Idag insåg jag återigen att mobilen styr mitt liv. Varje ögonblick som jag inte är upptagen med något så fumlar jag efter mobilen för att surfa, spela eller bara kontrollera om någon skickat något till mig. Tänk om jag missar ett SMS? Eller en nyhet? Eller inte kan bygga den där borgen i spelet som bara kostar pengar om jag vill förkorta tiden det tar att samla resurser?
Aldrig en tråkig stund. Aldrig ett ögonblick för eftertänksamhet. För betraktande. För funderingar.
Tiden måste användas till något. Vadsomhelst. Nåt som man kan knappa på.
Samtidigt ökar stressen. Du är aldrig offline. Aldrig för dig själv. I nuet. Din tid upptas av att läsa email och meddelanden. Skriva till någon fastän personen sitter snett framför dig. Spela spel via mobilens lilla skärm fastän ni kan röra varandra.
Jag är varken bättre eller sämre än någon annan. Men idag och fem dagar framåt tänker jag göra ett experiment: Jag får bara använda telefonen till tre saker:
Ringa och svara i telefon
Ta emot SMS och i nödfall svara på dem
Använda telefonen som betalningsmedel
Endast det. Jag får inte använda den som ett verktyg för att fylla ut ledig tid. När jag är ensam. På toa. Väntar på något eller någon.
Det kommer inte bli lätt. Hänger du på? Klarar du dig fem dagar utan att fylla ut din lediga tid med att knappa på mobilen?
Ni fick läsa inledningen till Kapten Karlssons Bordell i förra inlägget. Nu skriver jag vidare. Mycket av händelserna utspelas under 1974. Det är fantastiskt roligt att fundera kring vad som hände då och hur jag upplevde den tiden.
Själv var jag nybliven tonåring med fjunig haka och utsvängda byxor. Blå och Gul var det hetaste jeansmärket på den tiden och låg på gamla porrgatan i Stockholm, nere vid stationen. Jag hade normalt inte råd med sånt men fick faktiskt ett par. Fantastisk upplevelse. Jag hämtade ut ett par som skulle passa och fick sedan ligga på rygg i provningsrummet för att överhuvudtaget kunna dra på mig jeansen. De satt tätt. Tajt var ordet. Mina privata delar klämdes ihop och plattades ut. Om man blev upphetsad, ni vet, gjorde det ont. Inte gick det att äta speciellt mycket heller. Men snygga var de med utsvängda ben.
Men det vanliga var ändå att man fick ett par vida jeans från Tempo, nuvarande Åhlens som mamma köpte. De var inte heta eller inne. Men mer i rätt prisklass.
1976 köpte jag min första stereoanläggning för min lön på Konsum. Det var en Technics. Då hade jag sparat i ett år. Jag har för mig den kostade 1200:- vilket var rejält mycket pengar på den tiden.
Musiken var stor på 70-talet. Ännu större än idag. Klabbe var nestorn men vi lyssnade mycket på radio Luxemburg där alla de hetaste låtarna spelades. Rock, pop, och disco var vanligast, fast vi såg med skepsis och förundran på ABBA. Ett svenskt band? Med töntiga kläder?
Jag hade snöat in på psykedelisk rock med Pink Floyd, Queen, Slade, 10cc, mfl. Jag ville bli förvånad och överraskad när jag lyssnade på music. Även Black Sabbath var på listan. Om man spelade baklänges sjöng de för djävulen sas det. Jag försökte spela skivan baklänges men det enda jag lyckades utföra var att dra av stiftet.
När nu Brynolf, Harry och Majsan år 1974 befinner sig i ett gammalt slitet boningshus utanför Uppsala där de smugglar cigaretter och sprit, känner jag musiken svagt tona fram. Det låter upphetsat aggressivt från Queens; Sheer Heart Attack. Elton John överröstas av Blåblus med Hooked on a feeling. Cigarettröken bolmar fram ur hörn och kanter och den svartvita TVn i sitt jakarandakabinett tronar längs ena väggen. Det luktar rökelse och Arvyeda te. Palestinasjalarna och det långa håret dominerar utstyrseln tillsammans med utsvängda ben och platåskor. Jag känner mig hemma.
Kapten Karlsson Bordell har börjat sippra fram ur min hjärnas förvridna sinne. Det läcker ut tankar som fläckar datorns skärm med såväl sorgliga som lustiga händelser. Jag vet i stort vad som kommer att ske, men som vanligt kommer Sigurd och alla de andra överraska mig när jag väl börjat få upp tempot. De kommer gå sin väg, hitta på saker som jag själv aldrig skulle kunnat klura ut.
Eller?
I den första boken; Fru Joredals Knarkfabrik, lärde vi känna Sigurd, en pensionerad IT-specialist som numera drygar ut pensionen som hacker specialiserad på ryska sajter. I bok två kommer vi tillsammans med Sigurd utforska andra öden och delar av det alternativa Uppsalas undre värld.
Jag tänkte dela med mig av den mest centrala delen i boken. Den som skapar en lång händelsekedja som kommer att ödelägga människors liv för resten av deras liv och som kommer att eka i Uppsala ett halvt sekel senare. Men tag varning! Denna text är inte för den med svagt hjärta. Mörkrets makter härskar här även om ljuset svagt syns långt, långt borta.
Ni har blivit varnade:
Jälla, Uppsala 01:48 – 7 oktober, 1975
Mördaren spände vajern lite extra, hukade sig ned och kisade längs den vridna ytan. Den slackade lite på mitten men inte så mycket. På den här höjden skulle den enkelt kunna klippa av huvudet på en motorcyklist. Vilket var precis vad han önskade.
Han vevade ned vajern och dolde den omsorgsfullt i den fåra han grävt i gruset. Vägen var ödslig och tom nu mitt på natten. Gula, röda och bruna blad låg spridda här och var på vägen. Hösten hade anlänt och det blåste lite kyligt från norr. Västerut kunde han svagt skymta skenet från Uppsala men här utanför bebyggelsen var det mörkt. Han öppnade burken med godsakerna, valde omsorgsfullt ut ett rödvitt piller och lade det på tungan. Han väntade några ögonblick, njöt av vetskapen om vad som komma skulle, innan han svalde.
Det tog inte lång tid.
Hans hjärna expanderade. Ljus exploderade bakom hans stängda ögonlock och han kände energin flöda ut i sina leder. Hans fötter svävade minst en meter ovanför marken. Musik omfamnade honom som en mantel och smekte hans kropp. Skrattet bubblade ut ur hans strupe och ekade mellan träden på sin väg upp mot den svarta skyn.
Ikväll skulle någon dö.
Trettio minuter senare såg han äntligen lampan från motorcykeln komma ut ur träddungen borta vid ladan. Hans offer körde som vanligt alldeles för fort, speciellt nu på hösten med alla löv. Mosade man löv blev det väldigt halt. Någon hade till och med hävdat att det mesta i ett löv var vatten. Det var ju alldeles sjukt. Det kunde väl vilken idiot som helst se att det mesta i ett löv var blad och små, små grenar infällda i bladet.
Hojen gasade på ut ur kurvan och han kände igen hjälmen. Det var han. Mannen som skulle dö idag. Mördaren lyfte upp vajern från marken och vevade upp den. En vibration kändes i hans hand när vajern spändes och han kunde förnimma ett sjungande ljud. Motorcykelns motorstackato ökade nu när fordonet närmade sig och lampan blänkte till på träden bredvid honom.
Mördaren tog ett steg tillbaka in i mörkret och väntade.
Tiden sträcktes ut och saktade ned. Motorcykeln verkade åka långsammare och långsammare där den närmade sig. Som om mannens öde kämpade emot. Vinden minskade från en kylig il till en smeksam bris. Naturen höll andan.
Sedan hände allt på en gång.
Motorcykeln körde rakt in i vajern som fastnade under styret. Kraften välte runt fordonet som roterade bakåt, och sidledes under vajern. Gnistor sprutade från friktionen mot vägbanan samtidigt som motorn varvade upp så den tjöt. Föraren kastades av och skallen slog i marken med en häftig duns. Motorcykeln kasade framåt säkert trettio meter medan kroppen lealöst studsade, rullade och hasade innan den låg stilla. Det ryckte några gånger i armar och ben men utan styrsel eller kontroll.
Motorn hostade till några gånger innan den stannade. Det blev tyst.
Mördaren reste sig lugnt upp och gängade upp vajerlåset med skiftnyckeln. Det var lite knepigt att få bort vajern från trädet eftersom den hade bitit sig fast i barken men till slut lossnade den. Han gjorde om processen på andra sidan vägen, lindade ihop linan och stoppade ned den i sadelväskan.
Motorcykelns lampa lös fortfarande och sken på honom när han gick fram mot kroppen. I handen höll han skiftnyckeln i ett stadigt grepp.
Det var då sjutton att huvudet fortfarande satt kvar på kroppen. Men några välriktade slag borde göra slut på det eventuella liv som fortfarande kravlade omkring i kroppen. Han fnittrade. ”Kravlade omkring ….” Han stannade, höjde huvudet och gapskrattade mot himlen. Så jävla kul!
Kroppen låg still på marken. Förvriden. Ena benet låg i en omöjlig vinkel och även högra armen verkade bruten. Hjälmen var sprucken vid nedslaget mot marken och blod sipprade ut genom sprickorna i plasten. Västen med emblemet verkade hel men byxorna var sönderslitna.
Han satte sig på huk vid kroppen. Offret andades fortfarande men inte så länge till. Han lyfte på visiret som föll i två delar och blottade offrets ansikte. Ögonen var slutna och munnen öppen. Det rann blod ur örat ned längs halsen. Den tunna spretiga skäggstubben kämpade för att täcka hakan men hade misslyckats. Pojken var kanske sjutton år gammal, knappt byxmyndig.
Mördaren drog efter andan.
Det var fel offer.
Han höjde skiftnyckeln ändå men tvekade. Det kändes fel. Den här grabben hade han inget otalt med. Han hade bara råkat vara på fel plats vid fel tillfälle. Med en liknande hjälm.
Jäkla idiot. Han fick skylla sig själv. Det riktiga offret däremot måste dö. Snarast.
Mördaren gick bort till sin motorcykel, en tung Indian Scout, satte sig och kickade igång den. Motorn varvade upp och ekade mellan träden. Det verkade som om pojken vaknade och försökte röra sig där borta. Utan framgång. Troligtvis skulle han vara död snart ändå. Nåja lite spill fick man räkna med. Nästa gång skulle han inte missa. Han kickade i en växel och for iväg in mot Uppsala. På ryggen grinade en dödskalle glatt mot världen.
Nu har det gått två månader sedan leveransen med Fru Joredals knarkfabrik anlände och alla böckerna har snart gått åt. Trehundra böcker är fler böcker än vad jag någonsin sålt.
Succé på sätt och vis.
Men ni kommer väl ihåg målet? Nittontusen böcker …
Om jag klarar av att sälja i den här takten dvs 150 böcker i månaden lär det ta ett tag. Närmare bestämt 127 månader eller tio år och sju månader. Men den som väntar på något gott ni vet …
Frågan är hur jag skall klara av att skala upp försäljningen. Jag behöver hjälp och kampanjer för att få ut böckerna till en bredare publik. Hur skall det gå till egentligen?
Jag har en plan:
Steg 1
Jag skall beställa en ny laddning FJK. Jag har ändrat några småsaker på omslaget så det är tydligare att boken handlar om Uppsala samt rättat några stavfel. Hittar du ändringarna ovan?
I övrigt är det samma innehåll så det får bli utgåva 2.
Steg 2
Jag kommer signa upp mig till Stjärndistribution. De levererar böcker till alla bokhandlare i Sverige. Förhoppningsvis kan jag få några inköp den vägen. I vilket fall som helst blir det enklare att leverera böckerna. De tar självklart betalt för sina tjänster men jag hoppas ändå att det blir något över.
Steg 3
Försöka få recensioner. Detta har visat sig vara svårare än jag trodde. Bokbloggar är väldigt kallsinniga till att recensera egenutgivna böcker. Tråkigt tycker jag. BTJ är en nyckelspelare här. Jag får hålla tummarna att de skriver något.
Steg 4
Marknadsför mot Pocketshop, Akademibokhandeln samt oberoende bokhandlare via utskick.
Steg 5
Regelbundna pressreleaser …
Steg 6
Bjud in läsare till att få ta del av de nya böckerna jag skriver; Kapten Karlssons Bordell samt Magin och Döden.
Jag känner mig väldigt splittrad dock. Jag skriver på KKB och MoD samtidigt men känner att jag inte förmår fokusera. Det blir kaos i huvudet och jag blir deprimerad. Det är tungt att dra hela lasset själv, men det är väl såhär att vara indieförfattare och kämpa för att få ut sina alster. Det är en ständig uppförsbacke. Ont om pengar. Ointresse från etablerade kanaler.
4 kartonger har nu anlänt via UPS från tryckeriet i Polen. Det är bara trehundra pocket med Fru Joredals knarkfabrik men de tar upp rätt mycket yta. Tanken svindlar. Tänk om jag hade beställt tretusen ex. Då hade jag haft fyrtio kartonger i hallen. Det hade blivit trångt att komma fram då och frun hade nog haft en hel del synpunkter…
I varje kartong finns det åttio pocket inslagna i plastfolie samt omgivna med bruna kartongstrimlor som stötskydd. Det är faktiskt väldigt väl förpackat måste jag säga. Trots skador på ytterkartongerna från transporten så hittar jag inga motsvarande skador på böckerna inuti.
Jag vecklar upp en plastfolieinpackad pocketlimpa och tar andäktigt ut den första boken. Den känns tjock och gedigen. Tydligen är papperet som använts tjockare än det papper Publit använder för sina pocket. Jag gillar detta papper bättre. Omslaget är även det tjockt och glansigt, precis som det ska vara.
Jag öppnar boken och skummar igenom några sidor. Det ser bra ut. Vissa skönhetsfel dock som jag måste korrigera i nästa upplaga, men inget som motiverar att jag slänger hela leveransen och beställer en ny laddning. Jag bläddrar mot slutet, läser lite här och där. Plötsligt stelnar jag till. Jag har hittat ett syntaxfel. Trots all jäkla korrektur under nästan ett års tid har det slunkit igenom ett fel. Säkerligen finns det flera. Jag gör en mental anteckning om att fixa det till nästa upplaga.
