Christer Rindebratt

18 juli

Mosel Camping Cochem har många faciliteter, bland annat duschar. Efter att ha duschat snålt i husbilen och sparat varje droppe likt Joakim von Anka såg vi nu framför oss ett paradis av vätska på vår uttorkade hud.

”Duschen ingår i priset och inga polletter behövs för duschen ” sa receptionisten och log inövat när vi checkade in igår. Eller ja, egentligen svamlade han snabbt och inövat en två minuters tirad med en massa tyska ord medan jag oförstående och med ett stelt leende då och då nickade som om jag faktiskt förstod något. Men jag tyckte mig faktiskt höra orden dusch och frei.

Duschen har fyra saker att hålla koll på:

En dörr att stänga om sig. Ett litet bås, halvöppet, att hänga sina kläder. Ett duschutrymme bredvid båset samt en väggmonterad dusch med munstycket monterat 45 grader. Ivrigt sliter jag av mig mina kläder och ser framför mig hur jag ska stå här en halvtimme minst medan det varma sköna vattnet blöter huden så att fingrarna blir sådär skönt skrynkliga. Jag positionerar mig under duschmunstycket tar ett djupt andetag och trycker på knappen. Nu kan njutningen börja.

Vattnet strömmar över min kropp.

Det tar några sekunder innan smärtreceptorerna i huden får överbelastning och slår larm och nu förstår jag varför det är fri dusch. Strålarna smeker inte huden utan piskar den som av tusen nålar. Munstyckshålen är små och trycket högt så istället för en dusch  får jag en vattenbaserad akupunktur. Jag biter mig i läpparna för att inte skrika och vänder framsidan till. Det är värre. Nu känns det som om tusen nålar penetrerar min mage och mina ädlare delar. Dessutom sprutar vattnet ut i hela duschutrymmen och stänker ned mina kläder.

Dropparna som väter mina kinder är inte vatten utan tårar. Snabbt tvålar jag in mig, torkar mig, på med de blöta kläderna och rymmer fältet. Utanför huset möter jag Reancy, som upplevt samma sak och med stora chockade röda ögon och med håret rufsigt försöker förstå vad som hänt.

När jag var liten följde jag med min pappa till kondomautomaten där han bytte kondomer samt tömde maskinen från blanka enkronor. Jag har för mig att ett paket kostade typ 3 kronor på den tiden. Ni som liksom jag har några år innanför västen kommer säkert ihåg dessa lådor som hängde på väggen och där man kunde köpa ett preventivmedel i smyg när behovet pockade på.  Nu har jag sett uppföljaren till detta här i Cochem: Vinomaten!

Scenariet är antagligen tänkt att stödja personer vars begär efter en flaska Riesling uppstår efter butikernas stängning och inköpet måste ske i lönndom. Så köparen smyger ut i mörkret, petar in 5 euromynt, försiktigt så det inte klirrar för mycket innan hen smyger tillbaks med flaskan samtidigt som hen kastar förstulna ögonkast åt alla håll. Jag förstår dock inte riktigt behovet eftersom varje butik i denna stad säljer flaskor i parti och minut. Till och med i cornflakesen hittade jag en miniflaska med Riesling häromdagen. 

Idag har Reancy och jag tagit fram cyklarna och cyklat in till Cochem. Det ligger bara en 2 km från campingen och vägen löper vackert längs med floden. Vi parkerade cyklarna mitt i stan och stötte genast på vår första frestelse: ett gult tåg. Du kanske inte vet det men Reancy är galen i att åka tåg runt i städer. Och får hon inte sin vilja igenom blir hon riktigt tjurig. Men som den gode make jag är så förekom jag henne och fick några pluspoäng på köpet.
”Nej men titta där”, sa jag och pekade på det gula tåget. ”Ett tåg som går runt hela staden!”
Jag kunde nu se att hon likt Pavlovs hundar började dregla vid tanken på att åka tåg hela tjugofem minuter runt en stad.
”Jag kan köpa biljetter”, föreslog jag och gjorde det också.
Sedan tillbringade vi fyrtio minuter på tåget och Reancy var i sjunde himlen. Tyvärr fungerade inte den engelska översättningen men vi gjorde så som vi brukade. Gissade friskt på vad det tyska svamlet i högtalarna betydde. Ibland hade vi fel men ofta rätt. Så nu har jag några pluspoäng att nyttja vid behov.

Staden har en massa shopping via små smala gränder, korsvirkeshus (såklart), historiska järnvägsstationer, kyrkor, bunkrar, med mer. Det var dock varmt, alldeles för varmt så vi kastades oss utmattade och uttorkade ned på ett cafe och beställde in ännu ett av de kulinariska underverk som Tyskland förärat oss: Spagettiglassen!

Glassunderverket skapades på 1960-talet och har blivit allt mer populärt. Rätten ska efterlikna en tallrik spagetti där glassen är spagetti, jordgubbssåsen är tomatsås samt riven vit choklad ska efterhärma parmesan. Skapelsen vilar sedan bekvämt på en bädd av vispad grädde.
Så jäkla gott!

Reichsburgs slott är Moseldalens största slott och är beläget 100 meter upp i bergen ovanför Cochem. Slottet byggdes på 1000-talet men förstördes under strider år 1689 och var en ruin när det köptes in av en välbärgad Berlinsk köpman som renoverade det på 1860-talet. Han renoverade dock inte slottet till sin ursprungliga glans utan till ett neogotiskt slott och använde det som ett sommarresidens för sin familj.

Hur det nu var när vi spankulerade omkring i de trånga gränderna, kollade in 6-pack med otroliga(!) viner, fantastiska likörer, otroligt välsmakande ginsorter samt mycket mer som försäljarna försökte pracka på oss, hamnade vi till slut vid en smal gata som löpte rakt uppför berget en trettio meter, för att sedan vika av. Vi blev nyfikna och klättrade upp för att se vad som fanns där. Då vek vägen av åt andra hållet! Stönande av utmattning och med värkande knän klättrade vi upp ytterligare en bit. Ja så höll det på tills vi insåg att vi klättrat snart halva vägen upp till slottet. Vad gör man då? Går ner igen och tar bussen upp? Eller tar man fan i handen och klättrar vidare?
Ja du förstår säkert vad vi gjorde.

Efter att ha klättrat de sista femtio metrarna rakt upp i skyn var vi till slut uppe på borggården med en fantastisk syn över hela Moseldalen. Härifrån kan man se milslångt över bergen och längs floden.
Rekommenderas.
Nu undrar du säkert hur vi kunde klättra 100 meter idag men bara trettio meter för några dagar sedan. Ja, jag vet faktiskt inte, men jag misstänker att vi börjat acklimatisera oss till höjden, våra röda blodkroppar har ökat i antal och därmed syreupptagningsförmågan förbättrats.
Eller också har kommunikationen mellan hjärnan och resten av kroppen gått i semesterläge.

Nu är vi i alla fall tillbaka i campingen och helt slut av alla promenader, cykling och upplevelser. Imorgon åker vi vidare mot Zelle eller kanske Trier.

Vi hörs!

17 juli

Jag glömde berätta att vi faktiskt bestigit berget vid Sankt Aldegund igår kväll. Utrustade med mod efter att ha klämt ned några (många) glas Riesling knatade vi raskt uppför de smala gatorna, förbi 1500-tals skolan för dvärgar (den kallas så eftersom den är så liten och det är så lågt i tak), samt vidare uppåt. Efter cirka 30 meters promenad, uppe på tiometers nivån ovanför vägen, upptäckte vi att luften måste vara betydligt tunnare här. Vi fick exempelvis problem att andas och var tvungna att stanna ofta för att hämta andan samtidigt som benen knappt bar oss. Vi borde nog ha tagit med oss varsin syrgasmask för denna typ av rask uppstigning. Irriterande var dock att ortsbefolkningen här på tiometers nivån ovanför vägen nedanför verkade helt acklimatiserade till höjden. De gick omkring som om det vore helt legio att vistas på denna höga höjd. Men så är det ju också med sherpas som lever vid Mount Everest, även de klarar höga höjder utan problem.
Men vi är ju svenskar så vad gör vi då? Jag hade fickpluntan full med något spirituellt eller om det var sprituellt kanske. Stärkta ur flaskan kavade vi därefter vidare uppåt, genom molnen (eller grillröken från en webergrill ) på tjugometers nivån, tills vi kunde se byn nedanför oss inklusive en fantastisk utsikt över dalen.

Här växte ännu flera druvor i snörräta rader som strävade mot bergets topp. Tyvärr hade vi glömt flaggan i bilen så vi kunde ju inte placera den här för att ta sluttningen i besiktning. Solen närmade sig också det kritiska läget för att återvända ned från berget. Det var hög tid att ge sig tillbaka till basecamp innan natten föll och de vilda druv-vargarna ylandes kom ned från berget för att leta efter färskt kött. Istället för en flagga sjöng vi istället ”Du gamla du fria” i kanon med hög hals så att det ekade ned genom gränderna med oknytt och uppstoppade varelser, tog några bilder som bevis och masade oss nerför, tillbaka till bilen innan någon ringde polisen .

Men det var igår. Idag har vi tagit oss sextio minuter med bil norrut till den lite större staden Cochem, fast inuti staden fick vi inte plats med vår fina stora husbil. Istället blev vi förvisade till en camping på andra sidan Mosel. Här står vi hela trettio meter från vattnet vilket ju är irriterande men lyckligtvis har Svante-Lisa flyttat hit med oss, för nyss var han här och betade av gräset på vår lilla plätt. Den lille gulleplutten saknade säkert oss.
Men sedan hade han fräckheten att skita en stor bajskorv rakt framför oss, svängde runt huvet på halsen som en orm och fräste något menande, säkert på tyska. Därefter spatserade han iväg som om ingenting hade skett. Den jäkeln! Reancy var tvungen att med ena handens fingrar runt näsan peta bort bajset till grannens lilla plätt. Dom var lyckligtvis inte där, och när de kommer tillbaka är det deras problem.

Vi har också sett hur proffsen motar undan svanar från sina husbilar. Med en flugsmälla i högra handen avancerar de mot svanen samtidigt som de utstöter konstiga läten; ett mellanting mellan ett fräsande och något tyskt ord. Lite viftande med smällan och svanen backar undan. Kanske tolkar de flugsmällan och armen som huvudet på en riktigt stor svan som avancerar mot dem? Intressant att skåda är det förvisso.

Currywürst med pommes, chilisås och en kall öl! Finns det något godare?

(Ja det skulle isåfall vara rindebraten. Som en riktig Rindebrattare är rinderbrat såklart min nationalrätt, En rinderbraten med kartoffeln).

Men varför snackar jag om rinderbraten? Idag har jag nämligen mumsat i mig en currywürst med pommes, denna gudarnas nektar som stärkte germanerna när de spöade romarna i teutoburgskogen år 9 efter kristus. Utan korv hade germanerna säkerligen försmäktat under det romerska oket. Just kontrasten mellan kött kryddat med curry, massor med chili och den fina texturen i pommes frites får mina smaklökar att gå spinn. Men så finns det de (rätt många faktiskt) som hävdar att currywürst inte uppfanns förrän 1949 av Hertha Heuwer i Berlin. Andra (som av en slump kommer från Hamburg) hävdar att Lena Brücker började sälja currywürst redan 1947 i Hamburg.
Så Hamburg eller Berlin?. 1947 eller 1949?
(Jag tror nog dock att currywürsten alltid funnits i den germanska folksjälen. i en form eller annan)

Vet du förresten vad ordet korv egentligen kommer från? Nähäpp? Tänkte väl det. Ordet korv är fornnordiskt och betyder böjd och stump. Med kött i. Norrmän och danskar säger pølse vilket är ett germanskt ord för något uppsvällt och tjockt. (urrrk)

Hmmm, undrar hur detta kommer sig? Hmm.

Imorgon ska vi ge oss in i staden, besöka slottet på toppen och självklart smaka på några viner också. Vi hörs!

16 juli

Klockan tio igår kväll drog någon gud ur proppen ur sitt badkar, klappade sig på sin tjocka mage, fnittrade och tömde ett glas nektar. Badkarsvattnet färdades mot jorden i överljudsfart och splittrade sig i miljarder feta droppar som alla riktade in sig på den lilla campingen Mainkur utanför Frankfurt. 

( En annan (tråkigare ) vetenskaplig förklaring är att varm fuktig luft stigit på grund av solinstrålning och bildat åskmoln som sedan urladdats tillsammans med blixt och dunder ).

Reancy och jag fick ingen  förvarning. Vi satt och bläddrade på mobilen med varsitt glas vin när vattnet plötsligt forsade ner, blixtar lyste upp himlen överallt runtomkring oss och åskan mullrade så kraftigt att bilen skakade. Reancy försvann in i husbilen men jag satt oskuldsfullt kvar och väntade på att det skulle upphöra. Då ser jag markisen bågna av vattentrycket.

”Den går av” tänkte jag och kastade mig upp för att trycka ut vattnet. Sedan blev allt kaos. Grannen kom över till oss och hjälpte till att hålla upp markisen tillsammans med Reancy när jag vevade in den. Vi blev alla omedelbart genomblöta in till huden. Jag sprang runt och drog ut elen så vi inte fick kortslutning också.

Sedan stod jag och Reancy chockade inne i husbilen. Nu slog hagel in mot taket så att det lät som om någon piskade husbilen. 

Sedan, plötsligt, var det över.

Morgonen efter var det dags att åka mot Moseldalen. Vi tackade grannarna för hjälpen och for ut på autobahn igen. Denna gång var det inte så långt, bara 20 mil ungefär. Men slutet av resan föregick sig i bergen, branta backar uppåt och branta backar nedåt. Nu fick husbilen bekänna färg och jag växlade som en galning för att inte fastna i backen uppåt, med svansen full av bilar som undrade vad det var för en galning som skulle ta en 8 meters husbil uppför den värsta backen i Saarland. Väl uppe kunde jag pusta ut tre sekunder innan det var dags att åka nedför serpentinvägen på andra sidan. Då gällde det att ha låg växel i för att inte åka för fort. Men 3.5 ton husbil bryr sig inte så mycket om låga växlar, den ökar farten av själva tyngdlagen (jädrans Newton, han kunde väl ha käkat upp äpplet han fick i huvet istället för att filosofera kring krafter och motkrafter?) Snabbare och snabbare gick det och hjulen skrek i serpentinkurvorna medan jag bromsade så mycket jag vågade.

Hursomhelst, nu är vi på plats i Sankt Aldegund (som du antagligen aldrig hört talas om och troligtvis inte nånsin behöver känna till), en liten pittoresk by längs Moselfloden med ett fåtal små vinproducenter som odlar druvor längs bergssidorna. Det bästa med Sankt Aldegund är nog ställplatserna. Breda, platta och bara 10 meter från Moselflodens strand samt med bra faciliteter till det facila priset av 15 Euro. Fast strömmen klarar bara 6A, så när vi skulle köra Air Fryern med pommes frites så blåste vi säkringen. Då smög jag bort till kopplingsskåpet innan någon märkte det och snodde en annan husbils uttag. fast någon mer Air Fryer blir det nog inte i Tyskland.

Det är brant som sjutton, så de måste ha starka ben, de som vårdar och skördar druvorna. Druvor ja, det växer tamejfan druvor överallt här i stan. Samt gamla korsvirkeshus från 1500-talet. Men vi är ju botade från korsvirkessjukan så vi klarar oss rätt väl ändå. Vi tog likväl en runda genom trånga gränder, uppför bergssidan, när en kall kåre kryper längs med min rygg. I grändens dunkel skymtar jag ett par ögon, och där ett till, och ännu ett. Obehaget kittlar inte bara ryggen utan de små hårstråna på armarna reser sig även de upp och protesterar mot detta otyg.
Längs med väggarna i den smala gränden flockas små stenar med ögon, små leksaksdjur bortkastade av sina ägare förtvinar i gruset, samtidigt som gräsliga tyska tomtar med rödmålade toppluvor elakt stirrar mot mig. Borta på en soffa tycker jag mig se huvudet på en docka långsamt vridas mot mig medan den målade munnen vrider sig i ett fasansfullt leende. En docka som hämtad ur Edwards Munchs målning Skriet lutar sitt förvridna ansikte mot sina händerna och ler förstulet mot mig. Ett gammalt par sitter stelt uppstoppade på en bänk med en kärra vin framför sig.

Jag vet inte skälet till varför gränderna i denna lilla tyska by befolkas av småfolk, tomtar, troll och vättar. Är det något kulturellt? Ingår det i vinproduktionen att trösta sig med att sätta ut en vätte längs gränden innan man sveper flaskan med Riesling från 2015? Eller är det en protest mot konsumtionssamhället?

När vi nu är i Moseldalen ska vi ju också gå på vinprovning. Så precis som alla andra överåriga turister här i byn (medelåldern är säkerligen 75 – åtminstone bland våra husbilsgrannar) halkade vi aningslöst in på staden främsta turistfälla: Den Historiska Vinkällaren. Här hade de inte bara Rieslingviner utan de hade tagit ut svängarna rejält med smaksatt rom, Gin, Whiskey, likörer, samt vin, vin och åter vin. Och inte vilka smaker som helst, nej här sprudlade fantasin rejält med rosa likörer, julkryddad rom för att inte nämna vår egen smakfavorit: popcorn-Ginet.
Vi höll oss dock till planen att testa moselviner, stövlade käckt fram till bardisken, motade undan en familj från USA, som var i bygden på genomresa innan de skulle lyssna på Taylor Swift, och krävde att få smaka igenom husets sortiment av torra viner. En timme senare, glosögda och något instabila på benen efter att ha inmundigat ett tjugotal glas av olika årgångar och inriktningar köpte vi oss fria med sex flaskor som vi gemensamt, och med stöd av båda väggar, golv, asfalt och ledstänger, lyckades frakta tillbaka till bilen tillsammans med våra vid det här laget rätt rangliga kroppar. Därefter tog vi oss nöjt en tupplur.

Vi har fått ett nytt husdjur! Vi kallar hen för Svante eller SvanteLina eftersom vi inte riktigt vet om hen är en han eller hon. Det kan ju vara en hane som gått på hormonbehandling eller tvärtom. Eller också har hen valt sitt kön och då måste vi ju såklart förhålla oss till det.
Svante(-Lina) tycker i alla fall väldigt mycket om gräs och tydligen är gräset vid den enda husbilen på parkeringen som har svenska registreringsskyltar det absolut mest fulländade hen har smakat.
Hittills har hon inte bitit någon (fast Reancy hävdar att svanar bara piskar med vingarna när de attackerar).

Natti natti.

15 juli

På morgonen käkade vi frukost utanför Quedlingborgs offentliga toalett. Ni kommer ihåg? Staden som världen glömde? Med 1200 korsvirkeshus?

Men sedan kom toalettfarbrorn och körde undan oss för han ville ha sitt paraply, sina cigarretter och sin askkopp på bänken. Förgrymmade packade vi raskt ihop vårt pick och pack och gav oss ut på vägarna än en gång.

Jag älskar nog Autobahn men det är en kärlek med förbehåll och varsamhet. Det går fort ibland. För andra menar jag. Jag puttrar fram i 100, kanske 110 om jag känner mig äventyrlig men det finns ju folk som kör betydligt fortare. I Porsche, Mercedes och en enstaka Ferrari blåser de fram i 200 knyck. Då svajar min husbil som ändå väger modiga 3,5 ton fram och tillbaka i luftdraget. Jag svär och intalar mig själv att de har en stor motor för att de har en liten … du vet vad.

Sedan finns det rastplatser. Stora som små. Men alltid med bra kvalitet. Ibland finner vi en ”coffe fellows” med smarrigt kaffe och oftast tillsammans med bekvämligheter som dusch och toa för en Euro samt papplådor med Currykorv med pommes frites. Man kan ju dö för mindre. Ibland är det mindre utbud men alltid med toalett och bänkar samt tyskar som frånvarande käkar sina mackor med korv och smet på samt undrar hur långt det är kvar.

Toaletter ja.

Det finns det däringa små toaletterna men sedan har vi de gröna med full service. Här snackar vi grejer. Toaletterna görs rena efter varje besökare så att när man kommer in så är det fritt fram att utföra sina behov. På väg till Frankfurt am Main var det så dags för undertecknad att besöka en gröning. Väl inne i rummet fanns det som förväntat en toastol, handfat samt diverse skyltar på tyska som jag fullständigt ignorerade eftersom jag ändå inte förstod språket. Hallå? Det är väl bara att placera röven på därför avsedd yta med tillhörande hål, pressa på och göra ettan eller tvåan, eller varför inte lite äventyrligt köra båda samtidigt?

Men icke sa nicke för på väggen framför mig skådar jag en skylt enligt följande:

Övre raden är ju försteålig men nummer två på undre raden fångade verkligen mitt intresse. Finns det verkligen toalettbesökare som gör så? Och så insåg jag att ja, det gör det.

Flashback 15 år tillbaka i tiden. Jag är delägare i en gravstensfabrik i Xiamen, Kina. 99% av all bearbetad sten skickas till denna region i Kina med 10 miljoner stenhuggare som bearbetar alla möjliga stenar. Jag och Marcus har en fabrik som ordnar gravstenar för den svenska marknaden. (Marcus var den som startat alltihopa, jag hängde bara med under ett år).

Våra kinesiska arbetare var skitduktiga på att bearbeta sten men det var ett aber. De satt alltid på huk när de jobbade, eller gick på toa (ett hål i backen). Men nu skulle då en delegation från Sverige komma och de ville naturligtvis se att arbetet sköttes enligt svenska normer, dvs att arbetarna arbetade ståendes vid ett bord. Så arbetsbord, hörselkåpor och arbetshandskar införskaffades och ställdes in i fabriken och personalen instruerades att de skulle använda arbetsborden.
Så kom delegationen, välkomnades med vänliga tal och visades in i fabriken där de skulle bevista en fabrik som hörsammade västerländska traditioner och arbetssätt. Det var bara ett problem. Personalen använde helt klart borden men kanske inte på det sätt de var avsedda för. Istället satt de nu uppe på borden, på huk och arbetade…

Nu far djäfvulen i mig. Skulle det gå att sitta på huk uppe på toaletten och utföra sina behov? Jag låser dörren för säkerhets skull innan jag klättrar upp på toaletten. Det är rangligt. Att sitta på huk med brallorna nere fungerar inte alls så de åker av. Till slut sitter jag med underkroppen bar, på huk uppe på toaletten och funderar på nästa steg. Att göra tvåan är relativt okomplicerat frånsett höjden mellan stjärten och landningsplatsen. Men att rikta in rövhålet mot toalettringens centrum fungerar förs efter lite träning.

Bombs away!

Men så var det det där med nummer ett. Attributen hänger ju och dinglar fritt utan styrsel så här måste det styras upp med handkraft så att slangen pekar ner på rätt ställe när blåsan ska tömmas.

Jag är nog väldigt glad att ingen vid detta tillfälle kommit in på toaletten och beskådat en sextioårig karl utan kläder på underkroppen sittandes på huk på toalettringen, hållandes sin snopp i ett fast grepp medan han samtidigt krystar så han blir blå i ansiktet. Det vore en syn för gudar…

Att köra husbil på autobahn innebär att kontinuerligt kolla om det kommer bilar i backspegeln samt försöka bedöma om de kommer snabbt eller långsamt. För när du ska byta fil och försöka köra om en långsam lastbil så gäller det att du inte byter fil framför en Porsche i 250 knyck som måste tokbromsa för att inte parkera sin front i ditt garage. Men följer man spelreglerna, lägger ut blinkersen i god tid innan man svänger ut så fungerar allt väldigt väl. Och fort går det att ta sig från a till ö. Autobahn är verkligen Tysklands blodomlopp.

Så har vi kommit till Frankfurt am main, till en camping vid Rhen efter en resa på dryga trettio mil. Temperaturen har klättrat över trettio grader så det är lite knepigt att få luft. Lyckligtvis har vi A/C i bilen så den har vi slagit på…

Jag har doppat tårna i Rhenflodens bruna vatten men inte vågat sänka ned min blekvita kropp ännu. Det kanske finns bascillusker där? Bläckfiskar, hungriga krokodiler eller ryska dykare? Bäst att avstå.
Campingen har alla faciliteter så vi är väl omhändertagna men det där med vingårdar här runt omkring verkar inte stämma. Men vi har spanat in två orter, två timmar bort som vi ska besöka imorgon.

Nu sitter vi här vid Rhen med varsitt glass Malbec, efter att ha frossat på Nötmedaljong med vitlökssmör och färsk potatis.

Ja sämre måndag kan man nog ha.

PS: På förekommen anledning får jag meddela att jag absolut inte satt uppe på toaletten och utförde mina behov. Det vore ju helt galet, eller hur? DS

14 juli

Ställplatsen vid slott Erbhof Thedinghausen var mysig och vi sov gott hela natten. På morgonen var det soligt värre så vi käkade frukost utomhus i våra stolar och njöt av frånvaron av regn och blåst.

Men så var det där med betalning. De var söndag och ingen personal fanns tillhanda. Kostnaden var 10 Euro. Kontant. Vilket vi inte hade. Först övervägde vi att växla eller stjäla kontanter från våra grannar på ställplatsen men vi avstod eftersom vi inte ville ge svenskar ett dåligt rykte. Istället skrev jag ett ursäktande brev innan vi lade ned en svensk hundring samt lite euros i ett kuvert och stoppade ned det i deras brevlåda. Det fick duga.

Därefter var det full gas mot Quedlinburg.

Va? har du inte hört talas om denna pärla bland Tysklands alla städer? Denna unika stad på Unescos världsarvslista? Ettan på listan? med 1200 hus i en unik stil?

Du är inte ensam. Innan Reancy nämnde staden hade jag ingen aning om vad det var för en fågel. På vår bucketlist för denna resa har vi skrivit upp några viktiga punkter som vi ska göra:

• Käka skaldjur i Cancale i Frankrike
• Mysa i husbilen
• Besöka vingård och sova över så vi kan supa skallen av oss (och inte minst undertecknad som annars måste köra bil)
• Se på korsvirkeshus i mysiga städer
• Kolla på grottor
• m.m.

Det var nummer fyra på listan som vi nu skulle beta av i staden som började med Q. Och vilken avbokning det blev! Världen måste ha glömt bort den här staden från anno 920 fram till dags dato.

Uppenbarligen hade ingen råd att bygga nytt och prova nya saker i staden som gud och världen glömde. Här bodde man kvar och strök på färg på sitt gamla hus, bytte ut någon trädel då och då medan man jobbade i sitt anletes svett och gick i kyrkan. Visby och Gotland var ju en försakad landsdel under hundratals år där ingen ville bo och leva (innan stockholmarna köpte upp allt på nittiotalet). Staden som börjar på Q har liknande historia. Det finns drygt 1200 korsvirkeshus i staden från 920-talet och framåt. Att gå omkring i staden innebär att man får en kraftig överdos av korsvirke som aldrig går ut ur kroppen. Det blir liksom ett skimmer framför ögonen, ett korsvirkesmönster som tar över din värld. Du drömmer om träbalkar i kors med stoppning därimellan, kullerstensgator, pittoreska smala gränder med branta trappar där rullatorerna fastnar, hantverk till förbannelse, små LED-stjärnor i varenda butik samt restauranger med klassisk korsvirkesmat i överflöd som får dina tarmar att vrida sig av förväntan och ångest.

I desperation slinker vi in på ett kafé och beställer det mest avvikande från korsvirkestemat som finns på listan; En Latte machiato till Reancy och en holländsk kaffe till undertecknad. Samt en Schwedische becher Eis – som skulle vara någon svenskinspirerad glass…

Latten var som latte brukar vara, men på typiskt tyskt manér större och godare.

Det holländska kaffet visade sig innehålla ägglikör, kaffe samt en frikostig mängd grädde. Vad det svenska i glassen var spekulerar fortfarande de lärde. Såväl jag som Reancy misstänker att det var någon form av äppellikör eller äppelmos i glassen som skulle vara det svenska. Så nu vet vi det. Äppelmos = svenskhet. Bra att veta!

Men nu är vi botade från korsvirkesdrömmen. För alltid!

Nu hägrar vingårdarna.Dit åker vi imorgon!

Kontanterna då? Ja här i stan finns det inte en käft som tar kort eller swish. Det hade vi nog inte riktigt koll på. så efter att ha druckit upp vårt kaffe samt delat på glassen så vägrade servitrisen ta mitt kreditkort. Cash is king. ”Geld bitte”, sa hon nedlåtande och vägrade tala engelska med mig. Så det var bara att bita i det sura äpplet och masa sig iväg en halv mil eller så till den enda fungerande bankomaten i korsvirkeshusens Mekka, och sedan tillbaka med prasslande sedlar i näven. Otroligt. Jag som inte har inte hållit i sedlar på flera år har ingen aning om vilka sedlar som är giltiga eller hur de ser ut så mig kan man nog lura fullständigt…

Hursomhelst – nu har vi både sedlar och kort. Korsvirkeshusen är avcheckade. Imorgon åker vi till Frankfurt Am main. Vinlandet väntar.

Tjing på er!