Christer Rindebratt

16 juli

Klockan tio igår kväll drog någon gud ur proppen ur sitt badkar, klappade sig på sin tjocka mage, fnittrade och tömde ett glas nektar. Badkarsvattnet färdades mot jorden i överljudsfart och splittrade sig i miljarder feta droppar som alla riktade in sig på den lilla campingen Mainkur utanför Frankfurt. 

( En annan (tråkigare ) vetenskaplig förklaring är att varm fuktig luft stigit på grund av solinstrålning och bildat åskmoln som sedan urladdats tillsammans med blixt och dunder ).

Reancy och jag fick ingen  förvarning. Vi satt och bläddrade på mobilen med varsitt glas vin när vattnet plötsligt forsade ner, blixtar lyste upp himlen överallt runtomkring oss och åskan mullrade så kraftigt att bilen skakade. Reancy försvann in i husbilen men jag satt oskuldsfullt kvar och väntade på att det skulle upphöra. Då ser jag markisen bågna av vattentrycket.

”Den går av” tänkte jag och kastade mig upp för att trycka ut vattnet. Sedan blev allt kaos. Grannen kom över till oss och hjälpte till att hålla upp markisen tillsammans med Reancy när jag vevade in den. Vi blev alla omedelbart genomblöta in till huden. Jag sprang runt och drog ut elen så vi inte fick kortslutning också.

Sedan stod jag och Reancy chockade inne i husbilen. Nu slog hagel in mot taket så att det lät som om någon piskade husbilen. 

Sedan, plötsligt, var det över.

Morgonen efter var det dags att åka mot Moseldalen. Vi tackade grannarna för hjälpen och for ut på autobahn igen. Denna gång var det inte så långt, bara 20 mil ungefär. Men slutet av resan föregick sig i bergen, branta backar uppåt och branta backar nedåt. Nu fick husbilen bekänna färg och jag växlade som en galning för att inte fastna i backen uppåt, med svansen full av bilar som undrade vad det var för en galning som skulle ta en 8 meters husbil uppför den värsta backen i Saarland. Väl uppe kunde jag pusta ut tre sekunder innan det var dags att åka nedför serpentinvägen på andra sidan. Då gällde det att ha låg växel i för att inte åka för fort. Men 3.5 ton husbil bryr sig inte så mycket om låga växlar, den ökar farten av själva tyngdlagen (jädrans Newton, han kunde väl ha käkat upp äpplet han fick i huvet istället för att filosofera kring krafter och motkrafter?) Snabbare och snabbare gick det och hjulen skrek i serpentinkurvorna medan jag bromsade så mycket jag vågade.

Hursomhelst, nu är vi på plats i Sankt Aldegund (som du antagligen aldrig hört talas om och troligtvis inte nånsin behöver känna till), en liten pittoresk by längs Moselfloden med ett fåtal små vinproducenter som odlar druvor längs bergssidorna. Det bästa med Sankt Aldegund är nog ställplatserna. Breda, platta och bara 10 meter från Moselflodens strand samt med bra faciliteter till det facila priset av 15 Euro. Fast strömmen klarar bara 6A, så när vi skulle köra Air Fryern med pommes frites så blåste vi säkringen. Då smög jag bort till kopplingsskåpet innan någon märkte det och snodde en annan husbils uttag. fast någon mer Air Fryer blir det nog inte i Tyskland.

Det är brant som sjutton, så de måste ha starka ben, de som vårdar och skördar druvorna. Druvor ja, det växer tamejfan druvor överallt här i stan. Samt gamla korsvirkeshus från 1500-talet. Men vi är ju botade från korsvirkessjukan så vi klarar oss rätt väl ändå. Vi tog likväl en runda genom trånga gränder, uppför bergssidan, när en kall kåre kryper längs med min rygg. I grändens dunkel skymtar jag ett par ögon, och där ett till, och ännu ett. Obehaget kittlar inte bara ryggen utan de små hårstråna på armarna reser sig även de upp och protesterar mot detta otyg.
Längs med väggarna i den smala gränden flockas små stenar med ögon, små leksaksdjur bortkastade av sina ägare förtvinar i gruset, samtidigt som gräsliga tyska tomtar med rödmålade toppluvor elakt stirrar mot mig. Borta på en soffa tycker jag mig se huvudet på en docka långsamt vridas mot mig medan den målade munnen vrider sig i ett fasansfullt leende. En docka som hämtad ur Edwards Munchs målning Skriet lutar sitt förvridna ansikte mot sina händerna och ler förstulet mot mig. Ett gammalt par sitter stelt uppstoppade på en bänk med en kärra vin framför sig.

Jag vet inte skälet till varför gränderna i denna lilla tyska by befolkas av småfolk, tomtar, troll och vättar. Är det något kulturellt? Ingår det i vinproduktionen att trösta sig med att sätta ut en vätte längs gränden innan man sveper flaskan med Riesling från 2015? Eller är det en protest mot konsumtionssamhället?

När vi nu är i Moseldalen ska vi ju också gå på vinprovning. Så precis som alla andra överåriga turister här i byn (medelåldern är säkerligen 75 – åtminstone bland våra husbilsgrannar) halkade vi aningslöst in på staden främsta turistfälla: Den Historiska Vinkällaren. Här hade de inte bara Rieslingviner utan de hade tagit ut svängarna rejält med smaksatt rom, Gin, Whiskey, likörer, samt vin, vin och åter vin. Och inte vilka smaker som helst, nej här sprudlade fantasin rejält med rosa likörer, julkryddad rom för att inte nämna vår egen smakfavorit: popcorn-Ginet.
Vi höll oss dock till planen att testa moselviner, stövlade käckt fram till bardisken, motade undan en familj från USA, som var i bygden på genomresa innan de skulle lyssna på Taylor Swift, och krävde att få smaka igenom husets sortiment av torra viner. En timme senare, glosögda och något instabila på benen efter att ha inmundigat ett tjugotal glas av olika årgångar och inriktningar köpte vi oss fria med sex flaskor som vi gemensamt, och med stöd av båda väggar, golv, asfalt och ledstänger, lyckades frakta tillbaka till bilen tillsammans med våra vid det här laget rätt rangliga kroppar. Därefter tog vi oss nöjt en tupplur.

Vi har fått ett nytt husdjur! Vi kallar hen för Svante eller SvanteLina eftersom vi inte riktigt vet om hen är en han eller hon. Det kan ju vara en hane som gått på hormonbehandling eller tvärtom. Eller också har hen valt sitt kön och då måste vi ju såklart förhålla oss till det.
Svante(-Lina) tycker i alla fall väldigt mycket om gräs och tydligen är gräset vid den enda husbilen på parkeringen som har svenska registreringsskyltar det absolut mest fulländade hen har smakat.
Hittills har hon inte bitit någon (fast Reancy hävdar att svanar bara piskar med vingarna när de attackerar).

Natti natti.

15 juli

På morgonen käkade vi frukost utanför Quedlingborgs offentliga toalett. Ni kommer ihåg? Staden som världen glömde? Med 1200 korsvirkeshus?

Men sedan kom toalettfarbrorn och körde undan oss för han ville ha sitt paraply, sina cigarretter och sin askkopp på bänken. Förgrymmade packade vi raskt ihop vårt pick och pack och gav oss ut på vägarna än en gång.

Jag älskar nog Autobahn men det är en kärlek med förbehåll och varsamhet. Det går fort ibland. För andra menar jag. Jag puttrar fram i 100, kanske 110 om jag känner mig äventyrlig men det finns ju folk som kör betydligt fortare. I Porsche, Mercedes och en enstaka Ferrari blåser de fram i 200 knyck. Då svajar min husbil som ändå väger modiga 3,5 ton fram och tillbaka i luftdraget. Jag svär och intalar mig själv att de har en stor motor för att de har en liten … du vet vad.

Sedan finns det rastplatser. Stora som små. Men alltid med bra kvalitet. Ibland finner vi en ”coffe fellows” med smarrigt kaffe och oftast tillsammans med bekvämligheter som dusch och toa för en Euro samt papplådor med Currykorv med pommes frites. Man kan ju dö för mindre. Ibland är det mindre utbud men alltid med toalett och bänkar samt tyskar som frånvarande käkar sina mackor med korv och smet på samt undrar hur långt det är kvar.

Toaletter ja.

Det finns det däringa små toaletterna men sedan har vi de gröna med full service. Här snackar vi grejer. Toaletterna görs rena efter varje besökare så att när man kommer in så är det fritt fram att utföra sina behov. På väg till Frankfurt am Main var det så dags för undertecknad att besöka en gröning. Väl inne i rummet fanns det som förväntat en toastol, handfat samt diverse skyltar på tyska som jag fullständigt ignorerade eftersom jag ändå inte förstod språket. Hallå? Det är väl bara att placera röven på därför avsedd yta med tillhörande hål, pressa på och göra ettan eller tvåan, eller varför inte lite äventyrligt köra båda samtidigt?

Men icke sa nicke för på väggen framför mig skådar jag en skylt enligt följande:

Övre raden är ju försteålig men nummer två på undre raden fångade verkligen mitt intresse. Finns det verkligen toalettbesökare som gör så? Och så insåg jag att ja, det gör det.

Flashback 15 år tillbaka i tiden. Jag är delägare i en gravstensfabrik i Xiamen, Kina. 99% av all bearbetad sten skickas till denna region i Kina med 10 miljoner stenhuggare som bearbetar alla möjliga stenar. Jag och Marcus har en fabrik som ordnar gravstenar för den svenska marknaden. (Marcus var den som startat alltihopa, jag hängde bara med under ett år).

Våra kinesiska arbetare var skitduktiga på att bearbeta sten men det var ett aber. De satt alltid på huk när de jobbade, eller gick på toa (ett hål i backen). Men nu skulle då en delegation från Sverige komma och de ville naturligtvis se att arbetet sköttes enligt svenska normer, dvs att arbetarna arbetade ståendes vid ett bord. Så arbetsbord, hörselkåpor och arbetshandskar införskaffades och ställdes in i fabriken och personalen instruerades att de skulle använda arbetsborden.
Så kom delegationen, välkomnades med vänliga tal och visades in i fabriken där de skulle bevista en fabrik som hörsammade västerländska traditioner och arbetssätt. Det var bara ett problem. Personalen använde helt klart borden men kanske inte på det sätt de var avsedda för. Istället satt de nu uppe på borden, på huk och arbetade…

Nu far djäfvulen i mig. Skulle det gå att sitta på huk uppe på toaletten och utföra sina behov? Jag låser dörren för säkerhets skull innan jag klättrar upp på toaletten. Det är rangligt. Att sitta på huk med brallorna nere fungerar inte alls så de åker av. Till slut sitter jag med underkroppen bar, på huk uppe på toaletten och funderar på nästa steg. Att göra tvåan är relativt okomplicerat frånsett höjden mellan stjärten och landningsplatsen. Men att rikta in rövhålet mot toalettringens centrum fungerar förs efter lite träning.

Bombs away!

Men så var det det där med nummer ett. Attributen hänger ju och dinglar fritt utan styrsel så här måste det styras upp med handkraft så att slangen pekar ner på rätt ställe när blåsan ska tömmas.

Jag är nog väldigt glad att ingen vid detta tillfälle kommit in på toaletten och beskådat en sextioårig karl utan kläder på underkroppen sittandes på huk på toalettringen, hållandes sin snopp i ett fast grepp medan han samtidigt krystar så han blir blå i ansiktet. Det vore en syn för gudar…

Att köra husbil på autobahn innebär att kontinuerligt kolla om det kommer bilar i backspegeln samt försöka bedöma om de kommer snabbt eller långsamt. För när du ska byta fil och försöka köra om en långsam lastbil så gäller det att du inte byter fil framför en Porsche i 250 knyck som måste tokbromsa för att inte parkera sin front i ditt garage. Men följer man spelreglerna, lägger ut blinkersen i god tid innan man svänger ut så fungerar allt väldigt väl. Och fort går det att ta sig från a till ö. Autobahn är verkligen Tysklands blodomlopp.

Så har vi kommit till Frankfurt am main, till en camping vid Rhen efter en resa på dryga trettio mil. Temperaturen har klättrat över trettio grader så det är lite knepigt att få luft. Lyckligtvis har vi A/C i bilen så den har vi slagit på…

Jag har doppat tårna i Rhenflodens bruna vatten men inte vågat sänka ned min blekvita kropp ännu. Det kanske finns bascillusker där? Bläckfiskar, hungriga krokodiler eller ryska dykare? Bäst att avstå.
Campingen har alla faciliteter så vi är väl omhändertagna men det där med vingårdar här runt omkring verkar inte stämma. Men vi har spanat in två orter, två timmar bort som vi ska besöka imorgon.

Nu sitter vi här vid Rhen med varsitt glass Malbec, efter att ha frossat på Nötmedaljong med vitlökssmör och färsk potatis.

Ja sämre måndag kan man nog ha.

PS: På förekommen anledning får jag meddela att jag absolut inte satt uppe på toaletten och utförde mina behov. Det vore ju helt galet, eller hur? DS

14 juli

Ställplatsen vid slott Erbhof Thedinghausen var mysig och vi sov gott hela natten. På morgonen var det soligt värre så vi käkade frukost utomhus i våra stolar och njöt av frånvaron av regn och blåst.

Men så var det där med betalning. De var söndag och ingen personal fanns tillhanda. Kostnaden var 10 Euro. Kontant. Vilket vi inte hade. Först övervägde vi att växla eller stjäla kontanter från våra grannar på ställplatsen men vi avstod eftersom vi inte ville ge svenskar ett dåligt rykte. Istället skrev jag ett ursäktande brev innan vi lade ned en svensk hundring samt lite euros i ett kuvert och stoppade ned det i deras brevlåda. Det fick duga.

Därefter var det full gas mot Quedlinburg.

Va? har du inte hört talas om denna pärla bland Tysklands alla städer? Denna unika stad på Unescos världsarvslista? Ettan på listan? med 1200 hus i en unik stil?

Du är inte ensam. Innan Reancy nämnde staden hade jag ingen aning om vad det var för en fågel. På vår bucketlist för denna resa har vi skrivit upp några viktiga punkter som vi ska göra:

• Käka skaldjur i Cancale i Frankrike
• Mysa i husbilen
• Besöka vingård och sova över så vi kan supa skallen av oss (och inte minst undertecknad som annars måste köra bil)
• Se på korsvirkeshus i mysiga städer
• Kolla på grottor
• m.m.

Det var nummer fyra på listan som vi nu skulle beta av i staden som började med Q. Och vilken avbokning det blev! Världen måste ha glömt bort den här staden från anno 920 fram till dags dato.

Uppenbarligen hade ingen råd att bygga nytt och prova nya saker i staden som gud och världen glömde. Här bodde man kvar och strök på färg på sitt gamla hus, bytte ut någon trädel då och då medan man jobbade i sitt anletes svett och gick i kyrkan. Visby och Gotland var ju en försakad landsdel under hundratals år där ingen ville bo och leva (innan stockholmarna köpte upp allt på nittiotalet). Staden som börjar på Q har liknande historia. Det finns drygt 1200 korsvirkeshus i staden från 920-talet och framåt. Att gå omkring i staden innebär att man får en kraftig överdos av korsvirke som aldrig går ut ur kroppen. Det blir liksom ett skimmer framför ögonen, ett korsvirkesmönster som tar över din värld. Du drömmer om träbalkar i kors med stoppning därimellan, kullerstensgator, pittoreska smala gränder med branta trappar där rullatorerna fastnar, hantverk till förbannelse, små LED-stjärnor i varenda butik samt restauranger med klassisk korsvirkesmat i överflöd som får dina tarmar att vrida sig av förväntan och ångest.

I desperation slinker vi in på ett kafé och beställer det mest avvikande från korsvirkestemat som finns på listan; En Latte machiato till Reancy och en holländsk kaffe till undertecknad. Samt en Schwedische becher Eis – som skulle vara någon svenskinspirerad glass…

Latten var som latte brukar vara, men på typiskt tyskt manér större och godare.

Det holländska kaffet visade sig innehålla ägglikör, kaffe samt en frikostig mängd grädde. Vad det svenska i glassen var spekulerar fortfarande de lärde. Såväl jag som Reancy misstänker att det var någon form av äppellikör eller äppelmos i glassen som skulle vara det svenska. Så nu vet vi det. Äppelmos = svenskhet. Bra att veta!

Men nu är vi botade från korsvirkesdrömmen. För alltid!

Nu hägrar vingårdarna.Dit åker vi imorgon!

Kontanterna då? Ja här i stan finns det inte en käft som tar kort eller swish. Det hade vi nog inte riktigt koll på. så efter att ha druckit upp vårt kaffe samt delat på glassen så vägrade servitrisen ta mitt kreditkort. Cash is king. ”Geld bitte”, sa hon nedlåtande och vägrade tala engelska med mig. Så det var bara att bita i det sura äpplet och masa sig iväg en halv mil eller så till den enda fungerande bankomaten i korsvirkeshusens Mekka, och sedan tillbaka med prasslande sedlar i näven. Otroligt. Jag som inte har inte hållit i sedlar på flera år har ingen aning om vilka sedlar som är giltiga eller hur de ser ut så mig kan man nog lura fullständigt…

Hursomhelst – nu har vi både sedlar och kort. Korsvirkeshusen är avcheckade. Imorgon åker vi till Frankfurt Am main. Vinlandet väntar.

Tjing på er!

12 juli

Natten har varit jobbig. Regnet och blåsten har piskat vårt lilla hem och Reancy har hostat och haft uppstötningar hela natten. Kanske var det falafeln, måhända något annat. Nu på morgonen ligger hon blek och med ringar under ögonen och bläddrar på sin mobil.

Vi har också fått en ny kompis i bilen – en liten dromedar som knackade på dörren när vi stod på piren under stora bältbron. Han ville vara tillsammans med sina kompisar och nu håller de koll på vädret och vart vi ska åka.

Första målet för dagen är Flensburg med sin gränsshopping, så efter lite frukost drar vi igång motorn och puttrar vidare. Söderut!

CITI-park är sig likt men ändå inte. Vi upptäcker supersmarriga och krispiga pizzaslicar (en slice räcker för en hel måltid), att det finns en våning till ovanför all sprit samt att det står en totalt onödig maskin som skalar en ananas och gör ett hål i mitten. Självklart testar jag den. (Ananasen var rätt god faktiskt).

Som matsäck köper vi på oss god tysk korv samt diverse drycker med alkohol i. Kan vara bra att ha!

När vi ska åka därifrån snurrar det till rejält i huvudet mitt, jag blir alldeles matt och måste hålla i Reancy för att inte ramla omkull. Blodsockerfall, uttorkning, trötthet – en dålig cocktail. Det blev inte mycket sömn i natt och sedan har jag varit dålig på att dricka vatten. Vi beslutar oss därför att bara åka en kortare sträcka idag istället, så vi drar ut mot kusten till en lite stad som heter Tönning med avsikt att stanna där över natten. Den ligger knappt tio mil från Flensburg. Men nu öppnar sig skyarna, regnet forsar ner (igen) och husbilen flyter som en kork ovanpå vattnet på vägen så jag skulle egentligen behöva ett roder för att styra. Jag kör långsamt. Lyckligtvis håller våra smådjur ordning på vägen åt oss.

I Tönning finns det bara sunkiga ställplatser och regnet öser fortfarande ned. Reancy ger mig en blick, jag tittar tillbaka. Vi är båda trötta på vädret, sunkiga ställplatser och att inte kunna sitta utanför bilen.

”Ni skiter vi i det här – nu drar vi till solen.”
Jag vet inte om det är hon eller jag som säger det, men sagt och gjort. in i bilen, upp med ankaret och pelle i botten. Söderut!
Tröttheten och yrseln botas med kolsyrat vatten och godiset som vi köpte i Linköping. Nu jäklar är det sockerrush. Full fart framåt!

Förbi Hamburg – En regnig håla! Söderut!

Förbi Bremen – Har vi sett förut. Söderut!

Strax söder om Bremen blir det kolsvart men Reancy lyckas hitta en parkeringsplats vid ett slott, så strax före midnatt backar vi in bilen under ett träd, stänger av motorn och sträcker på ryggen. 50 mil söderut idag. Imorgon fortsätter vi mot Köln och Koblenz. Enligt SMHI är det fint väder där och tydligen ska det även finnas vingårdar, gamla slott och annat skoj där.

Jag kan knappt vänta.

Kram på er!

12 juli

Vi lämnar ömt Morris i Sandras omvårdnad och ber en bön till gudarna att inte Morris och Aska biter ihjäl varandra. Det sista vi ser av dem är Morris med raggen rakt upp och med ett ilsket morrande sittandes nedanför Aska som arrogant vägrar att se på lurken som flyttat in samt då och då ger honom en klo i huvudet. Katter …

Ute på motorvägen hinner vi knappt komma till Ödeshög innan Reancy kastar sig över ratten och under pistolhot tvingar mig att svänga in till en chokladfabrik som på något sätt magiskt sätt uppstått vid vägen (fast tydligen hade det stått där i sju år utan att vi uppmärksammat det)

Chokladfabriken Narr visar sig ha gratis provsmakning av säsongens olika smaker! Efter att ha motat bort barnfamiljer som vädjande också vill smaka, tömmer vi resolut alla behållarna och därefter gör vi taberras i godishyllorna, betalar och åker vidare. Lådan mellan oss i framsätet är nu full av påsar och lådor med allehanda godisar av olika sorter, typer och smaker. Ja för man vet ju aldrig när det kan behövas en sockerinjektion!
Kanske kör man mitt i natten, fladdermössen gör attacker mot biltaket och ögonlocken hasar långsamt allt längre ned samtidigt som vinden viner och regnet smattrar mot biltaket som kulsprutesalvor på en åker. Då är det bra att ta fram en näve godis och trycka i sig!

I Malmö slår vi på skygglapparna för vi vet exakt var vi ska, vad vi vill ha och hur vi ska få tag i det. Vi behöver få ta vår årliga fix. Vårt knark, inpackat i vitt papper med en plastpåse runt omkring. Fyllt med gröna, röda, och bruna ingredienser. Med en hetta som får hårstråna i röven att krulla sig av smärta.

Försiktigt banar vi oss fram i Malmös undre värld, förbi krogar som sett bättre dagar, förbi langare i gathörnen, undan motorcyklarna som ettrigt kör fram och tillbaka med testosteronstinna ynglingar som vill visa upp vad de har mellan benen. Till slut når vi fram till vårt mål – Wärnhems Falaffel och kan införskaffa var sin dos av kärlek.

Innan någon hinner säga äppelkaka med vaniljsås har jag klämt i mig min falaffel och på vägen passat på att droppa sås över t-shirt, bordet, mina skor samt mattan.

Så ska en Falaffel inmundigas!

Nu två timmar senare står vi under Stora Bältbron och hukar under massiva salvor av regn som piskar taket samtidigt som vindstötar får bilen att gunga fram och tillbaka. Mysigt värre.

Godnatt!