Christer Rindebratt

Ännu en natt med svår magvärk. Jag har bett till Gud att Han skall låta mig slippa denna plåga. Vad jag än syndat haver borde denna upplupna värk ha varit straff nog.

Uppsala visar sig idag som den kalla härskarinna den är. Temperaturen är minus femton grader och snölagret är tjockt överallt sedan snöstormen på julafton. Det är knappt så hästarna kan ta sig fram och de få motorfordon som finns står översnöade i drivorna. Till och med Fyrisån är igenfrusen.  Det enda positiva är att barnen åkte skridskor på Ekoln igår.

Uppsala har fortsatt att växa och bostadsbristen är skriande hög. Vi är nu 27 tusen själar, bosatta på båda sidor ån. För bara trettio år sedan bodde bara tolvtusen  i staden så växtvärken är framträdande. Vi är dock lyckligt lottade som bor på rätt sida om ån, den västra. Här är relativt lugnt, medan arbetarkvarteren på östra sidan regelbundet härjas av bråk, fylla och sjukdomar. Husen där är mestadels ruckel och skjul med dålig isolering och komfort. Jag har svårt att se hur Uppsala skall kunna växa mera. Varje yta är antingen upptagen av fabriker eller bostäder åt arbetarna.

Det är ont om mat, så även för oss. 1916 var ett dåligt år med en förstörd skörd. Följden är att det inte längre finns mat i butikerna. Det talas om ransonering, och redan har priserna på ägg och mjöl skjutit i höjden. Mitt jobb på Uppsala universitet betalar inte så mycket men tillräckligt för att föda min familj. Om priserna ökar allt för mycket kan vi dock få problem. Saga har fått arbete på regementets djurstall och jag hoppas hon kan hjälpa till med försörjningen. Vincent kämpar vidare med arbetet på resebyrån i Stockholm, men det är kärvt. Det gäller att alla kan skjuta till.

Det stora kriget pågår ännu med oförminskad styrka. De ryska trupperna har avancerat mot Sverige genom att ta två städer som heter Babit och Tirul. Må gud bevara oss från ryssen!
Engelsmännen har också avancerat men till vilket pris? Vi hör dagligen fasansfulla rykten om massmord på tusentals unga män som skickas fram mot kulsprutor och utan medlidande mejas ned i drivor. Unga män, inte äldre än min egen son avlivas som djur. För vad?
Tusentals flyktingar har anlänt till Sverige. Människor som flytt krigets fasor för att finna en fristad hos oss här uppe i norr. Jag har anmält mig till frivilligverksamheten och avser göra mitt bästa för att underlätta tillvaron för dessa stackare som ofta anländer utan något mer på sig än sina kläder. Såväl Sandra som Sally har anmält sig till sjuksköterskekåren och hjälper till i storstaden med vård och dåd för de stackarna.

Vad händer här i staden då? Matbristen har jag nämnt. Ett nytt kemiskt laboratorium har också invigts. Här skall olika vätskors hemligheter lösas, även om jag har svårt att se vad de skulle kunna finna. Det mesta borde redan vara uppfunnet och analyserat.

För 1917 hoppas jag innerligt att det stora kriget skall sluta med fred men jag är inte positiv till att det skall lyckas. I övrigt ber jag om hälsa för alla i familjen och att jag kan klara av att försörja för alla. En extra stor tanke till min kära fru som tappert stått vid min sida i alla dessa år genom stormar och katastrofer.

Må lyckan och hälsan stå oss bi även under detta år.

[sgmb id=”1″]

Första januari. Om man får döma efter hur många av mina vänner mår, borde den här dagen ha döpts till ”Baksmällans dag”. Eller kanske ”Blyluvedagen”. Men det finns flera facetter på de här 24 timmarna än bara huvudvärken efter gårdagens drycker. Den här dagen är en av de mest polära dagarna på hela året.

Som Dickens skrev i sin berättelse så kolliderar flera världar just på denna dag. Det gamla året har precis förts till sin grav,  det nya drar sina första skälvande andetag.

Det är en tid för återblickar och navelskådande. Hur gick det? Varför lyckades jag inte med det där? Eller va bra det här blev! Förmögenheter har vunnits och förlorats, barn har fötts och gamla rockstjärnor och skådisar kilat vidare.  Tiden är en okänslig älskarinna brukar man säga. Men ofta finns det en säregen charm i att betrakta de nya rynkorna man fått under året, det grå håret som breder ut sig och flinten som blir allt större. Och även om vi upprepar många misstag år ut och år in så har vi kanske lyckats bryta något mönster under året.
Ett skäl gott som något att vara stolt över.

2015 var ett riktigt skitår, så jag och min familj gick in i 2016 med stora förväntningar. Det skulle bli ett bra år! Det måste helt enkelt bli bättre, det kunde knappast bli sämre.
Nå hur gick det?
Det gick fantastiskt! Mina barn (verkar) må bra. Vincent har fått jobb på Style och Sally jobbat hela året nästan på lagret. Sandra är uppskattad på sitt jobb och ska flytta ihop och bli sambo. Saga kämpar vidare och det går bättre och bättre i skolan. Salle har fått tjej. Min mamma har flyttat till Uppsala. Syrran trivs med sin karl! Jag har skrivit två böcker; uppföljaren till Profetian samt en helt ny bok i en annan genre. Jag håller på att ta kontroll över min stress och mår bättre.
Ett bra år.

2017 – vad kommer hända nu? Om vi håller oss kvar i det familjens hägn så hoppas jag att de goda fröna som såddes under det förra året nu vår gro och växa sig starka. För mig är det nya året ett utvecklandets år. Det år där vi skall bli bättre på att vara närvarande i nuet, utvecklas i vårt skapande eller jobb och fortsätta knyta kontakter.
Jag har också några löften att infria:
Jag lovar att ägna mer tid åt barn och barnbarn. Jag ska jobba hårt för att balansera skrivandet, jobbet och min underbara familj. Ni är skälet till min existens!
På skrivarfronten kommer jag släppa tre böcker under året som redan är klara. Det som återstår är omslaget på den sista samt en hel del korrektur.  Förhoppningsvis kommer jag också sälja några ex. Jag kommer även skriva klar en till bok under 2017, kanske två. Jag tror stenhårt på att ju mer man tränar, desto bättre blir man på hantverket.

Du då? Vilka löften har du för det nya året? Vad vill du bli bättre på?

[sgmb id=”1″]