Idag får du skrapa den, jag lovar”, sa hon.

Sedan dröjde det fyra månader innan vi fick åka till Gotland och Hustrun fick skrapa i TV. Vi bodde på en gård, fick åka limousine med spelkontrollanten och hustrun blev sminkad i samma rum som Pugh Rogefeldt, fast han var rätt sliten. Det blev 50.000 till slut. Fast då hade vi redan spenderat 37.000 på lån och sådant, men det blev en studsmatta för pengarna som blev över, och den hade vi kvar i många år.

Så jag är nog både lättlurad och godtrogen, fast ibland blir det bra ändå. Nästan som man har en vakande ängel någonstans där uppe. Som hjälper till när det börjar gå åt pipsvängen. Fast varför vänta till det blinkar rött på bankkontot?

”Hallå där uppe! Det är dags nu!”
Ohörbart mumlande och svagt eko av harpor och kanske lite fiol hörs någonstans däruppifrån. Hustrun säger att det kommer från våning åtta men jag tror det kommer från något rosa moln betydligt längre upp.

”Det är dags för en vinst nu!”