Christer Rindebratt

6 oktober

Idag fyllde Hasse år så vi har varit på fest. När jag skriver detta är klockan 01:07 på natten och alkoholhalten i min kropp är betydligt över de tillåtna gränserna för att köra bil. Som de laglydiga medborgare vi är har vi självklart gått hem från festen, så jag är inte bara berusad, jag har skavsår också…

Vi har fått god mat, god sprit och fantastiskt sällskap. Jag fann mig mot småtimmarna på dansgolvet som man ensam dansandes med än den ena kvinnan efter den andra. För det är ofta så att vi män har det svårt att dansa. Vet inte varför, kanske vi skäms för att röra kroppen eller är oroliga för att göra bort oss. En intressant iakttagelse är att kvinnor generellt sett inte har samma begränsningar, utan gärna befolkar dansgolvet. Varför vet jag inte. En av dessa skillnader mellan män och kvinnor som gör samlivet så intressant.

Dans är en fantastisk upplevelse. Att tillsammans med en partner få utforska rytm, sensualitet och närhet är fantastiskt. Jag är ingen hejare på att dansa men jag har viss taktkänsla och tror jag kan röra mig någorlunda i takt med musiken och det räcker ofta långt. Det var trevligt ikväll och jag var flitigt uppvaktad så nu när jag skriver detta har jag träningsvärk över hela kroppen. Vem kunde tro att dans är så ansträngande? Jag misstänker att dans nog är en av de bästa träningsformerna gud uppfann åt oss dödliga.

Nu snurrar tangentbordet och likt en annan kväll får jag nog ta hjälp av såväl väggar som golv innan sängens underbara mjukhet omfamnar min kropp.

Godnatt alla. Vi ses imorgon.

4 oktober

Efter en sömnlös natt vaknar vi till en strålande dag här i Uppsala. Solen skiner och fåglarna kvittrar ( säkert någonstans ). Idag är valdag. Glöm USA valet den 5 november eller valet till Eu för några veckor sedan. Det här är mycket viktigare. betydligt värre till och med än ”Aftonbladet eller Expressen”, Hasse och Tages sketch från 1967 där Gösta Ekman inte kan besluta sig vilken tidning han ska ha.

Men vi har bestämt oss.
Det blir flytt till Botvidsgatan. Den gata vi svurit att aldrig flytta till. Gatan med de fula lägenheterna. Med layout och inredning från 1957.
Vad har vi gjort? Har vi kastat bort vår framtid. Vårt välbefinnande? Kommer vi vakna varje morgon och må illa när vi beskådar den fula grå tapeten i hallen? Kommer vi att svära över det trånga garaget? Den långsamma spisen?

Eller kommer vi känna en frihet över att inte vara låst till en lägenhet? Att kunna utforska världen utan att lägga alla pengar på en fyra i Luthagen?

Tiden får utvisa allt detta. Det enda vi kan vara säkra på är att det blir en förändring. Flytten sker dessutom i Januari, när det är som kallast. Vi kommer behöva hjälp.
Mycket hjälp.

3 oktober

Ibland har jag väldigt svårt att bestämma mig. Jag velar mellan alternativen fram och tillbaka, väger för- och nackdelar mot varandra. Har jag tid blir det ett excelark som fylls på sida upp och sida ner med formler, parametrar och tankar.

Ska jag leasa en ny bil så måste jag räkna ut alla kostnader in i minsta detalj, balansera körsträckor mot bensinkostnader och väga in försäkringskostnader och skatt.

Ska jag käka lunch så blir det uträkningar av hur mycket kalorier man får för sina kronor och balansera mot fetthalt och avvägt smakvärde. Är det gott eller bara kaloririkt?

Nu har jag och Hustrun hamnat i det värsta valet, som vi frivilligt utsätter oss för från tid till annan. Ska vi byta boende? Vi bor ju någonstans idag. Faktum är att det är ett väldigt bra boende. Praktiskt, modernt, med bra utsikt och fantastiska fönster. Vi har solnedgången magiskt vid horisonten och en spis som är så snabb att vi kan koka ägg på några sekunder. Nästan.
Ett kaklat superfint badrum, ett garage och plats för husbilen nere på gatan.
Varför ska vi flytta?

Svaret är att det är rätt så dyrt att bo där vi bor samt att det bara finns en toa för oss alla tre. Bara en toa! Errm, katastrof!

Så nu har vi kollat på en annan lägenhet som jag skulle kunna få eftersom jag stått i kö i 14 år. Den är äldre, mer gammaldags, har halvmodern spis, okaklat badrum sämre golv och väggar och utsikt mot en parkeringsplats. Hmm.

Men den ligger mer centralt, nära yngsta dottern. Den har två toaletter! Har några kvadratmeter större yta och kanske lite större garderober. Men det viktigaste utöver toaletterna är att kostnaden är flera tusen kronor lägre per månad!

Men så är det där med min kötid. Jag har stått i kö i 14 år. Är det denna lägenhet jag ska spendera min kötid på? Eller ska jag vänta på en ”fin” lägenhet på Öfre Slottsgatan i det gamla 1700-tals huset med tre meters takhöjd, charmiga väggar, serveringsgångar och opraktisk inredning? Då kan man iof kyssa två toaletter adjö, diskmaskin blir knepigt och trångt samt tvättmaskin likaså. Parkera bil och husbil kan man också glömma, för något garage finns inte.
Men det blir troligtvis billigare än vår nuvarande lägenhet.

Snobbigt är det:
”Bor du på öfre Slottsgatan? Wow! Får jag ta på dig?”
Men det kan ju ta några år eller månader innan en sådan lägenhet kommer ut på marknaden. Vill vi vänta? Eller ska vi spendera poängen nu?

Avvägningar. För och nackdelar. Vad är viktigast? Nu och i framtiden? Vet vi vad vi vill? Egentligen?
En låg hyra ger oss större frihet. Att åka ut med husbil. Att leva. Det blir ju vardag så småningom i alla boenden. Spelar snobberi egentligen någon roll?
Eller kommer vi vantrivas i en sliten 50-tals lägenhet? Kommer våra vänner vilja besöka oss? Får de överhuvudtaget plats i en sådan lägenhet med det lilla vardagsrummet?

Imorgon ringer kanske hyresvärden oss och vill ha ett besked. Ska vi svara ja eller nej? Vi vet inte. Vi velar fortfarande fram och tillbaka, som två åsnor mellan våra hötappar.

Suck.

2 oktober

Jag har haft ångest en längre tid över min berättelse Svart Blod. Det är ju en ny genre som jag försökt ge mig på. Ett sätt att utmana mig själv, försöka bredda mitt författarskap och kasta mig ut i det okända. Jag är trygg i att mina humoristiska deckare är hyfsade och förmår underhålla läsare av alla de slag. Svart Blod är däremot ett Svart Hål för mig. Skriver jag på rätt sätt? Är det någorlunda historisk korrekt? Är den tillräckligt bra?

Jag har velat om jag ska fortsätta på del två, eller skriva om del ett. Eller kanske slänga allt i byrålådan. Är det värt allt slit?
Jag har jobbat med den här berättelsen nu snart i tre år utan att komma till avslut. Jag hittar hela tiden fel i berättelsen, detaljer som jag tycker är dåliga, struktur som inte finner nåd för mina ögon.

Idag hade jag ett möte med Göran som är väl historiskt bevandrad, som hade fått boken för någon månad sedan och läst den. Idag skulle den få sin dom och vi skulle diskutera hur väl den historiska kontexten och detaljerna stämde överens med fakta. Jag är trygg i att Göran skulle ge mig ett osminkat betyg; gillade han den skulle jag få veta och gillade han den inte så var det dags att få veta det också.

Vi möttes på café Fågelsången över en kopp kaffe och bulle. Han packade upp boken och lade den på bordet mellan oss. Jag fäste blicken på den och vågade knappt möta hans blick. Han harklade sig:
”Jag hade mardrömmar efter första delen”, började han.
Tankarna snurrade i skallen. Vad menade han? tyckte han att den var så dålig att han hade mardrömmar?
”Du är väldigt duktig på att skriva och orden flyter jättebra”, fortsatte han.
Då lossnade det. Han gillade ju boken! Jag gav honom ett osäkert leende.
”Tack”, sa jag. I det tacket låg tre års vedermödor och äntligen kunde jag slappna av. Jag kanske skulle göra klar den? Trycka upp den och låta den flyga?
”Det är en förskräcklig historia”, sa han. ”Väldigt spännande. En riktig bladvändare!”

Sedan ägnade vi två timmar åt att dissekera alla historiska misstag jag gjort i boken. Jag lärde mig bland annat att

• järnkaminer inte fanns på 1700-talet
• det i Uppsala på den tiden inte fanns finnar i medelklassen
• engelska tidskrifter inte var så vanliga men att modetidningar från Paris cirkulerade bland adeln
• Man oftast hade samma kläder året runt utan att tvätta dem
• man hade strumpor och skor på sig inomhus på vintern då det var iskallt på golven
• Snön på gatorna var en upptrampad brun sörja av bajs, kiss och en massa annat
• pigor och drängar fram till 1920-talet ofta inte gick på toaletten utan kunde sätta sig på verandan och göra sin behov direkt utanför
• alla luktade så illa, att vi antagligen skulle kräkas av att bara befinna sig i samma rum som en person från 1700-talet
• Uppsala styrdes av rådhusrätten, med rådmän utsedda från skrån och köpmännen (oftast via mutor)

Det var väldigt intressant! Tack Göran! Så nu ska jag uppdatera boken med dessa historiska fakta samt mycket mer och därefter blir det nog att fundera på en release, sent omsider.

Det ska bli kul!

1 oktober

Det finns ett antal saker, händelser, datum eller aktiviteter som man absolut inte får glömma bort.
Exempel på sådant är:
Bilbesiktningen (tänk om man får körförbud!),
Happy Hour på krogen (Spriten är dyr nog som den är),
Bröllopsdagen (om man har en sådan),
Julaftonen ( vad tror du barnen skulle säga om tomten inte kom? ),
Första semesterdagen (tänk om man glömmer bort hela semestern?), samt den kanske viktigaste dagen på hela året:
Din partners födelsedag!

Errm, ja så idag fyller min kära Hustru år och …

Imorse var jag nog rätt trött i kolan. Jag vet ju att hon fyller år idag, jag har ju ägnat senaste två veckorna på att klura vad jag skulle köpa till henne, synkat presenter med barnen och lagt in bokningar i kalendern så jag inte skulle glömma något. Presenterna förutom de sista som jag skulle köpa idag var inslagna, undanlagda och färdiga för den stora dagen. Så när väckarklockan ringde var jag beredd.

”Godmorgon älskling och grattis!” var faktiskt det första jag sa. Sedan fick hon en puss, varefter jag klev upp och gjorde mina morgonbestyr, fixade min frukost och väntade på att hon skulle kliva upp. Men vilken tid hon tog på sig.
”Är det klart?”, ropade hon till slut.
Vad var klart? Jag kollade in köksbordet. Jo min frukost var klar och jag hade till och med kokat ett extra ägg åt henne.
”Javisst!” ropade jag. ”Kom och käka nu.”
Så kom hon ut i köket och beskådade köksbordet med min gedigna frukost och hennes ägg. Leendet som hon hade på läpparna falnade och hon såg lite konstigt på mig. Kanske hade hon ont i magen?
”Jag måste åka nu”, sa jag, slängde i mig min frukost, borstade tänderna och var ute ur huset inom fem minuter. Det var när jag låste upp cykeln som jag kom på vad som var fel:
Jag hade inte gjort i ordning födelsedagsfrukosten, med det lilla extra! Som vi alltid gör på alla födelsedagar. Med godis, choklad, ett litet ljus, en macka med pålägg i form av ett hjärta. Lite sådär puttenuttigt och gulligt, du vet.
Istället hade hon fått ett kokt ägg. Vitt skal. Löskokt. Kanske inte det hon förväntat sig från sin älskade make.
Så nu var jag i onåd, big time. Inga ursäkter räknas. Nu gällde det att kompensera…

Efter jobbet smet jag därför ned på staden. Jag hade tänkt köpa ett par gåstavar av god kvalitet, men med onåden på mig så gällde det att gå upp några klasser. Det slutade med att jag införskaffade de näst värsta gåstavarna som jag kunde hitta. Men vad gör man inte när man är i onåd, eller jag menar, för sin älskade kan man offra allt …

Så nu på kvällen hade vi middag på Pinchos och åt och drack av hjärtans lust och Hustrun fick en drös presenter som jag tror hon uppskattade väldigt mycket. Jag tror jag har upprättat mig och kanske, kanske, slipper jag sova på soffan ikväll.

Fast det får tiden utvisa…