Kategorier
Crippes betraktelser

Prokrastinering

25 oktober

Vi är alla skyldiga till det. Handen på hjärtat. Visst har du prokrastinerat någon gång? Va? Vet du inte vad prokrastinera är? Nej det handlar inte om prostatan. Det kommer från latinet pro = framåt och crastinus som betyder morgondagen. Förhala är ett annat ord. Skjuta upp är inte ett ord utan två men betyder samma sak.

Prostata för övrigt kommer från latinet ”en som står framför”, ie prostatan står framför urinblåsan, (ses bäst om man ligger på golvet och kollar upp i skrevet på en naken kille…) )

Idag har jag proskrastinerat ett uppdrag. Jag behövde sammanställa skulder, kostnader och saldo på mig uppdragsgivares konton. Jag gick ut hårt och sedan tog det stopp. Det var helt enkelt inte kul utan tvärtemot, ie riktigt tråkigt.

”Ähh, jag fixar det här på söndag”, sa jag till mig själv fast jag egentligen vet bättre. På söndag kommer jag titta på det igen och säga att:
”Ähh, jag fixar det på måndag.”
Och så håller det på tills dagen D infaller, dvs dagen då jag faktiskt måste lämna in uppdraget. Då sitter jag desperat, hålögd och med skägget spretandes åt alla håll och sammanställer allt som behöver vara klart till inlämningsdagens morgon.
Varje gång är det detsamma.
Vad är det för fel på mig?

Det lustiga är att det oftast inte tar speciellt mycket tid att göra uppgiften. Det är själva omställningen i huvet som tar tid eller är svårt. Omställningen till att göra saker istället för att snacka om det. Att gå från tankar till handling.

Det är samma princip som som att tömma diskmaskinen. Den står där och surnar till med all diskad disk och bligar på dig när du går förbi. Tar du tag i det och tömmer den? Nix. Inte förrän möglet kryper fram över kanterna och tallrikarna kravlar sig fram över golvet med ett gröngult spår av mögel och slem efter sig.
Då är det dags att tömma maskinen.
Det pinsamma är att det inte tar speciellt lång tid att tömma maskinen. Jag har mätt. Det tar max 5 minuter.Det är den där j***a omställningstiden i huvet på dig som gör att du inte förmår att slå om kroppen till diskmaskinstömningsläge.

Vi är programmerade biologiskt till att prokrastinera så det finns säkerligen en överlevnadsaspekt på det. Jag antar att någon neandertalare stod framför sin sura ätpinne och sa till sig själv:
”Jag gör ren den imorgon.”
Och därmed hade han högre chans att överleva än den renliga neandertalaren som plikttroget putsade sin ätpinne ren var dag.

Vem vet?

Kategorier
Crippes betraktelser

Lillfredag

24 oktober

Förr i tiden så arbetade man på kontoret fem dagar i veckan och så var man stand by de andra två dagarna. Man jobbade på plats, hade sin arbetsplats som man inredde, så att det liksom var ett andra hem. Fotografier på barnen på väggen, favoritkoppen stod till höger om bildskärmen, lite godis kanske och inneskor till vänster under hatthängaren. Allt detta försvann i och med Covid 2019. Idag vet jag inte riktigt hur folk jobbar. Jag säger inte att det var bättre eller sämre förr, bara annorlunda.

På Segerstedt där jag jobbar ibland har de flesta en arbetsplats i landskap om de har tur. Speciellt utvalda får sitta i ett rum. Att inreda sin arbetsplats ska man inte göra, fast några modiga själar trotsar överheten och gör det ändå.
Andra som jag får sitta där det finns plats. Finns det ingen plats sitter man i gången eller i ett mötesrum och jobbar. Ingen ideal arbetssituation direkt och jag måste säga att det för mig inte upplevs speciellt positivt att inte veta var man ska sitta idag.

På Rudbeck, en av mina andra arbetsplatser är jag hänvisad till verkstaden där jag står vid en arbetsbänk mitt i gången och jobbar. Inte helt idealiskt det heller.

På Ångström har jag just nu en plats i ett rum, men platsen är inte min så det känns som jag är där på nåder lite grann.
Gruppen jag jobbar i är ibland helt borta från kontoret, kanske jobbar de hemifrån eller är ute på uppdrag så då är jag ensam i en lång korridor som blir svart när rörelsesensorn känner att det inte rör sig någon. Det är trist att jobba själv, betydligt roligare att jobba i ett team.

Men det är inte bara jag som har det så här. På Segerstedt är endast 20% av arbetsplatserna upptagna på dagtid, trots att de som sitter där inte har uppdrag ute hos kunderna. 20%. För tio år sedan hade det varit 95% som var på plats. Det här är ett problem upplever jag eftersom teamkänslan och samarbetet blir lidande. Zoom och digitala mötesrum i all ära kan inte ersätta fikastunden eller snacket i korridoren. Vi behöver en bättre balans mellan det digitala och det analoga. Kanske 50% vardera?

Sedan är det det där med veckodagarna. På fredagarna verkar det inte finnas några som jobbar. Korridorerna ekar öde och belysningen är släckt. Alla jobbar hemma, eller också har de ledigt. Det innebär att torsdagen numera är den nya fredagen, sista dagen i veckan som man kan umgås med sina kollegor och snacka jobb eller något annat.

Många snackar om arbetstidsförkortning. Hallå! den är redan här!

Kategorier
Crippes betraktelser

Höstdepp

23 oktober

Idag blir det en kort betraktelse för orken och lusten finns inte riktigt här.

Jag fick besked från röntgen idag. Det var inga skelettskador på hälen. Vet inte om det är bra eller inte. Hade det varit skelettskada hade jag ju vetat varför hälen gör ont. Nu antar jag att det är någon nerv i kläm eller så. Det är ju lite värre att få bukt med.

Samtidigt är det här min värsta tid generellt på året. De mörka månaderna. All kraft försvinner ut ur mig. Orkar ingenting. Klarar nätt och jämnt av att jobba men när jag kommer hem är det slut på orken. Vet inte hur vi ska klara av att flytta, men det löser sig säkert på något sätt.

Men inte bara orken sinar, även hoppet och tankarna blir mörka. Jag brukar drömma om att något positivt ska hända, något som kan förändra livet, något som jag kan utveckla, något kreativt.
Men nu tycker jag bara allt jag gör är skit. Jag är en värdelös far och morfar och make. Min senaste bok suger. Alla mina böcker suger förresten.

Jag vet att jag borde vara glad för allt positivt; min älskade hustru, mina underbara barn och barnbarn och släkt. Att jag har ett jobb som betalar hyfsat bra. Att jag och Hustrun har alla bekvämligheter som man nästan kan önska sig. Att våra vänner mår hyfsat bra. Men allt detta har svårt att tränga igenom den svarta soppan i mitt huvud: Höstdeppen.

En riktig skitsoppa. Gud vad jag längtar efter våren.

Kategorier
Crippes betraktelser

Maffiaslottet Ingenstans

22 oktober

”Vi ska åka och träffa lite folk”, sa Marcus en dag. Vi var på vår fabrik i Xiamen och tydligen skulle målet ligga fyra timmars körning bort. I regionen Ingenstans. Någonstans i Kina.
”Vad ska vi göra och vilka ska vi träffa?”frågade jag, men han bara log och knep igen munnen.
Så satt vi så småningom i en stor van och färdades längs breda motorvägar där ortsbefolkningen torkade säd mitt i körfilerna och folk körde lite hur som helst. Trafikregler verkade inte existera och bilolyckorna duggade tätt. Efter en vattenpaus ungefär halvvägs så borde vi några timmar senare närma oss målet men här fanns ingenting. Lite skog förvisso men inga städer, bebyggelse eller människor. Bara ödemark.

”Där!” sa Marcus och pekade. Jag såg först ingenting men så öppnade landskapet upp sig och framför oss var det Disneyland. Jag skämtar inte. Tänk dig typiska amerikanska hotell på Disneyland, bungalows med svulstig, plastig lyxig byggnadsstil, hus efter hus som täckte hela horisonten framför oss. Mitt i Ingenstans. Långt ifrån städer, flygplatser och vägar.

Vi körde upp vid entrén och två cowboys med Stetsonhattar klev fram och öppnade dörrarna. Jag försökte tacka dem på engelska men de förstod såklart ingenting. Skyltar med felstavad engelska mötte oss i receptionen och ännu flera kinesiska cowboys med breda hattar och hölster guidade oss till våra rum. Allt var surrealistiskt. Overkligt. Ett gigantiskt hotellkomplex i mitten av Ingenstans.
Och vi verkade vara de enda gästerna.

Rummet var lika lyxigt som entrén med marmor överallt, dyrt kakel, mjuka sängar och breda dörrar. Jag såg mig omkring med en kliande känsla mellan skulderbladen. Var jag övervakad?
”De har fiskmassage”, sa Marcus när vi träffades efter att ha installerat oss. ”Det kör vi!”
Fiskmassage innebär att man har ett akvarium med småfisk, väldigt små fiskar som nibblar av din döda hud och till exempel mjukar upp huden på fötterna.
Marcus var inte sen att hoppa i akvariet med enbart badbyxorna på och satt sig till rätta för att njuta av massagen. Han blundade. Det gick en minut medan fiskarna mumsade. Då såg jag det.
”Du?” sa jag. ”Ska det verkligen se ut sådär?”
Vattnet var alldeles rött. Av blod. Marcus ryckte till och hoppade upp ur badet. Det visade sig att personalen hade inte brytt sig om att ha rätt storlek på fiskarna. Fisk som fisk hade de antagligen tänkt. Så fiskarna nibblade inte, de bet bort stora hudstycken.
Som pirayor.

På kvällen var det stor show, á la Las Vegas. Det dansades, sjöngs, kastades sig i rep och en massa annat. Vi satt på en balkong två våningar upp med tre värdinnor och personen som Marcus skulle träffa. Fria drinkar och tilltugg serverades. Vi var ensamma och det började kännas lite obehagligt att hela denna show var endast för oss.
”Finns det inga andra här?” viskade jag.
Marcus pekade på några andra balkonger och då såg jag dem. Äldre män i kostymer, omgivna av unga kvinnor, betraktade showen med kalla ögon. Kanske tre män i hela lokalen. Och så var det vi. Samt kanske tvåhundra artister. Bara för oss.
”Maffian eller korrupta höga tjänstemän”, viskade han.

I slutet av showen hände något obehagligt. Unga flickor paraderade fram med var sitt nummer på en flagga. De gick fram och stod stilla, snurrade runt, väntade, gick iväg och sedan kom nästa par flickor. Ibland ropades deras nummer upp och då gick de av scenen.
”Vad är det där?” frågade jag.
Marcus mun drog ihop sig i en grimas.
”De väljer ut de flickor de vill tillbringa natten med”, sa han.

Trots den lyxiga miljön och uppträdandet började jag må illa.




Kategorier
Crippes betraktelser

Avslut

21 oktober

Idag är det en avslutningarnas dag. Igår var sista resan med Husbilen och idag ska den göras iordning för sin vintersömn. Men dagen började med något helt annat, med en titt inuti!

Foten bråkar fortfarande med mig. Ryggen har faktiskt (peppar, peppar) blivit lite bättre, men högra hälen vägrar lira boll med resten av min kropp. Den tjurar och molar mest hela tiden, så idag tog jag hojen och cyklade iväg till Elisabethsjukhuset. Detta är en anrik gammal byggnad som 1911 ursprungligen byggdes som ett hem för änkor, men som nu istället är ett sjukhus. Inuti ståtar det med högt i tak, vackra rum och luftig miljö.
Ska man bli sjuk ska man bli det här!

Men jag var ju inte sjuk, hade bara ont i foten så jag traskade upp till våning två och fick nästan på en gång en röntgen av min häl. Hon som gjorde röntgenjobbet gillade att jobba här. Tidigare hade hon röntgat Stockholmare på Sofiahemmet men det här var snäppet bättre. jag antar att Uppsalaborna helt enkelt är trevligare, fast det vågade jag inte fråga om.

”Du får besked i eftermiddag”, sa hon till slut och sjasade ut mig fast jag försökte hålla mig kvar. Jag älskar maskiner som snurrar och klickar och brummar och röntgenapparaten var precis en sådan.

Sedan kom det sorgliga när jag kom hem. Vår katt Nepsina har tacklat av på sistone och är nu bara skinn och ben. Exakt vad det är vet vi inte men hon är väldigt törstig hela tiden och har svårt att äta. Hon är fjorton år gammal och det börjar väl komma lite sjukdomar vid den åldern. Så vi hade bokat tid så hon skulle få somna in. Det blev en fin upplevelse. Hon somnade in samtidigt som vi kliade hennes precis som hon ville bli kliad och klappad. Så nu springer hon omkring i katthimlen där uppe och jagar små spökmöss hela dagarna.

Sedan var det som sagt dags att avsluta husbilen. Först en tvätt, vattentömning och sedan var det till att plocka bort allt som mössen skulle kunna tugga på. Det är är rätt mycket det, så vi var helt slut när vi kom hem. Men nu står bilen där den ska stå över vintern förhoppningsvis någorlunda skyddad mot möss:
Vi har lindat in säkerhetsbältena i aluminiumfolie. Sju mössfällor är utsatta på strategiska ställen. Vi har också satt på en elektrisk ”pipare” som ska skrämma bort mössen. Slutligen står det en skål ättika på spisen. Det enda som saknas är en rörelsedetektor samt en laser som griljerar musen när den vågar titta ut ur ett hål.

Det finns många husmorsknep som beskriver hur man ska få bort möss i hus och husbilar.

Men det kommer nog gå åt skogen ändå.