Christer Rindebratt

10 oktober

Det är faktiskt sant. Min bild av världen är inte den riktiga. Fast vad är då den riktiga bilden? Ja det vet ju egentligen ingen eftersom vi alla har våra egna tolkningar av vad världen är. Tolkningar via våra sinnen när vi interagerar med vår omgivning. Men vi människor har ju faktiskt inte så bra sinnen.
En hund har exempelvis mycket bättre luktsinne, en fluga har betydligt fler ögon, katter ser i mörker och så vidare.
Bara en sådan sak som att vi alla består av atomer som mest består av tomrum kan ju få vem som helst att få huvudvärk.

Om man översätter våra sinnen till digitala motsvarigheter får man en kul skala där sinnena faktiskt är tiopotenser av varandra.

• Synen till exempel har en bandbredd som ett nätverksuttag på jobbet. Här kommer det in jättemycket data som ska hanteras.
• Känseln är ungefär en tiondel av synen, så fortfarande mycket data.
• Hörsel och lukt är ungefär lika informationsrika och motsvarar en tiondel av känseln.
• Slutligen smaksinnet i snitt en tiondel av hörsel och lukt.

Totalt kommer det varje sekund in lika mycket information som två fullastade nätverkskablar. Allt detta ska hjärnan hantera.
Det fixar den inte.

Så vad har evolutionen kommit fram till? Jo filtrering och mönsterhantering. Vi människor är skitduktiga på att känna igen mönster och inte bara via synen utan via alla sinnen. Till exempel en svag avbild av ett lejon i skogen, en spindel som vi blev skrämda av när vi var små, en bil som gnisslar, ett dunkande ljud som vi förknippar med fara. Det spelar ingen roll om det vi relaterar mönstret till är korrekt eller inte. Vår hjärna har kopplat det till en känsla. Det är så fobier och rädslor utvecklas.

I vardagen så uppskattas det att vår hjärna filtrerar bort mer än 90% av alla intryck vi får från våra sinnen. Blir vi stressade så börjar vi närma oss 98% och dessutom kopplas det logiska tänkandet bort. Stress gör oss helt enkelt rejält korkade.
Om hjärnan identifierar ett mönster kopplat till rädsla aktiveras hela kroppen. Adrenalin utsöndras och stresshormoner triggas så att vi ska kunna springa snabbt.

Hypnos kan hjälpa till att bryta relationen mellan mönstret och känslan. En annan metod är KBT där man utsätter sig själv för sin skräck.

Eftersom vi bara uppfattar i snitt 10% av vår omgivning, och som dessutom tolkas via våra känslor så kan vi vara rätt säkra på att vi inte uppfattar vår värld som den är. Min värld är inte som din. Men som de sociala flockdjur vi är så har evolutionen gett oss metoder för att anpassa oss och se till att flocken som helhet har en mer balanserad bild av världen.
Den bilden internaliseras av oss om den inte avviker alltför mycket från vår egen. Vår kultur och sociala värderingar definierar därmed också vår världsuppfattning.

Knepigt eller hur?

9 oktober

Sommaren 2001 fick mitt bolag Pocit Labs äntligen klartecken för att besöka teknikjättarna i Tokyo. Vi hade jobbat fram en på den tiden unik blåtandslösning för ad-hoc-nätverkande. Något som inte fanns alls på marknaden 2001 och knappt finns nu heller. Med vår lösning kunde man med sin mobiltelefon interagera med andra användare eller stationära blåtandsstationer i affärer till exempel.

Men så var det där med japansk affärskultur. Den var ju liksom inte som den svenska, utan omgärdad med regelverk, ritualer och processer. Nu med chansen att få ett avtal med Casio eller kanske till och med Sony så gällde det att inte göra något fel i affärsetiken.
Vi hyrde in en japansk konsult och under veckorna fram till avresan drillades vi som skulle åka i japansk affärskultur samt lärde oss de vanligaste orden.
”Det absolut viktigaste vid ett affärsmöte är visitkorten”, sa konsulten och såg mig djupt in i ögonen så att det kändes som han borrade sig igenom hela skallen. ”Visitkortet är personens själ och ska hanteras som en dyrbarhet.”
Vi fick lära oss att lämna över vårt visitkort med vänsterhand och ta emot motpartens visitkort med den högra. Sedan skulle vi se på visitkortet, lyfta blicken, buga och säga något positivt. Kanske: ”Arigato gosajmaschta!” som jag har för mig betydde ”tack så mycket”.
Sedan kom ett viktigt steg. Vi fick ABSOLUT inte stoppa visitkortet i bröstfickan som man gjorde i Sverige på den tiden. Det var ett big No, No! Nej istället skulle vi ha en försilvrad eller guldig visitkortsask där vi rituellt placerade det mottagna visitkortet så det bevarade värdigt. Så raskt införskaffades sex visitkortsaskar av bra kvalitet. Sedan tränade vi på varandra och fick till det rätt bra det hela.

I Japan hände det mycket underliga saker men det får jag återkomma till. Som vd hade jag uppdraget att besöka Sony och presentera vår lösning för deras tekniska team. Man kan nog säga att jag var laddad eftersom dragningen kunde avgöra hela bolagets framtid.

Inne på Sonys huvudkontor blev vi visade in till ett lyxigt rum och framför oss stod teknikchefen med sina fyra närmaste. Nu var det dags för det heliga visitkortsöverlämnandet! Jag kontrollerade att den försilvrade visitkortsasken ( i den goda kvaliteten ) fanns tillgänglig. Det var den. Nu var det bara att ta fram mina visitkort och genomföra överlämnandet innan vi kunde köra igång presentationen. Visitkorten låg i ytterfacket på min datorväska. Jag öppnade väskan och slängde upp locket på bordet … utan att märka att dragkedjan inte var igendragen …

Etthundratjugotre visitkort med mitt namn spreds över bordet och ett tiotal ramlade ner på golvet. Mina heliga visitkort. Som skulle hanteras med vördnad av motparten och stoppas in i deras försilvrade askar! Jag hade totalt gjort bort mig och mitt företag inför en av världens ledande teknikföretag!
Inom en millisekund kände jag hur svett sprutade ut ur alla porer och benen kändes som spagetti. Hjälplöst såg jag hur ytterligare ett tiotal ramlade ned på golvet med en svag duns, innan jag lyckades höja blicken.

Samtliga japaner i rummet stod med ryggen till och verkade beskåda något utanför fönstret!

Då insåg jag att när jag tappat ansiktet genom att tappa visitkorten hade de blixtsnabbt vänt sig om för att minska min prestigeförlust. Nu kunde de låtsas som om ingenting hänt.
Snabbt skrapade jag ihop alla korten och lade in dem i väskan, förutom fem som jag radade upp framför mig. En av de lägre teknikerna slängde en blick över axeln och när han såg att jag hade ordnat situationen så sa han något, varvid alla leende vände sig mot mig och sedan genomförde vi visitkortsritualen enligt plan.

Vår tolk tackade dem för att de ville ta emot oss och sedan gick vi in i ett presentationsrum där jag under 45 minuter gjorde den bästa presentation, nja en av de fem bästa presentationer, jag någonsin gjort. På felfri engelska berättade jag om produktens fördelar och jag kände att jag hade publiken i min hand. De verkade väldigt intresserade och nickade, pratade mellan sig och såg på mina bilder med intresse.

Efter presentationen så sa vi adjö, lämnade kvar tre exemplar av presentationen för vidare läsning och kom ut i lobbyn. Jag studsade av energi och vände mig till vår tolk.
”Hur tror du det gick?” frågade jag. ”De verkade väldigt intresserade.”
”Svårt att säga”, sa han. ”Vi får nog besked om några veckor.”
”Fast jag märkte att de verkligen förstod mervärdet av våra produkterna”, sa jag.
”Det tvivlar jag på”, sa tolken och vinkade åt en taxi. Så vände han sig mot mig. ”Ingen av dem förstår engelska.”

Ridå.

ps. Tydligen översattes sedan materialet av någon lägre tekniker som kunde engelska. På den tiden var det rent av fult att kunna engelska. Kunde man engelska hamnade man långt ner i rangordningen. ds

pps Vi fick tyvärr inget avtal med Sony eller Casio. dds

8 oktober

Ibland blir det inte som man föreställt sig. En händelse som man spelat upp i huvudet utlöper helt annorlunda än vad man föreställt sig i huvudet. En person som man bedömt från andras åsikter visar sig vara helt annorlunda. En plats som andra kallat helvetet på jorden visar sig för dig vara ett paradis.

Ibland sker en händelse i en tidslinje precis när den är som mest behövd. Som ett omen. Eller ett förebådande.
Något oväntat, i tiden.

Idag hade jag ett ögonblick som jag inte kommer glömma. Men det har hänt liknande ögonblick förut:

Vintern 1997 sa jag upp mig från mitt fasta jobb. Jag hade jobbat som vd i Norge för ett dotterbolag något år men upplevde inte att jag fick något stöd från den svenska ledningen. Jag behövde göra något annat, vad visste jag inte. Jag kände bara att jag måste säga upp mig nu.
Utan fallskärmar.
Nu.
Vilket jag gjorde.

Jag hade inget nytt jobb på gång. Inte ens en idé om vad jag skulle jobba med. Jag bara åkte hem.
Tre dagar senare ringer telefonen.
”Hi Christer!”
Det var Rod från Hummingbird. Vi hade inte pratats vid på fyra år. Jag hade introducerat dem på den svenska marknaden sju år tidigare och byggt upp deras säljkanaler. Sedan lämnat över ansvaret till andra säljare.
”We need a Scandinavian sales director. Are You interested?”
Jag bara gapade som en fisk på torra land, fast det såg ju inte Rod. Det visade sig att han inte hade en aning om att jag var mellan jobb, han hade bara kommit att tänka på mig när de sökte en Scandinavienchef. Tanken hade bara poppat upp i huvudet. Av alla hundratals personer som han umgicks med hade mitt namn dykt upp. Samma vecka som jag var mellan jobb.
Jag tackade ja såklart.
När det sker sådana här konstiga sammanträffanden så tar jag dem på allvar. Det är som om ödet pekar på mig med ett benigt finger och med mörk röst säger:
”Du får bara en chans, ta den eller ångra dig för evigt.”

Idag skulle jag ha ett möte med en konsult om ärendehantering, processer och organisation. Min chef hade tipsat om att konsulten var en bra kille med bra tankar och idéer. Vi satte oss i ett tomt arbetsrum och diskuterade och jag framförde mina åsikter om vad som skulle behöva göras. Vi var rätt överens. Sedan:
”Jag hörde att du är författare?”
”Författare är lite mycket sagt”, sa jag, ”jag kan knappast livnära mig på det.”
Han smålog.
”Fast författare kan man väl vara utan att ha det som full sysselsättning?”
Jag nickade. Jo så var det ju.
”Vad skriver du?” frågade han.
”Jag har skrivit två fantasy, tre humoristiska deckare och nu kämpar jag med min senaste bok, en historisk skräckis.”
”Då har du gjort en massa research?”
”Oh ja. Den historiska från 1776 har varit utmanande.”
Sedan tänkte jag efter.
”Fantasyböckerna var också roliga att göra research på. De utspelar sig i Sumerien för fem tusen år sedan där kungen Sargon den store mystiskt försvinner och krig utbryter.”
Han stannade till och jag såg att hans blick vidgades och ögonen blev alldeles stora.
”Du skämtar”, sa han.

Det visade sig att han var assyrier, en minoritet i Irak med en historia som härstammar tillbaka till tiden för mina böcker. Han hade aldrig hört talas om någon som skrev skönlitteratur, som utspelades i den historia, som var deras. Vi struntade i ärendehantering och processer och försjönk istället i en livlig diskussion om Assyrien, Akkadier, staden Ur samt mycket mer som hade hänt för tusentals år sedan. Hans kunskap var bred och överskuggade kraftigt de bristfälliga kunskaper jag inhämtat 2015-2017 när jag skrev böckerna.

Pekar ödet på mig och vill säga något?

Vi kom överens om att byta böcker. Han har skrivit dikter som jag är nyfiken på och han får läsa min Magins Två Ansikten. Det ska bli fantastiskt spännande att få någon som är så insatt i den historiska bakgrunden att läsa mitt alster som är ett påhitt, men samtidigt ett försök att levandegöra personer för femtusen år sedan.
Vad kommer han att hitta? Vad kommer han att säga?

När det gäller hans eget författande; Vad kommer hans dikter säga mig? Kommer de förändra mina tankar? Berika mig?
Jag som aldrig läser dikter?

#Våga fånga ögonblicket.

7 oktober

Idag är jag trött. Så trött att jag knappt orkar någonting. Misstänker att det är hösttröttheten som slagit till igen. Då orkar jag ingenting, mår skit och är deprimerad. Har hittills inte hittat något som kan ta mig ut ur höstdepressionen. Det är bara att vänta ut den.

Det finns liksom inget logiskt skäl till att bli deprimerad. Vi har skrivit på den nya lägenheten idag. Vi mår hyfsat, barn och barnbarn verkar må bra. Mor min också. Våra. vänner och bekanta verkar i stort sett må bra. Vi har bra jobb, supervänner, en kolonilott, en husbil, fint hem och massa grejer som vi inte behöver.

Ändå blir jag deprimerad fast jag inte vet varför. Om jag visste varför skulle jag kunna logiskt bemöta det. Men icke sa Nicke. Här kommer bara det djupaste svårmodet och faller över en. Som om jag är norrlänning eller nåt. Dom är duktiga på svårmod. Det är kanske därifrån det kommer? Farsan var ju från Örnsköldsvik i Ångermanland i Västernorrlands län. Svårmod = Norrland!

Där har vi nog det!
När jag tänker efter beter jag mig nog ibland som en norrlänning ibland:
”Kan du beskriva hur du känner, dina innersta önskningar och vad du skulle vilja göra i livet?”
Under inandning: ”Jo …”
”Men va roligt, kan du utveckla ditt svar?”
Lång paus. Inandning: ”Jo … flera saker … ”

Ibland, före höstdeppen, känner jag också en önskan om att lukta på något riktigt vedervärdigt samtidigt som munnen saliverar när jag botaniserar bland mandelpotatisar, lök, och hårt bröd på Ica.
Men det är någon komponent som jag missar och jag kan inte riktigt komma på vad det är som saknas. Kanske du kära läsare vet vad?

Det är nog min inre Norrlänning som gör sig påmind nu under hösten. Jag kanske ska muta hen med hårt bröd, renskav, messmör och det där illaluktande, vad det nu heter, så hen lämnar mig i fred?

Nu när jag skrev renskav och messmör blev jag riktigt jädrans hungrig så nu får jag nog sluta. Undrar om ICA-Tore fortfarande har öppet ….

6 oktober

Jag har nog ett kluvet sinne.

Jag och hustrun kollade på ”Så mycket bättre” ikväll. Du vet programmet där avdankade och inte så avdankade musiker, sångare och låtskrivare tolkar varandras låtar. Ibland blir det bra, ibland mindre bra men självklart ska den musiker vars låt slaktats tappert hålla minen och låtsas uppskatta versionen som skulle få Bert Karlsson att rotera som en propeller där hemma i Skara.
Men jag då?
Jag får tårar i ögonen. Det är sant. Stora tårar skapas outgrundligt och oförklarligt för vetenskapen i insidan av ögonen samt rinner nerför kinderna. Självklart bortförklarar jag alla insinuationer om att jag är en känslig själ och torkar bort tårarna med T-shirten när Hustrun inte ser. Ända tills nästa tolkning. Ja då är det dags igen. Tårarna sprutar när Magnus Uggla slaktar någon låt. För det är ju så gulligt av honom att helt omelodiöst förstöra en vacker sång.

Det är inte det värsta. Sätt på en romantisk komedi på TVn och då är det dags igen. När filmen är slut sitter jag rödgråten omgiven av avrivna servetter fulla med upptorkade tårar. Hade faktiskt ingen aning om att mina tårkörtlar kan producera så mycket tårvätska. Jag kanske skulle kunna sälja det på svarta marknaden?
Finns det en svart marknad för tårvätska?

Jag vill påpeka att allt detta gråtande självklart beror på att jag har känsliga tårkörtlar som antagligen aktiveras av strålningen från TVn. En strålning som uppenbarligen ökar i samband med romantiska komedier och darrande leenden på TVn. Jag gissar att det är en undermedveten påverkan, säkerligen sponsrad av den globala servett-tillverkarmaffian.

Motsatsen är min dragning till skräck. Det började redan i högstadiet:
”Nu ska ni skriva en berättelse på minst 3000 tecken. Ni får själva hitta på berättelsen och vad den ska handla om”, sa fröken och såg ut över min klass där vi satt i Ulriksdalsskolan, några år innan den brann ner. (Fast det visste vi inte då).
Jag kollade ner på mitt linjerade block. Vad skulle jag skriva om?
Jag såg mig om i klassrummet och inspirationen kom farande som en moped på kollisionskurs med en förvirrad älg!

*

Fröken harklade sig och såg bekymrat på mina stackars föräldrar.
”Jag är ledsen att fråga men jag och lärarna på skolan är lite bekymrade. Har Christer visat några aggressiva tendenser?”
Mor såg på far som såg på mor. Därefter skakade de båda på huvudet.
”Nej inte vad vi sett”, sa mamma. ”Varför frågar ni?”
”Nej det var ingenting. Absolut ingenting”, sa fröken, log lite darrande och tackade dom för att de kommit till skolan.

Berättelsen jag precis lämnat in handlade om att en mördare hade tagit sig in på skolan och sedan metodiskt expedierade (ett finare ord för att brutalt mörda ) samtliga lärare på olika uppfinningsrika sätt. Av något skäl upplevde lärarna att detta var lite alarmerande och såg med bävan på mig när jag gick omkring med min rosa kam i bakfickan och min sidbena. Själv tyckte jag i min oskuld mest att det var spännande att skriva en skräckis.

Jag har uppenbarligen ett vridet sinne. Jag gillar både Skräck, Fantasy, Humor och historiska berättelser. Det är kul och spännande att utforska såväl ljusa som mörka stunder med mina karaktärer. När jag börjar skriva vet jag bara i stora drag vad som kommer hända. Sedan tar karaktärerna tar över. De klantar sig, blir kära, mördar, funderar och ibland löser de till och med brott. Det är som om mina händer och fingrar får ett eget liv och producerar en berättelse som får eget liv.

Det pinsamma är att jag till och med både skrattar och gråter åt mina egna berättelser.

Vad det nu betyder.