Kategorier
Crippes betraktelser

Kluvenhet

6 oktober

Jag har nog ett kluvet sinne.

Jag och hustrun kollade på ”Så mycket bättre” ikväll. Du vet programmet där avdankade och inte så avdankade musiker, sångare och låtskrivare tolkar varandras låtar. Ibland blir det bra, ibland mindre bra men självklart ska den musiker vars låt slaktats tappert hålla minen och låtsas uppskatta versionen som skulle få Bert Karlsson att rotera som en propeller där hemma i Skara.
Men jag då?
Jag får tårar i ögonen. Det är sant. Stora tårar skapas outgrundligt och oförklarligt för vetenskapen i insidan av ögonen samt rinner nerför kinderna. Självklart bortförklarar jag alla insinuationer om att jag är en känslig själ och torkar bort tårarna med T-shirten när Hustrun inte ser. Ända tills nästa tolkning. Ja då är det dags igen. Tårarna sprutar när Magnus Uggla slaktar någon låt. För det är ju så gulligt av honom att helt omelodiöst förstöra en vacker sång.

Det är inte det värsta. Sätt på en romantisk komedi på TVn och då är det dags igen. När filmen är slut sitter jag rödgråten omgiven av avrivna servetter fulla med upptorkade tårar. Hade faktiskt ingen aning om att mina tårkörtlar kan producera så mycket tårvätska. Jag kanske skulle kunna sälja det på svarta marknaden?
Finns det en svart marknad för tårvätska?

Jag vill påpeka att allt detta gråtande självklart beror på att jag har känsliga tårkörtlar som antagligen aktiveras av strålningen från TVn. En strålning som uppenbarligen ökar i samband med romantiska komedier och darrande leenden på TVn. Jag gissar att det är en undermedveten påverkan, säkerligen sponsrad av den globala servett-tillverkarmaffian.

Motsatsen är min dragning till skräck. Det började redan i högstadiet:
”Nu ska ni skriva en berättelse på minst 3000 tecken. Ni får själva hitta på berättelsen och vad den ska handla om”, sa fröken och såg ut över min klass där vi satt i Ulriksdalsskolan, några år innan den brann ner. (Fast det visste vi inte då).
Jag kollade ner på mitt linjerade block. Vad skulle jag skriva om?
Jag såg mig om i klassrummet och inspirationen kom farande som en moped på kollisionskurs med en förvirrad älg!

*

Fröken harklade sig och såg bekymrat på mina stackars föräldrar.
”Jag är ledsen att fråga men jag och lärarna på skolan är lite bekymrade. Har Christer visat några aggressiva tendenser?”
Mor såg på far som såg på mor. Därefter skakade de båda på huvudet.
”Nej inte vad vi sett”, sa mamma. ”Varför frågar ni?”
”Nej det var ingenting. Absolut ingenting”, sa fröken, log lite darrande och tackade dom för att de kommit till skolan.

Berättelsen jag precis lämnat in handlade om att en mördare hade tagit sig in på skolan och sedan metodiskt expedierade (ett finare ord för att brutalt mörda ) samtliga lärare på olika uppfinningsrika sätt. Av något skäl upplevde lärarna att detta var lite alarmerande och såg med bävan på mig när jag gick omkring med min rosa kam i bakfickan och min sidbena. Själv tyckte jag i min oskuld mest att det var spännande att skriva en skräckis.

Jag har uppenbarligen ett vridet sinne. Jag gillar både Skräck, Fantasy, Humor och historiska berättelser. Det är kul och spännande att utforska såväl ljusa som mörka stunder med mina karaktärer. När jag börjar skriva vet jag bara i stora drag vad som kommer hända. Sedan tar karaktärerna tar över. De klantar sig, blir kära, mördar, funderar och ibland löser de till och med brott. Det är som om mina händer och fingrar får ett eget liv och producerar en berättelse som får eget liv.

Det pinsamma är att jag till och med både skrattar och gråter åt mina egna berättelser.

Vad det nu betyder.

Kategorier
Crippes betraktelser

In sprititu sanctis

6 oktober

Idag fyllde Hasse år så vi har varit på fest. När jag skriver detta är klockan 01:07 på natten och alkoholhalten i min kropp är betydligt över de tillåtna gränserna för att köra bil. Som de laglydiga medborgare vi är har vi självklart gått hem från festen, så jag är inte bara berusad, jag har skavsår också…

Vi har fått god mat, god sprit och fantastiskt sällskap. Jag fann mig mot småtimmarna på dansgolvet som man ensam dansandes med än den ena kvinnan efter den andra. För det är ofta så att vi män har det svårt att dansa. Vet inte varför, kanske vi skäms för att röra kroppen eller är oroliga för att göra bort oss. En intressant iakttagelse är att kvinnor generellt sett inte har samma begränsningar, utan gärna befolkar dansgolvet. Varför vet jag inte. En av dessa skillnader mellan män och kvinnor som gör samlivet så intressant.

Dans är en fantastisk upplevelse. Att tillsammans med en partner få utforska rytm, sensualitet och närhet är fantastiskt. Jag är ingen hejare på att dansa men jag har viss taktkänsla och tror jag kan röra mig någorlunda i takt med musiken och det räcker ofta långt. Det var trevligt ikväll och jag var flitigt uppvaktad så nu när jag skriver detta har jag träningsvärk över hela kroppen. Vem kunde tro att dans är så ansträngande? Jag misstänker att dans nog är en av de bästa träningsformerna gud uppfann åt oss dödliga.

Nu snurrar tangentbordet och likt en annan kväll får jag nog ta hjälp av såväl väggar som golv innan sängens underbara mjukhet omfamnar min kropp.

Godnatt alla. Vi ses imorgon.

Kategorier
Crippes betraktelser

Åsnans val

4 oktober

Efter en sömnlös natt vaknar vi till en strålande dag här i Uppsala. Solen skiner och fåglarna kvittrar ( säkert någonstans ). Idag är valdag. Glöm USA valet den 5 november eller valet till Eu för några veckor sedan. Det här är mycket viktigare. betydligt värre till och med än ”Aftonbladet eller Expressen”, Hasse och Tages sketch från 1967 där Gösta Ekman inte kan besluta sig vilken tidning han ska ha.

Men vi har bestämt oss.
Det blir flytt till Botvidsgatan. Den gata vi svurit att aldrig flytta till. Gatan med de fula lägenheterna. Med layout och inredning från 1957.
Vad har vi gjort? Har vi kastat bort vår framtid. Vårt välbefinnande? Kommer vi vakna varje morgon och må illa när vi beskådar den fula grå tapeten i hallen? Kommer vi att svära över det trånga garaget? Den långsamma spisen?

Eller kommer vi känna en frihet över att inte vara låst till en lägenhet? Att kunna utforska världen utan att lägga alla pengar på en fyra i Luthagen?

Tiden får utvisa allt detta. Det enda vi kan vara säkra på är att det blir en förändring. Flytten sker dessutom i Januari, när det är som kallast. Vi kommer behöva hjälp.
Mycket hjälp.

Kategorier
Crippes betraktelser

Åsnor mellan hötappar

3 oktober

Ibland har jag väldigt svårt att bestämma mig. Jag velar mellan alternativen fram och tillbaka, väger för- och nackdelar mot varandra. Har jag tid blir det ett excelark som fylls på sida upp och sida ner med formler, parametrar och tankar.

Ska jag leasa en ny bil så måste jag räkna ut alla kostnader in i minsta detalj, balansera körsträckor mot bensinkostnader och väga in försäkringskostnader och skatt.

Ska jag käka lunch så blir det uträkningar av hur mycket kalorier man får för sina kronor och balansera mot fetthalt och avvägt smakvärde. Är det gott eller bara kaloririkt?

Nu har jag och Hustrun hamnat i det värsta valet, som vi frivilligt utsätter oss för från tid till annan. Ska vi byta boende? Vi bor ju någonstans idag. Faktum är att det är ett väldigt bra boende. Praktiskt, modernt, med bra utsikt och fantastiska fönster. Vi har solnedgången magiskt vid horisonten och en spis som är så snabb att vi kan koka ägg på några sekunder. Nästan.
Ett kaklat superfint badrum, ett garage och plats för husbilen nere på gatan.
Varför ska vi flytta?

Svaret är att det är rätt så dyrt att bo där vi bor samt att det bara finns en toa för oss alla tre. Bara en toa! Errm, katastrof!

Så nu har vi kollat på en annan lägenhet som jag skulle kunna få eftersom jag stått i kö i 14 år. Den är äldre, mer gammaldags, har halvmodern spis, okaklat badrum sämre golv och väggar och utsikt mot en parkeringsplats. Hmm.

Men den ligger mer centralt, nära yngsta dottern. Den har två toaletter! Har några kvadratmeter större yta och kanske lite större garderober. Men det viktigaste utöver toaletterna är att kostnaden är flera tusen kronor lägre per månad!

Men så är det där med min kötid. Jag har stått i kö i 14 år. Är det denna lägenhet jag ska spendera min kötid på? Eller ska jag vänta på en ”fin” lägenhet på Öfre Slottsgatan i det gamla 1700-tals huset med tre meters takhöjd, charmiga väggar, serveringsgångar och opraktisk inredning? Då kan man iof kyssa två toaletter adjö, diskmaskin blir knepigt och trångt samt tvättmaskin likaså. Parkera bil och husbil kan man också glömma, för något garage finns inte.
Men det blir troligtvis billigare än vår nuvarande lägenhet.

Snobbigt är det:
”Bor du på öfre Slottsgatan? Wow! Får jag ta på dig?”
Men det kan ju ta några år eller månader innan en sådan lägenhet kommer ut på marknaden. Vill vi vänta? Eller ska vi spendera poängen nu?

Avvägningar. För och nackdelar. Vad är viktigast? Nu och i framtiden? Vet vi vad vi vill? Egentligen?
En låg hyra ger oss större frihet. Att åka ut med husbil. Att leva. Det blir ju vardag så småningom i alla boenden. Spelar snobberi egentligen någon roll?
Eller kommer vi vantrivas i en sliten 50-tals lägenhet? Kommer våra vänner vilja besöka oss? Får de överhuvudtaget plats i en sådan lägenhet med det lilla vardagsrummet?

Imorgon ringer kanske hyresvärden oss och vill ha ett besked. Ska vi svara ja eller nej? Vi vet inte. Vi velar fortfarande fram och tillbaka, som två åsnor mellan våra hötappar.

Suck.


Kategorier
Crippes betraktelser

En förskräcklig historia

2 oktober

Jag har haft ångest en längre tid över min berättelse Svart Blod. Det är ju en ny genre som jag försökt ge mig på. Ett sätt att utmana mig själv, försöka bredda mitt författarskap och kasta mig ut i det okända. Jag är trygg i att mina humoristiska deckare är hyfsade och förmår underhålla läsare av alla de slag. Svart Blod är däremot ett Svart Hål för mig. Skriver jag på rätt sätt? Är det någorlunda historisk korrekt? Är den tillräckligt bra?

Jag har velat om jag ska fortsätta på del två, eller skriva om del ett. Eller kanske slänga allt i byrålådan. Är det värt allt slit?
Jag har jobbat med den här berättelsen nu snart i tre år utan att komma till avslut. Jag hittar hela tiden fel i berättelsen, detaljer som jag tycker är dåliga, struktur som inte finner nåd för mina ögon.

Idag hade jag ett möte med Göran som är väl historiskt bevandrad, som hade fått boken för någon månad sedan och läst den. Idag skulle den få sin dom och vi skulle diskutera hur väl den historiska kontexten och detaljerna stämde överens med fakta. Jag är trygg i att Göran skulle ge mig ett osminkat betyg; gillade han den skulle jag få veta och gillade han den inte så var det dags att få veta det också.

Vi möttes på café Fågelsången över en kopp kaffe och bulle. Han packade upp boken och lade den på bordet mellan oss. Jag fäste blicken på den och vågade knappt möta hans blick. Han harklade sig:
”Jag hade mardrömmar efter första delen”, började han.
Tankarna snurrade i skallen. Vad menade han? tyckte han att den var så dålig att han hade mardrömmar?
”Du är väldigt duktig på att skriva och orden flyter jättebra”, fortsatte han.
Då lossnade det. Han gillade ju boken! Jag gav honom ett osäkert leende.
”Tack”, sa jag. I det tacket låg tre års vedermödor och äntligen kunde jag slappna av. Jag kanske skulle göra klar den? Trycka upp den och låta den flyga?
”Det är en förskräcklig historia”, sa han. ”Väldigt spännande. En riktig bladvändare!”

Sedan ägnade vi två timmar åt att dissekera alla historiska misstag jag gjort i boken. Jag lärde mig bland annat att

  • järnkaminer inte fanns på 1700-talet
  • det i Uppsala på den tiden inte fanns finnar i medelklassen
  • engelska tidskrifter inte var så vanliga men att modetidningar från Paris cirkulerade bland adeln
  • Man oftast hade samma kläder året runt utan att tvätta dem
  • man hade strumpor och skor på sig inomhus på vintern då det var iskallt på golven
  • Snön på gatorna var en upptrampad brun sörja av bajs, kiss och en massa annat
  • pigor och drängar fram till 1920-talet ofta inte gick på toaletten utan kunde sätta sig på verandan och göra sin behov direkt utanför
  • alla luktade så illa, att vi antagligen skulle kräkas av att bara befinna sig i samma rum som en person från 1700-talet
  • Uppsala styrdes av rådhusrätten, med rådmän utsedda från skrån och köpmännen (oftast via mutor)

Det var väldigt intressant! Tack Göran! Så nu ska jag uppdatera boken med dessa historiska fakta samt mycket mer och därefter blir det nog att fundera på en release, sent omsider.

Det ska bli kul!