Christer Rindebratt

16 oktober

Alla pratar om AI. AI är det nästa stora teknikskiftet som kommer förändra allas våra liv. Med AI kan vi alla göra mera, lättare och mer korrekt. Vi kan skriva bättre. Vi kan gissa bättre. Vi kan skapa lättare. Ja AI kan nog göra allt utom att älska någon, smeka någons kind eller bry sig om någon annan individ. Ai kommer förvisso antagligen uttrycka sig som att den bryr sig om någon men det kommer bara vara mönsterupprepningar.

Det är inte så att jag ifrågasätter AI och det tekniksprång vi ser framför oss. Men det vi inte får glömma är att AI egentligen bara är en massa matematik, mönsterigenkänning och algoritmer för att leverera det som önskas. Det finns ingen intelligens, enbart massiv ointelligent beräkningskraft. Att det kan låta intelligent är mera ett bevis på att vi tillskriver programmen mänskliga egenskaper, liknande det vi tillskriver djur, fiskar och fåglar i trädgården. (Fast de har åtminstone en hjärna, om en liten och det de känner är på riktigt).

Men det finns två saker jag stör mig på när det gäller de vanligaste AI-programmen såsom CHATGPT, Jasper, Writer mfl:

1. Varför är den så jäkla korkad?
2. Varför erkänner den aldrig när den har fel?

Jag vet inte hur många gånger jag bett chatGPT lista upp olika saker, ämnen, namn, personer eller något annat. I princip varje gång levererar algoritmen och matematiken fel svar.

Ett exempel till chatGPT: Lista 10 ord på fem bokstäver som börjar med ett ”d” och som innehåller bokstaverna ”a” och ”e”

ChatGPT levererar 10 ord varav ett ord är ”Datum” som inte innehåller något ”e”, samt orden ”delae”,”dazer” och ”delae”. Dessa ord är troligtvis fiktiva påhittade ord. De finns inte i någon ordbok på engelska eller svenska. Jag utesluter dock inte att de kan finnas på något annat språk såsom latin, serbokroatiska eller något annat levande eller dött språk som funnits med i ordmassan som chatGPT baserar sina resultat på.

Det är det som är skrämmande med AI. Vi vet inte vilken typ av data som ligger till grund för dess svar. Låt oss anta att Hitlers Mein Kampf samt Görings alla manifest skulle matas in till chatGPT i miljoner exemplar.
Skulle då chatGPT basera sina svar på dessa och leverera nazistiskt orienterade svar?

I exemplet ovan är det också tydligt att frågan kanske var otydligt ställd: ”Lista 10 ord på fem …”. Det står faktiskt inte på vilket språk orden ska vara, eller om det ska vara moderna ord eller historiska ord från 1200-talet. ”Som man frågar får man svar” heter det ju.

Vi är inne i en fas där AI görs tillgänglig på bred skala. Det finns i princip i alla moderna appar, i sociala medier, kreativa program osv. Jag säger inte att vi inte ska sluta använda dem, men vi måste vara kritiska till svaren och källorna svaren extrapoleras från.

För AI är ett korkat verktyg på samma sätt som en hammare är korkad. Vi måste lära oss att använda hammaren på rätt sätt så vi inte spikar oss i tummen.

För det gör ont.

15 oktober

Som jag skrev om igår så blir det lätt att man stressar upp sig. Finns det inga deadlines (dödlinjer?) till exempel så skapar man några:
”Va? Är jag ledig vecka 47? Då bokar jag in en massa saker!”
Eller också stressar man varje dag för att hinna på sekunden till något möte (det där mötet där alla kom insläntrande fem minuter sent) eller också förbereder man sig genom att läsa in allt material samt kompletterande material till något annan möte och det visar sig att ingen annan ens öppnat bilagorna i inbjudan.
Hur ska vi kunna stressa ner? Finns det någon lösning?

Våga Vara Katt (VVK).

Katter gör precis som de vill. Vill de ligga på rygg, kurra och titta slött upp i taket – så gör dom det.
Klösa i den fina soffan från dyra butiken så att tyget får formen av urkokt spagetti? Check!
Gnaga på påsar med metallfolie i förhoppningen att innehållet antingen är crunchy ostbågar eller kattmat? Med följden att innehållet rinner ut på köksgolvet? Check!
Spy på köksgolvet på natten så att matte eller husse ramlar och börjar svära på finska? Självklart. Så ofta det går.
Sprätta ut bajset från kattlådan så att det hamnar i husses skor som lämpligt står parkerade bredvid? Jajemen, fast det kräver idog träning.
Lapa sol vid köksfönstret och glo ner på de korkade hundarna tre våningar ner? Yupp!
Lägg dig på husses tangentbord så fort han är stressad och måste få iväg någon rapport till sin chef? Ahum!

Nu finns det några viktiga skillnader mellan en människa och en katt som det kan vara bra att känna till innan man Vågar Vara Katt:

• Katter har päls och klarar av att ligga i snön flera timmar.
• Att slicka sig själv i rumpan med tungan kan vara knepigt för en människa, men förtvivla inte – det är bara att träna.
• Även om kattmat ser fantastiskt smarrigt ut så smakar det som om man just slickat sig i rumpan innan man käkar. Bör därför undvikas.
• Att krypa ner i en papperskasse eller kartong kan verka lockande men om du inte är en van atlet kan du fastna. Det kan leda till en ambulansfärd till sjukhuset i din kartong. Det kan vara pinsamt, vilket du såklart struntar i, eftersom du är katt.

Men så finnas det andra saker som jag verkligen rekommenderar:

• Ligga på rygg och kurra samtidigt som du slött stirrar upp i taket. Gör det gärna i korridoren utanför dina kollegors arbetsrum så de måste kliva över dig.
• Ligga och kloa mot din partners rygg samtidigt som du kurrar så högt du kan.
• Kasta dig på mage framför din partners fötter när hen är på väg till toaletten för sitt morgonkissande. Med lite tur ramlar hen och då ska du genast stryka dig mot hens ömma höft samtidigt som du kurrar så högt du kan i hens öra.
• Mycket hänger på att kurrandet är tillräckligt högt så att det dränker eventuella protester från ditt offer din partner. Så träna på!
• Om chefen vill ha ett allvarligt samtal med dig så ska du självklart gå med på det. Väl ensamma kan du börja slicka hens nacke samtidigt som du … ja du vet … kurrar.
  Fungerar klockrent varje gång.

Ja, att Våga Vara Katt kräver sin man eller kvinna men när du väl behärskat teknikerna så kommer du uppleva en helt ny dimension i ditt samliv med helt andra dialoger och invektiv än du är van vid.

Lycka till!

14 oktober

Jag har ju fått för mig att jag ska släppa ”Kadavret” på Halloween. Jamen det är ju en skräckis, med massor av odöda, skumma professorer och ond bråd död. Perfekt på Halloween. Men ju mer jag försöker göra upp planer, desto fler frågor dyker upp.

Idag åkte vi runt till de bokhandlare jag tänkte skulle kunna vara intressanta. Det gick inget vidare. Antingen var inte chefen på plats, butiken var inte öppen eller också hade de inte plats för releasefest i butiken..
”Ring xxx, hen kanske kan hjälpa till!”
”Mejla yyy, hen jobbar hemifrån den här veckan!”
Jobbar inga människor längre på plats längre? Kan man inte få prata med en riktig fysisk människa utan kommer vi för all framtid enbart kommunicera via email och chat? Det går ju knappt att ringa någon heller. Så var ska jag vara på lanseringen?

Sedan är det ju det här med lansering. Jag har lanserat en enda bok tidigare; Min förstfödde: Profetian. Ska jag verkligen ha en releasefest? För bok nummer sex i ordningen? Jag kanske bara ska släppa den på nätet?

Så är det här med upplaga. Hur många böcker kommer jag behöva trycka upp? Hur många kommer jag att sälja? Tryckkostnaderna har gått upp senaste åren så nu blir man pank bara på att beställa ett fåtal böcker. För att få ner priset behöver man beställa minst 500 ex. Men jag har redan 200 exemplar av andra böcker i min ömma mors förråd som jag inte lyckats sälja än. 500 exemplar tar upp mycket plats och vi ska ju flytta också. Var ska jag lagra 500 böcker?
Så då får jag väl köpa in en liten upplaga istället? Men då blir varje bok så dyr att ingen har råd att köpa den…

Halloween inträffar ju den sista oktober. I år innebär det att den inträffar på en torsdag. Ska jag lansera boken före, på eller efter Halloween? Vad är bäst?

Dagarna går utan att jag får klarhet och snart är det försent att beställa några böcker om de ska vara framme före helgen.

Det är tufft att vara egenutgivare …

13 oktober

Och ändå utsätter jag mig för det om och om igen. Nu är det dags igen. Om knappt tre månader ska vi flytta igen. Det var bara drygt ett år sedan sist och då mådde jag skit ett halvår efteråt.

Vi träffade några gamla vänner idag i Gysinge strax innan vi skulle åka därifrån. De flyttade in i sitt hus 1991. Och bor fortfarande kvar där! Huset är avbetalt så de bor nästan gratis. Under samma period har jag och Hustrun flyttat tre gånger, snart fyra. Varför utsätter vi oss för detta? Är vi masochister eller bara korkade?

Det är förvisso kul att upptäcka nya saker men flyttar är nog det värsta som finns. Att packa ihop alla grejer i små bruna förhatliga kartonger som man sedan staplar på varandra så att man inte kan röra sig i lägenheten. Därefter släpar man ut kartongerna in i den nya lägenheten så att man inte kan röra sig där heller. Som grädde på moset passar de gamla möblerna inte in i den nya lägenheten så det blir trångt som f*n och man får gå sidledes för att ta sig fram från sovrummet till köket. I tillägg går Hustruns porslin sönder i flytten och TVn är det någon som tappar så alla pixlar i nedre högra hörnet slutar fungera.

På den stora flyttardagen vet jag att någon av hissarna kommer sluta fungera, och dessutom kommer dagiset på bottenvåningen säkert ha någon form av evenemang så att alla föräldrar parkerar sina bilar framför vår entre. Därmed får vi släpa alla de bruna förhatliga kartongerna genom den djupa snön som såklart föll just denna dag, med underkylt regn under så att vi alla halkar och vrickar våra ben.

Slutligen som den yttersta förnedringen kommer Uppsalahems inspektör klaga på alla osynliga små skruvhål som jag mödosamt spacklat igen och målat i exakt samma nyans som tidigare.
”Om man ställer sig i motljus och kikar längs väggen så syns det att de är reparerade” kommer hen att säga och le opålitligt som hen gjorde förra gången. ”Det kostar 5000 om ni inte åtgärdar det.” Så går hen vidare till nästa rum och hittar något minimalt att klaga på där för ytterligare några tusen kronor i straffavgift.

Fy vad jag hatar att flytta.

12 oktober

Gysinge den 12 oktober är fantastiskt. Träden skiftar i gult och rött, bladen täcker marken som ett gult täcke och gäddorna hugger vilt på allt som presenteras för dem. Det är kyligt och klart på nätterna så stjärnbilderna syns tydligt mot den mattsvarta himlen. Och min fru är vacker som en dag.

Vi står på parkeringen utanför Gysinge herrgård med 100 meter ner till Dalälven. El och plats för moderata 200 spänn. Fast då kan man inte tömma sin toalett. Men det finns två toaletter man kan nyttja om det inte är kö. Vilket det dock oftast är.
D0ttern och sambon tog en tur med båten medan Hustrun och jag tog en promenad i skogen. Solen sken och även om det var kallt så var det skönt att vara i skogen, ända tills …
”Stopp!” säger plötsligt Hustrun och lyfter handen, ”kolla där!”
Lydigt spanar jag i den anbefallna riktningen, dock utan att se något speciellt.
”Vad?” försöker jag.
”Där såklart” väser Hustrun irriterat. ”Ser du inte? Lav, idealiskt att ha som skägg.”
Nu måste jag nog medge att jag inte förstod vad hustrun menade. Lavar och skägg? Men förtvivla inte kära läsare, allt kommer vara klart som korvspad ( som dock inte är speciellt klart ) inom kort.
”Skägg?” försökte jag.
”Precis”, sa Hustrun, böjde sig fram och skopade upp något från marken. ”Lav!” sa hon och höll upp det framför mina ögon. Jag kisade. Hon höll onekligen något spretiskt organiskt i handen.
”Lav?” frågade jag.
”Just det. Plocka så många du kan”
Tydligen är det så att man kan limma fast sådana här organiska saker, lavar, på stenar och låtsas att det är skägg. Åtminstone om man är under tre år gammal.

Före lunch hade dottern dragit upp två gäddor varav en ska vidarebefordras till min ömma moder för att där omfördelas till gäddfärs. Men det finns ju fler gäddor i Dalälven.
Eller?

Efter lunch tog vi sålunda en runda i båten. Efter tre timmars idogt kastande hade jag och sambon fått varsitt klent hugg, samt träningsvärk mellan skulderbladen. Tydligen är just de muskler som behövs för att kasta 20 gram drag ut i vattnet kraftigt förtvinade.
20 gram? Hur stora kan de musklerna vara?

Eftersom foten under tiden hade doppats i isande vatten och sakta förfrusit så hoppade jag av båten, haltade upp till husbilen och framlevde resten av mitt ömkliga liv i klagan och smärta över min blåfrusna fot. Hustrun bligade argt på mig där jag satt och jämrade mig med mobilen i min ensamhet, men så småningom mjuknade hennes hjärta, så att jag fick några rejält tilltagna glas med rödvin samt några muffins. Du, kära läsare, vet säkert att sprit gör att vatten inte fryser. Det är ju därför man häller i K-Sprit i spolarvattnet till bilarna. Nåväl, därför borde det vara en bra idé att späda ut blodet med sprit för då borde man frysa mindre. Vi utförde därför några objektiva experiment och jag kunde konstatera att jag nog upplevde mig något varmare inombords efter några hutingar.

Sedan blev det kväll, grillning av Entrecote, uppätning av densamma samt tittande på en hemsk skräckis från 1630. The VVitch hette den. Fast 1630 hade de inte filmkameror såklart, bara häst och vagn. Om man var bonde. Eller rik. Fast man kunde vara både bonde och rik. På den tiden.
Jaja, sluta tjata, filmen alltså var från 2024 men utspelades 1630. Inte så att de hade en tidsmaskin utan de låtsades att det var 1630 och så blev de stångade av getter, bad till Gud och högg knivar i varandra. Låtsades alltså.

Hoppas det gör det lite tydligare.