Kategorier
Crippes betraktelser

Försäkringsbedrägeri

8 september

Svärfar har ju som du säkert vet gått bort och det är mycket pyssel med allt det praktiska. Hustrun har en syster och de har kommit överens om allt det praktiska och skickat in relevanta papper till olika instanser. Svärfar hade inga egentliga medel, inga fastigheter eller sådant och bodde på en vårdinrättning på slutet. Direkt efter hans bortgång hade vi några få veckor på oss att flytta ut alla hans saker vilket vi gjorde så då borde vi väl kunna säga upp hans hemförsäkring
Nej så enkelt var det inte.

Hustrun ringer till Länsförsäkringar:
”Jag skulle vilja säga upp en hemförsäkring på ett dödsbo.”
En kvinnlig stram och kall röst svarar:
”Är bouppteckningen klar?”
”Den är inskickad, alla är överens och lägenheten är uppsagd och återlämnad. Det finns inget behov av en hemförsäkring.”
”Vi brukar rekommendera att man behåller försäkringen tills bouppteckningen är klar.”
”Varför det? Han bodde ju på ett hem och dödsboet har flyttat ut och lägenheten är uppsagd och återlämnad sedan flera veckor.”
”Det kan ju hända saker.”
”Vad skulle kunna hända? Han har ju ingen lägenhet kvar”
”Han skulle kunna bli anmäld för något, det kanske kommer en ny arvinge, med mera”
”Det finns inget sådant, det är bara vi två systrar och vi är överens. Han hade ingenting. Det finns inga fastigheter eller något. Han blev 92 år gammal så jag tvivlar på att han röjde runt på staden mot slutet eller gjorde någon annan gravid.”

Försäkringsagentens röst blir nu lite vass.
”Vi brukar alltid rekommendera att man har kvar försäkringen”
”Menar du att jag ska fortsätta betala hemförsäkringen trots att han inte har någon lägenhet? Varför får jag inte bara säga upp den?”
”Jag har ju försökt förklara flera gånger, Fattar du inte?”
”Nej, jag fattar ingenting. Han behöver ingen hemförsäkring eftersom han inte har någon lägenhet längre.”
Nu började hon på länsförsäkringar låta väldigt grinig.
”Då måste du och din syster samtidigt säga upp försäkringen samtidigt samt ha dödsbointyg med mera klart.”
”Men kan du inte bara säga upp försäkringen? Vi tar ansvar för om något händer. Det är vårt ansvar.”
Försäkringsagenten började nu om från början:
”Men vi rekommenderar att man behåller försäkringen tills allt är klart, kanske ett år.”
”Men vi vill inte det. Vi vill säga upp det nu!”
Nu började det knastra i telefonen och till slut hördes ingenting. Då lade Hustrun på.

Det är väldigt lätt att teckna nya avtal på tjänster numera. Det kan ske digitalt via webben, eller genom att man skickar in ett email, pratar med någon på stan eller ringer till företaget. Vi har förvisso ångerveckor så vi kan säga upp avtal som tecknas på distans på ett enkelt sätt. Men när väl ångerveckan tagit slut kan det vara ett helvete att säga upp sitt abonnemang.

Vissa bolag kräver att man skickar in fysiska brev med uppsägningen. Varför det? Ni tog ju emot min ansökan om att teckna tjänsten digitalt men uppsägningen måste vara via fysisk snigelpost?

Andra tjänster kräver att man ringer företagets support och då ska man argumentera med någon säljare där som försöker övertala en att fortsätta ha abonnemanget.
”Men jag kan ge dig en gratis månad om du fortsätter ha abonnemanget.”
”Nej jag vill säga upp det. Jag ser inte på TV längre. Min TV har gått sönder och jag kommer aldrig skaffa TV igen. Dessutom har jag blivit blind och har knappt ledsyn.”
”Tråkigt att höra”, säger försäljaren medlidsamt och för ett kort ögonblick tror du faktiskt att hen menar det. ”Men vet du vad?”, säger hen sedan triumferande, ”Just nu kan du faktiskt få tre månader gratis streaming samt en termoskanna med texten ’NETFLIX rocks!’ vad säger du? Ska vi inte ta och skriva på?”

Det där med ”vi” är ett otyg. ”Vi” skriver inte på. Det är jag eller du som konsumenter som skriver på avtalet och säljaren får provision för att hen lurade några godtrogna själar att fortsätta med tjänsten. Konsumentombudsmannen borde se över hela lagtexten för hur uppsägning av prenumerationer ska ske, på samma sätt som det förenklades att byta bank, telefoni och el-abonnemang för några år sedan.

Varför inte bara låta oss digitalt avsluta abonnemanget? Vi ska inte behöva motivera varför vi vill avsluta en tjänst eller hamna i någon typ av diskussion.

Företagen borde skämmas!

Kategorier
Crippes betraktelser

I familjens sköte

7 september

Ibland glömmer man bort vilken kraft det finns i relationer. Vilka känslor som frigörs och ögonblick som förevigas. Min familj är fantastisk och jag har skrivit om det förut, men det är väl värt att upprepas.

Jag är övertygad om att många av er som läser detta också har familjer som är fantastiska och jag vill inte på något sätt påskina att min familj är mer underbar än er. Men jag vill trycka på att vi alla behöver varandra och att träffas och att äta god mat, prata och skratta är på något sätt kärnan i livet. Det är ett sätt att bygga minnen och gemenskap. Ett annat sätt är att göra saker tillsammans, åka på resor, åka ut på aktiviteter, ta en promenad tillsammans eller plocka svamp. Det finns nästan oändligt många saker som vi kan göra tillsammans och som gör oss starkare, inte bara enskilt utan också tillsammans.

Jag har skrivit om att livet går i mångt och mycket ut på att skapa minnen, gemensamt och enskilt och att vi bör sträva efter att de ska vara positiva. Det fungerar inte alltid men så är vi inte robotar heller. Errare Humanum Est, som den gamle romaren Seneca lär ha sagt – Det är mänskligt att fela.

Jag skulle vilja dra det en nivå till. Felaktigheterna gör oss mänskliga. En individ som är ofelbar, symmetrisk i ansiktet och perfekt formad är lika ointressant som en betongklump i trädgården. Det är de små olikheterna, särarterna som skapar individen och som gör oss intressanta. Det är felaktigheterna, bristerna, och ovanligheterna som gör oss alla intressant.
Vi borde bejaka våra brister iställer för att försöka sminka över dem.

Det är därför dubbelt sorgligt att nästan alla, när vi är unga, är så oroliga för att inte passa in. Vi köper samma kläder som alla andra, klipper håret som alla andra och nickar och håller med majoritetens åsikt.

Nu generaliserar jag såklart men jag tror att för många ungdomar är det så, innan man hittar sin egen stil, vågar stå för en egen åsikt och kan ta diskussioner kring viktiga kärnämnen. Det är inte lätt att bli en individ, att våga stå ut från flocken, att utmärka sig. Jag är själv inget lysande exempel på detta så därför blir jag extra glad när jag stöter på individer som väljer sin egen väg i livet.

Här borde familjen vara en trygg plats att utveckla sin särart, inte skämmas för sina fel och våga växa som människa. Men den blir det enbart om vi alla stöttar varandra och bejakar våra fel.

För vi är bara människor.

Kategorier
Crippes betraktelser

Hipster eller inte?

6 september

Ibland när vi är på Donken ser mina vuxna barn på mig, fnittrar och säger:
”Du är en sådan hipster!”
Jag glor frågande tillbaka på dem, med munnen full av hamburgare eller pommes frites.
”Hipster? vad är det?”
”Jamen du vet … en sådan där …”
”En sådan där vad?”
”Ja, en gammal med skägg och som inte hänger med riktigt.”
Då blir jag något stött och rätar på ryggen.
”Jag hänger visst med. På det mesta!”

Fast det gör jag egentligen inte. Jag är i och för sig IT-snubbe och kan väldigt mycket om datorer, nätverk, instrument, CPU’er och nätverkstopologier. Jag kan plocka isär en dator i små, små beståndsdelar och skruva ihop den igen så att den fungerar.
Men alla olika appar och program?

När jag var yngre och snyggare så var det kul att trycka på alla knappar och funktioner som fanns i programmen och dåtidens appar och testa vad man kunde göra. Men ju äldre jag blivit desto mindre lust har jag att utvärdera allt som en app kan göra.

Detsamma är det med bilar. När jag var yngre plockade jag med bilar och reparerade allt själv. Idag beställer jag tid och dumpar bilen på verkstaden. Jag har mekat tillräckligt.

Och alla program – de petar in så mycket skit och nya funktioner i dem. En ordbehandlare borde får vara en ordbehandlare och inget jäkla superprogram som kan skriva en roman samtidigt som det kokar kaffe och väljer ut de hetaste serierna på Netflix.
När facebook kom så var det en social app där man kunde interagera med sina vänner och kompisar. Nu är det så jäkla avancerat att man måste ha en examen i ”struliga program, 160p på Uppsala universitet.” Jag har varken tid eller lust att sätta mig in i alla obskyra funktioner som kommer i varje ny version av appar och program. Så länge som programmet gör det som jag köpt det för så räcker det mer än väl, tack så mycket.

Gör detta mig till en hipster? Jag vet inte.

Enligt wiki kallas en person hipster om ”dennes mode och musik-intressen faller utanför mainstream. Istället för att omfamna populära trender så finner en hipster alternativa livsstilar, progressiv politik samt underlig klädsmak.”

Så tycker barnen att jag är en hipster för att jag har underliga kläder och inte är superintresserad av de senaste hitlåtarna? Det handlar inte om skägget, eller kanske det handlar om skägget om ingen annan har skägg. Så om alla har skägg så borde jag raka bort mitt om jag är hipster.
Hmm.
Sedan gillar jag ju SteamPunk och det är ju inte heller mainstream. Västar är en favorit. Hängslen likaså. Hattar. Hmm.
Intresse för psykedelisk musik från 1980 såsom Alan Parsons project, 10CC eller Supertramp kanske också klassar mig i en viss genre.

Jag kanske är en hipster ändå.

Kategorier
Crippes betraktelser

Bok såld!

5 september

Jag har sålt en bok igen!

Jag har mina böcker på Ad Libris, mfl portaler och ibland, utan att jag har marknadsfört något så trillar det in en beställning. Någon vänlig själ har råkat hitta en av mina böcker och blivit intresserad av att läsa den. Det är inte lätt att hitta just mina böcker på adLibris. De har 15 miljoner (!) titlar och att hitta mina böcker bland alla dessa måste vara som att leta efter en nål i en höstack. Så det är jätteroligt när det inträffar.

Jag har som du käre läsare vet tänkt att marknadsföra böckerna nu i höst via digitala medier, men jag har inte riktigt kommit igång än.
(årets understatment)
Då kanske jag kan sälja tiotals, kanske hundratals böcker till hugade läsare över hela Sveriges avlånga land! Men det gäller att komma igång och som många andra författare är jag skitdålig på att marknadsföra mig själv…

När en beställning kommer in så blir det pyssel. Det ska beställas fraktsedlar, paketeras, läggas på lådan och skickas ut fakturor. Gör man sådant varje dag så är det nog inga problem, men för en annan som hinner glömma bort de olika stegen mellan varje inköp är det som att upptäcka månen på nytt varje gång.
”Hur sjutton gjorde jag förra gången? Ska inköpsordernumret vara där eller i det fältet? Ska jag skicka med följesedel eller inte? Var det inte något problem med den förra gången?”
Och så lägger jag pannan i veck och ser sådär riktigt intellektuell ut ett tag innan jag slappnar av och ser ut som vanligt.

Därefter skrivs det ut, klipps och klistras och svärs långa eder när jag skär mig på saxen och måste hämta plåstret som naturligtvis ligger längst in i städskåpet så den gamla dammsugaren som ska slängas måste rivas ut igen och då ramlar den på golvet så allt gammalt damm rinner ut, varvid jag tar den nya dammsugaren och suger upp och så fortgår det tills paketet är klart och ihoplimmat, förhoppningsvis utan blodfläckar.

Stolt bär jag bort den i hallen och lägger den på sen synlig plats så jag kan lägga den på lådan imorgon, men det glömmer jag och så kommer jag ihåg det på kvällen och får springa ut i mörkret innan Folkes Livs, som är den enda butiken inom två mil som tar emot Schenker, stänger. Det är mörkt när jag vänder åter och då börjar det alltid regna och mörka skuggor, kanske varulvar, förföljer mig så att det plaskas obehagligt bakom min rygg. Jag går, nästan springer hela vägen hem med rädsla i bröstet och kommer hem och blir liggande en vecka i hosta och lungödem och min ömma hustru baddar min heta panna och förbannar den dag jag fattade pennan och började skriva.

Det är tungt att vara författare ibland.

Kategorier
Crippes betraktelser

Hus eller lägenhet?

4 september

Vi har bott på landet i en gammal stuga från 1840 i 25 år. Det var verkligen nära naturen. På vintern var det minusgrader i trappan och längs med vissa delar av golvet så att barnen brukade åka skridskor inomhus i vardagsrummet. För att kunna röra sig var det raggsockor på och tjocka tröjor, även inomhus. Vattnet frös några gånger och det var inte roligt, speciellt inte när även toaletten frös. Då fick man göra sina behov utomhus eller på jobbet. Första vintern 1990/1991 hade vi endast utedass. På vintern gjorde man följaktligen sina behov snabbt för att inte frysa röven av sig – bokstavligt. Det var minus 30 några veckor det året. Att bajsa ute då var inte kul. Huvaligen.

Men på sommaren var det fantastiskt med våra utehöns som kom vaggande så fort de såg en. Höns är väldigt sällskaplig djur och äggen är så goda när de får käka gräs och naturliga råvaror.
Många verandor hade vi också till slut. Det är kul att spika trall!
Var det varmt satt man på baksidan i skugga och ville man ha sol satt man på framsidan. Bär i filen? Bara att gå ut och plocka på morgonen. Ja det finns mycket som är bra med att ha hus på landet. Förutom när det går sönder saker. Och det gjorde det. Ofta.

För knappt tio år tänkte vi att nu ska vi prova på att bo i staden i stället – i lägenhet. Det är en omställning. Som alltid finns det bra och dåliga saker: det är varmt i en lägenhet – ibland alldeles för varmt, hissen är upptagen för jämnan, man kan inte parkera sin bil varsomhelst och det är folk överallt.

Häromdagen höll jag på med min laser och skar ut mönster i trä i arbetsrummet. Det blir lite rök men jag har en fläkt och en ventilationsslang som jag hängt ut genom fönstret så det inte ska lukta så mycket i lägenheten. Vi bor ju på sjunde våningen så det kan väl inte störa någon. Så fel jag hade.

Det ringer på dörren, inte en gång utan flera. Så dunkar det.
”Hallå!” är det någon som ropar.
Jag sätter lasern på paus och öppnar. Utanför står ett medelålders par som jag aldrig träffat förut med blossande röda kinder, som om de sprungit, vilket de kanske har gjort.
”Det brinner!” säger kvinnan ivrigt och försöker kika bakom mig för att skåda eldslågor eller vad det nu kan vara.
Jag fattar ingeting.
”Va?” frågar jag.
”Vi bor ovanför er och det ryker brandrök ut ur ett av era fönster.” Hon pekar obestämt in i lägenheten.
Jag suckar invärtes. Vad ska jag säga? Det är ju bra att de säger till om de tror det brinner, men kan jag inte ens få meka med min laser för nyfikna grannar?
”Det är bara min laser”, säger jag. ”Den ryker lite grann. jag ska stänga av den. Men tusen tack för att ni sa till!”
Jag ser på henne att hon nästan blir besviken på att det inte brann för fullt. Hon kanske är en sådan som går igång på brandmän? Med röda jackor och yxor?
Jag tackar dem en gång till och så lomar de besvikna iväg.
Så jag kan inte köra något som ryker när jag bor i lägenhet. Tusan också.

Och så har vi ungarna som trycker på alla knapparna i hissen så det tar en evighet innan den kommer. Hissen som slutar fungera just när man handlat sju matkassor och som man får släpa uppför alla sju trapporna.

Men också den snabba responsen när saker går sönder. Oftast är det fixat redan nästa dag. Så det är ömsom vin ömsom vatten. Egentligen som allt här i livet. Det går upp och det går ner.

Idag slutade spisen att fungera. Den var stekhet (OBS skämt) men inte där den skulle vara utan på hela hällen. Samtidigt blinkade alla lamporna som på ett flipperspel (för er som inte vet vad ett flipperspel är så är det företaget Ballys gåva till mänskligheten där undertecknad var flippermästare i Järva 1975. Det ni).

Är det något jag lärt mig genom åren är att saker ibland behöver startas om för att funka igen. Det finns så mycket elektronik och underbetalda kinesiska programmerare som tar genvägar så förr eller senare skiter det sig. Så jag stängde raskt av strömmatningen, väntade en kvart,m på med strömmen igen och så fungerade allt magiskt igen.

Samma sak hände för övrigt med diskmaskinen för två veckor sedan.Ut med sladden, vänta tio minuter så funkar det.

Har funderat på om det skulle kunna fungera med omstart på hustrun när hon snöat in på något. Men hon har tyvärr ingen sladd att dra ut eller någon fjärrkontroll att stänga av med. Men att sova är ju nästan som att vara utan ström…
Jag kanske skulle kunna viska i hennes öra när hon sover, ni vet programmera om henne, så att hon med glädje följer med och kollar på senaste Porschen i bilaffären, njuter av att diskutera wobblers och fiskedrag eller varför inte längta efter senaste avsnittet av en fantasy rulle på Netflix?
Hmm. Hon ser faktiskt lite trött ut redan…